Reflektioner efter Ekumeniska veckan

Den Ekumeniska veckan till minne av Stockholmsmötets hundraårsjubileum är nu avslutad och jag vill göra några reflektioner.

En bild från medicinens värld

Tänk dig en konferens där man samlar läkare från svenska sjukhus tillsammans med ayurvedautövare, unani-specialister, tibetanska medicinare, shamaner, homeopater och naturmedicinare. Syftet skulle vara att tala om fred och enighet.

Samtalet skulle säkert gå bra – så länge man undvek frågan om hur man faktiskt botar sjuka. Alla kan enas om att fred och rättvisa är gott och bra. Men det skulle knappast förändra läget i de länder där krig och orättvisor pågår. Deltagarna skulle kanske trivas ihop, men bara om man inte talar om hur en sjuk på bästa sätt blir frisk.

”Splittringens synvilla”

Under Ekumeniska veckan hördes ofta uttrycket ”splittringens synvilla” som en förklaring till varför det finns så många samfund. En synvilla innebär att man ser något som egentligen inte finns – som när en bil med trasig strålkastare misstas för en motorcykel.

Predikningar och ekumeniska deklarationer återkom till samma tanke: Kyrkan är i första hand osynlig. Alla som delar vissa gemensamma drag hör sedan till Kristi kropp. Den synliga splittringen är bara skenbar. Några menade till och med att alla som tror på något slags gudomligt väsen hör till denna osynliga kyrka – och att ”alla vägar till slut leder till Rom”.

Men vi måste fråga: Är detta förenligt med den Ortodoxa kyrkans tro och tradition? Det är en särskilt viktig fråga, eftersom så många ortodoxa företrädare deltog i veckan. Någon presenterades till och med som ”Ortodoxins överhuvud” och en annan som ”Supreme leader of the Universal Orthodox Church”. Vi såg den Ekumeniske patriarken Konstantinopel leda församlingen i trosbekännelsen. Vi såg den Finsk-ortodoxe ärkebiskopen i liturgisk skrud läsa bön ihop med andra trossamfunds ledare och vi såg ortodoxa präster verksamma i Sverige i samma liturgiska skrud som när vi firar exempelvis Aftongudstjänst eller förrättar ett dop eller vigsel.

Ortodox tro – terapeutisk metod och förvandling

Den Ortodoxa kyrkan har ett tydligt syfte med sin tro, teologi och lära:

• att leda människan till rening och upplysning av hjärtat, alltså en terapeutisk metod av personlighetens kärna, och

• till förhärligande (gudomliggörelse, theosis), där människan blir lik Gud i avbild och likhet.

  
  

Tro, bön, fasta, teologi och dogm är verktyg på denna väg. När målet uppnås – förhärligande och osjälvisk kärlek (1 Kor. 13:8, 10) – upphör dessa redskap, eftersom deras syfte är fullbordat.

Sanning mäts i den terapeutiska metodens frukt

Rening och upplysning kan delvis jämföras med psykiatrin. Men gudomliggörelsen är unik och finns endast bevarad i den ortodoxt-kristna traditionens kärna. Precis som man inte kan skilja psykiatri från praktik, kan man inte heller skilja den ortodoxa traditionen från sin terapeutiska tillämpning. Sanningen mäts i terapins framgång – och framgångsrik terapi bekräftar sanningen. En sann Kyrka ”producerar” nämligen helgon!

Kyrkan är inte ett esoteriskt sällskap

Aldrig har den Ortodoxa kyrkan förstått sig själv som ett ”esoteriskt sällskap” utan omsorg om världen. Tvärtom har tron fördjupat alla delar av samhället – kejsare, ämbetsmän, militärer, intellektuella, köpmän, bönder, arbetare, unga som gamla. Klostren har alltid varit centra för asketisk terapi, som ett utbildningscenter par excellence, där man lär sig om vägen till rening och upplysning.

Alla människor har ett andligt intellekt (noetisk förmåga) och bär Guds oskapade härlighet inom sig. Men denna nåd ligger ofta nästan overksam, förlamad av intellektets förslavning, begären, och världens förtryck som föder rädsla, ångest och illusioner.

När vi konstaterat att Kyrkan inte är ett esoteriskt sällskap eller grupp som utövar hemliga, läror och kunskaper, med ritualer och invigningar för en begränsad krets av medlemmar, så måste vi betona att den Ortodoxa kyrkan aldrig sett Kyrkan i första hand som osynlig, utan precis tvärtom.

Den kände ryske teologen Fader Georges Florovsky konstaterar och betonar med emfas att Kyrkan inte är en abstrakt eller osynlig gemenskap, utan den konkreta kropp där Anden bor, med synliga mysterier (sakrament) och apostolisk succession. Kyrkan är inte ”en osynlig samling av de frälsta” utan den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan som existerar historiskt och synligt i liturgi och eukaristi.

En annan rysk teolog Vladimir Lossky framhåller Kyrkan som Kristi kropp och som sådan är den en ”synlig organism” där det gudomliga livet kommuniceras. Det osynliga (Andens liv) och det synliga (sakrament, hierarki, troende) är oupplösligt sammanbundna. Människor samlas synligt kring biskopen, firar Eukaristi, och just där framträder den universella Kyrkan. Att tala om enbart en osynlig kyrka är och förblir meningslöst, eftersom Kyrkan alltid konkretiseras i församlingens gemenskap.

Vi ortodoxa utgår från tre saker:

1. Gud själv verkar direkt i varje människa oavsett hennes felaktiga tro och terapeutiska status,

2. Gud själv älskar alla varelser med samma kärlek, och

3. alla kommer att se Kristi oskapade härlighet, vissa som ljus, och andra som eld och yttre mörker, beroende på om deras hjärtan är upplysta eller förhärdade.

Det finns ingen annan enhet i Kristus än den som uppnås genom rening, upplysning och gudomliggörelse. Kyrkans synliga struktur är både uttrycket för denna enhet och garantin för att alla kan få del av vägen som Kristus erbjuder genom sina heliga.

Enhet kräver gemensam metod

Återförening av splittrade kristna kan inte bygga på andra kriterier än vad som gäller inom vetenskapen, som den kände grekisk-ortodoxe teologen Fader John Romanides skriver:

Astronomer skulle bli chockerade över tanken att de skulle förena sig med astrologer. De senare skulle behöva bli astronomer för att bli accepterade. Medlemmar i en modern medicinsk sammanslutning skulle bli lika chockade över förslaget att de skulle bli ett med kvacksalvare och medicinmän. (Romanides, Xenia Ecumenica 1983, sid 232-275)

Att kalla skillnaderna samfund emellan för en ”synvilla” är därför helt och fullständigt orimligt. Ingen skulle påstå att en astronom och en astrolog är samma sak bara för att båda intresserar sig för planeter och stjärnor.

Ingen skulle säga att en onkolog och en shaman är samma sak bara för att båda försöker bota sjuka.

På samma sätt skulle kyrkofäderna bli chockerade av tanken att deras tradition skulle förenas med samfund som saknar förståelse för vägen till rening, upplysning och gudomliggörelse – och som placerar auktoritet i händerna på andliga kvacksalvare.

Slutsats

Nu är den Ekumeniska veckan över, och vi har egentligen inte sett något nytt jämfört med de senaste 75 åren. Läromässiga skillnader sopas undan med tal om ”splittringens synvilla”. Kyrkan framställs som osynlig och samfunden som grenar på samma träd. Man kan tro på lite vad som helst och ändå tillhöra kyrkan. Aldrig i de kristna samfundens historia har vi sett så märkliga tankegångar som en del av de protestantiska kyrkorna idag tror och lever. Ett exempel hämtat från den senaste månaden är att Västerås stift i Svenska kyrkan låtit tillverka en korkåpa i HBTQ-flaggans färger att användas på samkönade vigslar och Regnbågsgudstjänster.

Men de ortodoxa, som deltar i den Ekumeniska rörelsen, är märkbart helt tysta. De går gladeligen i processioner med vem som helst och ber med dem.

Nästan inget sägs om att tron och läran är avgörande för vår frälsning, eller om den terapeutiska metod som vi lärt oss av våra heliga fäder och helgon.

Vi är därför kritiska till vad som sker. Vill vi bli friska ur en andlig synvinkel, då leder inte ”alla vägar till Rom” och olika metoder är ingen ”synvilla” som ger samma effekt. Har vi, låt säga, allvarlig öroninflammation, då fungerar inte homeopati, utan antibiotika är nödvändig.

Visst kan vi tala med vem som helst om fred, rättvisa och vår oro för klimatet, men den här världen får aldrig vara det viktigaste vi har att tala om, utan det måste alltid kretsa kring vår frälsning. Allt annat är sekundärt. ”Nej, söken först efter Hans rike och Hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder” (Matt 6:33).

Vi hoppas därför nu att fler ortodoxa ska inse hur märklig och i grunden fel denna ”ekumeniska teologi” är, eftersom den inte hjälper oss hur vi ska hela vår sjuka själ.

Frågan om ”återförening” av olika kristna grupper löser sig nämligen självt i kyrkornas framgång med att producera de resultat som de förväntas existera för. Bara en metod leder till gudomliggörelse och den förvaltas av ”en, helige, allmännelig och apostolisk Kyrka”! Låt oss följa denna väg! ”Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.”

Gudaföderskans avsomnande 2025

Fader Anders Åkerström, biskopsvikarie Stockholms Ortodoxa Stift

Bilder från avslutningsgudstjänsten i Uppsala domkyrka:

Gruppbild på alla kyrkoledare:

Den Ekumeniske patriarken Bartholomeos läser upp trosbekännelsen utan tillägget Filioque införd Mandya (ett plagg som egentligen bara används i den Ortodoxa kyrkan när en biskop kommer in i kyrkan, men som nu tydligen används som någon slags ”korkåpa”). Att alla närvarande läser tillägget i vanliga fall och tror på att detta tillägg är sann teologi är tydligen ointressant:

Den Finsk-ortodoxe ärkebiskopen Elia Wallgren deltar i epitrachilion och omorforion för att läsa böner med andra samfund:

Fader Serafim Smensgård, Heliga Anna Ortodoxa församling (Georgiska kyrkan) i epitrachilion och phelonion: