Ortodox kyrkosyn

Nu skriver vi för tredje gången om det Ekumeniska mötet, som planeras mellan den 18–24 augusti 2025, för att högtidlighålla hundraårsminnet av det stora ekumeniska Stockholmsmötet från 1925. Med denna artikel vill vi klargöra varför vi inte deltar och är kritiska.

Den första artikeln försökte beröra vad vi som ortodoxt kristna menar med termen ”ekumenik” och ”ekumenisk” och hur den felaktigt har använts de senaste 100 åren. Vi beskrev vad den egentligen betyder och hur vi som ortodoxt kristna (om vi nu vill vara traditionellt ortodoxa) ska förstå detta som har hänt sedan 100 år och nu fortfarande händer.

Den andra artikeln tog upp biskopens roll i den Ortodoxa kyrkan, för att visa på att den Ekumeniske patriarken inte är en ”andlig ledare för 300 miljoner öst ortodoxa”, som ofta felaktigt påstås i media, men också av företrädare inom ortodoxa kyrkor och särskilt det Ekumeniska patriarkatet. Vi visade på tankarnas historiska ursprung och hur de strider mot traditionell ortodox teologi.

I denna tredje artikel vill vi nu i stället, så enkelt som möjligt, beskriva vad som är en ortodox kyrkosyn, ecklesiologi, för alla dem som vill se hur vi traditionellt ortodoxa beskriver det.

Den Ortodoxa kyrkans gränser

Den Ortodoxa kyrkans enhet är framför allt en enhet i den Ortodoxa tron.

Enheten finns i den uppenbarade Sanningen, i det inkarnerade Ordet (Joh 14:6), enheten i vår Frälsare Jesus Kristus. Det är Han som är Kyrkans grundare och dess huvud, som är dess kropp (jmf. Ef 1:22-23, 4:15 och Kol. 1:18). Medlemmar i denna Kropp är alla de troende som har samma ortodoxa tro på den Heliga Treenigheten och tron på vår Frälsare, Gudamänniskan Jesus Kristus, som är döpta med ett ortodoxt dop i den Treenige Gudens namn.

Det mest klassiska uttrycket för den Ortodoxa kyrkans syn på enheten i den Ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan formulerades av den Helige Maximos Bekännaren (död 662).

Helige Maximos Bekännarens exempel

På 600-talet rasade den så kallade Monotheletiska striden i Kyrkan (av grekiska monos "ensam" och thelesis "vilja"). Det var en kristologisk lära som förfäktade att det hos Kristus endast finns en vilja, den gudomliga. Den Helige Maximos Bekännaren tog tydlig ställning i denna teologiska strid.

Hans motståndare i den Monotheletiska striden ställde följande fråga till honom: ”Till vilken Kyrka tillhör du? Tillhör du Konstantinopel, Rom, Antiokia, Alexandria eller Jerusalem? Var noggrann med ditt svar, märk att alla dessa kyrkor och de stift som hör till dessa är förenade i nattvardsgemenskap, i union med varandra. Alltså, om du anser dig tillhöra den allmänneliga Kyrkan, som du säger att du gör, så måste du förena dig med dessa kyrkor som redan är i union, annars må du frukta att du följer en ny eller farlig väg och du kommer att dra på dig någon oförutsedd fara”.

Helgonet svarade: ”Gud, skapelsens Härskare, har förklarat att den allmänneliga Kyrkan finns i den rätta och frälsande tron på Honom, Han som kallade Petrus ’salig’ då han bekänt Hans Gudomlighet (Matt 16:17-18). Därutöver så skulle jag vilja veta på vilken grund dessa kyrkor är förenade, och om den är passande, så ska jag inte vara åtskild ifrån dem.” (Patrologia Graeca, Vol. XC, Col 93C-D)

Den Helige Maximos Bekännaren sändes så i exil för sin vägran att underordna sig felaktig tro. I slutet av sitt liv fördes han tillbaka till Konstantinopel för att stå till svars för sin vägran att acceptera Monothelitism och återgå till kommunion med patriarken av Konstantinopel.

Som resultat av detta teologiska motstånd mot felaktig tro, och patriarken som företrädde denna, beslöt man att skära ut den Helige Maximos tunga, så han inte skulle kunna tala mer och kritisera patriarken, och hans högra hand, så han inte längre skulle kunna skriva ned sin kritik mot felaktig tro. Sedan sändes han i exil igen, men denna gång till Kaukasus, där han insomnade i Herren den 13 augusti 662.

Den helige Maximos anses av den Ortodoxa kyrkan som en ”Bekännare” för sin kamp för ortodox tro och mot patriarker och särskilt patriarken av Konstantinopel, som företrädde felaktig tro.

Här har vi kanske ett av de tydligaste exemplen på någon som inte varit i gemenskap med patriarkatet av Konstantinopel och som blev ett av våra största helgon och förebild.

Den Ortodoxa kyrkans gränser är Enheten i tron

Den Ortodoxa kyrkan, såsom Kristi kropp, är odelbar, oövervinnelig och kan inte fela ”i den rätta och frälsande tron på Honom” (Maximos Bekännaren).

Det är dock möjligt för en ortodox individ, eller en grupp personer eller en hel lokal kyrka att förråda den Ortodoxa trons sanning på så sätt att de sakta avlägsnar sig och så småningom helt blir avskärmade från den allmänneliga Kyrkan, på det sätt som Roms kyrka och dess förlängning de protestantiska kyrkorna blev.

Detta är dock ofta en långsam process och det är svårt att säga exakt när en person, grupp eller lokal kyrka avskärmat sig Kyrkan. Vi ska komma ihåg att det är Gud som drar tillbaka sin Nåd och inte människor som drar tillbaka Nåden.

Det är också möjligt för ortodoxa att temporärt separera då det blir tvister i Kyrkan, på det sätt som den Helige Paulus skriver till de kristna i Korint om (1 Kor 1:10-14).

Vid sådana tillfällen är det den Ortodoxa kyrkans dogmer och kanones som får bli sanningens kriterium, eller för att citera den Helige Vincent av Lerins ord (död ca 450): ”det som trotts alltid, av alla och i hela världen” (Patrologia Latina, Vol. L, Col. 640).

Alltså, det som ”skapar” ortodox enhet är framför allt ”den rätta och frälsande tron”.

Det är alltså inte den eukaristiska gemenskapen med en speciell kyrka (till exempel patriarken av Konstantinopel, Moskva eller någon annan lokal kyrka) som ”skapar” enhet utan enhet finns, där den rätta och frälsande tron är och om denna enhet finns är man i gemenskap med apostlarna och våra helgon.

Vad är en ”kanonisk” kyrka?

Vi hör också ofta idag att kyrkor och församlingar benämner sig som ”kanoniska” som ”markör” för enheten, men begreppet används oftast felaktigt.

Fader Alexander Schmemann skriver högst förtjänstfullt och klargörande angående detta: ”Churches are not ’canonical’! This is a fully Latin notion. Churches are either Orthodox or not, and this by the notion of Apostolic succession, the manifest action of Grace (whether they produce Saints and evidence of the therapeutic Grace of our Faith), and follow the Canons”.

En lokal kyrka eller församling kring sin biskop är alltså kanonisk på grund av den tro och det liv den för, och inte på grund av den relation den har till en annan kyrka.

Den högsta kyrkliga makten (patriarken, synoden etc.) är inte i sig själv och av sig själv kanonicitetens källa, utan det är tvärt om.

I genuin ortodox tradition så är det istället den kyrkliga makten självt som står under kanones och dess beslut är giltiga och kan erkännas så länge som de är i överensstämmelse med kanon.

Det vill säga, det är inte en patriarks eller synods beslut som skapar och garanterar kanonicitet, utan tvärtom, det är beslutets kanonicitet som ger det sann auktoritet och kraft. Sanning och inte makt, är kriteriet, och kanones, precis som Kyrkans dogmer, uttrycker Kyrkans sanning.

Ingen makt eller auktoritet kan förvandla heresi till ortodoxi eller göra något som inte överensstämmer med kanones och Kyrkans samlade vittnesbörd genom tiderna kanoniskt.

Det är därför Maximos Bekännaren kan säga: ”En person med sanningen utgör majoriteten”.

Om en kyrka eller församling är kanonisk beror på om de lever ett ortodoxt liv i överensstämmelse med vår tradition. Sanningen skapar legitimitet och inte storleken eller relationen.

Om något uppkommer i Kyrkan som strider mot den ”rätta och frälsande tron”, såsom Maximos Bekännaren definierar enhetens källa i den Ortodoxa kyrkan, har de troende inte bara en rättighet utan en skyldighet såsom Guds folk att reagera.

Man ska givetvis vara lydig sin lokale biskop, men om denne lär något nytt skriver Fader Georges Florovsky: ”lydnadens plikt upphör när en biskop avviker från den allmänneliga normen och folket har då rätt att anklaga honom och till och med att avsätta honom”.

Om felaktig tro eller teologiska innovationer uppkommer inom den Ortodoxa kyrkan ska enligt ortodox tradition kyrkligt motstånd mot denna tro involvera tre steg: 

1. Det första steget är att avskärma sig från den felaktiga tron, det vill säga avbryta gemenskapen med de som är bärare av denna ”tro”.

2. Det andra steget fortsätter genom en teologisk vederläggning av den felaktiga tron, på grundval av Kyrkans synodala, kanoniska och patristiska tradition.

3. Och det tredje steget avslutas med ett fördömande av ”tron”, nu kallad ”heresi”, och ett fördömande av eventuella obotfärdiga som delar denna tro (nu kallade ”heretiker”) efter det att de fått förklara sin ”tro” inför en allmän, pan-ortodox synod.

På så sätt bekräftas och stadfästs den ”rätta och frälsande tron” som upprätthåller enhet i den Ortodoxa kyrkan och manifesterar kanonicitet.

Konsekvenser

Det är alltså vår fasta övertygelse att det som hände vid Stockholmsmötet för hundra år sedan var en begynnelse av något som kommit att leda till en allvarlig schism inom den Ortodoxa kyrkan, mellan de som deltar i den Ekumeniska rörelsen och som inte längre ser den Ortodoxa kyrkan som unik, och alla vi som ser detta som en ny kyrkosyn, ecklesiologi, utan patristiska rötter.

Denna schism är högst olycklig och späs för närvarande på av det Ekumeniska patriarkatets företrädare, som lanserat en ny syntes efter 500 år av muslimskt förtryck, där man ser den Ekumeniske patriarken som enhetens ursprung, med makt över andra, något som vi alltså hävdar inte är i överensstämmelse med genuin ortodox teologi.

Denna konflikt blir inte enklare av den situation som rått i Ryssland sedan 1927, med en kyrka som fungerat som marionett först till en ateistisk sovjetregim och nu som marionett åt Putin för att ge support för deras angreppskrig mot Ukraina.

Man bör komma ihåg att cirka 40–50% av världens ortodoxt kristna bor i Ryssland eller Ukraina, medan mindre än 0,01 promille (0,00001%) av världens ortodoxa finns under Konstantinopels patriarkat (dvs i Turkiet).

Hur ska jag då tänka som ”enkel” ortodoxt kristen? Ja, tror du att Kristi kyrka finns där den ”rätta och frälsande tron” är, då ska Du inte delta i Stockholmsmötet i slutet av augusti eller stödja de ortodoxa kyrkor som deltar, utan hålla Dig borta från dem.

Att tala vänligt med kristna av annan tro än vår är självklart aldrig fel i sig utan något vi som ortodoxt kristna uppmuntras till. Vi vill ju så klart sprida det ljus vi så ovärdigt själva fått ta emot, men det innebär inte att vi måste fira protestantiska lovsångsgudstjänster (som kommer att ske under denna vecka) med andra som inte delar vår tro och erkänna deras kyrkor som del av Kyrkan och deras sakrament som Mysterier.

Vi har Helige Maximos Bekännaren som vår förebild och vi bryr oss inte om ”Konstantinopel, Rom, Antiokia, Alexandria eller Jerusalem” om de inte omfamnar den ”rätta och frälsande tron” som helgonet uttryckte det.

Vill Du också dela genuin och sann ortodox tro, tradition och heliga kanones, så ”kom och se” (Joh 1:46)!

Fader Anders Åkerström, biskopsvikarie för Stockholms Ortodoxa Stift