Ortodoxt kristet klosterliv och kvinnlighet

Författaren till texten nedan, Moder Magdaleni konverterade till den Ortodoxa kyrkan år 2000 och blev novis i de Heliga Änglarnas kloster i Grekland 2001, ett kloster med 30 systrar som lever ett gemensamt liv, där hon vigts till nunna 2003 och avlagt klosterlöftena som schemanunna 2008. År 2011 blev hon förflyttad av lydnad till sin andlige fader och biskop till Heliga Philothei Ortodoxa kloster utanför Enköping, grundat 1987 av Moder Philothei (i evig åminelse +2012,) där Moder Magdaleni nu är ansvarig nunna och lever tillsammans med en syster.



Heliga Änglarnas kloster, Grekland

Denna text har skrivits på förfrågan av Fader Mikael Fälthammar, präst i Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling i Göteborgstrakten och författare till bloggen Gäst och främling, med hans förslag om ovan titel och med välsignelse av min andlige fader. Som nunna är det lite svårt att behandla något från ett genusperspektiv, då skillnaderna mellan könen på något sätt blir oviktiga i klosterlivet. Därför handlar texten mer om klosterliv även om ett försök har gjorts för att beskriva det med ett kvinnligt perspektiv.


Inledning

”Detta sanna målet med vårt kristna liv är förvärvandet av den Helige Anden”.

Helige Serafim av Sarov

”Gud blev människa så att vi människor skulle kunna bli gud.”

Helige Athanasios den store


Detta är den Ortodoxa kyrkans lära och slutliga mål som varje kristen bör sträva mot: att uppnå gudomliggörelse. Men innan vi kan uppnå det måste vi gå igenom faserna av rening och upplysning, med vårt dop som början av den processen. Alla vi människor är fallna varelser och dras till synden, vi drivs av våra lidelser som vi behöver renas från för att uppnå förening med Gud. Vi är alla mer eller mindre sjuka och behöver helas. Den Ortodoxa Kyrkan är sjukhuset och har medicinen och ”redskapen” för denna process: människans egen vilja till botfärdighet och bättring, bikten, bönen och mottagandet av de Heliga Mysterierna. Om Kyrkan är sjukhuset kan vi kalla kloster för intensivvårdsavdelningen på det sjukhuset.


Kampen är den samma för män och kvinnor och vare sig man lever i världen eller i kloster. Vi har bara olika roller och utför vår kamp på olika arenor. Alla är vi Guds barn, ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus” (Gal.3:28).


I kloster ser vi oss själva tydligare eftersom vi inte har alla världens distraktioner och kampen med oss själva blir mer koncentrerad. Den Helige Johannes Klimakos bok ”Stegen” med de olika stegen mot gudomliggörelse är en grundläggande handbok för alla som lever i kloster. Den anger som det första steget på den vägen ”avsägelse” av världen, av vårt tidigare liv och erfarenheter, av familj och vänner, karriär och bekvämlighet; till och med våra egen vilja och åsikter; allt som fjärmar oss från Gud och hindrar oss från att urskilja Hans vilja.


1. Botfärdighet


Vad är det som gör att en person idag bestämmer sig för att lämna allt detta? Man väljer inte klosterlivet för att fly från världen, från misslyckade kärleksrelationer eller besvikelser på yrkeskarriär. Om man går i kloster endast av negativa anledningar blir man inte långvarig i det livet. Man väljer kärleken till Gud över allting.


Moder Ephrosynia, nunna från Lesnas kloster i Frankrike skriver ett möjligt svar på frågan i sin artikel ”Klosterliv på 2000-talet: Ett genomförbart alternativ eller ett bortglömt ideal?” (5/18 december 2000): ”Framför allt är klosterlivet vägen av ånger och botfärdighet. Inte den sortens ånger när vi stannar upp och suckar och känner oss ledsna över dåliga saker som vi har gjort och sedan snabbt går vidare till nästa sak på listan över saker vi ska göra, eller en lista av synder som vi mumlar i bikten så att vi ska kunna ta emot Nattvarden, utan den sortens botfärdighet som innebär en helomvändning, en omvandling, en grundläggande ändring av livsstil. Detta är den förlorade sonens botfärdighet i Evangeliet, som inser att hela hans liv varit helt fel, som lämnar det helt bakom sig för att återvända hem till sin fader för att be om förlåtelse. Gudstjänsten för vigandet av en munk eller nunna inleds med en vers som anknyter till liknelsen: ”Skynda att öppna för mig Din faderliga famn, för liksom den förlorade sonen har jag förslösat mitt liv. I Din nåds outtömliga rikedom, o Frälsare, avvisa inte mitt hjärta i dess fattigdom. För med förkrosselse ropar jag till Dig, o Herre: ”Fader jag har syndat mot Himlen och emot Dig.” Det är längtan efter vår himmelske Faders famn, efter Hans förlåtelse och efter ett hem tillsammans med Honom som fortfarande gör att människor vänder ryggen till allting och strävar längs denna steniga väg.”


Vigning till Stora Schema och avläggande av klosterlöften

Hon fortsätter att skriva att det svåra med klosterlivet är inte att gå upp tidigt, stå upp i långa gudstjänster, göra knäfall och arbeta hårt med saker man nödvändigtvis inte tycker om. Många människor i världen har det mycket svårare i det avseendet. Det är mötet med sig själv, vem man verkligen är och kampen att ändra det som är det långsamma och smärtsamma arbetet för en munk eller nunna.


Helige Johannes Klimakos liknar oss vid kantiga stenar när vi kommer till klostret. När kantiga stenar slipas av havets vågor blir de sakta men säkert runda. På samma sätt är det med klosterlivet att när vi lever med andra, från andra länder, från andra sociala sammanhang än vi varit vana vid, osv, slipas vår kantighet av de svårigheter vi då bemöter, vi blir medvetna om våra svagheter och lidelser och får kämpa mot dem och på så sätt renas vi från våra lidelser. Det är därför det är så viktigt att leva ett gemensamt klosterliv som munk eller nunna och inte leva ensam. Lever man ensam ser man inte sig själv och blir lätt vilseledd av den onde. Helige Johannes Klimakos skriver att en häst som springer ensam tycker att den springer snabbt, det är bara när en annan häst springer bredvid som den förstår hur långsam den egentligen är.


Botfärdigheten och beredvilligheten till att ändra på vårt liv är drivmotorn för oss alla att söka Gud, vare sig man eller kvinna, i världen eller i kloster. Alla är vi kallade till bot och rening, inte bara en gång, utan ständigt, varje dag måste vi ångra våra felsteg och börja om på nytt och be om Guds förbarmande.


2. Lydnad


”Hur kan det fungera att leva 30 kvinnor tillsammans i ett gemensamt klosterliv?” frågade en gång en besökare på ett grekiskt nunnekloster. Svaret gavs av en nunna och löd: ”Det är ett mirakel och det fungerar genom lydnad.”


Heliga Änglarnas kloster systerskap, Påsken 2017

Lydnad är inte något som är ett positivt laddat ord i vårt tid, tyvärr. Klosterlivet grundas på lydnad och vi avger löften om det när vi vigs till nunnor eller munkar. Lydnad innebär att jag avstår från min egen vilja, mina egna idéer och åsikter och frågar min andliga moder om tillåtelse och råd för allting. Abba Antonios sade: ”Så långt det är möjligt, för varje steg en munk tar, för varje droppe vatten han dricker i sin cell, bör han fråga sin andlige fader, så att han inte gör något misstag i detta”. Det handlar om allt från vilket arbete vi ska utföra i klostret till olika saker som vi kan behöva i vardagen. Man lämnar allt materiellt man äger till klostrets förfogande när man går i kloster och sedan förser klostret systrarna med det de behöver genom att man ber abbedissan om det och hon avgör om det är bra för oss eller inte. Vi bör då vara fria i sinnet och acceptera abbedissans beslut som Guds vilja för oss och avskära oss vår egen vilja. Klosterlivet är ett asketiskt liv i enkelhet i det avseendet att vi försöker begränsa de jordiska förnödenheterna och bekvämligheten och ersätta dem med det himmelska, med bönen. I ett gemensamt klosterliv följer man ett gemensamt dagsprogram med fasta tider för gemensam bön, arbete och måltider.


Lydnad är sann medicin för själen. Ökenfadern Abba Poimen sade: ”Egenviljan är en kopparmur mellan människan och Gud”. Abba Dorotheos av Gaza skriver: ”Ser du någon som faller? Då vet du att han har väglett sig själv. Ingenting är värre än att vägleda sig själv...ty det egna är ont, det kommer från ett lidelsefullt sinnelag. Därför tillåter jag mig aldrig att följa mina tankar utan att först rådfråga någon...”


Men det låter ju inte så roligt? Hur kan någon stå ut med att leva så idag? kanske någon frågar. Klosterlivet är en kallelse ut ur världen. För att höra den kallelsen idag måste man ha tröttnat på och genomskådat konsumtionssamhällets klatchiga reklamer om yttre skönhetsideal, TV:ns meningslösa och tidsslösande underhållning, statusjakten och maktsträvanden på arbetsmarknaden och ändlösa timmars ”gemenskap” framför en skärm via social media. Det är en längtan efter något helt annat, efter meningsfullhet varje minut, efter hängivenhet och kärlek till det fulländade och helt igenom andliga. När man förstått att världen inte kan ge oss svar på våra livsfrågor, när vi frigjort oss från dess ideal och vågar kasta oss ut i något okänt, något helt annat, som är Guds famn, ja då kan man våga ge sig hän till ett liv i lydnad, när man hittat en andlig fader eller moder att lita på. Observera att den andlige fadern eller modern inte behöver vara ett helgon. Alla människor har sina fel och brister men det är vår lydnad till denna person som helgar oss.


Lydnaden är ett mysterium. Adam och Eva orsakade syndafallet genom olydnad, Guds Moder Jungfru Maria, genom sin lydnad gjorde det åter möjligt för oss att förena oss med Gud. Vår Herre Jesus Kristus var Fadern lydig in i döden för att vi skulle frälsas och vi är kallade att följa Honom i Hans fotspår.


Alla lever vi i lydnad, vilket inte innebär att någon är mindre värd. I klosterlivet lever vi i lydnad till en andlig fader eller moder. Kvinnor som är gifta lever i lydnad till sin man och mannen i lydnad till Kristus och Kyrkan, även om klosterlivet kräver en mer strikt lydnad än i äktenskapet. Lydnad medför ordning och frihet för den som lever i den. Bara den som provat det i praktiken kan förstå sötman i ett sådant liv. Det gör ont och är svårt att lyda och avskära sin egen vilja i början, men om man anstränger sig lite blir det en vana och man kommer att få skörda goda andliga frukter.


I traditionella Ortodoxa kloster och församlingar är det en regel att kvinnliga lekmän ombeds vara iklädda kjol och huvudduk. Vissa kvinnor reagerar negativt på det och vill inte lyda kyrkans föreskrifter. Då inser de inte lydnadens välsignelse och ”mysterium”, att genom att avstå från sina egna uppfattningar och egen vilja, ödmjuka sig och genom det öppna sig för att ta emot Guds nåd. Att klä sig i kjol är att bejaka sin kvinnlighet. Vi behöver inte gå långt tillbaka i tiden då alla kvinnor alltid var klädda i kjol. Varför ska kvinnorna idag behöva efterlikna männen och klä sig i byxor?


Aposteln Paulus skriver: ”Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud” (Kor. 11:5). Om vi lyder dessa föreskrifter och klär oss anständigt, så behagar vi Gud. ”Ty, genom att täcka sitt yttre, avslöjar de deras själars inre fromhet”, skriver Den helige Nikodemus Hagioriten. Guds Moder uppenbarade sig i en dröm för en kvinna som gick igenom en cellgiftsbehandling och sade: "Eftersom du aldrig har trätt in i en kyrka utan slöja på ditt huvud, så ska inte ett hårstrå falla från det, trots cellgiftsbehandlingen!” Varför försöka omtolka Bibelställen så att de passar in i vår moderna värld istället för att lyssna på de heliga fäderna och den heliga traditionen och lyda dem? Tror vi oss själva veta bättre än apostlarna och helgonen? Ja, då tror vi snart att vi vet bättre än Gud också!


3. Ödmjukhet


Lydnaden är ett redskap för att uppnå ödmjukhet. Helige Johannes Klimakos skriver: ”Lydnad är viljans grav och ödmjukhetens uppståndelse” och ”Fäderna har sagt att psalmsång är ett vapen, bön är en mur, ärliga tårar är ett bad, men välsignad lydnad är bekännelse av tro, förutan vilken ingen som är föremål för lidelser kommer få se Herren.”(jfr Hebr. 12:14).


Förutan ödmjukheten kan vi inte lära känna Gud, om vi inte efterliknar Honom i hur Han ödmjukade sig på Korset. Herren sade till Sina lärjungar: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig: så följe han mig.” (Matt. 16:24). Att försaka sig själv är att leva i lydnad och ödmjukhet, att ta sitt kors på sig innebär att utföra kampen med våra fallna och sjuka jag. Helige Ignatios Brianchaninov skriver: ”Kristi heliga bud blir ett kors för Hans efterföljare på vilket han ständigt korsfäster sitt syndfulla ”gamla jag” med dess ”lustar och begärelser” (Gal. 5:24). På så sätt blir det uppenbart att för att någon ska bära sitt kors och följa Kristus måste han förneka sig själv till den grad att han är beredd att mista sitt eget liv.”


Helige Ignatios fortsätter: ”För världsliga människor verkar Kristi Kors outhärdligt. Men för Kristi lärjungar och efterföljare är det dock en väg av outsägbar andlig glädje. Så stor är den glädjen att den fullständigt utplånar sorgen så att Kristi efterföljare endast upplever glädje, till och med mitt i de värsta lidandena.” Därför kunde martyrerna utstå sina lidanden för sin tro skull. Helige Timoteus sade till sin hustru Heliga Maura när han torterades för sin tros skull och hon kallades till det samma, men uttryckte sin oro inför martyrskapet: ”Sätt ditt hopp till vår Herre Jesus Kristus och plågorna kommer att bli lik olja som hälls ut över din kropp. De kommer att bli liksom en frisk lufts fläkt som kommer att lindra din smärta.”


Våra liv som kristna, vare sig vi är man eller kvinna eller lever i världen eller i kloster, är ett martyrskap. Vi hör inte till denna världen utan vi tillhör Herren, som sade Själv: ”Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.”(Joh. 15:19) Han sade också att vi kommer att få lida i världen, men ändå ha frid inom oss: ”Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.” (Joh. 16:33)


4. Kärlek


Genom lydnaden och förnekandet av oss själva ödmjukar vi oss och gör plats för Gud inom oss. Ödmjukheten leder till sann, Kristuslik kärlek, en sådan kärlek som gjorde att Kristus kunde förlåta dem som korsfäste Honom, de som spottade på Honom och hånade Honom. En kärlek som gör att vi kan ”vända andra kinden till” när någon slår oss och älska våra fiender, en äkta och sann kärlek som förenar oss med Gud som är målet med vårt liv.


I kärleken finns tjänandet som är en grundläggande kristen dygd. Kristus visade oss hur vi bör vara mot varandra när han band en handduk om livet och tvättade lärjungarnas fötter: ”Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter. Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder.” (Joh 13:14-15)


Inom äktenskapet tjänar makarna varandra och i kloster tjänar bröderna och systrarna varandra, man försöker medvetet hitta sätt att praktiskt visa sin kärlek genom att hjälpa och stödja den andra. Motsatsen är när vi t.ex. tänker: ”Är det alltid jag ska som ska diska här, varför gör ingen annan det?” Förmodligen en vanlig tanke hos såväl lekmän som klosterfolk, i alla fall innan man kommit så långt inom det andliga livet, men vilken kärlek uttrycker det? Ingen. Bara egenkärlek.


Handlar inte feminismen i själva verket ofta om vem som är störst? Men sade inte Kristus själv att ”den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare”? (Matt. 20:26) Varför blir det då ens en debatt inom kristna sammanhang om detta? Vi borde väl istället tävla om vem som är minst och mest tjänar våra medmänniskor? På så sätt är det i alla fall i välfungerande kloster. Genom att sträva efter att hitta praktiska sätt att tjäna medsystrar eller bröder och på så sätt visa dem kärlek, naturligtvis inom lydnadens ram, ödmjukar man sig och bara då kan vi också i sanning be med ett rent hjärta och förena oss med Gud.


Därför är Ortodoxa kvinnor inte avundsjuka på att det bara är män som kan bli präster inom den Ortodoxa kyrkan. Att vara präst är att vara de andras tjänare, inte ett yrke, en maktposition eller världslig status. Om någon visste vilket fruktansvärt ansvar det innebär att vara präst skulle nog ingen vilja vara det och de bästa prästerna blir det av lydnad, inte för att de själva önskar bli det. Om vi visste vad som sker inför Guds offeraltare när prästen i den Gudomliga liturgin ber om den Helige Andes nedstigande över de Heliga gåvorna, som i den Ortodoxa kyrkan i sanning förvandlas till Kristi Heliga Kropp och Blod, skulle vi då våga vilja bli präster? En präst kommer också att få svara för de antal själar han har ansvar för vid den yttersta domen. Är det något att vara avundsjuk över och sträva efter som kvinna? Vi bör istället be av hela vårt hjärta att våra präster får styrka att utöva sitt ämbete på rätt sätt , stödja dem och hjälpa dem praktiskt med vad vi kan och inte kritisera dem för vad de gör fel eller borde göra.


Det är svårt att generalisera om vilka dygder som är typiskt manliga och typiskt kvinnliga. Men om man ska försöka karaktärisera några dygder som kanske fler kvinnor har än män och möjligen lättare uppnår så kan det vara kärleken, tjänandet och omtanken som biologiskt kan finnas inom oss eftersom vi är skapade av Gud för att kunna bli mödrar. Även lydnaden sägs ligga den kvinnliga karaktären närmare till hands, kanske för att Gud ordnat det så att kvinnan bör lyda mannen.



5. Kyskhet


”Kyskhet innebär iklädande av änglars natur.
Kyskhet är Kristi efterlängtade hus och hjärtats jordiska himmel.
Kyskhet är ett övernaturligt förnekande av naturen och en dödlig och förgänglig kropps märkliga konkurrens med de okroppsliga änglarna”.

(Helige Johannes Klimakos, ”Stegen”, steg 15 om kyskheten)


Ända sedan Kristi liv på jorden har det funnits män och kvinnor som har lämnat det värdsliga och valt bort äktenskapet och kroppslig njutning för att hänge sig helt åt Gud. Kyskheten är knappast något som värderas högt i dagens samhälle, kanske snarare ses det som något negativt. Men det finns fortfarande människor idag som väljer att leva ett liv i kyskhet, som väljer att klippa alla band med det jordiska för att leva helt och fullt åt Gud.


När Kristus talar med sina lärjungar om att en man inte bör skilja sig från sin hustru och gifta om sig av annat skäl än otukt, svarar lärjungarna att då är det bättre att inte gifta sig. Kristus säger då bl.a.: ”...men somliga finnas ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig oskickliga därtill [äktenskapet]. Den som kan taga emot detta, han tage emot det.”(Matt.19:12)


Livet i kyskhet är en kallelse och gåva från Gud, för som ovan nämnt är det ett övernaturligt tillstånd, ett änglalikt tillstånd och just därför kallar man klosterlivet för änglalikt liv. ”Låt ingen som lever i kyskhet tro att den uppnått den av egen kraft”, fortsätter Helige Johannes Klimakos, ”ty det är omöjligt för någon att övervinna sin egen natur. När naturen övervinns är det med hjälp av Honom som står över naturen”.


Men även om man i kloster oftast inte har några yttre frestelser att falla från denna dygd så pågår ändå en inre kamp. Vi är fortfarande fallna varelser och kämpar mot vår egen natur. Otuktens demon plågade ökenmodern Amma Sara i tretton år när hon levde asketiskt liv i öknen och demonen visade sig för henne och sade att hon besegrat honom, men hon svarade med mod och ödmjukhet: ”Det är inte jag som besegrat dig utan min Mästare Kristus!”. Det är för att undvika frestelser från det motsatta könet som munkar och nunnor lever separerade, dels från världen och dels från varandra.


Kyskheten kan också vara något som kan vara lättare för kvinnor då män generellt oftare karaktäriseras med en starkare kroppslig drift. En dygd som vanligtvis ses som manlig är mod, men det är något som även kvinnor behöver ha i den andliga kampen och särskilt i klosterlivet. Kvinnor kan generellt ha lättare att tappa modet, men den andliga kampen är en verklig strid med våra dåliga jag, med synden och med den onde själv.


Kyskheten utövas i den Ortodoxa kyrkan även av gifta par som lever i kroppslig avhållsamhet under årets fastedagar och fasteperioder. Men kyskheten har inte bara en kroppslig aspekt, utan även en andlig genom att hålla sitt sinne och hjärta rent, inte bara från orena fantasier, utan även från att döma och kritisera andra, från att tänka onda tankar och ha misstankar om andra, tex. I det avseendet gäller kyskheten förstås alla och alltid.


Avslutning


Som läsaren själv kan konstatera är det som nämnts här något som skiljer sig helt från det som ”predikas” i världen idag. I klosterlivet lever vi på en plats skild från världen, men alla kristna är vi kallade till samma kamp om helgelsen, till gudomliggörelsen och det finns inte någon annan väg att gå än genom botfärdigheten, lydnaden, ödmjukheten, kärleken och kyskheten, vare sig man är man eller kvinna.


De kristna som lever i världen måste leva i världen men inte av världen och medvetet hålla distansen till världen så att man inte färgas och formas av den istället för av den Heliga Traditionen, den Heliga Skriften och de Kyrkans Heliga Fäder. Den andliga kampen har varit den samma i 2000 år och vi har goda exempel att följa genom helgonen som uppnått gudomliggörelse fast de var dödliga människor som vi. Den Heliga Traditionen har bevarat deras liv och genom att läsa helgonens liv och be om deras förböner får vi hjälp i våra andliga kamp.


Klosterlivet har beskrivits som världens ”lungor”, en ”fristad” och oas bortom världens sus och brus där man kan andas frisk, andlig luft. Moder Ephrosynia skriver att de heliga Fäderna talar om klosterlivet som en barometer för Kyrkans andliga liv. ”När klosterlivet blomstrar, kämpar verkligen de troende andligt; och motsatsen, när få människor finner inspiration av klosterlivets ideal, när kloster blir färre och ignoreras, då är det andliga livet bland de troende under tillbakagång.”


Vad ska vi då säga om vårt eget land och vår egen tid? Finns det plats och behov av klosterliv idag? Det finns i alla fall fortfarande de som tror att det gör det. Den Helige Serafim av Sarov sade: ”Finn frid inom dig själv och tusen själar runt omkring dig ska finna frälsning”. Det är det vi gör i kloster, att försöka finna frid inom oss genom den andliga kampen mot gudomliggörelsen med förhoppningen att helgelsen och den äkta livsglädjen vi upplever i det livet ska sprida ljus i vår omvärld, med ständig bön för alla människor i världen att de ska ledas till sanningen, frälsningen och föreningen med Gud. Amen.

© 2020 Stockholms Ortodoxa stift

info@ortodoxakyrkan.se

Integritetspolicy