Sök på den här webbplatsen
307 resultat hittades med en tom sökning
Blogginlägg (238)
- Kapellet i Uppsala 25 år
I höst är det 25 år sedan den första Gudomliga Liturgin firades i kapellet på Gamla kyrkogården i Uppsala. I början av 1700-talet uppfördes en kyrkogård med kapell i det som då var utkanten av Uppsala. Det ursprungliga kapellet ersattes 1882–1883 av det kapell som nu används för ortodoxa gudstjänster. Kapellet togs ur bruk efter 1976 och orgeln som fanns där såldes. Under 2000 började en av våra präster Fader Anders att fråga runt om att få hyra ett kapell i Uppsala och frågan gick till kyrkogårdsförvaltningen som glädjande svarade ja och började renovera kapellet under sommaren 2001 och kapellet stod sedan redo för den första Gudomliga Liturgin den 9/22 september. Den första liturgin celebrerades av Biskop Johannes av Makarioupolis assisterad av Fader Anders. Äntligen har vi denna söndag uppmärksammat 25 års jubileet med en Gudomlig Liturgi där våra nunnor från Heliga Philothei Ortodoxa kloster var kör. Efter Liturgin bjöd Fader Anders och Presbytera Britt på kyrkkaffe och prinsesstårta i deras hem. Nedan följer Fader Anders predikan. Först två historiska bilder från 2001 och sedan bilder från idag 26 okt/8 nov. 6:e enligt Lukas (Luk 8:26-39) Från död till liv – från slaveri till frihet i Kristus Stormartyren Demetrius den Myrraströmmande Bröder och systrar i Kristus, Evangeliet vi just har hört för oss till en plats som känns kall och ödslig: Gerasenernas land, där gravarna står öppna och havets vindar drar genom klipporna. Där möter Herren Jesus en människa som har förlorat sig själv. En man som bor bland de döda, som ropar och sliter sina kedjor, en som ingen längre kan tämja eller förstå. Hans kropp lever, men hans själ tycks ha dött. Det är en berättelse om en människa som förlorat sitt inre ljus. Och ändå är det en berättelse om hopp, för den visar oss att ingen plats är så mörk att Kristus inte kan komma dit. Inget hjärta är så förstört att Han inte kan tala till det. Den besatte mannen är en bild av människan utan Gud. Han är också en bild av det tillstånd vi ibland finner inom oss själva, när vi har tappat riktningen och låtit våra lidelser, våra rädslor och våra sår styra våra liv. När människan vänder sig bort från Gud, blir hon på något sätt bunden. Hon tappar sin inre ordning och börjar leva bland gravarna – bland minnen, begär och falska identiteter som inte längre bär något liv. Men Herren går över sjön för att möta honom. Han går dit ingen annan vill gå. Kristus, som är Gud och människa, söker upp den som är längst bort. Han går över våra inre hav, Han stiger in i vår förvirring, Han går till platsen där vårt hjärta är som mest förstenat. När mannen ser Jesus komma, springer han emot Honom och ropar: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den högstes Son?” Det är ett skrik från en människa som känner att ljuset närmar sig, men som inte längre kan bära det. De orena andarna ryggar tillbaka inför Guds närvaro. Så sker också i oss. När Kristus närmar sig vårt hjärta, när Hans ljus börjar tränga in, då vaknar motståndet. Våra passioner vill inte ge upp sitt fäste. Vi kan veta vad som är gott och ändå göra motstånd mot det. Vi kan längta efter frihet och samtidigt hålla fast vid det som förslavar oss. Den helige Johannes Klimakos beskriver i sin Stege hur lidelserna kan få ett grepp om människan och hur den andliga kampen kräver vaksamhet, bön och stillhet. Det är just detta Kristus vill föra oss till – till stillhet, till helhet och till frihet. Jesus frågar mannen: ”Vad är ditt namn?” Han svarar: ”Legion.” Det betyder att han är splittrad och söndersliten. Han har blivit många i stället för en. Så blir också människans själ när hon förlorar Gud. Vi blir en samling motsägande viljor, ett inre kaos, där rösterna drar åt olika håll. Men Gud skapade människan för enhet och för frid. När Herren frågar ”Vad är ditt namn?” börjar vägen mot återupprättelse. Han vill inte veta något Han inte redan vet – Han vill att människan själv ska konfronteras med sitt tillstånd. Han möter inte bara en anonym besatthet, utan en människa, en person som Han vill befria och återupprätta. Det är så Gud verkar i varje människa. Han börjar inte med att förkasta oss, utan med att kalla oss tillbaka. Han kallar oss tillbaka till vår ursprungliga skönhet, till bilden av Gud som finns i oss, dold men inte förstörd. Synden kan förvrida Guds avbild, men aldrig utplåna den. Den helige Kyrillos av Alexandria hjälper oss att förstå detta ännu djupare. I sin kommentar till evangeliet framhåller han hur demonernas makt berövar människan hennes förstånd och urskillningsförmåga. De vill göra människan främmande för sig själv och för Gud. Det är därför så betydelsefullt att evangelisten Lukas så noggrant beskriver mannens tillstånd efter mötet med Kristus: han sitter vid Jesu fötter, han är klädd och han är vid sina sinnen. Lägg märke till vad som har hänt. Kristus har inte bara tystat rösterna som plågade mannen. Han har återställt hans mänskliga värdighet. Han har återfört honom till den gemenskap och den frihet som människan är skapad för. Det är detta som är frälsningens mysterium: att människan återfår sin sanna mänsklighet genom gemenskapen med Gud. Kristus driver ut mörkret ur mannen. De orena andarna lämnar honom och kastar sig i havet. Ondskan kan inte bestå inför Guds närvaro. Kristus visar att Han har makt också över de krafter som människan själv inte kan besegra. Och så verkar Han även i våra själar när vi verkligen låter Honom komma in. Det som förgiftat oss kan börja förlora sitt grepp, ibland smärtsamt, men alltid i riktning mot frihet. Evangeliet säger sedan att folket kom ut för att se vad som hade hänt. De fann mannen sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Den tidigare besatte sitter nu stilla, fridfull, vid Mästaren. Bilden är full av teologisk skönhet: att sitta vid Jesu fötter är att ha funnit sin plats. Där finner människan ordning, värdighet och identitet. Hon är inte längre slav under kaos, utan en lärjunge, en människa som åter fått leva i gemenskap med Gud. När Gud verkar i oss, vill Han föra oss dit: till stillheten vid Kristi fötter. Inte till yttre framgång, inte till jordisk trygghet, utan till den djupa inre frid som inget kan ta ifrån oss. Det är där, i den gemenskapen, som människan blir hel. Den helige Gregorios Palamas talar om hur människan genom rening, bön och delaktighet i Guds nåd kan förvandlas och bli mottaglig för det gudomliga ljuset. Det är detta som är gudomliggörelsen – theosis – att Gud inte bara befriar oss från något, utan också fyller oss med sig själv. Men vägen dit går genom kamp. När folket såg mannen sitta stilla, blev de rädda. De bad Jesus att lämna deras område. De tålde inte Guds närvaro. Så märkligt – de såg ett mirakel, de såg en människa återfå livet, men de valde att be Jesus gå bort. De tycks ha värderat sin tidigare ordning högre än den frihet och det liv som Kristus gav. Och detsamma kan ske med oss. När Kristus börjar röra vid våra inre sår, vill vi ibland att Han ska sluta. När Hans ljus visar oss vår stolthet, vår själviskhet och vår tomhet, blir vi rädda. Det är lättare att leva bland gravarna, där man åtminstone vet hur mörkret känns. Men Herren kallar oss till livet, och livet kräver omvändelse. Ljuset kräver att vi blir sanna. Den helige Isak Syriern betonar gång på gång vikten av att människan lär känna sitt eget hjärta och ser sin egen svaghet. Omvändelsen är inte bara en känsla av sorg, utan ett uppvaknande till verkligheten. Det är att stå inför sanningen och låta Gud uppenbara oss för oss själva, så att Han kan hela oss. Vi tror ofta att frihet betyder att göra vad vi vill. Men sann frihet är att kunna älska utan hinder och att kunna vilja det goda. Kristus ger oss inte frihet genom att ta bort varje kamp, utan genom att befria oss från det som gör oss till kampens slavar. Han gör oss inte känslolösa, utan levande. Han gör oss inte fullkomliga genom vår egen styrka, utan förvandlar oss genom sin nåd. När vi lever nära Honom, i bön, i Kyrkans mysterier och i kärlek till vår nästa, då blir vi sakta hela. Den gudomliga nåden verkar ofta tyst, som jorden som öppnar sig för regn. Och med tiden växer något nytt. Hjärtat, som en gång var som en grav, blir ett tempel. Därför är det kristna livet inte bara en moralisk förbättring, utan en ny skapelse. Vi blir inte bara bättre versioner av oss själva; vi blir förvandlade i Kristus till Hans likhet. Den helige Athanasios den Store uttrycker detta med de välkända orden: ”Gud blev människa för att människan skulle bli gud.” Det är inte en poetisk tanke, utan en sammanfattning av evangeliets själva kärna. Människan är kallad till gemenskap med Gud och till delaktighet i Hans gudomliga liv. När vi tar emot dopet, dör vi med Kristus för att leva med Honom. När vi bekänner våra synder, vänder vi oss bort från det som förslavat oss. När vi tar emot den heliga eukaristin, förenas vi med Gud själv – inte bara i tanke, utan i verklighet. Och när vi älskar, förlåter, lider och bär vårt kors, då deltar vi i Kristi liv. Det är där vi finner vår gudomliggörelse. Det sker inte genom flykt från världen, utan genom att låta Kristus förvandla oss mitt i den. Världen är inte bara en plats av fall, utan också en plats för helgelse. Det är här, i vardagens kamp, som vi formas. Efter sin befrielse ber mannen att få följa Jesus. Han vill lämna allt bakom sig och gå med Honom. Men Kristus säger: ”Gå hem och berätta vad Gud har gjort med dig.” Han sänder honom tillbaka. För det sanna lärjungaskapet handlar inte alltid om att lämna världen, utan om att vittna om Guds verk mitt i den. Den befriade mannen blir därmed ett vittne om Kristus. Han behöver inte först bli en lärd teolog eller en stor predikant. Hans eget liv har blivit ett vittnesbörd. Han kan berätta vad Gud har gjort med honom. Det är också vår kallelse. Varje kristen människa är kallad att vara ett ljus, en stilla låga i en värld som ofta lever bland gravarna. Vi behöver inte stå på gatorna och ropa; vi kan vittna genom frid, genom mildhet, genom tålamod och genom tyst kärlek. När världen ser en människa som lever i frid mitt i oro, som förlåter när hon kunde hämnas, som älskar när det inte lönar sig – då anar den något annat, något evigt. Då ser den en glimt av Gud. Och just här möter vi dagens helgon, den helige stormartyren Demetrius den Myrraströmmande. Demetrius var en man med hög ställning och världslig ära. Men när han ställdes inför valet mellan sin ställning i världen och sin tro på Kristus, valde han Kristus. Han bekände sin tro och blev till sist dödad för den. Här ser vi en märklig kontrast. Mannen i evangeliet var utåt sett fri, men i verkligheten var han slav under demonernas makt. Demetrius var utåt sett en fånge, bunden i en fängelsecell, men hans själ var fri. Han hade funnit den frihet som världen inte kan ge och som inte heller världen kan ta ifrån oss. Den verkliga friheten handlar alltså inte om att alltid kunna göra vad vi vill, eller att slippa lidande och svårigheter. Den består i att tillhöra Kristus. Den består i att inte låta synden, rädslan eller ens döden skilja oss från Guds kärlek. Demetrius blev en martyr – ett vittne om Kristus. Och hans heliga reliker har sedan århundraden förknippats med en ström av väldoftande myrra, genom vilken många sjuka har fått läkedom. Därför kallas han den Myrraströmmande. Detta är en vacker bild av hur Guds liv verkar i sina heliga. Den som har överlämnat sig åt Kristus blir själv en källa till välsignelse för andra. Demetrius är inte längre en man som söker jordisk ära eller makt. Han har blivit ett vittne om det liv som aldrig förgår. Det finns också en djup förbindelse mellan evangeliet och martyrens vittnesbörd. Mannen i Gerasenernas land fick lämna gravarna och återvända till livet. Demetrius gick genom martyrskapets död till det eviga livet. Den ene fick tillbaka sitt jordiska liv, den andre gav sitt jordiska liv för Kristus. Men båda vittnar om samma sanning: att livet finns i gemenskapen med Gud. När demonerna hade lämnat mannen, blev han sittande vid Jesu fötter. När Demetrius mötte döden, förblev han trogen Kristus. Den ene fick sin frihet genom att befrias från demonernas makt, den andre visade sin frihet genom att inte överge Kristus ens när det kostade honom livet. Och Demetrius myrra blir på sitt sätt en bild av detta: döden har inte sista ordet. Den som tillhör Kristus blir inte överlämnad åt förgängelsen. Guds nåd och liv kan bli synliga också genom våra dödliga kroppar. Men detta liv föds ur kamp. Det finns ingen helighet utan korset. Ingen uppståndelse utan död. När Kristus lät demonerna kasta sig i svinen, visade Han att det onda inte kan bestå när Gud verkligen verkar. Våra passioner, våra själviska drifter och våra rädslor måste förlora sitt herravälde över oss. Men deras död är början på vår frihet. Kanske ser vi ibland vår svaghet och tänker: ”Jag kommer aldrig dit. Jag är för oren, för trasig, för långt borta.” Men då ska vi minnas mannen i evangeliet. Han hade förlorat nästan allt. Han levde bland gravarna, fjättrad av krafter han inte själv kunde besegra. Men Kristus såg honom och kom till honom. Och mötet med Kristus förändrade allt. Så ser Herren också på oss. Han ser inte bara våra synder och misslyckanden, utan också den bild av Gud som finns där, dold under stoftet. Han ser vad vi kan bli. Han ser den helighet som ännu inte har blommat ut. Han ser oss redan sittande vid sina fötter, klädda och vid våra sinnen. Detta är Guds kärlek: att Han ser hoppet mitt i vår svaghet, att Han ser ljuset mitt i mörkret. Om vi svarar på Hans kallelse, om vi öppnar våra hjärtan för Honom, då börjar underverket. Då blir vårt hjärta, steg för steg, till Hans boning. Vi lever i en tid där många, liksom gerasenerna, ber Jesus att gå bort. Hans närvaro stör ordningen, väcker samvetet och ifrågasätter det bekväma. Men Kyrkan står kvar som en påminnelse om att ljuset ännu lyser och att det ännu finns hopp. Vår tro är inte bara en idé bland andra – den är livet självt, förkroppsligat i Kristus. Låt därför dagens evangelium bli en spegel. Låt oss se var vi själva står. Är vi bland gravarna, bundna av något som inte ger liv? Eller sitter vi vid Jesu fötter, klädda i dygdens dräkt och vid våra sinnen? Och om vi ännu kämpar, om vi ännu famlar – låt oss inte förtvivla. Guds nåd är starkare än våra kedjor. Inget hjärta är så mörkt att det inte kan bli ett ljus. Ingen människa är så förlorad att hon inte kan bli helig. Låt oss därför be att vi, genom den helige Demetrius förböner, också ska få denna frihet. Att vi inte ska vara slavar under våra passioner, våra rädslor eller denna världens förgängliga ära, utan leva som fria människor i Kristus. Låt oss leva i bön, i vaksamhet och i stillhet. Låt oss vaka över våra tankar, rena våra hjärtan, odla mildhet och förlåtelse. Låt oss kämpa med hopp, älska utan rädsla och varje dag ta ett steg närmare det ljus som inte dör. För den som tillhör Kristus behöver inte längre leva bland gravarna. Han är kallad till livet. Och detta liv börjar redan här, när vi låter Kristus bo i våra hjärtan.
- Rapport från Metropolit Kyprianos besök september 2026
Måndagen efter det dyrbara Korsets upphöjelse, 15 september enligt kyrklig kalender (28 september enligt nya kalendern) 2026 anlände Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili, ställföreträdande biskop för vårt svenska stift, för sitt pastorala höstbesök i Sverige för att främst fira Synaxis av de Nordiska helgonen söndagen efter Korsets upphöjelse. Han och hans sällskap togs emot på Arlanda av Fader Anders Åkerström och en grupp troende. Ceremonin för mottagandet av biskop firades sedan i Heliga Konstantin och Helenas församling i Vårberg, Stockholm, som vanligt där Fader Alexander Hahr och en grupp församlingsmedlemmar tog emot dem. Metropolit Kyprianos hälsade från Ärkebiskop Kallinikos, de övriga biskoparna i synoden och alla bröder och systrar i Grekland. Han sade att det är med särskild glädje han denna gång besöker vårt stift och hoppades på kommande andligt uppbyggliga dagar tillsammans. En måltid severades sedan för alla närvarande. I slutet av den talade Metropoliten kort om betydelsen av korset i våra liv och om hur viktigt det är att förstå den Ortodoxa kyrkans dogmer om Kristi förlösning på Korset för våra synders skull. Dogmerna är inte bara något teoretiskt utan vi lever dem i praktiken som Ortodoxa. Lärare i teologi behöver ha egen erfarenhet av det de lär ut och förstå det på djupet för att kunna lära ut det korrekt till andra. Tisdagen den 16/29 september hade Metropoliten ett individuellt möte med en församlingsmedlem för bikt och andlig rådgivning. Han åkte sedan tillsammans med Fader Anders och Fader Alexander samt en grupp troende från församlingen till Skogskyrkogården och firade Trisagia vid församlingsmedlemmars gravar. Onsdagen den 17/30 september, då vi åminde de heliga martyrerna Sofia och hennes döttrar med namnen Tro, Hopp och Kärlek, firade Metropoliten Gudomlig hierarkisk liturgi i Heliga Philotheis kloster tillsammans med Fader Anders och Fader Alexander. En grupp av ett tjugotal troende från församlingen i Stockholm, Uppsala, Umeå, Sandviken och Enköping deltog. Metropoliten uttryckte sin tacksamhet att få fira Liturgi denna dag som hade en personlig betydelse för honom eftersom han den dagen besökte Heliga Kyprianos och Justinas kloster (där han sedan blev munk och med tiden även biskop) för första gången för precis 60 år sedan. Han överlämnade därför en dyrbar gåva att hänga på Heliga Philotheis ikon i klostret. Efter liturgin firades en Trisagion vid grundaren av klostret, Moder Philotheis grav och sedan bjöd nunnorna de närvarande på en måltid. Efter måltiden talade Fader Anders om Helige ärkebiskopen Unnis vistelse och död i Birka den 17 september år 936 (det första kända datum med anknytning till en händelse på svensk mark), ett av våra Nordiska helgon vars minne vi också firade denna dag. Helige Unni åkte till Birka år 935 men församlingen som Helige Ansgar grundat där fanns inte längre kvar då. Fader Anders talade även om Heliga Anna av Novgorods liv. Metropoliten talade om vilket ansvar vi har för vårt beteende och hur ett oansvarigt agerade när vi låter våra lidelser gå ut över andra kan ge ödesdigra konsekvenser. Se texten här. Sedan gick alla till fots till den närliggande Villberga kyrkogård och firade Trisagia vid gravar tillhörande församlingsmedlemmar tillika välgörare till klostret där. Metropoliten besökte efter detta en av våra äldsta församlingmedlemmar som nu bor på ett äldreboende och gratulerade henne på namnsdagen. Samma kväll firades Paraklesis till Guds moder i kyrkan i Vårberg. Torsdagen den 18 september/1 oktober åkte Metropoliten och hans sällskap tillsammans med en stor grupp troende i församlingen på en pilgrimsfärd till Strängnäs där prästen Mats Wendt visade oss tre medeltida kyrkor, Vansö, Fogdö och Härad, samt Vårfruberga klosterruin från 1200-talet. I Vansö kyrka såg vi centralt placerade medeltida kalkmålningar från 1460-talet på de fyra jungfrumartyrerna de Heliga Katarina (25 nov), Margareta (17 juli), Dorotea (6 feb) och Barbara (4 dec). De helgonen fanns också och som skulpturer i altarskåpet från 1480-talet. Dessa jungfrumartyrer åtnjöt under senmedeltiden stor popularitet, bl.a. som nödhjälpare. I altarskåpets mitt finns Kristi korsfästelse och på sidorna syns skulpturer av Heliga Anna med Jungfru Maria och Kristusbarnet, Aposteln Andreas, Helige Johannes Döparen, He- lige ärkediakonen Laurentius (Lars, 10 aug) samt de svenska helgonen Heliga Eskil och Botvid (28 juli). I Vansö kyrka finns även ett svenskttillverkat helgonskåp med den Helige Olaf av Norge (29 juli). Skulpturen är från 1300-talet och dörrarna från mitten av 1400-talet. Ett särskilt skåp med en skulptur med Guds Moder Maria från senare delen av 1400-talet kan också beskådas, med målade bilder på dörrarna av Bebådelsen, Jungfru Marias möte med Heliga Elisabet, Kristi födelse och stjärntydarnas tillbedjan. I Fogdö kyrka fanns en modell över hur Vårfruberga kloster sett ut. Där fanns även en träskulptur av Helige Martin av Tours. De äldsta delarna av Härads kyrka är från 1100-talet. Där finns ett unikt altarskåp med en skulptur i trä av Heliga Maria Magdalena med bilder från hennes liv på sidodörrarna. Ett svenskttillverkat altarskåp med skulpturer i trä föreställande Kristi korsfästelse finns på kyrkans östra vägg och ännu ett skåp föreställande Guds Moder. En stor relikkista i gotlänsk sandsten fick vi se med ingraverade bilder av helgon, troligen apostlar. När dessa kyrkor byggdes fanns det inga bänkar att sitta på inuti, utan folket stod upp i gudstjänsten. Bänkarna insattes långt senare liksom orgeln. I alla tre kyrkor fanns även Ortodoxa ikoner upphängda, flera av dem som Mats Wendt beställt från Helige Philotheis kloster. Målet för dagen var Helige Eskils källa där i närheten. Helige Eskil hade lämnat England i sällskap med den Helige Sigfrid för att missionera i Sverige, där den kristne kung Inge den äldre regerade, och med kungens och andras samtycke valdes han till "biskop över den delen, som kallas Nordanskog”. Hans kristna förkunnelse uppväckte folket som byggde nya, kristna helgedomar medan de gamla avgudatemplen revs och de barbariska offerlundarna höggs bort. Efter en tid fördrevs dock kung Inge av Blot-Sven, som återinförde de hedniska traditionerna. En stor blotfest anordnades i Strängnäs och dit begav sig Eskil för att hålla en straffpredikan. Orädd stod han mitt bland folket tills de började smäda hans ord. Han bad då Gud om ett himmelskt under och med ett dån utbröt en väldig snö, regn- och hagelstorm som förstörde deras offeraltare, allt medan Eskil själv inte ens blev träffad av en enda droppe. Hedningarna blev då mycket vredgade och en spåman med namnet Spåbonde slog en sten i hans huvud och en annan drämde till med en yxa. Svårt sårad släpades Eskil till Blot-Sven som dömde honom till döden och han stenades i en backe som än idag kallas Munkbacken. Hans döda, sargade kropp bars därefter hemåt för att jordas i hans egen kyrka. I andra berättelser står att Sankt Eskils källa utmed vägen från Strängnäs, skulle ha sprungit fram ur berget i samma ögonblick som hans kropp bars förbi. Johanniterna lät bygga ett kloster vid hans hem i Tuna varmed orten började kallas Eskils-Tuna. Vi sjöng tropariet till Helige Eskil och venererade hans ikon samt fick välsignelse av källans vatten. Sedan besökte vi en församlingsmedlem som bor i närheten som har uppfört ett kapell till Helige Chrysostomos den nye bekännaren (+7 september) på sin tomt där Metropoliten gjorde vattenvälsignelse och sedan talade andliga ord av uppmuntran och uppbyggelse till de närvarande. Fredagen den 19 september/2 oktober hade Metropoliten individuella möten med församlingmedlemmar för bikt och andlig rådgivning. Lördagen den 20 september/ 3 oktober firades den Gudomliga liturgin i Heliga Konstantin och Helenas kyrka, Vårberg, då Metropolit Kyprianos närvarade i bön i altaret. Efteråt hade han ett möte med församlingens präster, vilka informerade honom om stiftets senaste händelser och bad om vägledning i olika pastorala frågor. På kvällen firades Vesper till Uppståndelsen, Apodosis av Korsets upphöjelse, Korsets tredje uppenbarelse (i Aten 1925) och Nordens helgon med Lity och Artoklasia. Söndagen den 21 september/4 oktober firade Metropoliten Orthros och Hierarkisk gudomlig liturgi i Heliga Konstantin och Helenas kyrka tillsammans med det svenska prästerskapet. Församlingens kör sjöng på svenska växelvis med nunnorna på grekiska. Kollyva och artoklasia till Nordens helgon firades i slutet. I sin homilia talade Metropoliten om dagens epistel- och evangelietexter. Aposteln Paulus skriver i Galaterbrevet som vi hörde denna dag: Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig (Gal.2:19-20). Vi är fulla av lidelser, särskilt egenkärleken. För att Kristus ska kunna bo i oss behöver vi tömma oss på de lidelserna och rena oss från dem genom att uppoffra oss i kärlek för andra, genom bön och gemenskap med Gud och genom deltagandet i Kyrkans Mysterier. Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. (Mark 8:34) Att ta sitt kors på sig har två sidor. Dels betyder det att vi bör ha ett kors hängande runt vår hals som vi får vid vårt dop som ett beskydd och tecken på vår tro. När vi gör korsets tecken över oss själva måste vi göra det noggrant och uppmärksamt. De tre förenade fingrarna står för den Heliga Treenigheten: Fadern, Sonen och den Helige Anden. De två mot handflatan nedböjda fingrarna symboliserar Kristi två naturer. När vi sätter fingrarna mot pannan bör vi komma ihåg att Gud nedsteg från Himlen och när vi nuddar med fingrarna vid magen minns vi att Han tog plats i Guds moders sköte. När vi nuddar höger axel att Han nu sitter på Faderns högra sida. Den andra sidan av korset innebär att vi bör komma ihåg Kristi korsfästelse dagligen, men särskilt på lördagar när vi förbereder oss för att ta emot den heliga Nattvarden. Det är en form av askes att minnas korsfästelsen. Hur många gånger om dagen undviker vi att korsfästas på grund av att vi dras med i världens anda och sekularisering och vill ha det bekvämt? Tänker vi på på att det är en synd att glömma bort Kristus och vad Han gjort för oss? Vi bör försöka komma ihåg det så ofta som möjligt under dagen i vår vardag. Att bära vårt eget kors i vardagen innebär också att inte bli en del av världens anda, att inte sträva efter vår egen njutning och bekvämlighet utan offra oss för andra i kärlek och sätta Guds bud först. Att följa den Ortodoxa fastan och bönen är exempel på det. Livet på korset är en dårskap för världen och vi blir dårar för Kristi skull. Det är ett lidande på korset som helgar oss och leder oss till vår egen uppståndelse. Kristus är vår Brudgum och vi är förlovade med Honom. När vi inte tänker på Honom, när vi syndar eller tänker syndiga tankar är det som om vi är andligt otrogna vår Brudgum. Om vi jämför det med en förlovning mellan man och kvinna skulle den ena parten bli sårad och ledsen om den andra var otrogen. På samma sätt är det när vi är otrogna Kristus att vi gör Honom bedrövad. Korset har en vertikal och en horisontell axel. Den vertikala är när vi vänder oss uppåt till Gud i bön och den horisontella innebär gemenskapen med andra i Kristus. Efteråt bjöds alla på en agapemåltid. När måltiden var över fortsatte Metropoliten att tala till de närvarande om att odla minnet av Korset och korsfästelsen för att inte dras med och formas av världens teknologi och sekularisering, vilket är andlig otrohet. Ibland tycker vi att korset är något sorgligt och svårt men ju mer vi stannar kvar på korset, desto mer kommer vi att uppleva uppståndelsen. Vi bör försöka förstå Kristi kärlek för oss genom att reflektera över korsfästelsen, Kristi lidande och Hans ångest och bön i Getsemane. Hur ofta tackar vi Gud för vad Han gjort för oss? Samma kväll genomfördes som vanligt en sk Synaxis, en samling då Metropolit Kyprianos talade om det andliga livet utifrån en text med simultan tolkning till svenska. Ett fyrtiotal församlingsmedlemmar hade samlats för att lyssna. Kvällens tema handlade om när vi upplever oss behandlade orättvist och när vi skyller på andra. Det började redan i Edens lustgård när Adam skydde på Eva för syndfallet och Eva skyllde på ormen. Det var som om Adam t o m skyllde på Gud när han sade att Gud gett honom kvinnan. Ofta blir vi människor ledsna eller upprörda när andra inte ser våra begåvningar och ansträngningar med det leder till ett dåligt andligt tillstånd. Vi bör istället förebrå oss själva och tänka att vi inte är friska andligt, att vi förtjänar det för våra synders skull. ”Jag har inget andligt mod i den andliga kampen om jag låter dessa tankar överta mig och leda mig till ett mörkt andligt tillstånd.” Vi befinner oss ofta instängda i våra egna jags fängelse fulla av egenkärlek, egoism, mindervärdeskomplex och andlig lättja. Vi menar att vårt liv inte går väl därför att människor behandlar oss orättvist. Men detta är ett stort misstag. Glädje, kärlek, hjärtats ro och lycka – som vi alla längtar efter – beror inte på om andra behandlar oss rättvist eller inte. Den helige Johannes Chrysostomos säger att ”ingen kan skada den som inte skadar sig själv”. Med andra ord: ingen kan såra oss utom vi själva. När någon alltså tycker sig bli orättvist behandlad, måste han genast reagera – inte mot dem som gör honom orätt, utan mot sig själv. Han måste börja reflektera över sitt hjärtas tillstånd. Den som har funnit skatten, som har funnit det sanna livet – och detta liv är Kristus – skadas inte av någon orättvisa. Han bedömer livet annorlunda. Han kan se att den orättvisa som drabbar honom är mänsklig småaktighet och inte värd att oroa sig för. Ingen kan se saken på så sätt om inte den gudomliga nåden har upplyst hans hjärta. Om Kristus är den enda skatten i vårt liv, vem kan då göra oss orätt? Ty den enda som kan skilja oss från Gud är vi själva, när vi syndar. Därför är det bara vi som kan göra oss själva orätt. Och så visar det sig att ingen kan göra oss orätt, om vi inte gör oss själva orätt. Helige Nektarios av Aegina hade lovat sig själv att aldrig rättfärdiga sig själv, vilket han heller inte gjorde, och han blev förtalad hela sitt liv. Folk t o m anklagade honom för att ha gjort nunnorna i hans kloster gravida och att de kastade barnen i brunnen men han sade ingenting till sitt försvar, även om t o m nunnorna blev upprörda över det. Nu kan vi se hur mycket Herren har förhärligat honom som helgon genom att bli en av vår tids största mirakelgörare. Metropoliten välkomnade frågor angående temat. En fråga gällde när man ser någon göra orätt mot någon annan och då har vi ansvar att ingripa och försvara den personen, svarade Metropoliten. En annan fråga var om ilska är ibland berättigad. Ilskan har vi fått för att visa den mot den onde och synden, för att avvisa dem med bestämdhet och rätt sots vrede. Det är aldrig rätt att bli arg på någon annan människa. Läs texten för Synaxis i sin helhet här. Metropoliten läste även en annan text för att ge ett exempel på vad han talade om. Måndagen den 22 september/ 5 oktober återvände Metropolit Kyprianos och hans sällskap till Grekland efter att återigen visat oss sin stora, faderliga kärlek och uppbyggt oss andligt genom sina råd och undervisning. Må han leva ännu många år och ha hälsan att fortsätta komma och stärka oss med sina besök i vårt stift! Nästa gång Metropolit Kyprianos kommer till Sverige på besök är planerat till 3-8 mars 2027.
Andra sidor (69)
- Stockholms Ortodoxa stift | Tidningsarkivet
Tidningsarkivet S edan 1988 publiceras ett församlingsblad i Stockholms Ortodoxa stift, Ortodoxt kyrkoliv , som kommer ut 1-3 gånger per år. Från början var utgivningen tätare och tidningen trycktes på en kopieringsmaskin, men sedan 1998 produceras den helt med desk publishing-program och trycks som en högupplöst PDF-fil. Nedan återfinns gamla nummer. Uppbyggelse och Tröst är en tidskrift med andligt uppbyggliga texter som är utvalda av vår grekiske Metropolit Kyprianos, designen är gjord i Heliga Änglarnas kloster i Grekland, layouten och översättningen i Heliga Philothei Ortodoxa kloster i Sverige. Storlek: A4. 8 sidor. Ortodoxt kyrkoliv 2025 Ortodoxt kyrkoliv 2024 Ortodoxt kyrkoliv 2023 Ortodoxt kyrkoliv 2022 Ortodoxt kyrkoliv 2021 Ortodoxt kyrkoliv 2020 Ortodoxt kyrkoliv 2019 Ortodoxt kyrkoliv 2018 Ortodoxt kyrkoliv 2017 nr 2 Ortodoxt kyrkoliv 2017 nr 1 Ortodoxt kyrkoliv 2016 Ortodoxt kyrkoliv 2015 Ortodoxt kyrkoliv 2014 Ortodoxt kyrkoliv 2013 Ortodoxt kyrkoliv 2012 Ortodoxt kyrkoliv 2011 nr 2 Ortodoxt kyrkoliv 2011 nr 1 Ortodoxt kyrkoliv 2010 Ortodoxt kyrkoliv 2009 Ortodoxt kyrkoliv 2008 Ortodoxt kyrkoliv 2007 Ortodoxt kyrkoliv 2006 Ortodoxt kyrkoliv 2005 nr 2 och 3 Ortodoxt kyrkoliv 2005 nr 1 Ortodoxt kyrkoliv 2004 nr 2 och 3 Ortodoxt kyrkoliv 2004 nr 1 Ortodoxt kyrkoliv 2003 nr 4 Ortodoxt kyrkoliv 2003 nr 2 Ortodoxt kyrkoliv 2003 nr 1 Ortodoxt kyrkoliv 2002 nr 3 Ortodoxt kyrkoliv 2002 nr 2 Ortodoxt kyrkoliv 2002 nr 1 Ortodoxt kyrkoliv 2001 nr 4 Ortodoxt kyrkoliv 2001 nr 2 och 3 Ortodoxt kyrkoliv 2001 nr 1 Ortodoxt kyrkoliv 2000 nr 3 och 4 Ortodoxt kyrkoliv 2000 nr 2 Ortodoxt kyrkoliv 2000 nr 1 Ortodoxt kyrkoliv 1999 nr 4 Ortodoxt kyrkoliv 1999 nr 3 Ortodoxt kyrkoliv 1999 nr 1 och 2 Ortodoxt kyrkoliv 1998 nr 4 Ortodoxt kyrkoliv 1998 nr 2 och 3 nr 9, januari 2017 nr 8, juni-augusti 2016 nr 7, juni-augusti 2015 nr 6, december 2014-februari 2015 nr 5, september-november 2014 nr 4, juni-augusti 2014 nr 3, mars-maj 2013 nr 2, december 2012 - februari 2013 nr 1, september-november 2012
- Stockholms Ortodoxa stift | Boklåda
Boklåda Se nedan små böne-häften till försäljning. De finns att köpa i vår kyrka i Vårberg eller kan beställas hem via post. För hembeställning, skriv namn och adress till: hpkloster@ortodoxakyrkan.se och du får betalningsinstruktioner via Swish, bankgiro eller PayPal. Ortodox Psaltare enligt Septuaginta Arrangerad för Ortodoxt liturgiskt bruk av Fader Anders Åkerström med kathismata och verser. Spiralbunden. 241 sidor. 235 kr+ frakt. Liten bönbok för ortodoxt kristna Bönboken är en förkortad version med de mest nödvändiga bönerna för en ortodoxt kristen som dagligen vill bedja på svenska. 25 kr Den Gudomliga liturgin med förklaringar vad som händer i den. En hjälp till fördjupad förståelse och ökat deltagande i Liturgin. Kan användas till att följa med i under pågående Liturgi. 25 kr Completoriet med Akathistoshymnen till den Allraheligaste Theotokos. Aftonböner enligt grekisk tradition. 25 kr Förberedelseböner inför mottagandet av den Heliga Nattvarden 25 kr Ortodox bönbok för barn 25 kr Lilla Paraklesis till den allraheligaste Theotokos som den läses med präst 25 kr Lilla Paraklesis till den allraheligaste Theotokos som den läses utan präst 25 kr Stora Paraklesis till den allraheligaste Theotokos 25 kr Kyrklig kalender 2026 Dagliga epistel- och evangelieläsningar jämte fastedagar under året 150 kr + 40 kr frakt
- Mustig ärtsoppa
Ärtsoppan är avskriven som den är från paketet med gula svenskodlade ärtor, bara fläsket är borttaget. Gör dubbel sats för en stor familj eller frys in eller ät flera dagar. Den är nästan bättre dagen efter man lagat den. Godare än vad du kunde tänka dig och väldigt mättande! Mustig ärtsoppa Ärtsoppan är avskriven som den är från paketet med gula svenskodlade ärtor, bara fläsket är borttaget. Gör dubbel sats för en stor familj eller frys in eller ät flera dagar. Den är nästan bättre dagen efter man lagat den. Godare än vad du kunde tänka dig och väldigt mättande! 4 portioner Ingredienser 4 dl gula ärtor 1 liter vatten 1 hackad gul lök 1 tärning grönsaksbuljong (går bra att hoppa över) 1 msk ingefära 2 nypor timjan senap, salt och peppar efter smak Gör så här Skölj ärtorna att blötlägg dem över natten (ca-10-12 timmar), häll av vattnet. Koka upp ärtorna i nytt vatten med salt. Skumma av och låt sjuda tillsammans med lök, ingefära och buljong tills ärtorna är mjuka (ca 1 timme). Vill man ha soppan utan olja så går det utmärkt att hoppa över buljongtärningen som brukar innehålla olja. Rör om då och då. Späd med mer vatten om det behövs. Smaka av med salt, peppar, senap och timjan. Om man vill kan man gärna mixa soppan med stavmixer så att den blir slät. Soppan blir god även utan ingefära, timjan och senap om man inte har det. < Tillbaka






