Vill du veta mer om det Första ekumeniska konciliet kom på söndag klockan 17:00! Vill du testa dina kunskaper? Klicka här!

Den Ekumeniska veckan till minne av Stockholmsmötets hundraårsjubileum är nu avslutad och jag vill göra några reflektioner. En bild från medicinens värld Tänk dig en konferens där man samlar läkare från svenska sjukhus tillsammans med ayurvedautövare, unani-specialister, tibetanska medicinare, shamaner, homeopater och naturmedicinare. Syftet skulle vara att tala om fred och enighet. Samtalet skulle säkert gå bra – så länge man undvek frågan om hur man faktiskt botar sjuka. Alla kan enas om att fred och rättvisa är gott och bra. Men det skulle knappast förändra läget i de länder där krig och orättvisor pågår. Deltagarna skulle kanske trivas ihop, men bara om man inte talar om hur en sjuk på bästa sätt blir frisk. ”Splittringens synvilla” Under Ekumeniska veckan hördes ofta uttrycket ”splittringens synvilla” som en förklaring till varför det finns så många samfund. En synvilla innebär att man ser något som egentligen inte finns – som när en bil med trasig strålkastare misstas för en motorcykel. Predikningar och ekumeniska deklarationer återkom till samma tanke: Kyrkan är i första hand osynlig. Alla som delar vissa gemensamma drag hör sedan till Kristi kropp. Den synliga splittringen är bara skenbar. Några menade till och med att alla som tror på något slags gudomligt väsen hör till denna osynliga kyrka – och att ”alla vägar till slut leder till Rom”. Men vi måste fråga: Är detta förenligt med den Ortodoxa kyrkans tro och tradition? Det är en särskilt viktig fråga, eftersom så många ortodoxa företrädare deltog i veckan. Någon presenterades till och med som ”Ortodoxins överhuvud” och en annan som ”Supreme leader of the Universal Orthodox Church”. Vi såg den Ekumeniske patriarken Konstantinopel leda församlingen i trosbekännelsen. Vi såg den Finsk-ortodoxe ärkebiskopen i liturgisk skrud läsa bön ihop med andra trossamfunds ledare och vi såg ortodoxa präster verksamma i Sverige i samma liturgiska skrud som när vi firar exempelvis Aftongudstjänst eller förrättar ett dop eller vigsel. Ortodox tro – terapeutisk metod och förvandling Den Ortodoxa kyrkan har ett tydligt syfte med sin tro, teologi och lära: att leda människan till rening och upplysning av hjärtat, alltså en terapeutisk metod av personlighetens kärna, och till förhärligande (gudomliggörelse, theosis), där människan blir lik Gud i avbild och likhet. Tro, bön, fasta, teologi och dogm är verktyg på denna väg. När målet uppnås – förhärligande och osjälvisk kärlek (1 Kor. 13:8, 10) – upphör dessa redskap, eftersom deras syfte är fullbordat. Sanning mäts i den terapeutiska metodens frukt Rening och upplysning kan delvis jämföras med psykiatrin. Men gudomliggörelsen är unik och finns endast bevarad i den ortodoxt-kristna traditionens kärna. Precis som man inte kan skilja psykiatri från praktik, kan man inte heller skilja den ortodoxa traditionen från sin terapeutiska tillämpning. Sanningen mäts i terapins framgång – och framgångsrik terapi bekräftar sanningen. En sann Kyrka ”producerar” nämligen helgon! Kyrkan är inte ett esoteriskt sällskap Aldrig har den Ortodoxa kyrkan förstått sig själv som ett ”esoteriskt sällskap” utan omsorg om världen. Tvärtom har tron fördjupat alla delar av samhället – kejsare, ämbetsmän, militärer, intellektuella, köpmän, bönder, arbetare, unga som gamla. Klostren har alltid varit centra för asketisk terapi, som ett utbildningscenter par excellence , där man lär sig om vägen till rening och upplysning. Alla människor har ett andligt intellekt (noetisk förmåga) och bär Guds oskapade härlighet inom sig. Men denna nåd ligger ofta nästan overksam, förlamad av intellektets förslavning, begären, och världens förtryck som föder rädsla, ångest och illusioner. När vi konstaterat att Kyrkan inte är ett esoteriskt sällskap eller grupp som utövar hemliga, läror och kunskaper, med ritualer och invigningar för en begränsad krets av medlemmar, så måste vi betona att den Ortodoxa kyrkan aldrig sett Kyrkan i första hand som osynlig, utan precis tvärtom. Den kände ryske teologen Fader Georges Florovsky konstaterar och betonar med emfas att Kyrkan inte är en abstrakt eller osynlig gemenskap, utan den konkreta kropp där Anden bor, med synliga mysterier (sakrament) och apostolisk succession. Kyrkan är inte ”en osynlig samling av de frälsta” utan den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan  som existerar historiskt och synligt i liturgi och eukaristi. En annan rysk teolog Vladimir Lossky framhåller Kyrkan som Kristi kropp och som sådan är den en ”synlig organism” där det gudomliga livet kommuniceras. Det osynliga (Andens liv) och det synliga (sakrament, hierarki, troende) är oupplösligt sammanbundna. Människor samlas synligt kring biskopen, firar Eukaristi, och just där framträder den universella Kyrkan. Att tala om enbart en osynlig kyrka är och förblir meningslöst, eftersom Kyrkan alltid konkretiseras i församlingens gemenskap. Vi ortodoxa utgår från tre saker: 1. Gud själv verkar direkt i varje människa oavsett hennes felaktiga tro och terapeutiska status, 2. Gud själv älskar alla varelser med samma kärlek, och 3. alla kommer att se Kristi oskapade härlighet, vissa som ljus, och andra som eld och yttre mörker, beroende på om deras hjärtan är upplysta eller förhärdade. Det finns ingen annan enhet i Kristus än den som uppnås genom rening, upplysning och gudomliggörelse. Kyrkans synliga struktur är både uttrycket för denna enhet och garantin för att alla kan få del av vägen som Kristus erbjuder genom sina heliga. Enhet kräver gemensam metod Återförening av splittrade kristna kan inte bygga på andra kriterier än vad som gäller inom vetenskapen, som den kände grekisk-ortodoxe teologen Fader John Romanides skriver: Astronomer skulle bli chockerade över tanken att de skulle förena sig med astrologer. De senare skulle behöva bli astronomer för att bli accepterade. Medlemmar i en modern medicinsk sammanslutning skulle bli lika chockade över förslaget att de skulle bli ett med kvacksalvare och medicinmän. (Romanides, Xenia Ecumenica 1983, sid 232-275) Att kalla skillnaderna samfund emellan för en ”synvilla” är därför helt och fullständigt orimligt. Ingen skulle påstå att en astronom och en astrolog är samma sak bara för att båda intresserar sig för planeter och stjärnor. Ingen skulle säga att en onkolog och en shaman är samma sak bara för att båda försöker bota sjuka. På samma sätt skulle kyrkofäderna bli chockerade av tanken att deras tradition skulle förenas med samfund som saknar förståelse för vägen till rening, upplysning och gudomliggörelse – och som placerar auktoritet i händerna på andliga kvacksalvare. Slutsats Nu är den Ekumeniska veckan över, och vi har egentligen inte sett något nytt jämfört med de senaste 75 åren. Läromässiga skillnader sopas undan med tal om ”splittringens synvilla”. Kyrkan framställs som osynlig och samfunden som grenar på samma träd. Man kan tro på lite vad som helst och ändå tillhöra kyrkan. Aldrig i de kristna samfundens historia har vi sett så märkliga tankegångar som en del av de protestantiska kyrkorna idag tror och lever. Ett exempel hämtat från den senaste månaden är att Västerås stift i Svenska kyrkan låtit tillverka en korkåpa i HBTQ-flaggans färger att användas på samkönade vigslar och Regnbågsgudstjänster. Men de ortodoxa, som deltar i den Ekumeniska rörelsen, är märkbart helt tysta. De går gladeligen i processioner med vem som helst och ber med dem. Nästan inget sägs om att tron och läran är avgörande för vår frälsning, eller om den terapeutiska metod som vi lärt oss av våra heliga fäder och helgon. Vi är därför kritiska till vad som sker. Vill vi bli friska ur en andlig synvinkel, då leder inte ”alla vägar till Rom” och olika metoder är ingen ”synvilla” som ger samma effekt. Har vi, låt säga, allvarlig öroninflammation, då fungerar inte homeopati, utan antibiotika är nödvändig. Visst kan vi tala med vem som helst om fred, rättvisa och vår oro för klimatet, men den här världen får aldrig vara det viktigaste vi har att tala om, utan det måste alltid kretsa kring vår frälsning. Allt annat är sekundärt. ”Nej, söken först efter Hans rike och Hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder” (Matt 6:33). Vi hoppas därför nu att fler ortodoxa ska inse hur märklig och i grunden fel denna ”ekumeniska teologi” är, eftersom den inte hjälper oss hur vi ska hela vår sjuka själ. Frågan om ”återförening” av olika kristna grupper löser sig nämligen självt i kyrkornas framgång med att producera de resultat som de förväntas existera för. Bara en metod leder till gudomliggörelse och den förvaltas av ”en, helige, allmännelig och apostolisk Kyrka”! Låt oss följa denna väg! ”Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.”   Gudaföderskans avsomnande 2025 Fader Anders Åkerström, biskopsvikarie Stockholms Ortodoxa Stift   Bilder från avslutningsgudstjänsten i Uppsala domkyrka: Gruppbild på alla kyrkoledare: Den Ekumeniske patriarken Bartholomeos läser upp trosbekännelsen utan tillägget Filioque införd Mandya (ett plagg som egentligen bara används i den Ortodoxa kyrkan när en biskop kommer in i kyrkan, men som nu tydligen används som någon slags ”korkåpa”). Att alla närvarande läser tillägget i vanliga fall och tror på att detta tillägg är sann teologi är tydligen ointressant: Den Finsk-ortodoxe ärkebiskopen Elia Wallgren deltar i epitrachilion och omorforion för att läsa böner med andra samfund: Fader Serafim Smensgård, Heliga Anna Ortodoxa församling (Georgiska kyrkan) i epitrachilion och phelonion:

Författaren till texten nedan, Moder Magdaleni konverterade till den Ortodoxa kyrkan år 2000 och blev novis i de Heliga Änglarnas kloster i Grekland 2001, ett kloster med 30 systrar som lever ett gemensamt liv, där hon vigts till nunna 2003 och avlagt klosterlöftena som schemanunna 2008. År 2011 blev hon förflyttad av lydnad till sin andlige fader och biskop till Heliga Philothei Ortodoxa kloster utanför Enköping, grundat 1987 av Moder Philothei (i evig åminelse +2012,) där Moder Magdaleni nu är ansvarig nunna och lever tillsammans med en syster. Heliga Änglarnas kloster, Grekland Denna text har skrivits med välsignelse av min andlige fader Metropolit Kyprianos på förfrågan av Fader Mikael Fälthammar, präst i Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling i Göteborg och författare till bloggen Gäst och främling. Hans önskan var att texten skulle behandla Ortodoxt kristet klosterliv och kvinnlighet. Som nunna var det lite svårt att fokusera texten på kvinnlighet, då skillnaderna mellan könen på något sätt blir oviktiga i klosterlivet. Därför handlar texten mer om klosterliv även om ett försök har gjorts för att vinkla den på ett kvinnligt perspektiv. Inledning ”Detta sanna målet med vårt kristna liv är förvärvandet av den Helige Anden”. Helige Serafim av Sarov ”Gud blev människa så att vi människor skulle kunna bli gud.” Helige Athanasios den store Detta är den Ortodoxa kyrkans lära och slutliga mål som varje kristen bör sträva mot: att uppnå gudomliggörelse. Men innan vi kan uppnå det måste vi gå igenom faserna av rening och upplysning, med vårt dop som början av den processen. Alla vi människor är fallna varelser och dras till synden, vi drivs av våra lidelser som vi behöver renas från för att uppnå förening med Gud. Vi är alla mer eller mindre sjuka och behöver helas. Den Ortodoxa Kyrkan är sjukhuset och har medicinen och ”redskapen” för denna process: människans egen vilja till botfärdighet och bättring, bikten, bönen och mottagandet av de Heliga Mysterierna. Om Kyrkan är sjukhuset kan vi kalla kloster för intensivvårdsavdelningen på det sjukhuset. Kampen är den samma för män och kvinnor och vare sig man lever i världen eller i kloster. Vi har bara olika roller och utför vår kamp på olika arenor. Alla är vi Guds barn, ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus” (Gal.3:28). I kloster ser vi oss själva tydligare eftersom vi inte har alla världens distraktioner och kampen med oss själva blir mer koncentrerad. Den Helige Johannes Klimakos bok ”Stegen” med de olika stegen mot gudomliggörelse är en grundläggande handbok för alla som lever i kloster. Den anger som det första steget på den vägen ”avsägelse” av världen, av vårt tidigare liv och erfarenheter, av familj och vänner, karriär och bekvämlighet; till och med våra egen vilja och åsikter; allt som fjärmar oss från Gud och hindrar oss från att urskilja Hans vilja. 1. Botfärdighet Vad är det som gör att en person idag bestämmer sig för att lämna allt detta? Man väljer inte klosterlivet för att fly från världen, från misslyckade kärleksrelationer eller besvikelser på yrkeskarriär. Om man går i kloster endast av negativa anledningar blir man inte långvarig i det livet. Man väljer kärleken till Gud över allting. Moder Ephrosynia, nunna från Lesnas kloster i Frankrike skriver ett möjligt svar på frågan i sin artikel ”Klosterliv på 2000-talet: Ett genomförbart alternativ eller ett bortglömt ideal?” (5/18 december 2000): ”Framför allt är klosterlivet vägen av ånger och botfärdighet. Inte den sortens ånger när vi stannar upp och suckar och känner oss ledsna över dåliga saker som vi har gjort och sedan snabbt går vidare till nästa sak på listan över saker vi ska göra, eller en lista av synder som vi mumlar i bikten så att vi ska kunna ta emot Nattvarden, utan den sortens botfärdighet som innebär en helomvändning, en omvandling, en grundläggande ändring av livsstil. Detta är den förlorade sonens botfärdighet i Evangeliet, som inser att hela hans liv varit helt fel, som lämnar det helt bakom sig för att återvända hem till sin fader för att be om förlåtelse. Gudstjänsten för vigandet av en munk eller nunna inleds med en vers som anknyter till liknelsen: ”Skynda att öppna för mig Din faderliga famn, för liksom den förlorade sonen har jag förslösat mitt liv. I Din nåds outtömliga rikedom, o Frälsare, avvisa inte mitt hjärta i dess fattigdom. För med förkrosselse ropar jag till Dig, o Herre: ”Fader jag har syndat mot Himlen och emot Dig.” Det är längtan efter vår himmelske Faders famn, efter Hans förlåtelse och efter ett hem tillsammans med Honom som fortfarande gör att människor vänder ryggen till allting och strävar längs denna steniga väg.” Vigning till Stora Schema och avläggande av klosterlöften Hon fortsätter att skriva att det svåra med klosterlivet är inte att gå upp tidigt, stå upp i långa gudstjänster, göra knäfall och arbeta hårt med saker man nödvändigtvis inte tycker om. Många människor i världen har det mycket svårare i det avseendet. Det är mötet med sig själv, vem man verkligen är och kampen att ändra det som är det långsamma och smärtsamma arbetet för en munk eller nunna. Helige Johannes Klimakos liknar oss vid kantiga stenar när vi kommer till klostret. När kantiga stenar slipas av havets vågor blir de sakta men säkert runda. På samma sätt är det med klosterlivet att när vi lever med andra, från andra länder, från andra sociala sammanhang än vi varit vana vid, osv, slipas vår kantighet av de svårigheter vi då bemöter, vi blir medvetna om våra svagheter och lidelser och får kämpa mot dem och på så sätt renas vi från våra lidelser. Det är därför det är så viktigt att leva ett gemensamt klosterliv som munk eller nunna och inte leva ensam. Lever man ensam ser man inte sig själv och blir lätt vilseledd av den onde. Helige Johannes Klimakos skriver att en häst som springer ensam tycker att den springer snabbt, det är bara när en annan häst springer bredvid som den förstår hur långsam den egentligen är. Botfärdigheten och beredvilligheten till att ändra på vårt liv är drivmotorn för oss alla att söka Gud, vare sig man eller kvinna, i världen eller i kloster. Alla är vi kallade till bot och rening, inte bara en gång, utan ständigt, varje dag måste vi ångra våra felsteg och börja om på nytt och be om Guds förbarmande. 2. Lydnad ”Hur kan det fungera att leva 30 kvinnor tillsammans i ett gemensamt klosterliv?” frågade en gång en besökare på ett grekiskt nunnekloster. Svaret gavs av en nunna och löd: ”Det är ett mirakel och det fungerar genom lydnad.” Heliga Änglarnas kloster systerskap, Påsken 2017 Lydnad är inte något som är ett positivt laddat ord i vårt tid, tyvärr. Klosterlivet grundas på lydnad och vi avger löften om det när vi vigs till nunnor eller munkar. Lydnad innebär att jag avstår från min egen vilja, mina egna idéer och åsikter och frågar min andliga moder om tillåtelse och råd för allting. Abba Antonios sade: ”Så långt det är möjligt, för varje steg en munk tar, för varje droppe vatten han dricker i sin cell, bör han fråga sin andlige fader, så att han inte gör något misstag i detta”. Det handlar om allt från vilket arbete vi ska utföra i klostret till olika saker som vi kan behöva i vardagen. Man lämnar allt materiellt man äger till klostrets förfogande när man går i kloster och sedan förser klostret systrarna med det de behöver genom att man ber abbedissan om det och hon avgör om det är bra för oss eller inte. Vi bör då vara fria i sinnet och acceptera abbedissans beslut som Guds vilja för oss och avskära oss vår egen vilja. Klosterlivet är ett asketiskt liv i enkelhet i det avseendet att vi försöker begränsa de jordiska förnödenheterna och bekvämligheten och ersätta dem med det himmelska, med bönen. I ett gemensamt klosterliv följer man ett gemensamt dagsprogram med fasta tider för gemensam bön, arbete och måltider. Lydnad är sann medicin för själen. Ökenfadern Abba Poimen sade: ”Egenviljan är en kopparmur mellan människan och Gud”. Abba Dorotheos av Gaza skriver: ”Ser du någon som faller? Då vet du att han har väglett sig själv. Ingenting är värre än att vägleda sig själv...ty det egna är ont, det kommer från ett lidelsefullt sinnelag. Därför tillåter jag mig aldrig att följa mina tankar utan att först rådfråga någon...” Men det låter ju inte så roligt? ”Hur kan någon stå ut med att leva så idag?” kanske någon frågar. Klosterlivet är en kallelse ut ur världen. För att höra den kallelsen idag måste man ha tröttnat på och genomskådat konsumtionssamhällets klatchiga reklamer om yttre skönhetsideal, TV:ns meningslösa och tidslösande underhållning, statusjakten och maktsträvanden på arbetsmarknaden och ändlösa timmars ”gemenskap” framför en skärm via social media. Det är en längtan efter något helt annat, efter meningsfullhet varje minut, efter hängivenhet och kärlek till det fulländade och helt igenom andliga. När man förstått att världen inte kan ge oss svar på våra livsfrågor, när vi frigjort oss från dess ideal och vågar kasta oss ut i något okänt, något helt annat, som är Guds famn, ja då kan man våga ge sig hän till ett liv i lydnad, när man hittat en andlig fader eller moder att lita på. Observera att den andlige fadern eller modern inte behöver vara ett helgon. Alla människor har sina fel och brister men det är vår lydnad till denna person som helgar oss. Lydnaden är ett mysterium. Adam och Eva orsakade syndafallet genom olydnad, Guds Moder Jungfru Maria, genom sin lydnad gjorde det åter möjligt för oss att förena oss med Gud. Vår Herre Jesus Kristus var Fadern lydig in i döden för att vi skulle frälsas och vi är kallade att följa Honom i Hans fotspår. Alla lever vi i lydnad, vilket inte innebär att någon är mindre värd. I klosterlivet lever vi i lydnad till en andlig fader eller moder. Kvinnor som är gifta lever i lydnad till sin man och mannen i lydnad till Kristus och Kyrkan. Klosterlivet kräver dock en mer strikt lydnad än i äktenskapet. Lydnad medför ordning och frihet för den som lever i den. Bara den som provat det i praktiken kan förstå sötman i ett sådant liv. Det gör ont och är svårt att lyda och avskära sin egen vilja i början, men om man anstränger sig lite blir det en vana och man kommer att få skörda goda andliga frukter. I traditionella Ortodoxa kloster och församlingar är det en regel att kvinnliga lekmän ombeds vara iklädda kjol och huvudduk. Vissa kvinnor reagerar negativt på det och vill inte lyda kyrkans föreskrifter. Då inser de inte lydnadens välsignelse och ”mysterium”, att genom att avstå från sina egna uppfattningar och egen vilja, ödmjuka sig och genom det öppna sig för att ta emot Guds nåd. Att klä sig i kjol är att bejaka sin kvinnlighet. Vi behöver inte gå långt tillbaka i tiden då alla kvinnor alltid var klädda i kjol. Varför ska kvinnorna idag behöva efterlikna männen och klä sig i byxor? Aposteln Paulus skriver: ”Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud” (Kor. 11:5). Om vi lyder dessa föreskrifter och klär oss anständigt, så behagar vi Gud. ”Ty, genom att täcka sitt yttre, avslöjar de deras själars inre fromhet”, skriver Den helige Nikodemus Hagioriten. Guds Moder uppenbarade sig i en dröm för en kvinna som gick igenom en cellgiftsbehandling och sade: "Eftersom du aldrig har trätt in i en kyrka utan slöja på ditt huvud, så ska inte ett hårstrå falla från det, trots cellgiftsbehandlingen!” Varför försöka omtolka Bibelställen så att de passar in i vår moderna värld istället för att lyssna på de heliga fäderna och den heliga traditionen och lyda dem? Tror vi oss själva veta bättre än apostlarna och helgonen? Ja, då tror vi snart att vi vet bättre än Gud också! 3. Ödmjukhet Lydnaden är ett redskap för att uppnå ödmjukhet. Helige Johannes Klimakos skriver: ”Lydnad är viljans grav och ödmjukhetens uppståndelse” och ”Fäderna har sagt att psalmsång är ett vapen, bön är en mur, ärliga tårar är ett bad, men välsignad lydnad är bekännelse av tro, förutan vilken ingen som är föremål för lidelser kommer få se Herren.”(jfr Hebr. 12:14). Förutan ödmjukheten kan vi inte lära känna Gud, om vi inte efterliknar Honom i hur Han ödmjukade sig på Korset. Herren sade till Sina lärjungar: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig: så följe han mig.” (Matt. 16:24). Att försaka sig själv är att leva i lydnad och ödmjukhet, att ta sitt kors på sig innebär att utföra kampen med våra fallna och sjuka jag. Helige Ignatios Brianchaninov skriver: ”Kristi heliga bud blir ett kors för Hans efterföljare på vilket han ständigt korsfäster sitt syndfulla ”gamla jag” med dess ”lustar och begärelser” (Gal. 5:24). På så sätt blir det uppenbart att för att någon ska bära sitt kors och följa Kristus måste han förneka sig själv till den grad att han är beredd att mista sitt eget liv.” Helige Ignatios fortsätter: ”För världsliga människor verkar Kristi Kors outhärdligt. Men för Kristi lärjungar och efterföljare är det dock en väg av outsägbar andlig glädje. Så stor är den glädjen att den fullständigt utplånar sorgen så att Kristi efterföljare endast upplever glädje, till och med mitt i de värsta lidandena.” Därför kunde martyrerna utstå sina lidanden för sin tro skull. Helige Timoteus sade till sin hustru Heliga Maura när han torterades för sin tros skull och hon kallades till det samma, men uttryckte sin oro inför martyrskapet: ”Sätt ditt hopp till vår Herre Jesus Kristus och plågorna kommer att bli lik olja som hälls ut över din kropp. De kommer att bli liksom en frisk lufts fläkt som kommer att lindra din smärta.” Våra liv som kristna, vare sig vi är man eller kvinna eller lever i världen eller i kloster, är ett martyrskap. Vi hör inte till denna världen utan vi tillhör Herren, som sade Själv: ”Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.”(Joh. 15:19) Han sade också att vi kommer att få lida i världen, men ändå ha frid inom oss: ”Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.” (Joh. 16:33) 4. Kärlek Genom lydnaden och förnekandet av oss själva ödmjukar vi oss och gör plats för Gud inom oss. Ödmjukheten leder till sann, Kristuslik kärlek, en sådan kärlek som gjorde att Kristus kunde förlåta dem som korsfäste Honom, de som spottade på Honom och hånade Honom. En kärlek som gör att vi kan ”vända andra kinden till” när någon slår oss och älska våra fiender, en äkta och sann kärlek som förenar oss med Gud som är målet med vårt liv. I kärleken finns tjänandet som är en grundläggande kristen dygd. Kristus visade oss hur vi bör vara mot varandra när han band en handduk om livet och tvättade lärjungarnas fötter: ”Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter. Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder.” (Joh 13:14-15) Inom äktenskapet tjänar makarna varandra och i kloster tjänar bröderna och systrarna varandra, man försöker medvetet hitta sätt att praktiskt visa sin kärlek genom att hjälpa och stödja den andra. Motsatsen är när vi t.ex. tänker: ”Är det alltid jag ska som ska diska här, varför gör ingen annan det?” Förmodligen en vanlig tanke hos såväl lekmän som klosterfolk, i alla fall innan man kommit så långt inom det andliga livet, men vilken kärlek uttrycker det? Ingen. Bara egenkärlek. Handlar inte feminismen i själva verket ofta om vem som är störst? Men sade inte Kristus själv att ”den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare”? (Matt. 20:26) Varför blir det då ens en debatt inom kristna sammanhang om detta? Vi borde väl istället tävla om vem som är minst och mest tjänar våra medmänniskor? På så sätt är det i alla fall i välfungerande kloster. Genom att sträva efter att hitta praktiska sätt att tjäna medsystrar eller bröder och på så sätt visa dem kärlek, naturligtvis inom lydnadens ram, ödmjukar man sig och bara då kan vi också i sanning be med ett rent hjärta och förena oss med Gud. Därför är Ortodoxa kvinnor inte avundsjuka på att det bara är män som kan bli präster inom den Ortodoxa kyrkan. Att vara präst är att vara de andras tjänare, inte ett yrke, en maktposition eller världslig status. Om någon visste vilket fruktansvärt ansvar det innebär att vara präst skulle nog ingen vilja vara det och de bästa prästerna blir det av lydnad, inte för att de själva önskar bli det. Om vi visste vad som sker inför Guds offeraltare när prästen i den Gudomliga liturgin ber om den Helige Andes nedstigande över de Heliga gåvorna, som i den Ortodoxa kyrkan i sanning förvandlas till Kristi Heliga Kropp och Blod, skulle vi då våga vilja bli präster? En präst kommer också att få svara för de antal själar han har ansvar för vid den yttersta domen. Är det något att vara avundsjuk över och sträva efter som kvinna? Vi bör istället be av hela vårt hjärta att våra präster får styrka att utöva sitt ämbete på rätt sätt , stödja dem och hjälpa dem praktiskt med vad vi kan och inte kritisera dem för vad de gör fel eller borde göra. Det är svårt att generalisera om vilka dygder som är typiskt manliga och typiskt kvinnliga. Men om man ska försöka karaktärisera några dygder som kanske fler kvinnor har än män och möjligen lättare uppnår så kan det vara kärleken, tjänandet och omtanken som biologiskt kan finnas inom oss eftersom vi är skapade av Gud för att kunna bli mödrar. Även lydnaden sägs ligga den kvinnliga karaktären närmare till hands, kanske för att Gud ordnat det så att kvinnan bör lyda mannen. 5. Kyskhet ”Kyskhet innebär iklädande av änglars natur. Kyskhet är Kristi efterlängtade hus och hjärtats jordiska himmel. Kyskhet är ett övernaturligt förnekande av naturen och en dödlig och förgänglig kropps märkliga konkurrens med de okroppsliga änglarna”. (Helige Johannes Klimakos, ”Stegen”, steg 15 om kyskheten) Ända sedan Kristi liv på jorden har det funnits män och kvinnor som har lämnat det värdsliga och valt bort äktenskapet och kroppslig njutning för att hänge sig helt åt Gud. Kyskheten är knappast något som värderas högt i dagens samhälle, kanske snarare ses det som något negativt. Men det finns fortfarande människor idag som väljer att leva ett liv i kyskhet, som väljer att klippa alla band med det jordiska för att leva helt och fullt åt Gud. När Kristus talar med sina lärjungar om att en man inte bör skilja sig från sin hustru och gifta om sig av annat skäl än otukt, svarar lärjungarna att då är det bättre att inte gifta sig. Kristus säger då bl.a.: ”...men somliga finnas ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig oskickliga därtill [äktenskapet]. Den som kan taga emot detta, han tage emot det.”(Matt.19:12) Livet i kyskhet är en kallelse och gåva från Gud, för som ovan nämnt är det ett övernaturligt tillstånd, ett änglalikt tillstånd och just därför kallar man klosterlivet för änglalikt liv. ”Låt ingen som lever i kyskhet tro att den uppnått den av egen kraft”, fortsätter Helige Johannes Klimakos, ”ty det är omöjligt för någon att övervinna sin egen natur. När naturen övervinns är det med hjälp av Honom som står över naturen”. Men även om man i kloster oftast inte har några yttre frestelser att falla från denna dygd så pågår ändå en inre kamp. Vi är fortfarande fallna varelser och kämpar mot vår egen natur. Otuktens demon plågade ökenmodern Amma Sara i tretton år när hon levde asketiskt liv i öknen och demonen visade sig för henne och sade att hon besegrat honom, men hon svarade med mod och ödmjukhet: ”Det är inte jag som besegrat dig utan min Mästare Kristus!”. Det är för att undvika frestelser från det motsatta könet som munkar och nunnor lever separerade, dels från världen och dels från varandra. Kyskheten kan också vara något som kan vara lättare för kvinnor då män generellt oftare karaktäriseras med en starkare kroppslig drift. En dygd som vanligtvis ses som manlig är mod, men det är något som även kvinnor behöver ha i den andliga kampen och särskilt i klosterlivet. Kvinnor kan generellt ha lättare att tappa modet, men den andliga kampen är en verklig strid med våra dåliga jag, med synden och med den onde själv. Kyskheten utövas i den Ortodoxa kyrkan även av gifta par som lever i kroppslig avhållsamhet under årets fastedagar och fasteperioder. Men kyskheten har inte bara en kroppslig aspekt, utan även en andlig genom att hålla sitt sinne och hjärta rent, inte bara från orena fantasier, utan även från att döma och kritisera andra, från att tänka onda tankar och ha misstankar om andra, tex. I det avseendet gäller kyskheten förstås alla och alltid. Avslutning Som läsaren själv kan konstatera är det som nämnts här något som skiljer sig helt från det som ”predikas” i världen idag. I klosterlivet lever vi på en plats skild från världen, men alla kristna är vi kallade till samma kamp om helgelsen, till gudomliggörelsen och det finns inte någon annan väg att gå än genom botfärdigheten, lydnaden, ödmjukheten, kärleken och kyskheten, vare sig man är man eller kvinna. De kristna som lever i världen måste leva i världen men inte av världen och medvetet hålla distansen till världen så att man inte färgas och formas av den istället för av den Heliga Traditionen, den Heliga Skriften och de Kyrkans Heliga Fäder. Den andliga kampen har varit den samma i 2000 år och vi har goda exempel att följa genom helgonen som uppnått gudomliggörelse fast de var dödliga människor som vi. Den Heliga Traditionen har bevarat deras liv och genom att läsa helgonens liv och be om deras förböner får vi hjälp i våra andliga kamp. Klosterlivet har beskrivits som världens ”lungor”, en ”fristad” och oas bortom världens sus och brus där man kan andas frisk, andlig luft. Moder Ephrosynia skriver att de heliga Fäderna talar om klosterlivet som en barometer för Kyrkans andliga liv. ”När klosterlivet blomstrar, kämpar verkligen de troende andligt; och motsatsen, när få människor finner inspiration av klosterlivets ideal, när kloster blir färre och ignoreras, då är det andliga livet bland de troende under tillbakagång.” Vad ska vi då säga om vårt eget land och vår egen tid? Finns det plats och behov av klosterliv idag? Det finns i alla fall fortfarande de som tror att det gör det. Den Helige Serafim av Sarov sade: ”Finn frid inom dig själv och tusen själar runt omkring dig ska finna frälsning”. Det är det vi gör i kloster, att försöka finna frid inom oss genom den andliga kampen mot gudomliggörelsen med förhoppningen att helgelsen och den äkta livsglädjen vi upplever i det livet ska sprida ljus i vår omvärld, med ständig bön för alla människor i världen att de ska ledas till sanningen, frälsningen och föreningen med Gud. Amen.

Nu skriver vi för tredje gången om det Ekumeniska mötet, som planeras mellan den 18–24 augusti 2025, för att högtidlighålla hundraårsminnet av det stora ekumeniska Stockholmsmötet från 1925. Med denna artikel vill vi klargöra varför vi inte deltar och är kritiska. Den första artikeln försökte beröra vad vi som ortodoxt kristna menar med termen ”ekumenik” och ”ekumenisk” och hur den felaktigt har använts de senaste 100 åren. Vi beskrev vad den egentligen betyder och hur vi som ortodoxt kristna (om vi nu vill vara traditionellt ortodoxa) ska förstå detta som har hänt sedan 100 år och nu fortfarande händer. Den andra artikeln tog upp biskopens roll i den Ortodoxa kyrkan, för att visa på att den Ekumeniske patriarken inte är en ”andlig ledare för 300 miljoner öst ortodoxa”, som ofta felaktigt påstås i media, men också av företrädare inom ortodoxa kyrkor och särskilt det Ekumeniska patriarkatet. Vi visade på tankarnas historiska ursprung och hur de strider mot traditionell ortodox teologi. I denna tredje artikel vill vi nu i stället, så enkelt som möjligt, beskriva vad som är en ortodox kyrkosyn, ecklesiologi, för alla dem som vill se hur vi traditionellt ortodoxa beskriver det. Den Ortodoxa kyrkans gränser Den Ortodoxa kyrkans enhet är framför allt en enhet i den Ortodoxa tron. Enheten finns i den uppenbarade Sanningen, i det inkarnerade Ordet (Joh 14:6), enheten i vår Frälsare Jesus Kristus. Det är Han som är Kyrkans grundare och dess huvud, som är dess kropp (jmf. Ef 1:22-23, 4:15 och Kol. 1:18). Medlemmar i denna Kropp är alla de troende som har samma ortodoxa tro på den Heliga Treenigheten och tron på vår Frälsare, Gudamänniskan Jesus Kristus, som är döpta med ett ortodoxt dop i den Treenige Gudens namn. Det mest klassiska uttrycket för den Ortodoxa kyrkans syn på enheten i den Ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan formulerades av den Helige Maximos Bekännaren (död 662). Helige Maximos Bekännarens exempel På 600-talet rasade den så kallade Monotheletiska striden i Kyrkan (av grekiska monos "ensam" och thelesis "vilja"). Det var en kristologisk lära som förfäktade att det hos Kristus endast finns en vilja, den gudomliga. Den Helige Maximos Bekännaren tog tydlig ställning i denna teologiska strid. Hans motståndare i den Monotheletiska striden ställde följande fråga till honom: ”Till vilken Kyrka tillhör du? Tillhör du Konstantinopel, Rom, Antiokia, Alexandria eller Jerusalem? Var noggrann med ditt svar, märk att alla dessa kyrkor och de stift som hör till dessa är förenade i nattvardsgemenskap, i union med varandra. Alltså, om du anser dig tillhöra den allmänneliga Kyrkan, som du säger att du gör, så måste du förena dig med dessa kyrkor som redan är i union, annars må du frukta att du följer en ny eller farlig väg och du kommer att dra på dig någon oförutsedd fara”. Helgonet svarade: ”Gud, skapelsens Härskare, har förklarat att den allmänneliga Kyrkan finns i den rätta och frälsande tron på Honom, Han som kallade Petrus ’salig’ då han bekänt Hans Gudomlighet (Matt 16:17-18). Därutöver så skulle jag vilja veta på vilken grund dessa kyrkor är förenade, och om den är passande, så ska jag inte vara åtskild ifrån dem.” ( Patrologia Graeca, Vol. XC, Col 93C-D ) Den Helige Maximos Bekännaren sändes så i exil för sin vägran att underordna sig felaktig tro. I slutet av sitt liv fördes han tillbaka till Konstantinopel för att stå till svars för sin vägran att acceptera Monothelitism och återgå till kommunion med patriarken av Konstantinopel. Som resultat av detta teologiska motstånd mot felaktig tro, och patriarken som företrädde denna, beslöt man att skära ut den Helige Maximos tunga, så han inte skulle kunna tala mer och kritisera patriarken, och hans högra hand, så han inte längre skulle kunna skriva ned sin kritik mot felaktig tro. Sedan sändes han i exil igen, men denna gång till Kaukasus, där han insomnade i Herren den 13 augusti 662. Den helige Maximos anses av den Ortodoxa kyrkan som en ”Bekännare” för sin kamp för ortodox tro och mot patriarker och särskilt patriarken av Konstantinopel, som företrädde felaktig tro. Här har vi kanske ett av de tydligaste exemplen på någon som inte varit i gemenskap med patriarkatet av Konstantinopel och som blev ett av våra största helgon och förebild. Den Ortodoxa kyrkans gränser är Enheten i tron Den Ortodoxa kyrkan, såsom Kristi kropp, är odelbar, oövervinnelig och kan inte fela ”i den rätta och frälsande tron på Honom” (Maximos Bekännaren). Det är dock möjligt för en ortodox individ, eller en grupp personer eller en hel lokal kyrka att förråda den Ortodoxa trons sanning på så sätt att de sakta avlägsnar sig och så småningom helt blir avskärmade från den allmänneliga Kyrkan, på det sätt som Roms kyrka och dess förlängning de protestantiska kyrkorna blev. Detta är dock ofta en långsam process och det är svårt att säga exakt när en person, grupp eller lokal kyrka avskärmat sig Kyrkan. Vi ska komma ihåg att det är Gud som drar tillbaka sin Nåd och inte människor som drar tillbaka Nåden. Det är också möjligt för ortodoxa att temporärt separera då det blir tvister i Kyrkan, på det sätt som den Helige Paulus skriver till de kristna i Korint om (1 Kor 1:10-14). Vid sådana tillfällen är det den Ortodoxa kyrkans dogmer och kanones som får bli sanningens kriterium, eller för att citera den Helige Vincent av Lerins ord (död ca 450): ”det som trotts alltid, av alla och i hela världen” ( Patrologia Latina, Vol. L, Col. 640 ). Alltså, det som ”skapar” ortodox enhet är framför allt ”den rätta och frälsande tron”. Det är alltså inte den eukaristiska gemenskapen med en speciell kyrka (till exempel patriarken av Konstantinopel, Moskva eller någon annan lokal kyrka) som ”skapar” enhet utan enhet finns, där den rätta och frälsande tron är och om denna enhet finns är man i gemenskap med apostlarna och våra helgon. Vad är en ”kanonisk” kyrka? Vi hör också ofta idag att kyrkor och församlingar benämner sig som ”kanoniska” som ”markör” för enheten, men begreppet används oftast felaktigt. Fader Alexander Schmemann skriver högst förtjänstfullt och klargörande angående detta: ”Churches are not ’canonical’! This is a fully Latin notion. Churches are either Orthodox or not, and this by the notion of Apostolic succession, the manifest action of Grace (whether they produce Saints and evidence of the therapeutic Grace of our Faith), and follow the Canons”. En lokal kyrka eller församling kring sin biskop är alltså kanonisk på grund av den tro och det liv den för, och inte på grund av den relation den har till en annan kyrka. Den högsta kyrkliga makten (patriarken, synoden etc.) är inte i sig själv och av sig själv kanonicitetens källa , utan det är tvärt om. I genuin ortodox tradition så är det istället den kyrkliga makten självt som står under  kanones och dess beslut är giltiga och kan erkännas så länge som de är i överensstämmelse med kanon. Det vill säga, det är inte en patriarks eller synods beslut som skapar och garanterar kanonicitet, utan tvärtom, det är beslutets kanonicitet som ger det sann auktoritet och kraft. Sanning och inte makt, är kriteriet, och kanones, precis som Kyrkans dogmer, uttrycker Kyrkans sanning . Ingen makt eller auktoritet kan förvandla heresi till ortodoxi eller göra något som inte överensstämmer med kanones och Kyrkans samlade vittnesbörd genom tiderna kanoniskt. Det är därför Maximos Bekännaren kan säga: ”En person med sanningen utgör majoriteten”. Om en kyrka eller församling är kanonisk beror på om de lever ett ortodoxt liv i överensstämmelse med vår tradition. Sanningen skapar legitimitet och inte storleken eller relationen. Om något uppkommer i Kyrkan som strider mot den ”rätta och frälsande tron”, såsom Maximos Bekännaren definierar enhetens källa i den Ortodoxa kyrkan, har de troende inte bara en rättighet utan en skyldighet såsom Guds folk att reagera. Man ska givetvis vara lydig sin lokale biskop, men om denne lär något nytt skriver Fader Georges Florovsky: ”lydnadens plikt upphör när en biskop avviker från den allmänneliga normen och folket har då rätt att anklaga honom och till och med att avsätta honom”. Om felaktig tro eller teologiska innovationer uppkommer inom den Ortodoxa kyrkan ska enligt ortodox tradition kyrkligt motstånd mot denna tro involvera tre steg:  1. Det första steget är att avskärma sig från den felaktiga tron, det vill säga avbryta gemenskapen med de som är bärare av denna ”tro”. 2. Det andra steget fortsätter genom en teologisk vederläggning av den felaktiga tron, på grundval av Kyrkans synodala, kanoniska och patristiska tradition. 3. Och det tredje steget avslutas med ett fördömande av ”tron”, nu kallad ”heresi”, och ett fördömande av eventuella obotfärdiga som delar denna tro (nu kallade ”heretiker”) efter det att de fått förklara sin ”tro” inför en allmän, pan-ortodox synod. På så sätt bekräftas och stadfästs den ”rätta och frälsande tron” som upprätthåller enhet i den Ortodoxa kyrkan och manifesterar kanonicitet. Konsekvenser Det är alltså vår fasta övertygelse att det som hände vid Stockholmsmötet för hundra år sedan var en begynnelse av något som kommit att leda till en allvarlig schism inom den Ortodoxa kyrkan, mellan de som deltar i den Ekumeniska rörelsen och som inte längre ser den Ortodoxa kyrkan som unik, och alla vi som ser detta som en ny kyrkosyn, ecklesiologi, utan patristiska rötter. Denna schism är högst olycklig och späs för närvarande på av det Ekumeniska patriarkatets företrädare, som lanserat en ny syntes efter 500 år av muslimskt förtryck, där man ser den Ekumeniske patriarken som enhetens ursprung, med makt över andra, något som vi alltså hävdar inte är i överensstämmelse med genuin ortodox teologi. Denna konflikt blir inte enklare av den situation som rått i Ryssland sedan 1927, med en kyrka som fungerat som marionett först till en ateistisk sovjetregim och nu som marionett åt Putin för att ge support för deras angreppskrig mot Ukraina. Man bör komma ihåg att cirka 40–50% av världens ortodoxt kristna bor i Ryssland eller Ukraina, medan mindre än 0,01 promille (0,00001%) av världens ortodoxa finns under Konstantinopels patriarkat (dvs i Turkiet). Hur ska jag då tänka som ”enkel” ortodoxt kristen? Ja, tror du att Kristi kyrka finns där den ”rätta och frälsande tron” är, då ska Du inte delta i Stockholmsmötet i slutet av augusti eller stödja de ortodoxa kyrkor som deltar, utan hålla Dig borta från dem. Att tala vänligt med kristna av annan tro än vår är självklart aldrig fel i sig utan något vi som ortodoxt kristna uppmuntras till. Vi vill ju så klart sprida det ljus vi så ovärdigt själva fått ta emot, men det innebär inte att vi måste fira protestantiska lovsångsgudstjänster (som kommer att ske under denna vecka) med andra som inte delar vår tro och erkänna deras kyrkor som del av Kyrkan och deras sakrament som Mysterier. Vi har Helige Maximos Bekännaren som vår förebild och vi bryr oss inte om ”Konstantinopel, Rom, Antiokia, Alexandria eller Jerusalem” om de inte omfamnar den ”rätta och frälsande tron” som helgonet uttryckte det. Vill Du också dela genuin och sann ortodox tro, tradition och heliga kanones, så ”kom och se” (Joh 1:46)!   Fader Anders Åkerström, biskopsvikarie för Stockholms Ortodoxa Stift

Mellan den 18-24 augusti 2025 arrangerar Sveriges kristna råd den Ekumeniska veckan i Stockholm för att högtidlighålla hundraårsminnet av det stora ekumeniska Stockholmsmötet från 1925. Bland inbjudna gäster märks särskilt patriarken Bartholomeos, patriark av Konstantinopel, den romersk-katolske ledaren för Kristen enhet ärkebiskop Flavio Pace och den syrisk-ortodoxe patriarken av Antiokia Mor Ignatius Aphrem, förutom såklart alla företrädare för de större trossamfunden i Sverige. Det planeras att arrangeras cirka 60 seminarier, lovsångsgudstjänster enligt protestantisk modell och hålla högtidsgudstjänst med inbjudna internationella kyrkoledare och gäster, där även det svenska kungahuset och den svenske statsministern ska delta. Den absoluta majoriteten av alla seminarier behandlar ämnet fred och några få miljö och klimat. Inget seminarium behandlar specifikt teologiska frågor inom de klassiska ämnena inom dogmatik, vilket är synnerligen signifikant utifrån vilken utvecklig som skett på hundra år inom den så kallade ekumeniska rörelsen. Vad var Stockholmsmötet och hur ska vi som ortodoxa förhålla oss till detta? Världskyrkomötet i Stockholm som arrangerades mellan den 19 till 29 augusti 1925 framstår i kyrkligt-globalt perspektiv som det märkligaste – och i högsta grad det mest spektakulära – evenemanget i svensk kyrkohistoria. Nathan Söderblom I mötet representerades två tredjedelar av världens kristna trossamfund av 631 valda delegater från 37 länder och ett par hundra enskilda deltagare från Kina, Japan, Syd- och Östafrika, Sydamerika, Kanada och Australien. Mötet inleddes i Storkyrkan i Stockholm och avslutades i Uppsala domkyrka. Dess upphovsman och främste organisatör var ärkebiskop Nathan Söderblom och dess aktuella bakgrund var världsnöden efter första världskriget. Söderbloms samlade hjälpinsatser för krigets offer förlänade honom Nobels fredspris 1931. I inbjudan till mötet hette det: ”Vi avser inte att ta upp frågor om tro och kyrkoförfattning, även om vi ingalunda underskattar deras betydelse, men nödläget i världen är så brännande och behovet av gemensamt handlande av alla kristna så trängande att vi inte kan invänta hela kristenhetens återförening innan vi med hjärta och händer verkar för att Guds vilja må ske på jorden liksom i himlen.” De ortodoxa deltagarna tillsammans med Nathan Söderblom på väg till Uppsala domkyrka. Den Romersk-katolska kyrkan, som var och är världens största kristna trossamfund avvisade direkt inbjudningen. Påven Benedictus XV förnyade 1922 förbudet för katoliker att samarbeta med kristna av andra trossamfund ens i praktiska ärenden. Vatikanens dagstidning Osservatore Romano  skrev: ”Man kan inte skilja sig från Rom utan att skilja sig från Kristus.” Mottot för Stockholmsmötet var ”gemenskap i bön och tjänst” och fem kommissioner behandlade var för sig ekonomiska, industriella, sociala, moraliska och mellanfolkliga problem, kristen uppfostran och organisationen av samfundens samarbete. Från den Ortodoxa kyrkan deltog flera biskopar. Enligt Svenska Dagbladets årsbok deltog vid mötets högtidliga öppnande i Rikssalen den 19/8 i Stockholms slott: ”Patriarken Photios av Alexandria, Metropolit Nikolaos av Nubien, Arkimandriten Kalliopios av Alexandria, Metropolit Germanos av Thyateira, Metropolit Nicolae av Transsylvanien, Metropolit Stephan av Sofia, Metropolit Nectarie av Bukowina och Ärkebiskop Georgios av Jerusalem” (se Svenska Dagbladets årsbok ). De ortodoxa deltagarna på väg till slottet för öppningen av Stockholmsmötet. Öppning av det ekumeniska mötet i Rikssalen i Stockholms slott. De Ortodoxa kyrkornas deltagande i detta möte i ett historiskt perspektiv Första världskriget var slut, det Osmanska riket besegrat. Det s.k. Turkiska självständighetskriget följde 1919-23. Folkmordet på pontierna där 350 000 (av totalt 750 000 invånare) grekiska pontier, som levde i de historiska trakterna av Pontos Euxinos (sedermera svartahavskusten i nuvarande Turkiet), blev systematiskt utrotade. Metropolit Dorotheos av Brussa, som var Locum tenens (ställföreträdare) till det patriarkala sätet av Konstantinopel, (1919–1921) hade skickat sitt ökända brev med titeln ”Till alla kristna kyrkor i hela världen”, som markerade en ny kyrkosyn i Konstantinopel. Den märklige Meletios Metaxakis hade 1922 blivit patriark av Konstantinopel, efter att ha mutat sig till patriarkstolen. Ett av hans första beslut som patriark var att erkänna giltigheten i den Anglikanska kyrkans mysterier, vilket föranledde protest från den Romersk-katolska kyrkan. Han genomförde en pan-ortodox kongress med få deltagare för att modernisera den Ortodoxa kyrkan och förbereda ett kalenderbyte av kyrkliga högtider, så att man skulle följa samma kalender som i väst. Han fördrevs direkt efter kongressen av missnöjda präster och lekmän och fick avgå. Kalenderbytet genomfördes ändå av vissa ortodoxa kyrkor 1924, vilket orsakade en djup splittring som pågår än. Och avslutningsvis har vi den Ryska kyrkan som efter den ryska revolutionen utsattes för den största ateistiska förföljelse som ägt rum under 1900-talet. Med detta som bakgrund är det lätt att förstå varför ortodoxa gärna ville åka till Stockholm i hopp om hjälp att reda ut sina egna problem med militanta muslimer, ateister och kyrkliga galningar som hotade att utplåna deras traditionella kyrkor. Men vad är då ekumenik och hur ska en ortodoxt kristen förhålla sig till allt detta? Även om de ortodoxas närvaro vid Stockholmsmötet 1925 kan förstås utifrån den historiska bakgrunden, så kan vi konstatera att dess frukter banade väg för Kyrkornas världsråds bildande 1948 och den politiska ekumenik som sedan följde, framför allt sedan 1970-talet. Vad är då ekumenik? Orden ”ekumenik” eller ”ekumenisk” kommer från det grekiska ordet "oikos" som betyder hus eller hushåll. Därför betyder ordet ”ekumenik” bokstavligt talat något som relaterar till hela Kyrkans ”hushåll”, inte något specifikt för den lokala församlingen eller platsen, utan något som rör helheten. I den ortodoxa förståelsen av denna term, historiskt använd, finns en känsla av universalism, något som är för hela Kyrkan. Det finns naturligtvis finns många saker i Kyrkans liv där lokal uppmärksamhet krävs. Faktum är att den stora majoriteten av Kyrkans fokus ofta ligger på den lokala situationen på en given plats, en given församling, en given präst, en given biskop och dennes ställning inför Gud. Men det finns andra viktiga områden där Kyrkan behöver bekymra sig över helheten, som berör varje ortodoxt troende på varje plats och i varje tid. Och detta skulle språkligt sett vara att använda ”ekumenik” på ett helt ortodoxt sätt för Kyrkan att ta itu med och ägna sig åt de omständigheter eller de frågor och de behov som påverkar hela den Ortodoxa kyrkan. Detta är den språkliga betydelsen av ordet ”ekumenik”. Det är dock värt att påpeka att nästan ingen använder termen ”ekumenik” eller ”ekumenisk” på detta sätt idag. Den egentliga och verkliga betydelsen av ordet har gått helt förlorad. Innan vi går in på hur orden används idag, låt oss titta på den andra formen, adjektivet ”ekumenisk”. Den Ortodoxa kyrkan har genom hela sin historia valt att tillämpa denna titel ”ekumenisk” på vissa koncilier som hon anser vara relevanta för alla ortodoxt kristna i varje lokal del av Kyrkan, hos varje patriark, varje metropolit eller ärkebiskop, varje biskop, varje präst, varje jurisdiktion och i varje generation. Det finns en viss grad av hur ett koncilium kommit att kallas ”ekumeniskt”, eftersom inte alla större kyrkomöten fått denna titel, och vi vet också att den Ortodoxa kyrkan är de ekumeniska konciliernas kyrka och att detta är något viktigt i vår Kyrkas självförståelse. Att ett koncilium anses vara ekumeniskt är i viss mån relaterat till försöket att sammanföra alla biskopar från hela kyrkan till en plats för att behandla viktiga ämnen som vållat strid inom Kyrkan. Det är värt att notera att inget av de ekumeniska koncilierna faktiskt varit universellt i denna bemärkelse. Det har aldrig funnits ett koncilium där varje enskild biskop i Kyrkan varit närvarande. Mycket viktigare för Kyrkans förståelse av ett koncilium som ”ekumeniskt” har varit mottagandet och dess plats i det ortodoxa livet. Om vi till exempel tar det första och största av de ekumeniska koncilierna, det i Nicea år 325 e.Kr. (som vi i år firar 1700 års jubileum av), försökte det vara det största konciliet i Kyrkans historia fram till den dagen, och det var det verkligen. Det var också det första konciliet med en kejserlig närvaro, där den nyligen omvände kejsaren Konstantin sammankallade och bekostade detta viktiga koncilium. Men det var inte universellt i den meningen att varenda biskop i Kyrkan var närvarande. Detta var helt enkelt inte en praktisk möjlighet då. Det behöver också sägas att man inte omedelbart förstod att det Första konciliet i Nicea skulle betraktas som ”ekumeniskt” i den meningen att det berörde alla och varje generation. Detta ansågs inte vara ett de facto  resultat omedelbart efter konciliet. Alla insåg att konciliet var viktigt och betydelsefullt, men först med tiden och genom Kyrkans mottagande, till stor del genom vissa helgons tillskyndan, blev det kallat och ansett som ekumeniskt. Den Helige Athanasius var en av de stora rösterna som förde Nicea till en central plats i kyrkohistorien. Kyrkan kom därför att tilldela detta koncilium dess ekumeniska status. Det som gjordes här, inspirerat av den Helige Ande och lett av Kristus, Kyrkans överhuvud, var ett svar på den oro som Arius lära väckte i Kyrkan. Det gällde inte bara människorna i Nicea, Asien eller Balkan, utan alla ortodoxt kristna överallt och i varje tid. Därför räknas detta koncilium som “ekumeniskt”. Så besluten från det konciliet, när det blev ”ekumeniskt” i Kyrkans sinne, är saker som berör varje tid och varje plats. Det är därför vi håller oss så troget som möjligt till dessa så kallade ”ekumeniska” koncilier även idag. Vi som befinner oss på 2020-talet, 1700 år efter mötet i Nicea, där vi har en helt annan värld än då, kan ändå nu se detta mötes universella relevans! Så använder vi alltså termen ”ekumenisk” inom den Ortodoxa kyrkan för att beskriva koncilier som fått denna universella status och dess allom giltiga auktoritet. Det finns även en annan användning av termen ”ekumenisk” som vi omfamnar i den Ortodoxa kyrkan, som bör nämnas innan vi kommer till den version av ”ekumenik” som vi faktiskt ser i världen omkring oss och som många uppfattar att termen står för, fast den inte gör det. Och denna andra betydelse som Kyrkan har omfamnat under en stor del av sin historia har varit att ge titeln ”ekumenisk” till en viss biskop, en patriark av kyrkan, som väljs genom gemensamt samtycke från alla de andra. Inte genom någon gudomlig rätt eller gudomlig auktoritet hos ett specifikt patriarkat, utan genom Kyrkans samtycke att i bön och i sin enhet tilldela lydnaden till en av sina biskopar att stå som ett slags ”medelpunkt” för hela Kyrkans gemensamma angelägenheter. Denna patriark gavs titeln ”ekumenisk”, inte från den äldsta tiden, utan detta växte fram senare i slutet av 500-talet. Denna titel användes sällan i början och när den började användas var den faktiskt kontroversiell och ogillad av många heliga biskopar. Ett exempel är påven Gregorius den Store, som kallade epitetet för ett ”förmätet och antikristligt anspråk”. Men när termen började bli vanligare missförstods den ofta som att en biskop har auktoritet över andra biskopar, och att en biskop har en unik gudomlig karisma  för att främja och skydda Kyrkans enhet. Samma felaktiga idé och tanke dök även upp i Västerlandet och utmynnade i teorin om påvens primat, som blev särskilt problematisk i och med det Första Vatikankonciliet (1869-70) och dogmen om påvens ofelbarhet. Detta har aldrig varit den autentiska förståelsen av vad en ”ekumenisk patriark” är. Snarare var och är rollen en hederstitel genom vilken alla biskopar, kan se ett gott exempel på ledarskap som ger innehavaren ett visst uppdrag och genom vilken frågor som rör Kyrkans enhet kan ha en slags fokuspunkt. Till exempel, närhelst en grupp samlas för att ha ett möte, måste någon leda mötet och det är samma sak med kyrkoråd, som med biskopsmöten och synoder. När biskopar i god ordning samlas, måste det finnas någon som samlar dem, som underlättar deras möten, deras diskussioner och deras bön. Men denna individ har inte någon högre status över de andra. Han har ingen särskild karisma som gör honom överlägsen de övriga. Anden vägleder möten av biskopar och vägleder varje biskop unikt och direkt. Det finns ingen auktoritet från någon biskop, oavsett rang, över andra. Det är kyrkomötets röst, alla biskopar tillsammans, som talar med Andens välsignelse, men behovet finns ändå alltid att någon kallar alla samman och därför har denna term ”ekumenisk” tilldelats patriarker genom tiderna på detta sätt. Men en patriark kan ju falla från den rätta och sanna tron, liksom vilken biskop som helst, och då har han heller ingen auktoritet längre att samla andra. Det finns perioder i kyrkohistorien där den ekumeniske patriarken varit avfallen från tron, som under den så kallade monotheletiska striden på 600-talet och när en patriark ingick en union med den Romersk-katolska kyrkan i Lyon 1284 och Florens-Ferrara 1439, och så har vi ju förstås även 1900-talets problematik som vi återgett tidigare, med Meletios Metaxakis, som jagades från patriarkatet av lekmän och präster, men som ändock lyckades sätta en splittring av Kyrkan i verket. Felaktig respektive sann betydelse av ”ekumenik” Men låt oss nu komma till den felaktiga betydelse av ”ekumenik” som ofta berör oss idag och som vi möter i den kommande ekumeniska veckan till minne av Stockholmsmötet 1925. Den korrekta definitionen av ”ekumenik”, som vi gått igenom ovan, används tyvärr närmast aldrig. I stället uppfattas nu termen ”ekumenik” nästan universellt som namnet på ett fenomen från början av 1900-talet, vilken i grunden bygger på en protestantisk förståelse av kyrkan. För att förenkla detta, så är denna förståelse att kyrkan är något abstrakt, något som inte helt eller uteslutande kan identifieras med någon ”version” av kyrkan man ser på jorden, det vill säga kyrkan är till sitt väsen osynlig. Alla trossamfund i världen kan därmed vara en del av Kyrkan. Begreppet ”kyrka” blir därmed som ett slags paraply, som omfattar alla olika ”variationer” av de som anser sig vara kristna. Men ingen enda av dessa kan göra det påståendet att ”de är Kyrkan”. Snarare är det i hela ”hushållets” ("oikos") gemenskap, och det är så termen ”ekumenik” används här. Det är i den stora gemenskapen av ”helheten i sin mångfald” som Kyrkan uppenbaras, enligt denna felaktiga uppfattning av vad Kyrkan är. De ortodoxa deltagarna på väg från Ärkebiskopsgården till Uppsala domkyrka för avslutningsceremonin. Problemet för ortodoxt-kristna är att detta är fundamentalt oförenligt med den förståelse av Kyrkan, som vi har fått från apostlarna och från just de koncilier som kallas ”ekumeniska”, som vi nämnde tidigare. Detta betyder förstås inte att de människor som ansluter sig till dessa tankar nödvändigtvis är onda eller dåliga. De är säkerligen fromma och har välmenande intentioner, men det betyder dock att detta inte är en traditionell ortodox tro på Kyrkan, som någon ortodoxt kristen kan omfamna, utan med nödvändighet måste ta avstånd ifrån. När vi bekänner, som vi gör i Trosbekännelsen, som ju är ”produkten” av dessa ekumeniska koncilier, och säger att vi tror på ”en enda, helig allmännelig och apostolisk kyrka” då är detta inte för oss en abstrakt idé, som omfattar en stor mängd människoskapade institutioner. Detta är i stället en direkt hänvisning till den ”institution”, som skapades av Gudamänniskan Jesus Kristus, Hans Kyrka, Hans kropp som existerar idag, här och nu, som den har gjort sedan Han grundade den, bland sina apostlar, genom valet och utväljandet av dem och deras efterträdare, som avskilts till att vara Hans biskopar, Hans präster, Hans diakoner och alla andra med vigningstjänst inom Kyrkan. Denna institution, Kyrkan, är den konkreta verkligheten av denna hierarkiska tro. Detta är den ”enda heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan” och de som skiljt sig från denna institution, därför att man drivits av annan tro än den Kyrkan kommit överens om vid ekumeniska koncilier, tillhör inte längre denna gemenskap. Vi kan naturligtvis se i dem som lämnat Kyrkan olika grader av anslutning till Kristi evangelium och till Kristi bud. Men det enda sättet att helt följa vår Frälsares bud är att följa det som Han instiftade, och varje avvikelse från det är att avvika från Hans lära. Så för ortodoxt kristna är denna förståelse av ”ekumenik”, att det finns många olika kristna trosuppfattningar som utgör Kyrkan, i grunden felaktig. Detta är inte bara oförenligt med ortodox självuppfattning, inte bara annorlunda, utan faktiskt en fullständigt omöjlig tro. För att tydliggöra hur omöjligt denna uppfattning är har flera Ortodoxa kyrkor lagt till ett anathema, en bannlysning, till den text vi läser högt den Första söndagen under Stora Fastan, den söndag som kallas Ortodoxins triumf. Vår systerkyrka, den Ryska utlandskyrkan, var den första Ortodoxa kyrkan som gjorde detta tillägg 1983. En del anklagar dock dem som lagt till detta anathema mot ekumenik för en så kallad ”halmdocka-argumentation” (på engelska straw-man argument ), det vill säga att man först bygger upp en nidbild av motståndarens åsikter och argument för att sedan argumentera mot denna nidbild. De menar att ingen ortodox som deltar i den ekumeniska rörelsen omfattar den så kallade ”gren-teorin”, där alla kristna kyrkor skulle vara grenar i ett och samma träd och att kyrkan i första hand är osynlig, som vi beskrivit utförligt ovan. Det är givetvis sant att det finns kritiska röster och olika förståelse inom olika ortodoxa kyrkor, men om man studerar innehållet och bönerna som används på ekumeniska gudstjänster, så kan man enkelt upptäcka en teologi som står i direkt motsats mot vår förståelse av Kyrkan, som till exempel när man ber om ”Kyrkans synliga enhet” eller när ortodoxa sätter på sig sina skrudar och går i procession med andra trossamfund och talar om dessa samfund som ”systerkyrkor.” En gobeläng som hänger i Uppsala domkyrka för att skildra de ortodoxas deltagande i Stockholmsmötet 1925. Tyvärr så är det en minoritet av Ortodoxa kyrkor som idag upprätthåller en traditionell ortodox tro kring Kyrkan. Många anser i stället att ekumenik är ett bra och vänligt sätt att interagera med andra kristna samfund, föra dialog, tala etcetera. Allt detta har naturligtvis vi traditionellt ortodoxt kristna ingenting emot. Vi ska vara vänliga och artiga mot alla! Och inte bara det, det finns dessutom ett imperativ från Kristus själv, att tala i kärlek till våra medmänniskor, våra bröder och systrar, och visa dem sanningen. För oss betyder ekumenisk dialog alltid exakt och uteslutande just detta, att tala om sanningen , om Kristi enda Kyrka. Det är vår plikt att visa dem detta ljus, som vi så ovärdigt har mottagit, i myllret av trossamfund och nutida teologiska idéer, för andra, som inte känner den Ortodoxa kyrkans fullhet. Detta var också utgångspunkt för flera av de som deltog i ekumeniska dialoger under den första delen av 1900-talet, såsom Fader George Florovsky, men sedan tog dialogen en annan vändning. Vad vi sett under den senare delen av 1900-talet och vi ser idag ibland de ortodoxt kristna, som deltar i Kyrkornas världsråd och Sveriges Kristna Råd, är att de accepterar att vara i ett sammanhang, där det finns en syn på kyrkan att den är en ”blandning” av vad som i grunden är mänskliga tolkningar av Kristi evangelium och som inte har något stöd i den ortodoxa teologin från de Ekumeniska koncilierna. Metropoliten av Kalcedon deltar vid firandet av Apostlarna Petrus och Paulus i S:t Peterskyrkan i Rom, tillsammans med den nye påven Leo Dessutom har man inga problem med att fira gudstjänst och be tillsammans med dem, som man inte delar tro med, något som var helt otänkbart för våra heliga fäder och helgon i den Ortodoxa kyrkan i forna tider. Man talar dessutom om andra ”kyrkor” som systerkyrkor och erkänner dem som just kyrkor och därmed en del av Kyrkan. Detta är något vi traditionellt ortodoxt kristna inte kan och aldrig kommer att kunna acceptera. Metropoliten av Kalcedon tillsammans med Påven Leo framför relikerna av Petrus och Paulus Hundraårsjubileet av Stockholmsmötet som kommer att firas i Stockholm och Uppsala är en sammankomst där, enligt deras reklam, Konstantinopels patriarkat deltar med sin högste ledare, samt den Georgiska kyrkan och Kristi förklarings rysk-ortodoxa församling, som nu förtiden står under den bulgariska ortodoxa kyrkan. Dessa ortodoxa kyrkor kommer att delta aktivt med predikningar och liturgiskt med processioner, tal och bön. Huvudtemat för mötet är fred, och det är självklart i sig inget dåligt tema, om detta vore ett politiskt möte med företrädare för olika ideologier, men nu är det ju inte det utan ett möte för trossamfund. Det är onekligen en intressant iakttagelse att de ekumeniska möten som arrangerats sedan slutet av 1960-talet mest har fokuserat på inomvärldsliga frågor som fred, klimat och sociala orättvisor. Man kan ställa sig frågan vad företrädarna tror är det centrala i den kristna tron och det teologiska uppdraget? Är den nutida så kallade ekumenikens primära syfte att uppnå ”andlig enhet” eller att bli en slags allmän moralisk eller politisk röst i samhället? Har inte frågor som människans kamp för frälsning, Kristi gudomlighet, sakramentens roll och Bibelns och Ekumeniska konciliers auktoritet hamnat i skymundan, när fokus i huvudsak ligger på klimat, flyktingpolitik eller fredsarbete? Är det inte så att de som alltför starkt engagerar sig i samhällsfrågor riskerar att reducera kyrkans budskap till politiska ståndpunkter? Är det inte så att Kyrkornas världsråd och Sveriges kristna råds uttalanden uppfattats av omvärlden som ensidigt politiska eller partipolitiskt färgade? Är det inte bara en ytlig enhet som skapas, där frågor om lära och bekännelse ”sopas under mattan” för att enas i praktiskt arbete i sociala frågor? Man kan ställa så många frågor, utan att få några adekvata svar som är i överenstämmelse med ortodox tradition. Om man därför som ortodoxt-kristen känner tveksamhet och tillhör någon av de ortodoxa kyrkor som har denna slags ”mellanmjölk” variant av ortodoxi, så rekommenderar vi att man omedelbart lämnar de sammanhang där detta befrämjas. Man behöver inte delta i ”ekumeniska möten” och gå på protestantiska lovsångsgudstjänster, även om en patriark från Konstantinopel deltar. Bättre är att följa de Ekumeniska koncilierna och den tro som vi har fått som gåva därifrån och arbeta på vår frälsning i lydnad mot Kyrkans heliga tradition, så att vi alltid kan vara goda exempel på den tro som anförtrotts till våra heliga fäder och som vi fått i uppdrag att föra vidare till kommande generationer. Vårt uppdrag är att bära vittnesmål om den frälsande tron, be och fira gudstjänst, och vi kommer mer än gärna och berättar om vår tro och vårt sätt att be och fira Liturgi för alla som vill lyssna och är intresserade av frälsning. Detta är vår vision och mission i den Ortodoxa kyrkan! Att delta i inomvärldsliga manifestationer för fred tillsammans med andra trossamfund, vars tro och traditioner vi inte delar, bidrar inte direkt till denna vision. I år firar vi alltså det Första ekumeniska konciliets 1700 års jubileum. Vi kommer att fira det på den exakta dagen konciliet avslutades den 25 augusti enligt Kyrkans kalender (7 september enligt nya kalendern). Vi gör det med morgongudstjänst (orthros) och den Gudomliga Liturgin på morgonen och arrangerar sedan en teologisk afton på kvällen i vår församling Heliga Konstantin och Helena (Vårberg-Stockholm), där vi får tala om Niceakonciliets betydelse för vår frälsning. Så vill vi ge vittnesbörd om ortodoxt kristen tro i en förvirrad värld. Är du också intresserad av frågor som rör vår frälsning så ”kom och se” (Joh 1:46)! 19 juni/2 juli 2025 Helige Johannes Maximovitch, Ärkebiskop av Shanghai och San Francisco Fader Anders Åkerström, biskopsvikarie för Stockholms Ortodoxa Stift

Media i Sverige har nu börjat skriva om det ekumeniska mötet som ska äga rum i Stockholm och Uppsala mellan den 18-24 augusti 2025 för att fira 100-årsjubileet av Stockholmsmötet 1925. Tyvärr kan man inte räkna med att journalister vet speciellt mycket om kyrko- och samfundsvetenskap eller teologi. Något som är särskilt påtagligt är hur lite de vet om den Ortodoxa kyrkans traditionella kyrkosyn (ecklesiologi). Tidningen Dagen har till exempel följande text som tydligt visar hur förvirrade dessa journalister är: ”Två av den ortodoxa kyrkans främsta patriarker, hans allhelighet ekumeniska patriarken Bartholomeos I, ärkebiskop av Konstantinopel, och hans helighet Ignatius Aphrem II, som företräder syrisk-ortodoxa kyrkan med säte i Damaskus, gästar veckan”. Att det rör sig om två helt olika kyrkosamfund verkar inte journalisten vara medveten om. Den Syrisk-ortodoxa kyrkan tillhör ju den orientaliska kyrkogemenskapen som lämnade den Ortodoxa kyrkan vid konciliet i Kalcedon 451, men det verkar vara ointressant här. I stället är tydligen titlar viktiga och att betona att det finns patriarker av högsta rang, ungefär som påven i Rom –”de främsta patriarkerna”. Något som man ofta ser i media är beskrivningen av patriarken av Konstantinopel som ”andligt överhuvud för världens 300 miljoner ortodoxa”, ungefär som att patriarken skulle vara en ”östlig version” av påven i Rom. Även påven av Rom har ju också antytt detta, då de senaste påvarna talat om att ”kyrkan har två lungor” och med detta menat dem själva (som representant för den Romersk-katolska kyrkan) och patriarken av Konstantinopel (som representant för den Ortodoxa kyrkan). Denna felaktiga kyrkosyn är ju tyvärr också ofta förekommande bland ortodoxa, där man ser ”relationen” till patriarkatet av Konstantinopel som det som skänker en ortodox kyrka sin legitimitet. Det är dock inget annat än vad man inom teologin kallar ”latinsk subordinationism”, där relationen till påven i Rom är det som skänker juridiskt erkännande, och detta har aldrig varit traditionell ortodox kyrkosyn, vilket framstående teologer som Fader Georges Florovsky och Fader Alexander Schmemann brukade betona. Den ortodoxa synen på biskopens roll och primat samt Kyrkan som konciliär I ortodox teologi är i stället Kristi kyrka grundad på den sanna tron. Biskopen är dess väktare och lärare, och varje biskop som bekänner denna tro är jämlik med de andra. Ingen plats eller biskop har rätt till exklusiv auktoritet över andra. Varje lokal kyrka, med sin egen biskop, bär Kristi närvaro i den Gudomliga liturgin. Den lokala kyrkan är inte bara en del av en större helhet, utan en fullständig Kyrka i sig, med hela trons rikedom och fullhet. Inom den ortodoxa traditionen har ingen lokal kyrka, oavsett historisk betydelse, särskilda privilegier för att tolka eller bevara tron. Att vissa säten fått ett hedersprimat – alltså en plats i rangordningen – är en sak. Att däremot kräva juridisk överhöghet över andra lokala kyrkor är något helt annat och strider mot Evangeliet (till exempel Matt 19:30). En sådan inställning leder till villolära, som vi sett i det romersk-katolska påvedömet, och som så småningom ledde till schismen mellan öst och väst. Patriarkatet av Konstantinopel har ibland framträtt som ledande, särskilt efter att andra patriarkat försvagats under muslimskt herravälde, efter mitten av 1400-talet. I praktiken har det då fungerat som en sorts samordnande instans. Men detta innebär inte att Konstantinopel har rätt till någon överhöghet. Enligt kanonisk tradition (bl.a. kanon 3 från det Andra ekumeniska konciliet och kanon 36 från Trullo-konciliet) är patriarken av Konstantinopel ”den förste bland jämlikar” ( primus inter pares ) – inte en överordnad ledare. Kristus är och förblir kyrkans enda huvud (Kol 1:18). Biskopar är Kristi tjänare, kallade att vårda, tjäna och bygga upp Guds folk, inte att härska och underordna. Den Apostoliska kanon 34 visar att varje biskop har ansvar i sin kyrkliga provins, men att större beslut måste fattas i samverkan med övriga biskopar och med respekt för den gemensamma synoden. Den Ortodoxa kyrkan har alltid betonat betydelsen av koncilium i Kyrkans liv, en plats där biskopar samlas för att diskutera gemensamma problem. Kyrkan bekänner att konciliet är det främsta instrument som Gud har valt för att leda sitt folk och därför talar ortodoxin om sin Kyrka som i huvudsak konciliär. Relationen mellan biskopen och hans flock är ömsesidig. Biskopen är den gudomligt insatta läraren av tron, men att vara väktare till tron tillfaller inte endast biskopen utan hela Guds folk, biskopar, prästerskap och lekfolk. Hela Guds folks plats som väktare av tron måste hållas i åminnelse då vi studerar konciliets auktoritet. Ett koncilium av biskopar kan givetvis fela och förleda. Av detta skäl betraktas ett koncilium inte som legitimt om det inte accepteras av hela Kyrkan. Såsom Fader Georges Florovsky ofta betonade så skulle inte den Ortodoxa kyrkan accepterat de s.k. sju ekumeniska koncilierna om de inte reflekterat Kyrkans "allmänna medvetande". Missbruk av kanones och Konstantinopels nuvarande anspråk Vissa nutida teologer hävdar dock att Konstantinopel har rätt till en övergripande jurisdiktion, särskilt över så kallade ”barbariska” (icke-ortodoxa) folk, med stöd i kanon 28 från det Fjärde ekumeniska konciliet. Men denna tolkning saknar stöd i den patristiska traditionen och leder i praktiken till en sorts ny ”påvekyrka” i öst, en slags ”ortodox papism”. Historiska omständigheter, särskilt efter Konstantinopels fall 1453, bidrog till att patriarkatet i Konstantinopel blev politiskt starkare och är den historiska bakgrunden till den utveckling vi nu ser och anledningen till att så många missförstår patriarkatets roll. I det Osmanska riket blev patriarken av Konstantinopel en sorts ledare för alla ortodoxt kristna under den muslimska överheten (Rum millet). Men detta innebar inte någon gudomligt given makt, utan var en praktisk lösning i en svår tid. Under muslimsk överhöghet brydde sig inte  till och med patriarker av Jerusalem och Antiokia att vara i sina kyrkoprovinser utan bodde, vistades och styrde sitt patriarkat från Konstantinopel, vilket ytterligare kom att påverka synen på kyrkoledare och Konstantinopels roll att företräda den ortodoxt kristna ”folkgruppen” oavsett etnicitet i det osmanska väldet. Under 1800- och 1900-talen växte därmed också tanken fram att Konstantinopel var ”moderkyrkan” som ensam kunde ge andra kyrkor självständighet (autokefali). Detta synsätt har förstärkts genom bland annat patriarken Meletios Metaxakis, han som sammankallade det så kallade ”pan-ortodoxa konciliet” 1923 för att bland annat besluta om ny kyrklig kalender (den så kallade Nya kalendern) och som tog initiativ till att lägga ortodoxa kyrkor i diasporan (Europa, Amerika, Australien) under Konstantinopels jurisdiktion. Han drevs ju av troende bort från Konstantinopel och blev så småningom patriark och påve av Alexandria där han beslutade att lägga till titeln ”av hela Afrika” till sitt anspråk. Allt detta är ett tydligt avsteg från den genuina ortodoxa traditionen och visar på den nya ”teologiska trend” som 500 år av muslimsk överhet och förföljelse så småningom förde med sig. Meletios Metaxakis och hans efterföljare av patriarker av Konstantinopel började alltså att tolka gamla kanones som att alla områden som inte tillhör en annan kyrka automatiskt faller under Konstantinopel. Patriark Bartholomeos idag fortsätter denna linje. Begreppet ”moderkyrka” används inte längre som ett artigt uttryck, utan som grund för en ny lära där Konstantinopel hävdar sig ha ständig makt och jurisdiktion även över självständiga kyrkor – som i fallet med Ukraina 2018. Men detta underminerar den Ortodoxa kyrkans synodala struktur, där alla biskopar har ansvar tillsammans. En ny och farlig utveckling I vår tid har vidare vissa företrädare, till exempel den grekiske Ärkebiskopen Elpidoforos av Amerika, börjat hävda att patriarken av Konstantinopel är ”den förste utan jämlikar” ( primus sine paribus ) – ett begrepp som tydligt strider mot ortodox tro. Det är en ny typ av påvedöme, papism, och bör avvisas av alla ortodoxt kristna. Teologen Johannes Zizioulas, Metropolit av Pergamon, har varit en nyckelperson i denna utveckling. Han förde in tanken på att den Ekumeniske patriarken skulle fungera som ett synligt överhuvud för hela kyrkan – en slags ikon för den himmelska enheten i Treenigheten. Men detta synsätt har ingen förankring i den ortodoxa patristiken och innebär en teologisk nymodighet som hotar genuin ortodox kyrkosyn. Den ortodoxa synen på överhet Kyrkans enda huvud är Kristus. Att någon biskop skulle vara kyrkans ursprung eller överhuvud är inte ortodox traditionell tro. Jurisdiktionellt primat underminerar kyrkans synodala karaktär, där alla biskopar tillsammans ansvarar under Evangeliets beskydd. Vid ekumeniska koncilier, vilken man kan se på ikoner som skildrar detta, låg Evangelieboken på en pulpet i mitten – det var inte en biskop som satt i mitten – som en påminnelse om att Kristus ensam är Kyrkans Herre. Vad ska jag göra som ortodoxt kristen? Nu när den Ekumeniske patriarken är på väg till Sverige och ska delta i ekumeniska gudstjänster tillsammans med företrädare för andra trossamfund, vilkas tro vi inte delar, då bör man som ortodoxt kristen fråga sig om man vill vara en del av detta och om detta är förenligt med ortodox bekännelse? I ortodox tradition finns det flera kanoniska bestämmelser (till exempel kanon 45 av de Apostoliska kanones eller kanon 10 eller 33 från synoden i Laodikea) som förbjuder gemensam bön mellan ortodoxa kristna och personer som inte tillhör den ortodoxa tron – särskilt i liturgiska eller sakramentala sammanhang. Det handlar främst om att skydda den ortodoxa trons renhet och undvika att skapa förvirring eller ett intryck av kyrkogemenskap där sådan inte finns. Att dessa heliga kanones inte kommer att respekteras eller följas av de Ortodoxa kyrkoledare som kommer att delta i det ekumeniska mötet i augusti är givet eftersom vi sett det nu i 100 år och därför gör vi som ortodoxt kristna bäst att hålla oss borta från dem. Vad andra gör eller inte gör behöver inte angå oss. En Ekumenisk patriark är inte den Ortodoxa kyrkans överhuvud utan det är Kristus, och vi gör bäst i att förlita oss på Honom. Vi vet dessutom var rättroende biskopar finns som följer Hans heliga Kyrkas tro, tradition och kanones! ”Kom och se!” (Joh 1:46) Vi kommer att fira 1700 års jubileum av Nicea i Heliga Konstantin och Helena ortodoxa församling i Vårberg (Stockholm) den 7 september 2025 på den exakta dagen av avslutningsbanketten med helige kejsaren Konstantin och alla 318 fäder, något mer behöver vi inte! Heliga Stormartyr Marina 17/30 juli 2025 Fader Anders, biskopsvikarie för Stockholms Ortodoxa Stift

Måndagen den 13/26* maj hade vi välsignelsen att återse vår käre Metropolit Kyprianos som kom på besök till Sverige för att fira Heliga Konstantin och Helenas festdag. Tillsammans med honom kom också två nunnor från Heliga Änglarnas kloster, subdiakon Chrysovalantis samt fyra lekmän. Fader Anders och en liten grupp troende mötte dem på Arlanda och sedan firades gudstjänsten för mottagandet av biskop i Heliga Konstantin och Helenas församling i Vårberg då även Fader Alexander deltog. Metropoliten uttryckte sin glädje att återigen vara tillsammans med den lilla flocken troende i Sverige, vidareförmedlade hälsningar och välsignelser från Ärkebiskop Kallinikos och övriga biskopar i synoden samt från de grekiska bröderna och systrarna. Sedan firades en Trisagion vid Biskop Johannes grav och alla bjöds på en måltid. Tisdagen den 14/27 maj hade Metropoliten enskilda möten för bikt och rådgivning. På kvällen firades agrypnia med Vesper och Orthros för Apodosis (avsked) av Påsken samt Gudomlig liturgi av Fader Anders, Fader Alexander, munkdiakon Fader Theocharis och subdiakon Chrysovalantis. Metropoliten deltog i bön i altaret. Församlingens kör sjöng växelvis med de grekiska nunnorna på grekiska, svenska, kyrkoslaviska, rumänska och arabiska. Onsdagen den 15/28 maj åkte Metropoliten med sällskap, Fader Anders och Moder Magdaleni från Heliga Philotheis kloster till Theotokos avsomnandes församling i Borås och firade Vesper till Kristi Himmelsfärd tillsammans med Fader Johannes, ansvarig präst i Borås. Efteråt bjöd församlingen på en måltid. Torsdagen den 16/29 maj firades Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgi i kyrkan i Borås till Kristi himmelsfärd med Metropolit Kyprianos, Fader Anders och Fader Johannes och nunnorna sjöng. Metropoliten höll en kort predikan efter Liturgin om vilken ära Gud gett den mänskliga naturen eftersom Han Själv antagit mänsklig gestalt och uppsteg till Himmelen med den. Biskopen uppmuntrade den lilla församlingen över det steg de nyligen tagit att övergå till kyrkan som tillhör fädernas kalender. Han sade att de är ett gott exempel för andra och önskade att de skulle stå fasta i sin övertygelse. Efter en festlig måltid som församlingsmedlemmarna bjöd på, talade Metropoliten åter kort till församlingen om att när det viktiga är att ha rätt tro, då har det ingen större betydelse hur många man är. Medlemmarna i församlingen uttryckte sin glädje och stabilitet i sitt beslut att gå vägen av bekännelse genom sitt val att följa fädernas kalender, trots svårigheterna de bemöter. Sedan återvände Metropoliten och hans sällskap till Stockholm. Fredagen den 17/30 maj firade Metropoliten, Fader Alexander och Fader Theocharis en Trisagion till minnet av den äldre Metropolit Kyprianos (+2013) i kyrkan i Vårberg och sedan åkte de tillsammans med flera församlingsmedlemmar samt den grekiska gruppen till Skogskyrkogården där Trisagia firades vid församlingsmedlemmars gravar. En av de nya gravarna som de besökte var Theodoras, en av våra första församlingsmedlemmar som också varit Biskop Johannes medhjälpare på hans ikonmålarkurser. Theodora gick bort tidigare i år, 95 år gammal. På eftermiddagens hade Metropoliten ett möte med församlingens präster då Metropoliten informerade dem om de senaste händelserna i synoden. Prästerna berättade också för honom om den svenska församlingens framsteg, med Guds nåd, något som biskopsrepresentanten Fader Anders beskrev som ”spektakulär”. Lördagen den 18/31 maj firades Hierarkisk gudomlig liturgi i Heliga Philothei Ortodoxa kloster av Metropolit Kyprianos, Fader Anders, Fader Stefanos, Fader Alexander och munkdiakon Fader Theocharis. Alla besökare från den grekiska gruppen deltog samt flera församlingsmedlemmar från Stockholm, Uppsala och Umeå. En Trisagion firades vid klostergrundaren Moder Philotheis grav. Nunnorna bjöd alla närvarande på en måltid och efteråt talade Fader Anders, på Metropoliten uppmaning, om de Nordiska helgonen som firas i maj och juni. Metropoliten talade sedan om den exakthet som vi bör iaktta i frågor om tro i ett samhälle, särskilt i Sverige, där de troende från de så kallade ”Orientaliska kyrkorna” inte är medvetna om de läroskillnader som skiljer oss eller anser dem obetydliga. Denna noggrannhet i tro grundar sig på de troendes förening med Guds moder, de heliga änglarna och alla helgonen i Nattvarden. För att kunna förenas i den måste man också ha en gemensam bekännelse av sann tro. Metropoliten berättade om mirakler och uppenbarelser för heliga präster, särskilt under den heliga Proskomedin , dvs förberedelsen av Nattvardsgåvorna före den Gudomliga liturgin, som bekräftar detta. Han förklarade hur prästen gör Proskomedin och vikten av att skriva namn på Ortodoxa levande och döda för åminnelse till det tillfället. För varje namn skärs bitar ut ur prosforan (Nattvardsbrödet) och dessa delar förenas sedan med Kristi blod i kalken. Under liturgin kan vi be även för dem som inte är Ortodoxa och särskilt under hymnen till Guds moder Axion Estin ("Det är i Sanning värdigt att prisa dig, o Theotokos…"). Det är nödvändigt att vi ber för de dödas själar, både Ortodoxa och icke Ortodoxa. Vi kan också göra goda gärningar och skänka gåvor i någons namn. Metropoliten berättade om en rik kvinna som skickade sin tjänarinna varje dag med mat till en person som bodde ute i skogen på grund av att han hade en smittsam sjukdom. Hon gjorde de goda gärningarna för sin döde fars själs vila. En dag glömde tjänarinnan bort att gå dit. När den rika frun fick reda på det var det redan mörkt och det var storm ute men hon insisterade ändå att de skulle gå dit tillsammans med mat. Samma natt fick kvinnan se sin far i en dröm då han tackade henne för att han denna natt, genom hennes goda gärning, hade fått en särskilt fin "måltid". På kvällen samma dag firades Vesper till uppståndelsen och de Heliga Konstantin och Helena samt det Lilla Completoriet, Akatistoshymnen till helgonen som firades och förberedelsebönerna för Nattvarden i församlingen i Vårberg. Söndagen den 19 maj/ 1 juni firades midnattsgudstjänsten, Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgi i Heliga Konstantin och Helenas kyrka av Metropolit Kyprianos, Fader Anders, Fader Alexander och munkdiakon Fader Theocharis samt altartjänarna Chrysovalantis och Adrian. Församlingens kör sjöng växelvis tillsammans med nunnorna på grekiska och svenska. I sin predikan innan Nattvarden talade Metropoliten om hur anmärkningsvärt det är att kristendomen spreds så snabbt och framgångsrikt av apostlarna i Romarriket de första åren efter Kristi uppståndelse och himmelsfärd. Romarriket sträckte sig då över en stor geografisk yta från de Brittiska öarna i väst, Mellanöstern i öst, till Afrika i söder och till norra Europa. Då hade de inte dagens möjligheter till kommunikation. Framgången berodde på apostlarnas hängivna uppoffrande och på deras bön och vittnesbörd genom det ljus de var för sin omvärld. Heliga Konstantin och Helena, vars minne vi firade denna dag, är också frukter av bön. Helige Konstantin sammankallade det första ekumeniska konciliet för att fastställa den sanna kristna tron och förkasta heresin som Arius predikade, dvs att Kristus var skapad och inte Gud. Idag kan vi se motsatsen i Kyrkan mot hur det var på apostlarnas tid. Istället för att kristendomen sprider sig så tar allt fler avstånd från den i en tid som åter befinner sig i "slaveri till avgudar", dvs folk sätter andra saker som "gudar" i sina liv. Kyrkor säljs och blir till moskéer, möteslokaler, caféer eller barer. Det beror på att vi kristna idag inte har den iver för bönen som de första kristna hade. De kristna är inte bara kallade att bedja, utan att bli bön och bedja för både våra egna själars och hela världens frälsning. Den som inte ber är död andligt för att bönen är gemenskap med Gud. Om vi vill ha ett möte med en högt uppsatt myndighetsperson behöver vi skriva en ansökan och vänta på beslut men ändå kanske inte får det beviljat. Men Gud som är Alltets konung och vår Skapare kan vi alltid möta och prata med när vi vill! Låt oss tillbringa allt mer tid och ansträngning för bönen och be om Guds nåd för alla som lider och för att alla ska bli upplysta och komma till kunskap om Sanningen. I slutet av Liturgin påminde Metropoliten församlingsmedlemmarna om att uppskatta den tid och energi som vår kyrkas präster offrar, trots att de också har sina egna hem och familjer, och han uppmanade alla att lyssna på dem och lyda dem. En procession gjordes sedan runt kyrkan med helgonens ikon och avslutades med firande av Artoklasia . Efter Liturgin bjöds alla på en festlig måltid. Fader Anders ledde sedan en liten pilgrimsfärd i Helige Botvids fotspår till Botkyrka och Salems kyrka samt Helige Botvids källa då han berättade om detta lokala helgons liv för grekerna och flera av våra församlingsbor. Samma kväll hölls traditionsenligt en s.k. Synaxis , en samling i församlingssale n. Metropoliten började med att berätta ett mirakel som skett för ett av hans andliga barn som stärkt hennes val av att följa fädernas kalender. Han berättade det för att uppmuntra de många nya, unga människor som kommit till vår församling. Metropoliten läste sedan delar av en text av en nutida Geronda, i vilken en nunna frågade honom om man kan be ”Ära åt Gud” istället för ”Herre förbarma Dig”. Gerondan svarade att ”Ära åt Gud” alltid ska vara på våra läppar vare sig det är något bra eller något dåligt som händer. ”Jag kan tillbringa en hel dag med mitt handarbete och säga ’Ära åt Gud för att jag lever, ära åt Gud för att jag ska dö och komma till Gud.’ När jag har ont någonstans är ’Ära åt Gud’ min värktablett, det är ingenting annat som hjälper. ’Ära åt Gud’ är högre än ’Herre förbarma Dig’. Den välkända asketen, Fader Tikhon av Berget Atos brukade säga att ’Herre förbarma Dig’ är som 100 drakmer medan ’Ära åt Gud ’ är som 1000 drakmers värde. Han menade att folk ber Gud att förbarma Sig över dem när de har behov av hjälp, medan man säger: 'Ära åt Gud' av tacksamhet, vilket har större värde. Vi bör säga ’Ära åt Gud’ inte bara när allt går bra utan även när vi har svårigheter, som Gud tillåter som medicin för vår själ. När vi tackar och ärar Gud för allt som händer i våra liv, både positivt och negativt, drar det till sig Guds nåd. Vi måste ta emot allt som händer med ödmjukhet och tro på Guds försyn att Han vet vad som är bäst för oss." Många undrar varför Gud tillåter lidande och olyckor. När det händer en olycka kan det bero på att vi har gett den onde utrymme för att vi har begått synder. Tex när tågolyckan hände i Grekland för några år sedan då många unga dog, var de på väg från en karneval i Patras, där många synder sker. Alla på tåget hade förstås inte syndat och även rättfärdiga dödades. Lidandet är ett mysterium och bara Gud vet varför det händer. En kvinna vars två söner dog i ung ålder blev så deprimerad att hon stängde in sig i sitt hus och lät inte någon komma in. En helig fader fick till slut komma in till henne. Hon hade två porträtt av sina söner och plötsligt blev de levande, steg ur porträtten och sköt varandra. Den helige fadern hade fått det uppenbarat för sig av Gud genom bönen att sönerna hade blivit förälskade i samma kvinna och hade de fått leva hade de skjutit varandra. Därför hade Gud tillåtit att de lämnade jordelivet innan de skulle utföra något så hemskt. Många församlingsbor, särskilt unga människor, hade samlats denna kväll och lyssnade uppmärksamt på det som berättades och kom med egna exempel, frågor och reflektioner på Metropolitens uppmaning. Måndagen den 20 maj/2 juni åkte Metropolit Kyprianos med sällskap tillbaka till Grekland efter att ha stärkt, uppmuntrat och andligt uppbyggt oss i Stockholms Ortodoxa stift. Vi ber Gud att ge vår Metropolit ännu många år med god hälsa och krafter för att fortsätta sina besök i Sverige, vilka skänker oss så stor glädje och så stora välsignelser! Metropolit Kyprianos nästa besök är planerat till det dyrbara Korsets upphöjelse och söndagen efter det, sista veckan i september 2025.  *Första datumet är enligt kyrklig kalender och det andra enligt den civila.

Vi har nu låtit trycka upp 100 exemplar av Psaltaren enligt Septuaginta, arrangerad för Ortodoxt liturgiskt bruk . Pris: 235 kr/st. Den kommer att finnas till försäljning i kyrkan i Vårberg, Stockholm, från 12 april och kan betalas där via kyrkans Swish eller kontant. Vill man få den skickad med post hem så kan den beställas via hpkloster@ortodoxakyrkan.se Fraktkostnad: 60 kr för ett ex. Betalning sker till Heliga Philotheis kloster via klostrets Swish eller bankgiro. Numren skickas vid beställning.

Med välsignelse från Ärkebiskop Kallinikos och biskoparna i vår heliga synod, gjorde Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili, Locum Tenens i Stockholms Ortodoxa stift, ett extra pastoralt besök i Sverige för att ta emot församlingen tillägnad Theotokos avsomnande i Borås och dess präst, Fader Ioannis Nikolaidis, till vår heliga synod. Efter att Fader Ioannis ansökan hade godkänts av den heliga synoden vid dess ordinarie möte den 5/18 mars 2025, åkte Metropolit Kyprianos till Sverige för att se till att församlingen i Borås, som för ett år sedan hade brutit alla kyrkliga förbindelser med Patriarkatet av Konstantinopel, skulle få möjlighet att vara kyrkligt aktiv under återstoden av fastan och Påsken. Torsdagen den 7/20 mars välkomnade församlingsmedlemmarna i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Stockholm Metropolit Kyprianos med glädje över hans oväntade återkomst, bara en månad efter hans sedvanliga vinterbesök. Fredagen den 8/21 mars firades gudstjänsten med den tredje delen av Akatistoshymnen till Theotokos på grekiska och svenska i Heliga Konstantin och Helenas församling i Stockholm.   Lördagen den 9/22 mars, högtiden för de heliga fyrtio martyrerna av Sebaste, firade Metropolit Kyprianos hierarkisk liturgi i Heliga Konstantin och Helenas församling i Stockholm med församlingens präster Fader Anders, Fader Stefanos och Fader Alexander samt hierodiakonen Fader Theocharis. På eftermiddagen reste Metropoliten till Borås tillsammans med Fader Alexander, Moder Magdaleni från Heliga Philotheis kloster, två nunnor från Heliga Änglarnas kloster i Grekland och två lekmän. Metropolit Kyprianos välkomnades till Theotokos avsomnandes församling av Fader Ioannis och ett antal av hans församlingsmedlemmar. Efter gudstjänsterna Thyranoixia och Vesper upptogs Fader Ioannis och hans församlingsmedlemmar formellt till vår synod i enlighet med den ordning som föreskrivs i vår kyrka. På söndagen för det heliga Korsets vördnad, den 10/23 mars, firades Orthros och hierarkisk gudomlig liturgi av Metropolit Kyprianos, Fader Ioannis och Fader Alexander. Församlingen serverade sedan alla en agape-måltid. Mitt under den stora fastan, och i synnerhet på den dag då Kristi dyrbara kors vördas, tog våra bröder och systrar i församlingen Theotokos avsomnade upp bekännelsens kors och troheten till vår kyrkas traditioner. Må den allra heligaste Theotokos skydda, stärka och trösta dem, och må det livgivande Korsets nåd vägleda denna välsignade församlings nya väg. Ära åt Gud för allting!

Onsdagen den 12/25 maj anlände Metropoliten med sällskap för att delta i Heliga Konstantin och Helenas festdag och mottogs i kyrkan i Vårberg av Fader Anders och Fader Theocharis samt några troende från vår församling. Metropoliten vidarebefordrade hälsningar från de andra grekiska biskoparna och de troende i Grekland och uttryckte önskningar att de kommande dagarna av gemenskap med den troende flocken i Sverige skulle bli andligt fruktbara för oss alla. Han besökte sedan Biskop Johannes grav och firade en Trisagion för hans själs vila. Förutom Liturgier i våra olika kyrkor och kapell under sitt program den följande veckan i Sverige hade Metropoliten enskilda möten, samtal och bikt med vårt prästerskap och de troende. Under Metropolitens vistelse hade vi även glädjen att nunnorna Moder Kypriane och Syster Xenia från Heliga Elizabeths kloster i Etna, Kalifornien, deltog i programmet. Torsdagen 13/26 maj genomfördes ett möte med församlingens präster då Metropoliten informerades om vilka renoveringar som utförts i kyrkan och de talade om olika frågor som har med den Ortodoxa missionen i Sverige att göra. Fredagen den 14/27 maj firade Metropolit Kyprianos hierarkisk liturgi tillsammans med församlingens prästerskap i Heliga Philotheis kloster. I slutet av liturgin firades även en Trisagion vid Moder Philotheis grav, grundaren till klostret, och sedan bjöds de närvarande på mat. Efter måltiden talade Fader Anders om de nordiska helgonen Helige Erik från Uppsala-Flottsund och Helige Hallvard från Norge och de mirakel som skett genom deras reliker, såsom historieskrivaren Adam av Bremen berättar. Metropoliten talade sedan om den stora välsignelsen som en troende mottar när vi lär oss att fråga och be om råd och hur Guds vilja visar sig för oss när vi förberett oss med bön innan vi frågar vår andlige fader. Han berättade några häpnadsväckande exempel och förklarade att vår andlige fader behöver inte vara ett helgon för att han ska kunna vägleda oss till Guds vilja, utan det handlar om vår egen inställning, tro och förberedelse med bön innan vi frågar och att vi är öppna för hans svar och följer det i lydnad. Vi besökte sedan Villberga kyrkogård, strax intill klostret och firade Trisagia vid gravarna där några av våra församlingsbor ligger begravda. Lördagen den 15/28 maj firades Liturgi i Helige Ignatios av Antiokias enkla huskapell i Norrköping. Metropoliten hörde bikt och gav råd till medlemmarna av den lilla församlingen. På kvällen samma dag firades Vesper till uppståndelsen och Helige Konstantin och Helena på grekiska och svenska i kyrkan i Stockholm tillägnad helgonen. Lilla kompletoriet med Akatistoshymnen till helgonen som firades och förberedelsebönerna för den Heliga Nattvarden lästes också. Den blinde mannens söndag, 16/29 maj firades Heliga Konstantin och Helenas festdag med Orthros på grekiska och svenska följt av hierarkisk gudomlig liturgi som avslutades med procession med helgonens ikon och standard och välsignandet av artoklasia . De närvarande bjöds sedan på en festmåltid. Söndag kväll genomfördes den traditionsenliga församlingssynaxis då ett brev från Abba Dorotheos av Gaza studerades som handlade om de katastrofala följderna av andlig självtillräcklighet, när vi tror på våra egna misstankar, osunt självförtroende och de sätt genom vilka detta kan rättas till. Måndagen den 17/30 maj åkte Metropoliten till Skogskyrkogårdens Ortodoxa del tillsammans med en grupp församlingsmedlemmar och besökte Moder Parthenias och andra insomnades gravar där Trisagia firades för deras själar och keramik-ikoner av Uppståndelsen placerades vid gravarna. Tisdagen den 18/31 maj firades den gudomliga liturgin i Theotokos avsomnandes kapell i Uppsala. Efter Liturgins slut berättade Fader Anders historien om den mirakelgörande ikonen av Helige Theodosios av Tjernigov (minnesdag 5 februari) som finns i kapellet. Sedan bjöd Presbytera Britt alla närvarande på god mat i deras hem. Fader Anders berättade om Gudrid Torbjörnsdotters fantastiska och äventyrsfyllda liv, en av huvudpersonerna i Erik den rödes saga och Grönlänningasagan. Gudrid var den första kända, kristna europeiska kvinnan på amerikansk mark och även den första att föda ett barn där, sonen Snorre. Hon tillbringade tre år i Vinland enligt sagorna, vilket torde varit i början av 1000-talet. Hennes sista år levde hon som eremit på Grönland. Tre av hennes barn blev biskopar så hennes tro påverkade generationer Metropoliten talade om det tragiska kriget i Ukraina där Ortodoxt kristna bröder dödar varandra och berättade om den Heliga jungfrun Piamons liv i Egypten. Genom sin bön lyckades hon avvärja en våldsam sammandrabbning mellan två grannbyar vid Nilfloden. Vår Metropolit uppmanade de troende att följa hennes exempel och be för situationen istället för att ägna sig åt fruktlösa kommentarer och dömande ord. På eftermiddagen besökte Metropoliten Heliga Philotheis kloster där en enkel liturgi firades på natten till Apodosis av Påsken. Onsdagen 19 maj/ 1 juni återvände Metropoliten med sällskap till Grekland. Det är en stor välsignelse och vi är mycket tacksamma över att vår biskop och metropolit tar sig tid att besöka oss i Sverige tre gånger om året. Hans kärlek i Kristus och pastorala omsorg i små såväl som stora frågor ger våra lilla svenska, ortodoxa flock krafter och mod att fortsatta vår andliga, kyrkliga kamp. Metropolit Kyprianos nästa besök i Sverige är planerat till 28 september till 5 oktober 2022.

I vår församling har vi de senaste åren anordnat en pilgrimsfärd i Sverige för att upptäcka de första kristna spåren och helgonen i vårt land. Årets pilgrimsfärd gick till Småland i Helige Sigfrids fotspår, till Kolboda-trakten söder om Kalmar samt till Växjö. På grund av sjukdom och den långa resan dit var vi bara fyra personer denna gång, men tre personer anslöt från trakten under en del av dagen. Enligt Sigfridslegenden från 1200-talet ska Sveriges förste kristne konung, Olof Skötkonung, anhållit hos kung Ethelred II av England (i Sigfridslegenden kallad Mildred) att få dugliga kristna präster till Sverige, vilket var bakgrunden till att den Helige Sigfrid lämnade sitt fädernesland och begav sig till Sverige i början av 1000-talet. Denna tid hade inte schismen med den Romersk-katolska kyrkan ännu skett, vilket innebär att Helige Sigfrid är ett Ortodoxt helgon. Helige Sigfrid utvaldes eftersom han hade nordisk erfarenhet då han tidigare följt med Helige Olav av Norge till hans land med förhoppning om att han skulle hjälpa till att sprida kristendomen där. När biskop Sigfrid lämnade England hade han sina tre systersöner i sitt sällskap, vilka var cluniacens-munkar. De bar namnen Unaman, Sunaman och Vinaman, som i nämnd ordning var präst, diakon och subdiakon. De ska ha lidit skeppsbrott utanför nuvarande Kolboda söder om Kalmar i Södra Möre och där räddats vid Hagbyån mynning som redan denna tid var en känd hamn och det var just dit vi begav oss. Helgonen ska enligt traditionen ha tackat och lovat Gud för att Han räddat dem och platsen har än idag namnet ”Lovers lund” som sägs komma av ”lovade Gud i lunden”. Där ska de ha firat sin första liturgi på svensk mark. En man utsänd från kungen, Olof Skötkonung, ska ha bevistat gudstjänsten och blivit mycket gripen av skrudarnas färgprakt och sångens välljud och rapporterade detta till kungen som genast ville träffa helgonet. Platsen kallas idag Helige Sigfrids hamn. Området där omkring har varit befolkat sedan urminnes tider och det finns lämningar ända från stenåldern och framåt vilket gravar, offerplatser, runstenar och ruiner vittnar om. Sigfrids hamn är början på den pilgrimsled som leder oss till Växjö stifts domkyrka och den välkända päls- och lädermarknad vilken under sin storhetstid inleddes med Seffremäss den 15 februari, som än idag är den stora marknadsdagen i Växjö. Denna dag är även Växjö stifts förste Biskop, Smålands apostel Helige Sigfrids helgondag. Det var med stor glädje vi kunde se hur stark och levande traditionen och minnet av Helige Sigfrid är än idag i Södermöre pastorat i trakten kring Kolboda. Pilgrimsfärder längs den utstakade leden genomförs regelbundet i Svenska kyrkans regi, längre eller kortare och de många sevärdheterna och kyrkorna längs leden är väl omhändertagna. En av prästerna i pastoratet, Ove Carlsson, som är ansvarig för pilgrimsvandringarna, beställde en ikon av Helige Sigfrid och en av Helige Laurentius för några år sedan från vårt kloster som vi fick se på plats i två av kyrkorna. Ove ställde upp för oss som guide hela dagen på sin semester trots hans hälsoproblem och hade till och med ordnat boende för oss. Med vår Metropolits välsignelse och tillåtelse från Svenska kyrkan inledde vi vår pilgrimsfärd fredagen den 8 juli med en Gudomlig liturgi utomhus i Helige Sigfrids hamn, där helgonen kommit i land efter skeppsbrottet och firat sin första liturgi. Där står ett stenaltare permanent som flyttats dit från Hagby kyrka där Svenska kyrkan firar mässa, bland annat på Helige Sigfrids dag 15 februari, och vi hade tagit med allting nödvändigt för en Ortodox liturgi. Vädret var bästa tänkbara och fåglarna kvittrade med i sången och den vackra Hagbyån i bakgrunden gjorde det hela till en himmelsk upplevelse. Vi sjöng ett troparion till Helige Sigfrid som vi hade skrivit för tillfället. En Ortodox familj boende i området tillhörande Ryska utlandskyrkan under Metropolit Agathangelos kom och deltog i Liturgin samt några från Svenska kyrkan. Efter Liturgin berättade Ove om platsens historia och traditionen kring Helige Sigfrid och hur stark den är i bygden. Sedan ledde oss en annan av pilgrimsledarna från Svenska kyrkan den första etappen av leden till fots. De inleder vandringarna med det katolska helgonet från 1300-talet, Heliga Birgitta av Vadstenas ord: ”Visa mig Herre Din väg och gör mig villig att vandra den.” Vissa delar av leden brukar de gå i tystnad, vilket vi också gjorde. De vackra vyerna längs leden med sina pittoreska hus, sädesfält i sina skiftande färger, den blåa himlen, den svaga brisen och fåglarnas kvitter fick tala sitt eget språk. Biskop Sigfrids mission om Jesus Kristus visade sig genom flertalet av hans personligt byggda kyrkobyggnader och de naturliga källor han använde för dop. Detta vittnar om en förkunnelse där lovsång, bön, den Heliga Nattvarden och dopet stod i centrum. Vid Bjursnäsbron, där vi stannade till på vår vandring, fanns både kyrka och källa verksamma ända till 1541 då kung Gustav Wasa beslutade att riva kapellet med tillhörande kyrkogård och dopkälla. Denna händelse med flera ledde till uppror vid Voxtorps prästgård och som idag går under namnet Nils Dackes uppror. Den muntliga traditionen menar att Helige Biskop Sigfrid gav kapellet namnet Laurentius efter den helgonförklarade diakonen med samma namn och som var verksam i Rom under 250-talet. Grunden till Laurentii kapell finns kvar och är 11,4 x 6,6 meter men ligger tyvärr på privat mark numera så vi kunde inte se den på nära håll. Den naturliga dopkällan igensattes med brunnsringar under mitten av 1930-talet. I Voxtorps rundkyrka ovanför sakristians dörr finns Helige Laurentius ärad med en träfigur från denna tid. Han har en penningpung i sin hand från vilken han delade ut gåvor till de fattiga i Rom. Detta helgon var viktigt på de brittiska öarna varifrån Helige Sigfrid kom. Efter en ca 3 km lång vandring kom vi fram till Hagby rundkyrka som är byggd i början av 1100-talet. I Sverige finns det nio rundkyrkor och Hagby är en av de bäst bevarade. Man tror att byggnaden har inspirerats av Uppståndelsekyrkan i Jerusalem och kan ha byggts av en tempelriddare som varit där och sedan kommit tillbaka till Sverige. Kyrkan var helgad åt Helige Olav av Norge och kring korfönstret kan vi se fragment av väggmålningar från början av 1300-talet. Där syns också några av totalt åtta målade invigningskors som tillkom vid en återinvigning av kyrkan på 1400-talet. På 1700-talet hittade man en sten på kyrkogården som man gjort om till solur. Senare upptäckte man att det fanns fem konsekrationskors på baksidan av stenen, och att det var ett resealtare från tidig medeltid. Sådana bar missionärer med sig för att kunna fira en riktig mässa även i en trakt där det ännu inte fanns några kyrkor. Och kanske var det som legenden säger självaste Helige Sigfrid som hade med sig altarstenen hit. Men om detta kan vi naturligtvis inget veta även om det inte är helt osannolikt. Man kan också på goda grunder gissa att stenen fungerade som altare i Hagby kyrka, för även om kyrkan är byggd under tidig medeltid så invigdes kyrkan inte förrän på 1400-talet, förmodligen eftersom man redan hade en invigd altarsten! Bäraltaret förvaras inlåst i ett nybyggt träaltare med ett fönster i mitten där bäraltaret är synligt och det används fortfarande tex vid Svenska kyrkans utomhusgudstjänster. Vår guide låste upp altaret och tog fram bäraltaret så att vi fick se det på nära håll. I Hagby kyrka finns ikonen av Helige Sigfrid som målats i Heliga Philotheis kloster och är 80x60 cm. Man kan köpa ikoner, kort och kylskåpsmagneter med kopior av just den ikonen av Helige Sigfrid som finns i kyrkan. Vi fick gå upp för den branta stentrappan till kyrkans vind och se alla bjälkar och en fönsterlucka som öppnandes mot klocktornet. En Paraklesis, en liten åkallande gudstjänst till Helige Sigfrid som vi satt ihop för tillfället, bad vi framför ikonen innan vi åkte vidare. För att hinna med att se så mycket som möjligt på vår tidsbegränsade pilgrimsfärd denna dag tog vi sedan bilen och såg Mortorps kyrka som byggdes sannolikt i mitten på 1200-talet. Placeringen invid den viktiga transportleden, Hagbyån och inte så långt bort från Helga Kors källa och S:t Sigfrids källa (båda inom sockengränsen) är strategisk. Vi fick se det välbevarade konsekrationskorset från 1400-talet på kyrkans bakre vägg, som upptäcktes i samband med restaurering-sarbeten 1988. Från 1400-talet är också dendrodateringen av kyrkans tiondebod (förvaringsrum för den del av tiondet som inte tillföll prästen, numera används det som bårhus). Ett jordfast flyttblock strax norr om kyrkan har ett tjugotal skålgropar, även kallade ”älvkvarnar”. De anses ha använts för religiösa ritualer långt ner i bronsåldern då man offrade till gudar och andra väsen i dessa gropar. En domarring finns ytterligare några 100-tal meter längre bort från kyrkan. Det vittnar om att detta är en plats som varit befolkad sedan långt tillbaka och varit en religiös kultplats innan kristendomens införande till Sverige. Dåtida missionsstrategi var att anknyta till tidigare kultplatser när kristendomen introducerades i Norden. En lilja, 20 cm stor och uthuggen ur ett granitblock i ytterväggen några meter upp på korets södra gavel är kyrkans äldsta utsmyckning och samtida med kyrkan. Det finns olika tolkningsalternativ av liljan. Liljan är en allmänt vedertagen symbol för Guds Moder. Kyrkan kanske ursprungligen var helgad åt Jungfru Maria. Liljan kan också vara ett tecken på, att kyrkan en gång byggdes med hjälp av cisterciensermunkar. Munkorden har (franska) liljor i sin vapensköld. Cisterciensorden var den dominerande munkorden i Sverige på tidigt 1200-tal och byggde åtskilliga kloster och kyrkor i det medeltida Sverige. Nästa anhalt på vår färd blev Helige Sigfrids dopkälla i Källebäck. Efter att ha parkerat i närheten vandrade vi en bit på en smal skogsväg och kom fram till en stor glänta som vår guide berättade var en gammal marknadsplats på 1000-talet. En skylt var uppsatt för att visa vägen och vid den öppna platsen hade ett stort kors placerats. I midsommartid firar Svenska kyrkan en gudstjänst här till Helige Sigfrids ära och Johannes Döparens födelse (24 juni). Dopkällan ligger precis nedanför den öppna platsen inne i den lummiga skogen kantad av mossiga stenar. En betongtrappa neder ner till källan. Vid naturliga vattenkällor uppstod inhemska religiösa ritualer och kulter som kristendomens missionärer stannade vid och med hjälp av dessa lät de befolkningen kristnas vid källan genom dop. Enligt traditionen är denna källa en av de flera naturliga källor i området som Helige Sigfrid använde sig av vid kristnandet av områdets boende. Socknen, källan och den närliggande bäcken fick namnet efter Helige Sigfrid. Källan är i folkmun fortfarande känd som en livgivande källa och än idag vandrar folk hit för att dricka av detta grundvatten. Helige Sigfrids hembygdsförening har renoverat källan, placerat en skylt med texten: ”Traditionen berättar att här döpte Sankt Sigfrid, Smålands apostel” och hängt en skopa vid källan för att vi ska kunna smaka på vattnet, vilket vi förstås gjorde och det smakade friskt och järnrikt! Sedan blev vi inbjudna till Sankt Olofs kyrka i Trekanten, inte långt ifrån där vi befann oss, av prästen Jan Haglund som tillhör Södermöre pastorat och som visade sig varit studiekamrat med Fader Anders. Kyrkan är byggd 1925. 1932 utfördes målningen i koret som föreställer Helige Olav, Norges konung och Helige Ansgar. På kyrkans väggar hänger flera ikoner i bysantinsk stil som är målade av vår Biskop Johannes dotter, Moder Justina, som är nunna i klostret Saint Elizabeth the Grand Duchess i Etna, Kalifornien, tillhörande vår synod. Ikonerna föreställer Guds Moder, Helige Nikolai, Apostlarna Petrus och Paulus och Heliga Lucia. Jans tanke med beställningen var att bjuda in skolelever och berätta om ikonerna och bakgrunden till att vi firar jul och Lucia. Sankt Sigfrid är en ort som fått namn av en församling som fått namn efter vårt helgon och ligger nära kommunens centralort Nybro. Efter det att Sigfrid angjort kusten vid Kolboda, säger legenden, vandrade han inåt landet. Vid Kumlamad stannade han, omvände och döpte många hedningar i en källa. Han höll gudstjänster i en lund och snart efteråt lät han resa ett kapell där. Det var en enkel stavkyrka av trä, det sk gamla kapellet i Kumlamad. Namnet är troligen sammansatt av kummel, det vill säga stenröse, och mad, alltså en våtäng. Det har sedan byggts om vid flera tillfällen. I en kunglig förordning från 1700-talet omnämns det tredje kapellet på denna plats och att man då använt byggnadsmaterial från det tidigare kapellet ”...som ståt i wägg 770 år.” En klockstapel vet vi också funnit här och att kapellet varit ca 28 alnar långt, 15 alnar brett och 7 alnar högt, dvs ca 17x9 meter med 4 meters höjd. Vi stannade till där och fick se ekkorset som är placerat där mitten av koret var med en textskylt om kapellets historia. Vår guide Ove pekade ut för oss de fyra hörnstenar som markerar långhuset på kapellets hörn på kyrkogården som finns där idag. På 1880-talet lät man riva 1700-talskapellet på ängen och i stället uppfördes den nuvarande kyrkan på en bergsknalle några hundra meter österut. Sedan medeltiden har kapellet, och senare kyrkan, varit traktens centralpunkt och mest särpräglade byggnad. Kyrkan i Voxtorp besökte vi härnäst som är en av Sveriges nio rundkyrkor, liksom grannsocknens kyrka Hagby men mycket mindre. Det är en charmig kyrka byggd under 1200-talets förra del, sannolikt som gårdskyrka vid en större tidigmedeltida egendom. Traditionen säger att den byggdes av en kvinna som hette Lona (Ilona) för att hon skulle slippa gå till den kyrka i Halltorp som herrskapet där byggt på sin gård. Vi fick se några exklusiva inventarier som finns i kyrkan: en pilgrimssnäcka, funnen i grav under kyrkan, som ger bevis för att en församlingsbo gjort en pilgrimsvandring till Santiago de Compostella i Spanien. Där finns också tre träskulpturer: en föreställande Helige Olav, den norske martyrkonungen, en Aposteln Petrus med nycklarna och den tredje Helige Laurentius hållande en penningpung, som tidigare nämnts. De har förmodligen en gång varit placerade i ett altarskåp från medeltiden. En väggmålning föreställande en riddare med svärd anses vara från 1400-talet. Vi fick också se ett rökelsekar från 1250-talet. Målningarna i taket är välgjorda med scener från Kristi liv utförda på 1890-talet, gjorda av Karlskronakonstnären I.J. På en vägg hängde en tryckt bysantinsk ikon med Guds moder. På väg till Arby kyrka stannade vi på en plats där vår guide Ove pekade på backen med en röd trälada där enligt den muntliga traditionen fanns ett gästgiveri, ett klosterhärbärge, som lydde under biskop Turguts ledning. Under 900-talets slut och de första 30 in på 1000-talet verkade provinsbiskopen Turgut i detta område. Han hade kommit från Bremen till Västergötland och kan kanske ha haft något att göra med Olof Skötkonungs kristnande. BiskopTurgot torde ha anlänt omkring år 1005 och utnämndes till biskop med säte i Västergötland omkring 1014, alltså före den Helige Sigfrids ankomst. Turgut fick dock lepra och återvände till Bremen och den Helige Sigfrid tog över hans uppgifter. När Biskop Turgut dog 1030 reste sedan den Helige Sigfrid från Sverige för att bevista hans begravning. Enligt en tradition ska skeppsbrottet med Helige Sigfrid, som vi nämnt ovan, ha ägt rum efter resan till Turguts begravningen i Tyskland. Gästgiveriet drevs av ett kloster, troligen av Benediktinorden och kanske senare Cisterciensorden. Utifrån den numera i folkmun s.k. klosterbacken utgick kyrkliga processioner med bäraltare till Arby kyrka långt in på slutet av medeltiden. Klostret var både en övernattningsplats för munkar och nunnor som kom och skötte sina marker samt ett gästgiveri för den etablerade kyrkans vandringsfolk. Betydelsefulla byar av detta slag var viktiga för kristendomens växande och för en stabilitet i hennes organisation. Arby by bär sitt namn utifrån sin plats. Ar betyder vatten och således betyder Arby helt enkelt byn vid vattnet. Tillbaka till Arby kyrka, som ligger vackert beläget vid Habgyån, där vi börjat vår pilgrimsfärd denna dag, slöts cirkeln för vår långa och innehållsrika dag. Kyrkan är byggd på 1200-talets förra del, men innehåller trä som är daterat till 1186, kanske från en tidigare träkyrka. På 1300-talet tillbyggdes torn i väster med två huvar. Klockorna hängde först i kyrkans torn. Detta frestade på byggnaden och redan på 1600-talet byggdes en fristående klockstapel på nuvarande plats. 1771 revs det spruckna tornet ner till kyrkväggens höjd och taket byggdes över. Väggen mot kyrkan revs också och kyrkorummet utvidgades ända till gaveln. Befolkningen hade ökat och behövde mera plats. Numera är åter torndelen ett särskilt utrymme. Arby har tre kyrkklockor. Stora klockan är en av de äldsta som är i bruk på svensk landsbygd. Den är gjuten 1403 och enligt inskriptionen helgad åt ”Olof, Maria och Christus” i nämnd ordning. I kyrkans hall står Bovestenen uppställd, en kristen runsten från 1000-talets andra hälft. Den återstående inskriptionen tolkas till ”minne efter Bove…” och ett stort tydligt kors visar att ristaren var kristen. Den fanns på kyrkogården 1743, men försvann sedan och återfanns 1973 vid ledningsgrävning i grusgången utanför koret. Kristusgestalten på korset över triumfbågen är från 1200-talets senare del. Bland övriga inventarier märks en pietáframställning av den från korset nedtagne Kristus i Gudsmoderns knä, ett sydtyskt arbete från ca 1600, skänkt av familjen Rappe, på Christinelund. I Arby kyrka finns den ikon av Helige Laurentius som målats i Heliga Philotheis kloster som beställts av pastoratet eftersom traditionen kring helgonet är stark i detta område. Klockan hade hunnit bli 18 på kvällen och vi var alla trötta, men mycket tacksamma över allt vi fått se, höra och uppleva denna dag. Vi tackade vår fantastiske guide Ove genom att överlämna en tryckt ikon av Helige Sigfrid vi burit med oss under dagen i ram och akrylglas, för att vara tålig att ta med på de pilgrimsvandringar som görs i Svenska kyrkan framöver. På kvällen åkte vi hem till den Ortodoxa familjen som bor i området och välsignade deras hem och blev bjudna på mat. Lördag morgon den 9 juli blev vi bjudna på frukost hos vår generösa värdinna, en församlingsmedlem och pilgrimsledare i Svenska kyrkan som bor 75 meter från Arby kyrka som lånat ut sitt gästhus till oss nunnor. Efter det styrde vi vår kosa mot Växjö. Efter att ha missionerat i den trakt vi just besökt fortsatte den Helige Sigfrid och hans sällskap landvägen till Värend. Sigfridslegenden beskriver: Där i Värend, och på ett ställe där det var alldeles särskilt ’gröna och väna ängar’ runtomkring stannade Sigfrid och hans följeslagare. Mycket trött gick han in i huset som fanns där. Han somnade och hade en underlig dröm vari en ängel talade med honom och sade att han skulle bygga en kyrka. När Sigfrid vaknade berättade han för en av sina systersöner om sin dröm: ’Mig tycktes, att här var en välklädd man med skinande anlete och att han så talade med mig: ’Statt genast upp och följ mig.’ Då jag följde honom, visade han mig längd och bredd på den plats, där jag skulle bygga Guds tempel, och sade: ’Här skall du grunda Herrens hus, vari syndare skola få misskund och rättfärdiga nåd.’” De bestämde sig för att gå till platsen som ängeln hade talat om och ta reda på om drömmen var sann. Och både Sigfrid och hans systerson kunde se att det fanns märken utsatta som visade var grunden till en kyrka skulle läggas, precis som i drömmen. Där byggdes det snart en kyrka av trä, och just där var det som det senare skulle byggas en stenkyrka, den som kom att bli domkyrka i Växjö stift. Under 1000-talet byggdes en träkyrka där den nuvarande domkyrkan står. Det finns inte några lämningar kvar från träkyrkan men däremot har man hittat mynt från tidig medeltid vilket sannolikt är en rest från en medeltida kyrkobyggnad. Likaså finns det vid den nuvarande domkyrkans östra gavel en runsten med en kristen inskrift som förmodligen har ett samband med en äldre medeltida kyrka. Numera finns det inte mycket kvar av den ursprungliga stenkyrkan. Kyrkan har genomgått många ombyggnader och förändringar men står fortfarande kvar än idag på precis samma plats där den en gång uppfördes. Fynd av grundmursrester har dock kunnat ge information om byggnadens ursprungliga form och dimensioner. Eftersom domkyrkan har utsatts för diverse bränder och härjningar under tidens lopp, saknas det medeltida förebilder för interiören. Det ärligaste alternativet fann man på 1900-talet vara att satsa på förnyelse i modern tappning. I kyrkans mittgång har Helige Sigfrids grav markerats, som inte helt osannolikt kan ha befunnit sig ungefär där. En ikon i bysantinsk stil av Helige Sigfrid och hans systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman finns i kyrkan, vilken är en gåva från det rumänska ortodoxa stiftet i norra Europa till Växjö domkyrka och överlämnades 2011. Efter att ha frågat oss fram fann vi ikonen som vi målat i vårt kloster som beställts av Växjö stift 2014 i den sk Sigfridssalen i Domkyrkocentrum där domkapitlet har sina möten. Efter Oves beskrivning hittade vi även den uttorkade Sigfridskällan något hundratal meter från domkyrkan gömd mellan träd vid sidan av en rondell där helgonet ska ha döpt folket i Värend. På en skylt från 1995 stod skrivet: ”Sigfridskällan. Till minne av den Helige Sigfrid och Värends kristnande.” Unaman, Sunaman och Vinaman stannade kvar i Värend och förkunnade Evangeliet och så småningom kunde en större kristen församling bildas i Växjö, huvudorten i Värend. Biskop Sigfrid begav sig dock norrut till Västergötland, där Olof Skötkonung residerade, kanske därför att han fruktade att ha sin kungsgård i hedniska Uppland. När kung Olof träffade biskop Sigfrid ska kungen ha omvänt sig till kristendomen och låtit döpa sig med sin familj i S:ta Birgitta (Brigida) av Irlands källa vid Husaby på Kinnekulle. Många forskare påpekar dock att det finns en kronologisk svårighet med den Helige Sigfrid som dopförrättare till kungafamiljen. Medan Sigfrid alltså utövade ett framgångsrikt apostolat i Västergötland, hade hans systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman utövat ett måhända lika framgångsrikt apostolat i Värend. De bildade en kristen församling i Växjö och byggde en kyrka där. Emellertid blev de överfallna av hedningarna och halshuggna. Enligt Sigfridslegenden hade mördarna lagt de avhuggna huvudena i ett kar, bundit en tung sten vid karet och sänkt alltsammans i Helgasjön. Den Helige Sigfrid blev underrättad om de tre munkarnas martyrdöd och återvände till Värend för att fortsätta deras avbrutna missionsverk. När den Helige Sigfrid sedan kommit tillbaka till Värend bad han till Gud att det måtte lyckas honom att finna de tre martyrernas kvarlevor, berättar Sigfridslegenden. En natt vandrade han, ensam och sorgbunden, längs Helgasjön. Ute på sjön syntes då helt plötsligt tre klara ljuslågor som långsamt svävade mot stranden. Han undrade vad detta hade att betyda, drog skorna av sina fötter och vadade ut i vattnet. Under ljuslågorna upptäckte han då det flytande karet med martyrernas avhuggna huvuden. Karet hade inte sjunkit utan hållit sig flytande trots att det varit bundet vid en tung sten. Då bar Sigfrid alltsammans i land och skrinlade martyrernas huvuden i den kyrka som martyrerna själva låtit bygga i Växjö. När man sedan avbildade den helige Sigfrid, så gav man honom alltid som attribut ett kar med tre huvuden- Unamans, Sunamans och Vinamans huvuden. Ljusmiraklet och kropparna som inte tyngts ned, trots att de var fastbundna med en tung sten är tecken på systersönernas helighet. Sigfrid fortsatte att resa runt i landet och missionera. Han predikade och döpte, byggde kyrkor och vigde präster. Efter att ha gjort alla dessa enorma insatser för kristnandet av Sverige, återvände Sigfrid till Växjö där han levde många år. Den Helige Sigfrid torde sedan ha slutat sina dagar i Växjö omkring 1045-1050 och blev omedelbart vördad som helgon. Växjö utgjorde centrum för vördandet av den Helige Sigfrid som helgon, vilket än idag kommer till uttryck i Växjö kommuns vapen, som bär helgonets bild; där han håller domkyrkan i vänster hand och kräklan i den högra. Troligen är vördandet av martyrerna Unaman, Sunaman och Vinaman äldre än Helige Sigfrids. Växjö domkapitels medeltida sigill hade bilden av tre avhuggna huvuden, det äldsta bevarat i avtryck från 1292. Men som vi upptäckt på vår pilgrimsfärd är vördandet av Helige Sigfrid också stort i Södra Möre, där minnet av helgonet grundar sig mer på den muntliga, folkliga traditionen, vilket inte bör anses som något mindre trovärdigt. Där har dock minnet av systersönerna inte varit så stort som i Växjö, berättade Ove Carlsson. Helige Sigfrid var ett av de mest kända och vördade helgonen i det medeltida Sverige. I Växjö domkyrka lades hans kvarlevor i ett relikvarium, som också innehöll hans tre systersöners reliker. Relikvariet är omnämnt i skrift för första gången på 1380-talet. Växjö domkyrka har i princip brunnit ned fyra gånger (1276, 1570, 1611 och 1740) och dessutom har pietetslöshet gjort sitt för att beröva domkyrkan dess värdefullaste inventarier, relikerna av dessa helgon. Idag finns endast reliker från den Helige Sigfrid bevarade i Vadstena klosterkyrka; i Birgittarelikvariet finns helgonets övre del av höger överarmsben. I Roskildedomen i Danmark instiftades ett Sigfridskapell med en Sigfridsrelik 1405. Även i Köpenhamn skulle reliker ha funnits. 1351 medförde en Linköpingsbiskop reliker av den Helige Sigfrid till Norge och till katedralen i Stavanger. I en förteckning från 1517 fanns relikerna kvar i relikvariet. Efter att ha ätit lunch i Växjö återvände vi till Stockholm, Uppsala och Grillby, rikt välsignade och fulla av intryck från en mycket givande pilgrimsfärd i Helige Sigfrids fotspår! Troparion till Helige Sigfrid, Unaman, Sunaman och Vinaman När Svearnas konung bad om en missionär, sändes du, biskop Sigfrid till Södra Möres land med Unaman och Sunaman och Vinaman, som för Kristi Ords skull ledo martyrers död. I Värend byggde Sigfrid kyrkan och döpte folket där. O Guds helgon, bed till Herren att Han ständigt må stärka vår tro. Källor: Östra Sigfridsleden (ostrasigfridsleden.se) Våra kyrkor och kyrkogårdar - Södermöre Pastorat (svenskakyrkan.se) Ortsanlys-St-Sigfrid.pdf (nybro.se) Den Helige Sigfrid (ortodoxakyrkan.se) Moder Magdaleni Heliga Philothei Ortodoxa kloster

Heliga Philotheis klosters festdag inföll i år i Stora fastans första vecka, därför flyttades firandet av den till innan Stora fastan började. Festdagen var anledningen till Metropolit Kyprianos besök i Sverige denna gång. Han anlände onsdagen den 6/19 februari tillsammans med två av nunnorna från Heliga Änglarnas kloster, en altartjänare och en lekman. Gudstjänsten för mottagandet av biskop firades i kyrkan i Vårberg då Metropoliten hälsade från Ärkebiskop Kallinikos och alla de grekiska biskoparna i synoden samt alla systrar och bröder i Grekland som minns församlingen i Sverige. Metropoliten sade att han kommit för att stötta och bygga upp den lilla flocken i Sverige andligt men också för sin egen uppbyggelses skull. Vi är inte många i Sverige men Kristus själv sade: ”Frukta icke lilla hjord”. En Trisagion firades vid Biskop Johannes grav och sedan bjöds det på en måltid.   Samma kväll firades Paraklesis till Guds moder då de grekiska nunnorna sjöng växelvis med den svenska församlingens kör. Ett trettiotal församlingsbor hade samlats, många unga, och besökarna från Grekland fick ett positivt intryck av den fromma atmosfären av hängiven bön och stillhet denna kväll. Torsdagen den 7/20 februari hade Metropoliten individuella möten för bikt och andlig rådgivning samt ett möte med församlingens präster då de hade tillfälle att be om vägledning i svåra pastorala frågor. Metropoliten informerade dem också om viktiga händelser i vår synod i Grekland.   Fredagen den 8/21 februari besökte Metropoliten Skogskyrkogården och firade Trisagia vid församlingsmedlemmars gravar där. Festdagen i Heliga Philotheis kloster hade, som nämnts, flyttats till lördagen den 9/22 februari när den firades med Orthros och hierarkisk liturgi med Metropolit Kyprianos och våra tre svenska präster samt altartjänaren Chrysovalantis från Grekland. Nunnorna från Grekland sjöng tillsammans med nunnorna från Sverige på grekiska, svenska och engelska. Cirka 40 personer deltog i gudstjänsten, de flesta från församlingen i Stockholm, men många hade även kommit långväga, ända från Danmark, Borås, Umeå, Örebro, Strängnäs och Linköping. Trots det stora antalet på ett litet utrymme var det en stämningsfull atmosfär av koncentrerad och uppmärksam bön under gudstjänsten. I sin predikan i klostret talade Metropoliten om Heliga Philotheis liv och hennes betydelse för det grekiska folket på 1500-talet som var ockuperade och förtryckta av turkarna i det Ottomanska riket. Heliga Philothei blev nunna och byggde kloster efter sina föräldrars död och delade ut sin förmögenhet till de fattiga. Turkarna tyckte inte om hennes aktiviteter för att stärka de kristna, som ofta blev tvingade att konvertera till Islam, och turkarna tog sig in i hennes kloster och misshandlade henne så svårt att hon led martyrdöden.   Metropoliten underströk särskilt två särskilt viktiga karaktärsdrag hos Heliga Philothei: För det första hennes absoluta hängivenhet till Herren som gjorde att hon avsade sig allting för att leva klosterliv i askes och bön och bygga kloster. För det andra hennes barmhärtighet och materiella generositet till andra människor, men också att stärka dem i deras kristna tro och beskydda dem från faran från turkarnas våld och försök att få dem att avsäga sig sin tro.   Det finns många platser bevarade i Grekland där Heliga Philothei verkat, tex på platsen där hon led martyrdöden finns en kyrka tillägnad Helige Aposteln Andreas och hennes reliker finns oförstörda i Metropolitkyrkan mitt i gamla stan i Aten. Metropoliten uppmuntrade alla som kommer till Aten att besöka och vörda Heliga Philotheis reliker. Han påpekade att vi bör vara tacksamma att vi lever i länder och i en tid när vi fritt kan utöva vår tro, vilket Heliga Philothei inte kunde, men ändå gjorde, och fick betala med sitt liv för det. Vi får minnas att det idag finns många som inte har den friheten som vi bör tänka på och be för. Må Heliga Philotheis exempel var en inspiration för oss så att vi kan uppfylla Herrens bud: ”   I ären jordens salt…I ären världens ljus…På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.” (Matt. 5:13,14,16)   Efter Liturgin gjordes en procession med Heliga Philotheis ikon och hennes reliker. Vid Moder Philotheis grav firades en Trisagion för hennes själs vila. Sedan bjöds alla närvarande på lunch av nunnorna. Fader Anders berättade efter kaffet om Heliga Anna av Novgorods liv, vilkens minne vi firade dagen efter. Metropoliten talade om helighetens mål för de troendes liv och särskilt moderns roll i en from uppfostran av barn. Samma kväll firades Vesper till uppståndelsen och till Helige Charalambos minne i kyrkan i Vårberg samt Completoriet.   På Domsöndagen den 10/23 februari firades midnattssgudstjänst, Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgi i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg med Metropoliten och församlingens prästerskap. Församlingens kör sjöng på svenska omväxlande med nunnorna på grekiska och engelska. Innan Nattvarden höll Metropoliten en predikan om dagens Evangelium: Kristus berättar i Evangeliet denna dag vilka kriterierna är för dem som kommer att bli frälsta och räddade, som kommer att få ärva Himmelriket. Det finns många som har fantiserat om Domens dag och tidernas slut som en katastrof och alltings förintelse. Men allt skapat kommer inte att förstöras utan förnyas vid tidernas slut. Kristus har lovat oss en ny himmel och en ny jord.   I dagens Evangelium säger Kristus: ”… jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I kläden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig.'”(Matt 25:36-37)  Det vill säga, Han ger oss ett kriterium för domens dag som handlar om kärlek till vår nästa och generositet. Detta är förstås viktigt men inte det viktigaste kriteriet för vår frälsning.   För att få ärva någon bör man vara en släkting till denne. Det är först och främst barnen som ärver sina föräldrar. Har man inga barn är det en annan släkting som får ärva. Vi är Guds barn, Hans söner och döttrar och i och med att vi får motta Kristi Kropp och Blod i Nattvardens Mysterium så har vi Kristi blod i våra ådror och är på så sätt blodssläktingar till Gud. Det är på grund av vårt släktskap till Gud som vi kommer att få ärva Himmelriket. Men det släktskapet behöver vi odla redan här och nu. Det gör vi genom att leva ett liv i Kristus, i bön, i kamp med våra lidelser och begär, när vi lever i botfärdighet och ånger och biktar oss och tar emot Nattvarden.   Herren uppmanar oss att vara barmhärtiga såsom Han är barmhärtig. Herrens barmhärtighet är något annat än sentimentalitet, den är inte frukt av vår egen ansträngning utan en Helige Andens gåva, vilken är en frukt av vårt släktskap med Kristus. I Bergspredikan beskrivs tydligt skillnaden mellan den mänskliga kärleken och goda gärningar och den barmhärtighet som överskrider den och liknar Guds.   Efter gudstjänsten bjöd församlingsmedlemmarna de grekiska besökarna på en festlig måltid. Samma kväll genomfördes som vanligt den så kallade Synaxis, en familjär samling när många unga samlats denna kväll i församlingens samlingssal då Metropoliten talade om det andliga livet med hjälp av några texter. Han bad om de närvarandes deltagande i samtalet att bidra med egna erfarenheter, kommentarer och frågor angående ämnet.   Samtalet handlade om kristna föräldrars ansvar för sina barns andliga uppfostran, om gudföräldrars ansvar för de barn de tagit emot i dopet, om hur vi finner frid i våra sociala och familjesituationer samt om hur vi använder vår tid. Se separat utförligare text. Måndagen den 24 februari åkte Metropolit Kyprianos med sällskap tillbaka till Grekland efter att ännu en gång stärkt oss i vår tro och andliga kamp. Vi är djupt tacksamma för vår biskops besök, faderliga engagemang och självuppoffring för oss alla!

Under Metropolit Kyprianos besök i Stockholms Ortodoxa stift i februari 2025 genomfördes som vanligt en sk Synaxis när Metropoliten talade utifrån några andliga texter och inbjöd de deltagande till att bidra med frågor eller egna erfarenheter.   Metropoliten läste en text som handlade om en händelse i Fader Dmitrij Dudkos liv, som var en rysk-ortodox präst som verkade i det ateistiska Sovjetunionen på 1970-talet. Det knackade på Fader Dmitriis dörr en sen kväll och en gammal kvinna stod där och bad honom att ge Nattvard till en person som var döende samma kväll. Hon gav honom adressen där den sjuke bodde och han tog Mysterierna och begav sig dit. Personen som öppnade dörren började skrika när han såg en präst utanför dörren: ”Försvinn härifrån! Jag är ateist, jag vill inte ha med präster att göra! Jag har inte bett dig komma!” Fader Dmitrij protesterade: ”Det var en äldre dam som kom och bad mig komma, det är därför jag är här!” Ateisten fortsatte skrika: ”Vi har ingen gammal dam här! Försvinn!” Då fick Fader Dmitrij syn på ett foto inne i lägenheten och kände igen damen på fotot: ”Det var hon på fotot som bad mig komma hit!” Ateisten svarade: ”Du ljuger! Damen på fotot är min mor som varit död i nio år!” ”Tro mig” sade Fader Dmitrij, ”det var hon som bad mig komma! Hur skulle jag annars veta?” Mannen brast då plötsligt ut i en snyftning och sade: ”Åh, mor! Du sade till mig innan du dog: ’Jag kommer att stå som medlare mellan dig och Gud och jag kommer inte att låta dig dö i ateism och du gjorde det mamma… Fader, jag är så berörd. Jag ber dig, gå inte. Innan jag tar emot Nattvarden vill jag bikta mig.” Mannen biktade sig en lång stund för prästen, alla sina hädelser, synder, lidelser och fel. Efter det mottog han Nattvarden och en stund senare lämnade han den här världen. Hans helgade mor hade funnit närhet till Gud mitt i brinnande ateism och hon bad ständigt för sin sons själs frälsning. Det är en sann god mor!”   Metropoliten sade att ett barn är en stor gåva från Gud och föräldrarna har ansvaret att ge barnen tillbaka till Gud helgade och välsignade. Föräldrar bör tala mer med Gud om sina barn än vad de talar om Gud med barnen. Föräldrarna bör be på sina knän för sina barn, be Paraklesis och Akatistoshymnen till Guds moder så att både föräldrar och barn blir upplysta av Gud och det är bra om de ger barnen andliga upplevelser genom ikonerna, rökelse, oljelampor, bön i hemmet och i kyrkan.   Det är inte bra om föräldrarna tvingar barnen att komma till kyrkan, de bör bara uppmuntra dem. Om de är för trötta för att stiga upp på morgonen för att följa med till kyrkan så är det bättre att låta dem stanna hemma än att det blir tjat och uppstår en konflikt. Hur ska då föräldern sedan kunna be i kyrkan om de har bråkat med barnen på morgonen? Barnet kommer också att förknippa kyrkan med något negativt om de blir tvingade att gå dit och så fort de är stora nog att välja sin egen väg kommer de inte mer till kyrkan.   En gudfar eller gudmor har ett mycket större ansvar för det barn de anförtrotts i dopet än vad de flesta förstått. En gudmor eller gudfar bör delta i barnets uppfostran och ge det kristen undervisning. Många ser det som en hedersbetygelse eller man blir tillfrågad av en vän att bli det. Man bör inte själv erbjuda sig att bli gudfar eller gudmor åt någon och om någon frågar om man kan bli det måste vi överväga om det är möjligt för oss att ta det stora ansvaret. Om tex barnets föräldrar inte kommer till kyrkan, kommer de då låta barnet komma och kommer de tillåta att gudfar eller gudmor ger barnet kristen undervisning? Om svaret är nej bör vi hellre avböja en förfrågan från en sådan familj. En gudfar eller gudmor bör inte bara ge någon present till sitt gudbarn då och då, utan kunna finnas där som stöd för barnet och tex kunna ta med det ut på någon utflykt och göra saker tillsammans med det så att det har en annan vuxen som stöd. Vi bör också be extra för de gudbarn vi fått i dopet, lämna deras namn att åminnas i Liturgin, osv.   Metropoliten talade också om vikten av hur vi använder vår tid, att vi inte slösar bort den på onödiga eller syndfulla saker utan att föräldrar spenderar tid med sina barn och inte sitter i timmar framför en skärm eller mobiltelefonen. Tiden är en stor gåva från Gud som Han ger oss varje dag för att för att närma oss Honom mer, tacka Honom genom våra gärningar och tjäna våra familjemedlemmar och varje medmänniska. Vi kommer att få svara inför Gud för hur vi använt vår tid.  E tt gott exempel på hur vi ska använda vår tid är att besöka dem som är sjuka, och inte bara tänka på vår egen bekvämlighet, att vi är trötta och behöver vila osv.   För att vi ska kunna leva tillsammans i frid, särskilt i en familj, hjälper oss uttalandena från ökenfädernas värdefulla visdom, som gäller för oss fortfarande, även för dem som lever i världen. Den Helige Barsanufios levde i Gaza på 500-talet på Helige Seridos klosters område som eremit. Han svarade skriftligt på andliga frågor och gav tre råd hur man kan leva tillsammans med andra i frid: 1) Självförebråelse 2) Avskära sig sin egen vilja för en annans skull/Lydnad 3) Ödmjukhet: att sätta sig själv lägre allt skapat   Om vi anstränger oss i övningen (askesen) av självförebråelse, avskärande av vår egenvilja och i ödmjukhet, kommer vi att märka att det ger oss inre frid och ett familjeliv och socialt liv som inte längre framkallar konflikter och klagomål när vårt program förändras, när vi har svårigheter och prövningar och vi kan överlämna allt till Gud med tålamod och hopp.   Den Helige Antonios såg alla fiendens fällor ligga utlagda och frågade vem som kunde undkomma dem och fick höra en uppenbarelse från Gud som svarade: ”Ödmjukheten”. Ödmjukheten har ett namn: Det är Kristus själv. Kristus säger i Matteus Evangelium 11:29: ”…lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat”. När vi blir delaktiga i Gud blir vi delaktiga i Ödmjukheten och blir själva ödmjuka. Hur blir vi ”delaktiga i Kristus”? Genom att öva oss i ödmjukhet, tex genom ett ”fattigt” och enkelt yttre beteende, att inte vilja väcka uppmärksamhet med hur vi klär oss, att inte köpa många eller onödiga saker, bil eller hus. Vi har publikanen som förebild men främst Kristus själv som gav oss Sitt exempel när Han tvättade lärjungarnas fötter och sade till dem att göra likadant för varandra. Han led och korsfästes och vi måste följa samma väg för att uppnå vår egen uppståndelse.

Senaste numret av vårt församlingsblad Ortodoxt kyrkoliv finns nu på vår hemsida som PDF-fil och kan även beställas i pappersform från info@ortodoxakyrkan.se. Se även gamla nummer av tidningen i vårt tidningsarkiv.

Idag, när vi firar Helige Gregorios Palamas, är det en andra triumf för ortodoxin! Förra söndagen hette ju Ortodoxins söndag eller Ortodoxins triumf eller seger. Denna fest instiftades mindre än 10 år efter det att den Helige Gregorios´ avsomnat år 1359. Detta är ett anmärkningsvärt faktum. Det här borde säga oss något. Det säger oss att våra fäder kände igen något så viktigt och väsentligt i den helige Gregorios Palamas liv och undervisning att de inte tvekade att ge det offentlig vördnad och att prisa det med gudstjänsttexter i Liturgin, även när han då var i levande minne. Denna fest handlar om mycket mer än om Helige Gregorios personliga helighet. Det handlar om att han är ”en pelare av ortodoxi”. Det är därför denna söndag är en andra söndag av ortodoxi och seger eller triumf. Och denna söndag är ännu viktigare än den första, eftersom den Helige Gregorios lära ger oss nyckeln till att låsa upp för oss själva, och i oss själva, alla rikedomar som finns i vår heliga ortodoxa tradition. Den helige Gregorius var och är hesykasmens förkämpe, som på sin tid attackerades av de som värderade förnuft och rationell kunskap som exklusiva vägar till Gud. Det viktigt att här notera att Kyrkan inte menar att förnuft och rationalitet skulle vara oviktigt, nu talar vi om vilken kunskap vi kan ha om Guds väsen. Så vad är då hesykasm, och vad exakt har det med oss att göra? Hesykasm kommer från grekiskans ἡσυχία/hesychia, ”lugn”, ”stillhet”. Det finns fem tjocka volymer av Philokalia som innehåller alla detaljer, men om vi kokar ner det väsentliga kan vi säga att hesykasm helt enkelt är ett ständigt försök att återkalla sinnet in i hjärtats rymd och rytm. Som ett resultat av syndafallet är våra sinnen ständigt spridda i den illusoriska och ständigt föränderliga världen av skapade ting. Fjärmade från Gud vänder vi oss till dessa skapade ting för att fylla tomrummet och tillfredsställa våra köttsliga begär. Våra sinnen blir på så sätt ”kött”, köttsliga, och ständigt angripna av lidelser och där sinnet aldrig får veta av ett ögonblicks vila eller sötma av gudomlig tröst. Hesykastens uppgift är att vända sinnet bort från den materiella sinnevärlden och att vända det inåt mot sig själv. Och fokuspunkten i denna process är vårt hjärta, som är centrum för hela vårt väsen. Detta är inget annat än den mödosamma processen med omvändelse, att vända vårt sinne bort från den yttre världen och ”komma hem”, som Skriften säger om den förlorade sonen (Lukas 15:11-32). Först när vi gör detta, kan vi förvärva det sinnelag som krävs för att överlåta hela vårt liv i händerna på vår kärleksfulle himmelske Fader. Då och endast då, som de heliga säger till oss, kan vi bli kapabla att ta emot andliga gåvor och den påtagliga upplevelsen av heligörelse och gudomliggörelse i detta liv. Då och först då blir människan värdig att se Guds oskapade ljus, som visade sig för apostlarna på berget Tabor, på den fest vi kallar Kristi förklaring. Allt detta kan låta högt och utom räckhåll, oavsett om vi bor i kloster eller lever i världen. När vi tänker på hesykaster, tänker vi förmodligen på strikta asketer som levde eller lever sitt liv med hängiven noetisk bön i öknen. Men hesykast-traditionen har relevans även för koenobitiska monastiker (dvs de som lever ett gemenskapsliv i kloster) och lekmän i världen, dvs för oss. En känd arkimandrit (Zacharias från Essex) uttrycker sig så här: ”Varje kristen, oavsett om han är munk eller inte, bör åtminstone önska att närma sig denna tradition” (Archim. Zacharias, The Hidden Man of the Heart , sid. 139). Han sammanfattar sedan hela hesykastraditionen i en enkel uppmaning: ”Gå in och finn vila”. Med andra ord, sträva ständigt efter att vända ditt sinne inåt och ”bo i hjärtat”! Där hittar du Gud och upplever vila från de lidelser och passioner som ständigt plågar vår själ. ”Guds rike finns inom dig”, som Kristus säger (Luk 17:21). Vi får aldrig glömma detta! Varför är då detta så viktigt? Jo, eftersom denna verksamhet, hesykasmen, har nyckeln till allt annat inom ortodoxin – till liturgin, till skrifterna, till dogmerna, till andligt faderskap, till personlig bön, till omvändelse och frälsning. Alla dessa saker kommer att förbli i grunden främmande för oss om vi inte ”hittar vårt hjärta” och anstränger oss för att hålla vårt sinne orubbligt fixerat där. Utan hesykasm är ortodoxins triumf eller seger helt enkelt en from charad, eftersom tron då inte har segrat i våra hjärtan. Nu kan vi se varför de heliga fäderna på 1300-talet var så snabba med att helgonförklara den helige Gregorios Palamas och hans lära. Det är för att de förstod att bevarandet av en levande, aktiv och effektiv kunskap om Gud stod på spel. De visste vilka saker som skulle säkerställa vår frälsning. Och när vi undersöker utvecklingen av den västerländska kristenheten, som varit avskuren från den levande källan av hesykastisk andlighet, genom en process från 800-talet till tidigt 1200-tal, kan vi se att den helige Gregorios och de heliga fäderna hade helt rätt i att visa sådan iver när de försvarade hesykasmen. För när sinnet inte är fixerat i hjärtat, blir det hopplöst uppslukat av yttre saker, och när det på så sätt förblindas, är det föremål för andlig villfarelse och blir demonernas ”leksak”. Det var exakt detta som hände i västerlandet med skolastiken i latinsk teologi. Västerlandets historia under det senaste årtusendet ger gott om bevis på förlusten av andlig kunskap och urskillning, och en upptagenhet med den materiella världen och lidelserna och passionerna i den fallna mänskliga naturen. Sannerligen allt – påvarnas ambition, hierarkins uppbyggnad efter militära förebilder hos frankerna, skolastikens intellektualism, renässansens humanism, reformationens individualism, upplysningens rationalism, revolutionstidernas blodsutgjutelse, romantikens stormiga flykt, modernismens nihilism, totalitarismens grymheter, marxismens militära ateism, konsumtionssamhällets intighet, postmodernismens banalitet etcetera -allt berodde på att man inte förstod Helige Gregorios Palamas teologi. Denna sorgliga litania av mänsklig utveckling, som vi i vår andliga blindhet ofta hyllar som en ”framstegsmarsch” i god progression, har bara varit möjlig för att vi har glömt hur vi ska hålla vårt sinne fixerat i vårt hjärta, i ständig och intim konversation med Gud. Vi har glömt att detta är vår enda och sanna kallelse som människor. Vi är alla arvtagare och produkter av västerländsk kultur, vare sig vi vill det eller inte. Men genom Guds stora barmhärtighet är vi också arvtagare till ortodoxins andliga rikedomar. Så hur vänder vi tillbaka? Hur kan vi undanröja skadan från ett årtusende av misstag och till fullo assimilera ortodoxins sanning? Hur kan vi närma oss den hesykastiska traditionen? Svaret är — lydnad. Lydnad är det enda sättet tradition kan överföras på ett autentiskt sätt. Det beror på att det är det mest direkta och säkraste sättet att hitta vårt hjärta. Detta är hela syftet med klosterlivet eller att vi som lekmän använder av en komboskina, ett bönerep. Detta för oss bortom den begränsade sfären av våra personliga prestationer, asketiska discipliner och individuella ambitioner. Den arkimandrit jag citerade förut uttrycker det så här: ”...lydnad är vad som behövs för att organisera andligt liv enligt Guds vilja, så att hela vårt liv kan bli en gudomlig liturgi. Hur kloka och starka vi än är, utan lydnad kommer vi att förbli hjälplösa med avseende på oss själva och ännu mer med hänsyn till våra medmänniskor. De starka kan mycket väl segra i sin strävan efter disciplin, men de svaga kommer att gå under och det blir ingen riktig seger. Men om vi sätter vår lit till lydnad, kommer ödmjukhet att råda och även de som är svaga kommer att förenas med resten av kroppen och fungera korrekt i enlighet med det gudomliga syftet. Genom lydnad hittar var och en sin plats i kroppen. Och den som sätter lydnaden först och därigenom korsfäster sitt sinne, kommer inte att misslyckas med att finna sitt hjärta. Det kanske inte är bland de mest värdefulla kärlen, men hans hjärta kommer att fyllas. Om inte alla av oss kan vara sanna hesykaster, kan vi ändå vara lydiga och upptäcka harmonin av plats i kroppen som är kyrkan...” (Archim. Zacharias, The Hidden Man of the Heart , sid. 142). Denna vackra bild av kroppen, som är Kyrkan, är en bild vi bör återvända till ofta. Vi är välsignade att leva på en plats där vi kan uppleva denna verklighet flera gånger i veckan, jag tänker på vår kyrka. Men oavsett vår plats, oavsett våra uppgifter och lydnad, oavsett våra individuella kapaciteter och styrkor, låt oss tacka Gud för att vi är en del av Kristi kropp, och låt oss lära oss att värdera andras gåvor och välbefinnande som våra egna. Låt oss aldrig gnälla över vår ställning, utan glädja oss över över att vi är medlemmar av den enda kroppen, Kristi Kyrka. Som kung David sjunger i Psaltaren: ”Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vara en utstött i Guds hus än dväljas i syndares tält” (Ps. 83:10-11 LXX ). Detta är bara möjligt om vi helhjärtat ger oss själva till lydnad. Vi bör tacka Gud för att vi har hittat denna andliga oas av sant liv mitt i den moderna världens öken. Vi bör framför allt uttrycka vår tacksamhet genom att leva ett liv värdigt våra fäder. Alltför ofta använder vi trasigheten, som vi har ärvt från vår sekulära kultur, som en ursäkt för att kämpa halvhjärtat och leva ett försumligt liv. Men om vi reflekterar djupare bör vi inse att vi har alla de resurser vi behöver till hands för att vandra frälsningens väg, som våra fäder har vandrat före oss. Vi har så mycket: fädernas skrifter och kyrkans psalmer och gudstjänsttexter, det mesta dessutom på vårt eget språk, svenska, på vår hemsida, som vi kan förstå och vi har dessutom tillgång till bikt och nattvard i vår församling. Vi har alltså absolut allt vi behöver för att lyckas andligt, men allt kommer att förbli låst för oss om vi inte anstränger oss helhjärtat till lydnad. Om vi inte kämpar för att beslutsamt skära av vår egen vilja, kommer vi att förbli andligt ofruktbara för evigt och avskurna från kroppen, Kyrkan. Om vi misslyckas med att bli hjälpta av allt detta, har vi bara oss själva att skylla – Gud har gett oss allt. Så låt oss kämpa modigt under dessa återstående veckor av den Stora och Heliga Fastan, så att vi kan göra traditionen till vår egen, och som Helige Gregorios Palamas, kan vi föra den vidare till dem som kommer efter oss, nästa generation av genuint ortodoxt kristna Genom våra Heliga Fäders förböner, förbarma Dig över oss och fräls oss. Fader Anders Åkerström Helige Gregorios Palamas söndag 2025

Uppståndelsen, Påsken, är den viktigaste högtiden under det kyrkliga året. För att förbereda oss för denna stora dag, har Kyrkan utsett en tid av fasta och förberedelse, som kallas den Stora Fastan. Fastan börjar varje år på en måndag, som vi kallar Den Rena Måndagen, och varar i 40 dagar. Efter 40 dagar börjar vi den Stora och Heliga veckan (”stilla veckan”) med Lasaruslördagen och Palmsöndagen. Fastans fyrtiodagarsresa påminner oss om de fyrtio år som det utvalda folket vandrade i öknen. För oss, liksom för Israels folk, är den Stora fastan en pilgrimsfärd. Det är en tid att befria oss från den egyptiska fångenskapen, från dominerandet av syndfulla lidelser; en tid för trons framsteg i en fruktlös och vattenlös öken; en tid för oförväntad återupprättelse. När vi börjar den, tar vi ett första steg in i Fastans ”ljusa sorg”. Fastans allmänna matregler är enkla: Måndag-fredag är strikt fasta, då vi avstår från kött, mejeriprodukter, fisk, olivolja och vin. Lördag och söndag får vi använda olivolja i mat och dricka lite vin. Om du är äldre, mycket ung, sjuk eller helt ny till fasta, kan din andlige fader ge dig en fasteregel som är mindre sträng än den som beskrivs här. Detta beror på att fastan inte är en uppsättning av regler och förordningar, utan en andlig medicin som den andliga fadern, som är Din andliga läkare, bestämmer för Din skull och till gagn för just Dig. Vi bör alltid avstå från att döma dem som inte fastar så strikt som anges ovan och samtidigt be att de kommer att växa i styrka att en gång göra så. Fastan är inte en disciplin som kan vara självstyrd, och bör alltid ingå i ett balanserat andligt liv. Vi försöker även att avhålla oss ifrån oseriöst TV-tittande, för mycket tid tillbringad på Internet och onödigt tomt prat och ersätta den tiden med deltagande i gudstjänstliv, privat bön hemma, välgörenhet och läsning av den Heliga Skrift och annan andlig läsning. ​ Fastan kommer inte att vara till någon nytta för oss, om vi inte samtidigt älskar våra nästa mer än oss själva. Fastan är ett verktyg i vår verktygslåda mot den onde, men den är meningslös om vi inte älskar vår nästa och kritiserar våra bröder och systrar. ​ Om du bor långt bort från en Ortodox kyrka och inte kan delta i gudstjänsterna under Stora Fastan, så bör Du fråga en Ortodox präst om vägledning om hur Du ska göra i Ditt fall. Andlig tillväxt är alltid möjligt för Dig även om Du bor långt borta! Många av våra gudstjänsttexter finns på Internet. Under Stora fastans första vecka läser vi tex den Helige Andreas botkanon och andra gudstjänsttexter på svenska kan man hitta här. De fyra första fredagarna under fastan läser vi det Lilla Kompletoriet och en del av Akatistoshymnen till Guds moder . Hela Stora fastans gudstjänstbok Triodion finns på engelska . Vi rekommenderar gudstjänster på YouTube på engelska från St John of Shanghai and SanFrancisco Monastery i New York. Vi ser långt bort vår destination. Det är Påskens glädje, det är inträdet i Himmelrikets härlighet. Det är denna vision, försmaken av Påsken, som gör Fastans sorg ljus och våra ansträngningar i Fastan till en ”andlig vår”. Natten må vara mörk och lång, men längs vägen verkar en mystisk och strålande gryning att lysa vid horisonten. Må vi alla stå fasta i tron så att vi må korsa fastans hav och anlända beredda till Påskens underbara hamn! ​ Läs mer om den Stora fastans betydelse.

Nu har vi publicerat årets kyrkliga kalender på vår hemsida ! Vi trycker även upp den i begränsad upplaga till våra församlingsbor och har några till försäljning. ( Se vår hemsidas boklåda ). Vi vill påminna alla som har förra årets kalender i tryckt form att inte kasta den i pappersinsamlingen då den innehåller ikoner i full färg och namn på helgon. Kan man inte bränna kalendern själv hemma så lämna in dem till våra församlingar så ombesörjer vi att de bränns.

Liturgi till Kristi omskärelse och Helige Basileios på tisdag och Theofania med vattenvälsignelser i helgen, med start på fredag med de Kungliga timmarna!

Predikan av Fader Anders Åkerström på Helige Nikolais dag firad i Heliga Philotheis kloster 6/19 december 2024. I dagens apolytikon (troparion) beskrivs den Helige Nikolaos som ”trons rättesnöre och lärare till återhållsamhet… genom ödmjukhet har du vunnit höghet och genom fattigdom himmelriket”. Ingenting beskriver hans förvandling till gudomliggörelse bättre än dagens Evangelietext som är Evangelisten Lukas version av Saligprisningarna (Luk 6:17-26). Ett ord vi inte så ofta använder nu för tiden, som återfinns i texten, är det lilla ordet ”ve”. Det låter lite ödesmättat och moraliserande i mångas moderna öron. Det är synd, för vi behöver bygga upp ett mer tydligt andligt immunförsvar mot allt vad synd heter. Vi frestas annars till en slags relativism och urskuldar oss själva väldigt lätt. Ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad! Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta! Ve eder, när alla människor tala väl om eder! När Jesus i evangelietexten fyra gånger använder det lilla ordet ”ve” är det just för att göra oss medvetna om att ta ett större moraliskt ansvar för vad vi gör och vad vi inte gör. Samtidigt är det viktigt att Han innan dess har gett oss fyra saligprisningar för att påminna oss om vad som är gott och viktigt. Vi behöver både detta ”salig” och detta ”ve” för att navigera rätt i våra liv. Vi behöver Jesu undervisning och förebild för att leva vårt liv på bästa sätt. När vi läser saligprisningarna och mediterar över dem, kan vi ta till oss Jesu inre livshållning. Steg för steg kan vi öppna oss för Hans sätt att tänka och leva. I bönen försöker vi komma Honom allt närmare för att bli Honom alltmer lika. Därför är det viktigt att vi verkligen tar oss tid att öppna oss för Honom i bönen, så att vi kan spegla oss i Honom. Bara då kan Hans saligprisningar etsa sig in i oss och prägla hur vi lever. Varje dag får vi börja vår dag med att spegla oss i Jesus, så att Hans bild etsar sig in på vår inre hornhinna. Först genom att ha en Kristusikon hemma att vörda och sedan stå inför i vår bön. Då kan vi se på allt under resten av dagen med Hans ögon och göra det som Han skulle ha gjort i vårt konkreta liv. Det kan vara bra att vara helt konkret: medan vi ser på ikonen ska vi spegla oss i Jesus. Och på kvällen kan vi göra likadant och begrunda om vi verkligen varit trogna Jesus i allt det som den gångna dagen medfört. Vi behöver ofta bli mer konkreta i vårt andliga liv. ”Men välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan” (Jer 17:7), skriver profeten Jeremia. Profeten påminner oss här om denna bibliska grundhållning, som vi mer och mer måste växa in och präglas av. Också det måste bli mer konkret. Varje utmaning vi möter i livet, varje valsituation, varje problem, varje konflikt, ja, allt det som dagen medför ställer oss inför samma val: att förtrösta och lita på Herren. Vi förflyttar tyngdpunkten från oss själva till Honom. Det är bara Han som kan befria oss från allt ve, från allt ont och tvetydigt. Om vi verkligen förtröstar på Honom och vänder oss till honom, får vi också ta emot Hans nåd och förlåtelse: I Markus evangeliets första kapitel möter Jesus en spetälsk som föll på knä och bad honom: ”Vill du, så kan du göra mig ren.” Då förbarmade sig Jesus över honom och räckte ut handen och rörde vid honom och sade till honom: ´Jag vill; bliv ren. ´ Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren” (Mark 1:41). Jesus vill rena och helga oss, så att vi också blir saliga och förvandlas av Hans nåd. När vi ser närmare hur det är med dem som Jesus kallar saliga, blir det tydligt att det knappast är det som världen och den gamla människan i oss längtar efter att få del av. De saliga är de fattiga, de hungriga, de sörjande; de som blir hatade och smädade är de som Jesus kallar saliga. Jesus har aldrig lovat oss ett lätt och problemfritt liv. Tillhör vi Honom får vi stå ut med mycket som är svårt och jobbigt. Samtidigt är det paradoxalt så att det just är detta svåra och jobbiga som leder oss fram till den sanna glädjen och saligheten. ”Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen” (Luk 6:23). Vi måste först få dela Jesu kors och ta på oss allt som är tungt och svårt, allt det lidande som oundvikligen drabbar oss för att sedan få smaka något av det nya livets och uppståndelsens sanna glädje. Vi får först spegla oss i den korsfästes heliga ansikte för att kunna få en glimt av den uppståndnes härlighet. ”Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder” (1 Kor 15:17). Vi är alla kallade att få del av uppståndelsens nya liv, men då måste vi först gå igenom korsets reningsbad. Vi måste bli av med allt ”ve” för att få smaka det som saligt. Vårt liv sätts ständigt på prov. Halten i vår tro prövas dag efter dag. Vad är det vi älskar mest? Vad är det vi längtar efter? Ja, ärligt och uppriktigt får vi se oss i spegeln, för att se vad vi innerst inne älskar och vill satsa på. Saligprisningarna och ve-ropen ger oss ledning och kan hjälpa oss, så att vår själ renas och befrias från allt som befläckar och förminskar vår värdighet som Jesu lärjungar. Han litar på oss att vi skall återspegla Honom för människorna omkring oss. De i sin tur förväntar sig ofta att vi genom vårt sätt att vara och handla skall peka på Jesus. Genom dopet bor Gud redan i oss. Hela Treenigheten har tagit sin boning i oss. Genom nåden verkar Gud djupt inom oss, men vi måste också låta nåden förvandla oss från ”ve-människor” till ”salig-människor”. Vi är alla kallade till helighet, till gudomliggörelse. Det får inte bara vara fromma fraser och en yttre fasad. Allt i oss måste omformas och pånyttfödas, så att vi blir en person som ”har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt” (Ps 1:2), som psalmisten säger. Nådens inre kraft får oss att finna vår glädje i att spegla oss i Guds lag, i evangeliet, i allt det som har uppenbarats i Jesus Kristus och som Kyrkan vill förmedla till oss genom sin undervisning. Gud vill verkligen ge oss del av den sanna glädjen, den som ingen och ingenting kan beröva oss. Den glädje som är en frukt av Jesu seger och uppståndelse. Den glädje som inte bara är en känslomässig reaktion, något emotionellt som snart försvinner. Jesus vill hjälpa oss att nå fram till den dag då evangeliet har blivit kött och blod i oss, då vi styrs och vägleds av Hans kärlek i allt vad är och gör, då vi inte styrs av vad folk tycker och tänker, utan enbart leds av den helige Andes ständiga ledning och friska fläkt. ”Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen” (Luk 6:23). Så får vi som avslutning återvända till dagens apolytikon där den Helige Nikolaos beskrivs som ”trons rättesnöre och lärare till återhållsamhet… som genom ödmjukhet vunnit höghet och genom fattigdom himmelriket”. Må hans förebild också bli en ledstjärna i våra liv där vår tro blir ett rättesnöre där vi kan bli goda exempel på återhållsamhet, ödmjukhet och fattigdom!

På uppmaning av vår Metropolit Kyprianos höll Fader Anders och Fader Alexander en ”Teologisk afton” i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg, Stockholm den 25 november/ 8 december med anledning av de 100 år som gått sedan den nya kalendern implementerades i den Grekisk-ortodoxa kyrkan. Under kvällen gavs en överblick av kyrkosyn i fornkyrklig teologi och en kort historik av den s.k. pan-ortodoxa kongressen 1923 och Patriark Meletios Metaxakis. Vidare diskuterades vad ekumenik är från ett Ortodoxt perspektiv, den gammalkalendariska rörelsens historia i Grekland samt de vanligaste frågorna vi gammalkalendariker får och hur vi besvarar dem. Många hade samlats denna kväll och en person hade åkt ända från Småland för att delta! Deltagarna visade stort intresse och engagemang för ämnet och uttryckte sin tacksamhet och önskan om fler sådana kvällar. Samlingen visade behovet av informativ undervisning av våra troende och de som i ökande antal vänder sig till sann Ortodoxi i dessa tider av sekularisering och förvrängd kyrkosyn av de s.k. officiella jurisdiktionerna.

«Το χρονικό μιάς εκκλησιαστικής τραγωδίας και τα θλιβερά αποτελέσματα ενός αιώνος από την Ημερολογιακή Καινοτομία (1924-2024)» Σεβασμ. Μητροπολίτου Λαρίσης και Πλαταμώνος κ. Κλήμεντος. Ἔκδοση νέου βιβλίου τοῦ Σεβ/του Λαρίσης κ. Κλήμεντος: 100 χρόνια Ἡμερολογιακῆς Μεταρρύθμισης (1924-2024) Ἐπί τοῦ παρόντος, τό βιβλίο δύναται νά ἀναγνω σθεῖ σέ ἠλεκτρονική μορφή ΕΔΩ . «1924-2024: Ημερολογιακή Μεταρρύθμισις και Οικουμενισμός» - Μέρος Α´ Σεβασμιωτάτου Μητροπολίτου Ὠρωποῦ και Φυλῆς κ. Κυπριανοῦ - Ἐδῶ ἔχετε τήν δυνατότητα νά ἀναγνώσετε τήν Εἰσήγησιν καί τό Χρονικό τῆς Εἰσηγήσεως . «1924-2024: Ημερολογιακή Μεταρρύθμισις και Οικουμενισμός» Μέρος Β´. - Ἐδῶ ἔχετε τήν δυνατότητα νά ἀναγνώσετε τήν Εἰσήγησιν . «Βαλκανική αναταραχή» Σεβασμ. Μητροπολίτου Μεθώνης κ. Αμβροσίου.

Synaxis med Metropolit Kyprianos Heliga Konstantin och Helenas församling, Vårberg, 3 mars 2024 När människor lever tillsammans uppstår alltid olika spänningar mellan dem. Om vi inte har en kristen grund för att bemöta de andras svaghet så kommer konflikter att uppstå. Äktenskapet och klosterlivet leder till samma mål. Båda måste byggas på goda grunder och det innebär för oss kristna att be vår andlige fader om råd, att be och lämna allt med tro i Guds händer. Vi måste förbereda oss på att möta svårigheter i alla livets mellanmänskliga relationer. Ett äktenskap eller ett klosterliv som inleds utan rätt förberedelse har byggts på fel grund. När själviskheten tar över, när vi vill att allt ska bli som vi själva vill, så uppstår en mörk situation i våra relationer: kärleken försvinner. Vi måste gå från den själviska kärleken till den osjälviska kärleken. ”Ja, med Guds hjälp, vi ska ha tålamod och utstå alla svårigheter.” Det finns många stora problem i relationerna idag mellan föräldrar och barn. Barnen möter också stora problem i skolan: mobbning, barn som revolterar och från 12 ålder samlas i grupper och är brottsliga. I Grekland har de problemen som länge funnit i Sverige kommit på senaste tiden. De problemen har gjort att vi förstått att vi kan inte hjälpa barnen om vi inte först hjälper föräldrarna att hjälpa barnen. Genom bikten vi hör från folk har vi förstått att föräldrarna inte har tillräcklig kunskap för att hjälpa barnen. Föräldrarna är upptagna med sitt arbete och barnen och föräldrarna har förlorat kontakten med varandra. Det är ett av de svåraste problemen i dagens kultur som finns i dagens familjer. Föräldrarna lämnar barnen i skolan på morgonen till på eftermiddagen. Alla möts först på kvällen när alla är trötta och de kan inte komma överens. För att vila lite tittar de på sina telefoner på varsitt håll. Barnen växer upp utan föräldrarnas uppfostran. Det är ett fenomen som finns i Sverige också.   Fader Anders: I Sverige har det varit så sedan 70-talet med förevändning av jämställdhet. Innan sambeskattningen genomfördes kunde folk leva på en lön. Socialdemokratin ville skapa ett samhälle där båda föräldrar behövde arbeta och följden blev att de måste lämna bort sina barn. Tanken var att samhället skulle kunna fostra barnen bättre än föräldrarna därför att föräldrarna är opålitliga och kan tex vara religiösa! Men det är intressant att det är sedan dess som allt fler unga har problem med psykisk ohälsa. Det finns en uppenbar koppling mellan dessa politiska beslut och den psykiska ohälsan hos unga.   Metropoliten: Om läraren vågar tillrättavisa en elev så säger eleven det till föräldrarna och föräldrarna kommer till skolan och hotar läraren. Fader Anders: I Sverige om läraren tillrättavisar en elev så kommer barnet att anmäla läraren och läraren kan förlora arbetet!   Metropoliten: På grund av den här situationen har vi bestämt oss för att göra en liten ansträngning för att hjälpa föräldrarna i Grekland eftersom vi som herdar i kyrkan har ett ansvar. Vi vände oss därför till föräldrar inom vår metropolis i Grekland och erbjöd dem ett program där de får information om allvarliga saker som händer i samhället samt Ortodox undervisning hur de ska hantera det. Föräldrarna får nytta av detta för sin egen del och kan också bättre hjälpa barnen. Vi har också anordnat olika aktiviteter för både barn och vuxna: att ta med barnen till ett museum, se en teaterpjäs med ett bra budskap eller gå till en park så att de får leka så att de inte bara sitter med telefonerna.   För ungefär en månad sedan hade vi en Synaxis med titeln ”Äktenskapet idag- ja, med Guds hjälp”. Den var väldigt uppskattad av alla så vi tänkte ta upp samma ämne ikväll. Hos er som lyssnar kan säkert några undringar komma upp. Det finns vissa här som ännu inte bildat familj, andra som levt med sin familj en lång tid och de kanske tänker att det här ämnet är inte något som berör dem personligen, men det är något som berör oss alla. Familj kan ha en vidare betydelse. Det som är centralt i en familj är att man lever tillsammans. Vi lever tillsammans med andra på många sätt. En sorts familj kan tex vara ett kloster, en skolklass eller en arbetsgrupp som följer vissa regler.   Någon kanske också kommer att undra om vi som lever klosterliv kanske inte bemöter samma slags problem som man gör i en familj i världen, men vi har också en fader eller moder och hela dagen lever vi gemensamt, vi äter och arbetar tillsammans. Där man lever tillsammans uppstår alltid olika spänningar mellan människor. Samma problem kan uppstå i olika sorters familjer och grupper. Vi som lever i kloster har en värdefull erfarenhet som kan hjälpa de som lever i världen för det finns inga splittrade kloster. Antingen lever man tillsammans och då kallas det kloster, men är det splittrat kan det inte kallas kloster. Därför vill vi ödmjukt berätta det vi ska göra ikväll för att försöka hjälpa er som lever i världen på bästa sätt. I en artikel jag läst skrev en präst och psykiatriker: när vi närmar oss varandra, i arbete, i skola, i kloster eller i en familj, blir vi mer medvetna om varandras svagheter och det gör att olika svårigheter uppstår. Om vi inte har en kristen grund för att bemöta den andras svaghet så kommer konflikter att uppstå. Vi kommer inte heller kunna förstå den andra på djupet. Om jag tycker om någon så förlorar jag inte kärleken till den personen trots satt jag ser dennes svagheter, utan kärleken till personen kan öka istället när man ser svagheterna. Men det kräver mognad. Om vi inte känner till det och vi ingår en relation utan att förbereda oss så kommer första anblicken av en svaghet leda till en explosion. Författaren till artikeln är också lärare och han skriver att man måste se en person på lagom avstånd, som när vi vill se vad klockan är. Om vi tittar för nära eller på för långt håll kan vi inte se tiden bra. Vi måste se en person på sådant avstånd så att inte konflikter uppstår.   Det vi sagt hittills var en introduktion till vårt tema ikväll för att vi ska förstå hur allvarligt detta är och att vi informerar oss. Vi ska försiktiga med böcker av psykologer om detta ämne för att de närmar det sig inte alltid på ett Ortodoxt kristet sätt utan ger felaktiga råd. Jag ska ge ett exempel. Ett par befinner sig i kris i sin relation. De lever i äktenskap. Mannen är 47 år gammal, en mogen ålder. De har problem och konflikter i äktenskapet för att han är svartsjuk och har misstankar. Det är ett problem som inte kräver psykolog utan en andlig fader som han kan förklara sin svårighet för och få råd av hur han ska bli av med svartsjukan. Psykologen konstaterade i stället att deras relation är toxisk, ger honom rätt och uppmanar till att hitta andra lösningar. Paret beslutar sig för att skiljas. Mannen skriver: ”Hon vill skilja sig från Mig (med stort M) som gjort så mycket för henne! Vilken otacksamhet!” Var det här ett moget och bra råd från en psykolog för att rädda en familj? Det har stor betydelse vem vi ber om råd från när vi har problem i vår familjesituation.   Folk har fjärmat sig från kyrkan idag så de tar istället sin tillflykt till psykologin. Det kan vara farligt för någon som är Ortodoxt kristen. Det första vi bör göra är att be vår andlige fader om råd. Det finns psykiska problem som den andlige fadern kan rådfråga en psykolog eller psykiatriker om när det handlar om psykisk sjukdom och problemet inte är andligt. Vi har andliga respektive psykiska problem. I vår vardag har dessa blivit samma sak, men det är inte korrekt. Om jag är svartsjuk och på grund av det gör mitt och andras liv svårt så är det ett andligt problem. Min själ lider och kommer att bli helad genom hjälp från min andlige fader.   Men om jag tex har en klinisk depression så kan min andlige fader hjälpa och stödja mig i det, men man behöver också hjälp av en psykiatriker eller psykolog. I den Heliga Skriften och i fädernas texter, som hör till den Ortodoxa kyrkan, står det att Kristus är läkaren för våra kroppar och våra själar. När Kristus blev människa så antog han hela den mänskliga naturen, både kropp och själ. Kristus kan alltså hela både kropp och själ. Kristi kyrka fungerar som ett sjukhus och Kristus som överläkare. Kyrkan lär oss ett levnadssätt i bön, i omvändelse, fasta, kyrkobesök och mottagande av den Heliga Nattvarden. Om vi lever det livet med samvetsgrannhet så helas våra tankar, våra begär och lidelser.   Livet i Kristus som terapeutisk metod   Hela vårt liv i Kristus är en terapeutisk metod. Vi måste vara uppmärksamma på det. De enkla kristna kanske inte är så medvetna om detta och vardagen drar dem med sig och fyller deras liv. De tror att kristendomen är att uppfylla vissa fromma plikter, att fasta, tända ljus och be, ge något i allmosa, att gå till kyrkan utan att ta emot Nattvarden. De tror att dessa aktiviteter räcker för att säga att vi är kristna och lever ett kristet liv. Men det är inte allt. Vårt liv i Kristus innehåller allt detta men inte bara det. Ibland gör vi allt detta men på ett sätt som inte är rätt och istället för att hela vår själ gör vi den ännu sjukare. Tex som fariséen som vi läste om i Evangeliet förra söndagen. Han fastade, bad och gav allmosor och trodde på så sätt att Gud var ”skyldig” honom Himmelriket. Men en plats i Himmelriket är inte som en ”affärskontakt”, att om jag ger något ska jag få något!   Alla heliga texter i vår kyrka lär oss hur människans själ renas, upplyses och fullbordas av den osjälviska kärleken. Vi måste gå från den själviska kärleken till den osjälviska kärleken, att ge kärlek utan att förvänta mig något tillbaka. Livet i Kristus lär oss att gå från egenkärleken, som är den största och starkaste lidelsen och begäret vi har och den allvarligaste sjukdomen hos människor idag, till kärleken till Gud och andra människor som är en osjälvisk kärlek. Jag älskar Gud och håller Hans bud, inte för att komma till Himmelriket eller undvika helvetet, utan bara av kärlek. När vi älskar någon försöker vi att visa det på olika sätt och försöker att inte göra personen ledsen. Den här terapeutiska metoden kallas den heliga hesychastiska metoden.   Den hesychastiska metoden är inte bara för munkar och nunnor, utan vi behöver alla rena våra hjärtan, vår själ och våra sinnen från lidelserna och begären med den här metoden som är livet i Kristus. Det här levnadssättet blir allt svagare och ovanligare även hos de Ortodoxa idag eftersom vi är påverkade av ett västerländskt sätt att leva. Det västerländska sättet att leva är att ha sinnet och förnuftet i centrum och vi förlorar enkelheten i att ge vårt väsen i Guds händer. När det hesychastiska levnadssättet glöms bort tar folk istället sin tillflykt till psykologin. Vi har inte tillräckligt stor urskillningsförmåga att förstå att vår andlige fader kan hjälpa oss med problemen vi har och tar vår tillflykt till annan hjälp. Vi förnekar inte vetenskapens hjälp men det behöver en stor urskillningsförmåga. Detta är det som är det stora i den Ortodoxa andligheten att den andlige fadern och vägledaren upplyses av den Helige Ande och genom hans erfarenhet kan han urskilja andarna, som den Helige Aposteln Paulus säger. Vi lär oss förstå om vi är påverkade av Guds ande eller av de onda andarna.   Varje dag möter vi som andlig fader i bikten, men också psykologer, människor i behov av hjälp som har allvarliga problem, särskilt med depression, ångeststörningar, problem i familjen och i mellanmänskliga relationer. I synnerhet finns det en stadig och aldrig tidigare skådad ökning av problem inom familjen, vilket ofta leder till att människor hamnar i en återvändsgränd. Tidigare var familjebanden i Grekland väldigt starka jämfört med i väst. Alla hjälpte varandra och levde alla tillsammans även efter att barnen bildade egna familjer. Vi talar om Ortodoxt kristna familjer, ett levnadssätt som gett välsignad frukt i 2000 år.   Men hur kan ett äktenskap eller en familj hamna i en återvändsgränd? Vi tror ju alla på Gud och går i kyrkan, biktar oss och tar emot Nattvarden. Vi ske se på ett exempel från klosterlivet. Som vi sagt har klosterlivet en bra erfarenhet av vad livet i en familj innebär och hur vi bemöter problem som uppstår i den. Låt oss minnas en liten historia från Gerontikon , ökenfäderna, som innehåller exempel från deras liv:   Den ”magiska” papperslappen   Det var en man som sökte frälsning och helande för sin själ och gick till ett kloster för att bli munk. När själen läks från de lidelser den lider av blir själen ren och då kan vi se Gud och förenas med Honom. Det är det vi kallar för frälsning. Frälsning är inte att lämna jorden för att komma till Paradiset. Rening och helande för att förena oss med Gud är frälsning i vår tradition, vilket sker redan under detta liv.   Mannen blev munk och kämpade med sina lidelser i klostret men hade många svårigheter varje dag. De andra munkarna visade inte förståelse för hans svagheter och tog varje tillfälle i akt att håna honom, förtala, förolämpa och göra honom orätt, vilket gjorde hans vistelse där extremt svår. Nu säger ni säkert att är det så munkar beter sig mot de svaga? Verkligen, så ska det inte vara, men vi är alla svaga människor och de onda andarna påverkar oss och ibland blir det så här. Munken flyttade till ett annat kloster men när svårigheterna började där bytte han kloster igen. Han trodde att det skulle finnas ett kloster utan problem. Men när vi kommer till ett sjukhus blir vi inte friska på en gång utan läkaren ger oss kurer, mediciner, diet, osv för att vi ska bli friska. Munken tröttande på att byta kloster när han såg att det inte blev bättre. Så han bestämde sig för att ha tålamod i allt som hände och stanna kvar i det sista klostret.   Varje gång munken bemöttes av ett dåligt beteende förvånade han de andra munkarna med sitt tålamod och lugn. De såg att han i svåra situationer tog fram ett papper från sitt bälte, läste det och sedan blev han lugn. Resten av munkarna fick dåliga tankar om pappret de såg att han läste varje gång han fick svårigheter och sedan blev lugn. De onda andarna påverkade dem och de trodde på sina misstankar och anklagade honom till abboten att han hade skrivit magiska trollformler på papperslappen och att det var därför han inte var arg på dem.   Abboten visste om munkens kamp och trodde inte att det skulle stå trollformler på lappen, men han sade till de andra bröderna att de alla skulle be i tre dagar och sedan samlas igen. Efter de tre dagarna samlades alla bröder och abboten. Bröderna fortsatte insistera att det var magi munken höll på med och de ville kasta ut honom från klostret. Men abboten sade till dem att läsa högt det som stod på papperslappen som munken hade i sitt bälte.   På pappret stod det: "Förtal. Hunger. Törst. Vedermöda. Orättvisa. Förolämpningar. Förakt. Förföljelse..." och andra svårigheter och prövningar, som nämns i gudstjänsten när någon vigs till munk eller nunna. Och den avslutades med en fråga: ”Uthärdar du allt detta av kärlek till Kristus?”och ett svar: ”Ja, med Guds hjälp.” Detta var den lappen munken läste varje gång han upplevde svårigheter. Varje gång han konfronterades med mänsklig illvilja, hån och förödmjukelse påminde hans sig själv om det löfte han hade avlagt till Kristus när han vigdes till munk att utstå allting med Guds hjälp. När man efter några års prövotid i ett kloster som novis vigs till munk eller nunna motsvarar det ett giftermål med Gud när man avlägger löften på samma sätt som när en man och en kvinna gifter sig.   Löften inför Gud   Det här är löftena som en munk eller nunna ger vid mysteriet när de vigs till det sk Stora schemat och avlägger klosterlöften. De här frågorna hjälper munken eller nunnan att förstå vad klosterlivet innebär och inte se det på ett ytligt sätt. Personen som ska vigas förs fram till prästen av abboten eller abbedissan i klostret och prästen frågar den som ska vigas: Varför har du kommit till den här heliga samlingen? Svar: Jag längtar efter det asketiska livet, vördade fader. Fråga: Vill du taga emot det heliga, änglalika schemat och bli inräknad bland de som är munkar/nunnor. Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. Präst: Du har gjort ett gott val, men bara om du fullföljer detta. Allt som är gott uppnås genom möda och ansträngning. Präst: Har du kommit hit frivilligt? Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. Präst: Kommer du hit av tvång? Svar: Nej, vördade fader. Präst: Avsäger du dig världen enligt Kristi bud? Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. Präst: Lovar du att stanna kvar i klostret till ditt sista andetag? Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. Präst : Lovar du att leva i lydnad till din abbot/abbedissa och hela brödra-/systraskapet hela ditt liv? Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. Fråga: Utstår du alla svårigheter och sorger som klosterlivet innebär för Himmelrikets skull? Svar: Ja, med Guds hjäp vördade fader Präst: Kommer du att leva i kyskhet, visdom och fromhet? Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. När munken eller nunnan lovat allt detta är allt ett löfte. Gudstjänsten är ett mysterium. Helige Theodore Studiten kallar en vigning av en munk eller nunna det åttonde mysteriet på samma sätt som äktenskapet är ett mysterium då den Helige Anden förenar man och kvinna. Kristus är närvarande och därför säger han att ”Ja, med Guds hjälp lovar jag hålla detta.”   När ett par står inför prästen i Kyrkan för att vigas tillsammans i äktenskapets mysterium så lovar de också detta, att leva tillsammans i enhet i det här livet, men vissa heliga fäder säger att de kommer att vara förenade också i Himmelriket efter detta. Äktenskapets mysteriet upplöses inte ens med döden så vi ser hur helig relationen i äktenskapet är. Vi ger löften om evig kärlek med den Helige Andens åberopande och närvaro. Det är något vi måste understryka. När munken mötte svårigheter så var han förberedd på hur han skulle bemöta dem och han påminde sig själv om vad han lovat inför Gud när han vigdes till munk genom att läsa lappen som han hade i sitt bälte.   En svårighet är inte ett misslyckande   Ett par som lever i äktenskap, har de nedskrivet vad de lovat inför Gud i äktenskapets mysterium så att de kan påminna sig om det när svårigheter kommer? Och säga: ”ja, med Guds hjälp, vi ska ha tålamod och utstå alla svårigheter.”? Vägen som leder oss till Gud är inte jämn utan har många svårigheter och prövningar. Det finns två vägar till Himmelriket: en är äktenskapet och den andra är klosterlivet. Men både vägar leder till samma mål, vår frälsning är gemensam. Den som gifter sig bör inte glömma att den måste också bry sig om sin själs frälsning, båda är sätt att leva för att leda oss till frälsning.   Vi gifter oss inte - som många tror - för att ha roligt eller för att få barn och leva ett lätt liv, ett världsligt liv utan svårigheter. Eftersom vi har lidelser och är sjuka andligt så kommer vi absolut att ha svårigheter. Vi ska inte glömma att par gifter sig därför att de har valt en person som ska bli deras livskamrat och medhjälpare på vägen till frälsningen som de kan dela glädje och sorg med. Man och kvinna är inte längre två utan en kropp. Om paret glömmer det blir det konflikter.   Därför måste vi vara beredda på alla svårigheter som kan uppstå i äktenskapet. Det kan komma ekonomiska svårigheter. Paret kanske inte kan få barn eller om de får det kan de skapa fler problem. Någon av dem kan gå vilse och hamna fel i livet som kommer uppröra den andre parten så mycket att äktenskapet upplöses. Någon kan bli allvarligt sjuk eller råka ut för en olycka och som ett resultat av detta kan behöva ständig vård. Ett par jag känner gifte sig och fick sitt första barn som var en pojke. Efter en tid blev barnet blint och de gick till läkare. Läkaren i Grekland gav inget hopp så de åkte till USA och sade att de kan få andra barn utan att det behövde bli blint. De fick ett till barn, en flicka som inte heller kunde se. Ni kan förstå vad detta innebar för föräldrarna, hur mycket hjälp de båda blinda barnen behövde. Är föräldrarna beredda på allt detta? Eller tror vi att det är något som inte händer oss? ”Arbetsplats för helighet” Gud tillåter svårigheter för att vi ska lära oss något av det. Innan ett par ingår äktenskap behöver de med mogen eftertanke och bön tänka på möjliga svårigheter och överväga om de är beredda på dem. De kan bestämma sig för att genomföra vigseln med hopp om Guds hjälp i äktenskapet eller komma fram till att de kanske inte ska gifta sig på grund av sin svaghet. Om man säger detta efter mogen eftertanke och bön så kommer en svårighet inte ses som ett misslyckande och man kan undvika tankar att man ångrar att man gift sig med personen. Ett äktenskap som inleds utan rätt förberedelse har byggts på fel grund. Både äktenskapet och klosterlivet måste byggas på goda grunder och det innebär för oss kristna att be vår andlige fader om råd, att be och lämna allt med tro i Guds händer. Om Gud vill att vi ska ingå äktenskap eller gå i kloster så bör vi i båda fall vara förberedda på att möta svårigheter, både stora och små.   Har vi lärt oss att tolerera andra människor och deras svagheter? Har vi lärt oss att avstå från vår egen vilja för någon annans bästa? Eller vill vi alltid att det vi själva vill ska hända? Har vi lärt oss att tolerera och kompromissa så att enhet uppnås i familjen? När själviskheten tar över, när vi vill att allt ska bli som vi själva vill så uppstår en mörk situation i våra relationer: kärleken försvinner, hur mycket kärlek det än fanns i början och då händer det tragiska: vi förlorar nåden vi fått i äktenskapets mysterium. Om vi har tålamod och utstår svårigheter så kommer inte nåden att försvinna utan kommer att stärka oss att gå vidare. Om nåden försvinner så ger vi istället utrymme för de onda andrarna och vi har svårt att komma överens om småsaker, det uppstår konflikter och motstånd. När en man och en kvinna vigts i äktenskapet har de blivit ett ”vi”. Men när ”vi” blir två stora ”jag” som kolliderar är äktenskapet på väg i fel riktning och det finns risk för att det splittras.   Så innan vi går till advokaten för att begära skilsmässa eller till psykologen för att fråga hur detta skall kommuniceras till barnen, låt oss ge det en chans till. Låt oss med mod och tålamod möta de svårigheter vi ställs inför. Låt oss fråga oss själva: ”Uthärdar du allt detta av kärlek till Kristus?” Det skulle förstås vara en stor välsignelse om vi kan svara som munken: ”Ja, med Guds hjälp”, det vill säga, låt oss uthärda de olika svårigheterna och naturligtvis åberopa Guds hjälp! För av egen kraft kan vi inte klara av det!   Vi kan se att det är den onde som driver oss till skilsmässa genom att det ibland kan vara rent löjliga situationer som gör att vi tänker på den lösningen. Jag får höra många sådana saker i bikten. Tex en kvinna som är 27 år är gift och säger: ”Min mans kläder ligger slängda över allt hemma och jag säger åt honom att plocka upp dem, men han gör inte det! Jag vill skilja mig, jag står inte ut längre!”   Eller en man som kommer hem efter jobbet och hans fru gnäller. Han säger: ”jag sitter inte hemma och lyssnar på henne så jag går ut igen och kommer hem sent när hon sover. När jag går ut hittar jag bättre sällskap. Jag vill inte sitta där och bli irriterad på henne. Jag jobbar hela dagen och hon är otacksam!”   Vi som är Ortodoxt kristna och lever ett kyrkligt liv ska inte närma oss äktenskapets mysterium med ytlighet. Man säger att äktenskapet befinner sig i kris i världen idag. Men om vi som Ortodoxt kristna inte kan ge ett gott exempel, vad kan vi då förvänta oss av andra som lever i världen? Livet i äktenskapet likas vid ett martyrskap för Kristi skull. Den ene hjälper den andre att kämpa mot sig själv och mot den onde. Det är är därför Kyrkan kröner dem med kronor vid äktenskapets mysterium. Äktenskapet är en ”arbetsplats för helighet”, för att hjälpa varandra att förenas med Gud. Det viktigaste är att offra oss för varandra. Det kristna livet generellt är att offra oss för varandra, det är därför vi talar om kors. I äktenskapet är det två som bär korset tillsammans.   Fader Anders: I livet möter vi många människor med olika personligheter. Jag har funderat mycket på varför vi har lättare att tycka om vissa personligheter och svårare för andra. Metropoliten: Vi måste bemöta alla människor såsom Kristus bemöter dem, med kärlek. Gud skiljer inte på människor och ser inte ner på någon. När vi bemöter någon med bön och vi har vår relation till Kristus levande inom oss, kommer Gud att upplysa oss den stunden om vilket problem som personen framför oss har och varför den handlar, talar och tänker som den gör. Tillsammans med kärleken, ödmjukheten och bönen odlar vi urskillningsförmågan.   Den Helige Antonios säger att den största av dygderna är urskillningsförmåga. Det betyder att i varje situation förstå vad som är rätt genom Guds upplysning. En handling av kärlek kan vara en hjälp för någon men inte för en annan. Genom bönen kommer Gud visa hur vi ska göra. Vi får inte ha färdiga lösningar, inte klichélösningar som är lika för alla. En medicin är inte bra för alla. Vi måste se till att sätta våra fördomar och förutfattade meningar åt sidan. En person kan ha en skatt gömd inom sig även om vi inte ser det vid första anblicken. En person kan också ha ett sår inom sig som vi inte ser och vi måste vara försiktiga så att vi inte sårar den ännu mer. De heliga fäderna säger att vi ska närma oss någon som en duva och gå på ett väldigt försiktigt sätt för vi vet inte vilken stiuation den andre befinner sig i. Vi måste vara beredda att lämna allt vi gör eller planerat att göra och offra det för en person som ber om hjälp den stunden.   Syster Seraphima: När vi kommer till klostret genom en kallelse för att frälsa vår egen själ och när vi lever tillsammans i klostret med andra, lär vi oss att vi uppnår inte vår frälsning på egen hand, utan alla tillsammans. Vetskapen om det odlar vår känsla av ansvar för de andra i klostret. För om en syster är svagare känner vi ansvaret att hjälpa henne. Det är en del av vår frälsning och väg till helande. Det är också viktigt i äktenskapet att var och en i paret har en känsla av ansvar inför Gud för den andre och för barnen för att behålla nåden. Den här känslan av ansvar ger oss också mycket kraft och beslutsamhet att övervinna svårigheter.   Metropoliten: En ung man och en kvinna blev kära i varandra, förlovade sig och förberedde sig för att gifta sig när kvinnan plötsligt fick en diagnos av en mycket allvarlig, obotlig sjukdom som hon skulle lida av hela sitt liv om hon inte skulle dö inom snar framtid. Mannen hamnade i ett dilemma om han verkligen skulle genomföra att gifta sig med henne eller inte. Han var inte bunden vid något och kunde ha tvekat inför det för liv som väntade honom tillsammans med en sjuk kvinna. Han tänkte då på Kristus på korset och Hans offer, att Kristus dött för honom och för oss alla och tog bördan av våra synder på sig. Den unge mannen sade till sig själv: ”Hur kan du lämna den här flickan och ha frid i ditt samvete i ditt liv när du kommer att se henne framför dina ögon gråtande och med hög feber? Som Kristus bar korset så ska jag gifta mig med henne och bära hennes kors tillsammans med henne.” När han berättade sitt beslut för för sin far, blev fadern arg menade att han skulle förstöra sitt liv genom att gifta sig med en så sjuk flicka. Den unge mannen svarade sin fader: ”Pappa, jag har tagit mitt beslut!” och han gifte sig med flickan utan att fadern kom till vigseln. Kan ni tänka er vilken uppoffring den här mannen gjorde? Det är kärlek! Vi kan säga att vi älskar någon men vi kan se i praktiken om det verkligen är sann kärlek när det kommer tider för prövningar och uppoffringar. Jag upprepar, ett mysterium har skett och den Helige Anden har nedstigit. Vi har gett löften inför den Helige Ande att vi ska vara tillsammans i det är livet men också i livet efter detta. Vi går en gemensam väg, som Aposteln Paulus säger: ”Bär varandras bördor”. När jag är arg och upprörd kan min maka/make hjälpa mig på ett bra sätt att lugna ner mig. När en befinner sig i en svår situation är den andra i paret kallad att hjälpa den andra och inte lämna hemmet och komma tillbaka klockan tre på natten när den andre lugnat ner sig. Det kan inte kallas en familj.   Jag vet ett exempel på en kvinna som hade tålamod med sin man som kom hem berusad vid midnatt och slog både henne, barnen och allt i huset. Hon berättade sin situation för den äldre Metropolit Kyprianos, som var ung då, både till ålder och som andlig fader. Han gav henne rådet att skilja sig på grund av den svåra situationen och sade att Kyrkan gör undantag från regeln att man inte ska skilja sig i specifika fall. Kvinnan svarade: ”Vördade fader, så har andra i världen också sagt till mig, men av dig förväntade jag mig att höra något annat!” Ni kan tänka er hur förvånad Metropoliten blev av hennes svar! Fader Stefanos:  Vad jag förstått av vad som sagts ikväll är att vi ska inte sätta oss själva i första hand utan vår make/maka. Metropoliten:  Precis, mycket bra! Vi kan sammanfatta det vi sagt ikväll med regeln: ”Kommer du ha tålamod ända till slutet? Ja, med Guds hjälp!”. Vi behöver minnas vilket löfte vi gav i äktenskapets mysterium, att vad som än händer, med Guds hjälp, ska vi ha tålamod. På så sätt kommer vi att frälsa vår egen själ men också vår make eller makas. För när den andre ser vår kamp, tålamod, kärlek och uppoffring, blir den berörd och upplever förkrosselse, ånger och botfärdighet och med Guds nåd frälses den andre parten i äktenskapet som betett sig konstigt.   Generellt i alla våra svårigheter i livet kan vi fråga oss själva: ”Ska jag ha tålamod i de här svårigheterna eftersom genom korset blir jag frälst?” Vi bör svara direkt: ”Ja, med Guds, Guds moders och alla helgons hjälp, ska jag ha tålamod tills vi alla tillsammans kommer till Himmelriket!” För dem som förstår grekiska finns den Synaxis som Metropolit Kyprianos hade i Grekland med temat ”Äktenskapet idag- ja, med Guds hjälp” på You tube: Ὁ Σύχρονος Γάμος «Ναί, τοῦ Θεοῦ συνεργοῦντος...»

Välkomna söndagen den 8 dec kl 17:00 på teologisk afton i församlingssalen i Heliga Konstantin och Helena Ortodoxa kyrka, Vårberg!