”Låt inte sorgen övertyga dig om att du är ensam”
- Stockholms ortodoxa stift
- för 38 minuter sedan
- 5 min läsning
Andliga råd inspirerade av den Helige Johannes av Kronstadt
som helgonförklarats av Ryska utlandskyrkan denna dag, 19 oktober (1 november) 1964.
När själen förmörkas finns det stunder då en människa känner att allt omkring henne har bleknat. Himlen tycks vara stängd, människorna avlägsna, och inom henne breder en tung tystnad ut sig — som om allt ljus har släckts. I det ögonblicket viskar sorgen i hennes öra: ”Du är ensam. Ingen förstår dig. Inte ens Gud.” Detta är själens farligaste stund, för om sorgen inte blir till bön, förvandlas den till förtvivlan — och förtvivlan är fiendens största lögn.
Den helige Johannes av Kronstadt sade att djävulen försöker övertyga människan om att hon är övergiven, just när Gud i själva verket står henne närmare än någonsin. Sorgen är alltså inte ett tecken på att Gud har glömt dig — den är ett bevis på att Han undervisar dig. Gud sänder inte sorgen för att krossa dig, utan för att mjuka upp ditt hjärta, göra det fruktbart och mottagligt för Hans nåd. Liksom hård jord måste brytas upp för att fröet ska kunna gro, måste också hjärtat brista för att livet ska kunna tränga in.
Gud förblir tyst för att lära oss att lyssna till Honom. Många säger: ”Jag ber, men Gud svarar mig inte.” De glömmer att Guds tystnad också är ett ord. Den är inte likgiltighet, utan ett sätt för dig att lära dig höra Honom, inte med öronen, utan med hjärtat.
Den helige Johannes skriver: ”Gud svarar själen när den stillar sina tankar. När du slutar förvänta dig mirakel, när du upphör att kräva förklaringar, då kommer du att förstå att Han aldrig har lämnat dig.” Sorgen är ofta det redskap Gud använder för att rena själens hörsel. Endast i tårarnas tystnad hörs Hans röst.
När allt omkring dig faller samman, lär du dig Vem grunden är. Och den grunden är Kristus. Tänk inte att Han har övergivit dig. Gud står bakom prövningens ridå och väntar på att du ska ropa till Honom med ett förkrossat hjärta—för förkrosselse skrämmer Honom inte; den drar Honom nära.
Ensamheten är vår tids villfarelse. Idag, mer än någonsin, känner sig människor ensamma. Vi lever mitt i folkmassor, men våra själar är tomma. Telefonen ringer, sociala nätverk fylls av ansikten, men ingen rör vid vårt inre. Den helige Johannes skrev: ”Sök inte en tröstare i världen. Varken människa eller ord kan fylla ditt hjärta som Kristus gör.” Ensamhet är en andlig sjukdom som endast botas genom nåd. Den försvinner inte för att du fyllt din kalender, utan för att du öppnat ditt hjärta.
När du känner dig ensam, kom ihåg att Kristus var ensam i Getsemane trädgård — ändå bad Han för alla. När du efterliknar Honom i detta, förvandlas ensamheten till gemenskap med Gud. Sann ensamhet är inte när du saknar människor, utan när du saknar en inre relation med Kristus. Och när du finner Honom inom dig, då är du inte ensam — inte ens i öknen. För öknen blir till paradis.
Gud skriver på sår. ”Ingen tår är någonsin förgäves.” Gud glömmer inte ens en enda suck. Den helige Johannes sade att själens sår är den sida på vilken Gud skriver sin nåd. När du har ont, försök inte bara glömma smärtan — sök att finna Honom i den. Gud skriver sina heligaste ord inte på rena, felfria liv, utan på brustna hjärtan — där tårar blir till bläck och ånger till papper.
Själens sår är en helig plats. Om du överlämnar det till Gud, gör Han det till en källa till välsignelse. Men om du behåller det inom dig med klagan, blir det till gift. Geronta Paisios sade: ”Det är där vi är sårade som Gud verkar för vår frälsning.” Och detta är nådens mysterium: när människan är sårad, blir hennes bön sann. Den är inte längre formella ord, utan ett rop.
Den helige Johannes sade: ”Sucken som kommer från den lidandes hjärta stiger som väldoftande rökelse till himlen.” Gud älskar uppriktighet mer än vältalighet. När en människa är sårad och säger: ”Herre, jag orkar inte mer,” förkastar Gud henne inte — Han omfamnar henne. För Han vet att detta ”jag orkar inte mer” är en djupare bön än tusen mekaniska ”tack”.
Var inte rädd för att gråta inför Honom. Tårar är det vatten som renar själen. Och många gånger tillåter Gud oss att gå igenom lidanden enbart för att ur oss dra fram det äkta rop som åkallar Honom. När du inte har några ord, säg bara: ”Herre, förbarma dig över mig.” Det räcker — för i den frasen är all kärlek, ånger och tro gömd. Och när du säger det med ett förkrossat hjärta, då är du inte ensam. Du har Gud själv med dig.
Märkligt, men sant: glädje finns inte i frånvaron av smärta, utan i dess förvandling. Gud tar inte alltid bort sorgen; Han helgar den. Liksom korset inte försvann efter uppståndelsen, utan lyste i sin härlighet. Den helige Johannes lär oss att var och ens kors blir bron till himlen. Ditt kors — din sjukdom, din förlust, din besvikelse — är inte en förbannelse, utan ett kall. Gud kallar dig att lära känna Honom genom din smärta.
Och då ser du att sorgen inte var ett straff, utan en inbjudan: en inbjudan att älska djupare, att förlåta, att sätta tillit. När du går genom elden med tro, kommer du ut som guld. Kristi glädje är inte en ytlig känsla, utan frid mitt i stormen, som ett barns hjärta som sover lugnt i sin faders armar, även när det regnar utanför.
Förr eller senare kommer vi alla att känna övergivenhet: vännen som inte förstod dig, familjen som inte stöttade dig, samhället som glömde dig. Men i det ögonblicket måste du minnas: Gud överger aldrig. Kristus sade: ”Jag är med er alla dagar.” Han sade inte bara när allt är bra, utan alla dagar, även de mörka.
Den helige Johannes betonade att Gud är som närmast när alla människor dragit sig undan. För först då lämnar du plats i ditt hjärta att känna Honom. Så länge vi är fyllda av mänsklig tröst, kan vi inte uppfatta det Gudomliga. Gud behöver inga folkmassor för att stödja dig — Han behöver bara att du säger ”Ja” till Honom i din sorg. Och då kommer du att upptäcka att Han alltid varit vid din sida. Han väntade bara på att du skulle se Honom.
Du kan förlora mycket i livet: pengar, hälsa, människor. Men förlora inte hoppet, för hoppet är det rep som håller dig bunden till Gud. Den helige Johannes sade att hoppet till Gud är själens andedräkt. Så länge du håller fast vid det, kommer du inte att dö andligen. Och hopp är inte en känsla — det är tro på Hans kärlek.
När du inte ser något ljus, säg inte att det inte finns — säg: ”Jag ser det inte än.” För Guds ljus kommer inte alltid med glans, utan med frid. Och Hans frid kan lysa upp även din sorgs natt. Låt inte sorgen övertyga dig om att du är ensam. Ensamheten är en illusion.
Gud är alltid nära den som åkallar Honom. När du tror att alla har övergivit dig, lär oss den helige Johannes — som djupt kände smärtans och bönens kraft — att sorgen är en väg till nåd, inte ett tecken på frånvaro. Lär dig alltså att se Guds beröring i prövningen och ta emot smärtan som en möjlighet att lära känna Honom på ett mer personligt plan. Då kommer din själ, hur sårad den än är, att bli en plats för Guds skrift. För där du har lidit, där kommer Gud att helga dig.
