Måndagen den 13/26* maj hade vi välsignelsen att återse vår käre Metropolit Kyprianos som kom på besök till Sverige för att fira Heliga Konstantin och Helenas festdag. Tillsammans med honom kom också två nunnor från Heliga Änglarnas kloster, subdiakon Chrysovalantis samt fyra lekmän. Fader Anders och en liten grupp troende mötte dem på Arlanda och sedan firades gudstjänsten för mottagandet av biskop i Heliga Konstantin och Helenas församling i Vårberg då även Fader Alexander deltog. Metropoliten uttryckte sin glädje att återigen vara tillsammans med den lilla flocken troende i Sverige, vidareförmedlade hälsningar och välsignelser från Ärkebiskop Kallinikos och övriga biskopar i synoden samt från de grekiska bröderna och systrarna. Sedan firades en Trisagion vid Biskop Johannes grav och alla bjöds på en måltid. Tisdagen den 14/27 maj hade Metropoliten enskilda möten för bikt och rådgivning. På kvällen firades agrypnia med Vesper och Orthros för Apodosis (avsked) av Påsken samt Gudomlig liturgi av Fader Anders, Fader Alexander, munkdiakon Fader Theocharis och subdiakon Chrysovalantis. Metropoliten deltog i bön i altaret. Församlingens kör sjöng växelvis med de grekiska nunnorna på grekiska, svenska, kyrkoslaviska, rumänska och arabiska. Onsdagen den 15/28 maj åkte Metropoliten med sällskap, Fader Anders och Moder Magdaleni från Heliga Philotheis kloster till Theotokos avsomnandes församling i Borås och firade Vesper till Kristi Himmelsfärd tillsammans med Fader Johannes, ansvarig präst i Borås. Efteråt bjöd församlingen på en måltid. Torsdagen den 16/29 maj firades Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgi i kyrkan i Borås till Kristi himmelsfärd med Metropolit Kyprianos, Fader Anders och Fader Johannes och nunnorna sjöng. Metropoliten höll en kort predikan efter Liturgin om vilken ära Gud gett den mänskliga naturen eftersom Han Själv antagit mänsklig gestalt och uppsteg till Himmelen med den. Biskopen uppmuntrade den lilla församlingen över det steg de nyligen tagit att övergå till kyrkan som tillhör fädernas kalender. Han sade att de är ett gott exempel för andra och önskade att de skulle stå fasta i sin övertygelse. Efter en festlig måltid som församlingsmedlemmarna bjöd på, talade Metropoliten åter kort till församlingen om att när det viktiga är att ha rätt tro, då har det ingen större betydelse hur många man är. Medlemmarna i församlingen uttryckte sin glädje och stabilitet i sitt beslut att gå vägen av bekännelse genom sitt val att följa fädernas kalender, trots svårigheterna de bemöter. Sedan återvände Metropoliten och hans sällskap till Stockholm. Fredagen den 17/30 maj firade Metropoliten, Fader Alexander och Fader Theocharis en Trisagion till minnet av den äldre Metropolit Kyprianos (+2013) i kyrkan i Vårberg och sedan åkte de tillsammans med flera församlingsmedlemmar samt den grekiska gruppen till Skogskyrkogården där Trisagia firades vid församlingsmedlemmars gravar. En av de nya gravarna som de besökte var Theodoras, en av våra första församlingsmedlemmar som också varit Biskop Johannes medhjälpare på hans ikonmålarkurser. Theodora gick bort tidigare i år, 95 år gammal. På eftermiddagens hade Metropoliten ett möte med församlingens präster då Metropoliten informerade dem om de senaste händelserna i synoden. Prästerna berättade också för honom om den svenska församlingens framsteg, med Guds nåd, något som biskopsrepresentanten Fader Anders beskrev som ”spektakulär”. Lördagen den 18/31 maj firades Hierarkisk gudomlig liturgi i Heliga Philothei Ortodoxa kloster av Metropolit Kyprianos, Fader Anders, Fader Stefanos, Fader Alexander och munkdiakon Fader Theocharis. Alla besökare från den grekiska gruppen deltog samt flera församlingsmedlemmar från Stockholm, Uppsala och Umeå. En Trisagion firades vid klostergrundaren Moder Philotheis grav. Nunnorna bjöd alla närvarande på en måltid och efteråt talade Fader Anders, på Metropoliten uppmaning, om de Nordiska helgonen som firas i maj och juni. Metropoliten talade sedan om den exakthet som vi bör iaktta i frågor om tro i ett samhälle, särskilt i Sverige, där de troende från de så kallade ”Orientaliska kyrkorna” inte är medvetna om de läroskillnader som skiljer oss eller anser dem obetydliga. Denna noggrannhet i tro grundar sig på de troendes förening med Guds moder, de heliga änglarna och alla helgonen i Nattvarden. För att kunna förenas i den måste man också ha en gemensam bekännelse av sann tro. Metropoliten berättade om mirakler och uppenbarelser för heliga präster, särskilt under den heliga Proskomedin , dvs förberedelsen av Nattvardsgåvorna före den Gudomliga liturgin, som bekräftar detta. Han förklarade hur prästen gör Proskomedin och vikten av att skriva namn på Ortodoxa levande och döda för åminnelse till det tillfället. För varje namn skärs bitar ut ur prosforan (Nattvardsbrödet) och dessa delar förenas sedan med Kristi blod i kalken. Under liturgin kan vi be även för dem som inte är Ortodoxa och särskilt under hymnen till Guds moder Axion Estin ("Det är i Sanning värdigt att prisa dig, o Theotokos…"). Det är nödvändigt att vi ber för de dödas själar, både Ortodoxa och icke Ortodoxa. Vi kan också göra goda gärningar och skänka gåvor i någons namn. Metropoliten berättade om en rik kvinna som skickade sin tjänarinna varje dag med mat till en person som bodde ute i skogen på grund av att han hade en smittsam sjukdom. Hon gjorde de goda gärningarna för sin döde fars själs vila. En dag glömde tjänarinnan bort att gå dit. När den rika frun fick reda på det var det redan mörkt och det var storm ute men hon insisterade ändå att de skulle gå dit tillsammans med mat. Samma natt fick kvinnan se sin far i en dröm då han tackade henne för att han denna natt, genom hennes goda gärning, hade fått en särskilt fin "måltid". På kvällen samma dag firades Vesper till uppståndelsen och de Heliga Konstantin och Helena samt det Lilla Completoriet, Akatistoshymnen till helgonen som firades och förberedelsebönerna för Nattvarden i församlingen i Vårberg. Söndagen den 19 maj/ 1 juni firades midnattsgudstjänsten, Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgi i Heliga Konstantin och Helenas kyrka av Metropolit Kyprianos, Fader Anders, Fader Alexander och munkdiakon Fader Theocharis samt altartjänarna Chrysovalantis och Adrian. Församlingens kör sjöng växelvis tillsammans med nunnorna på grekiska och svenska. I sin predikan innan Nattvarden talade Metropoliten om hur anmärkningsvärt det är att kristendomen spreds så snabbt och framgångsrikt av apostlarna i Romarriket de första åren efter Kristi uppståndelse och himmelsfärd. Romarriket sträckte sig då över en stor geografisk yta från de Brittiska öarna i väst, Mellanöstern i öst, till Afrika i söder och till norra Europa. Då hade de inte dagens möjligheter till kommunikation. Framgången berodde på apostlarnas hängivna uppoffrande och på deras bön och vittnesbörd genom det ljus de var för sin omvärld. Heliga Konstantin och Helena, vars minne vi firade denna dag, är också frukter av bön. Helige Konstantin sammankallade det första ekumeniska konciliet för att fastställa den sanna kristna tron och förkasta heresin som Arius predikade, dvs att Kristus var skapad och inte Gud. Idag kan vi se motsatsen i Kyrkan mot hur det var på apostlarnas tid. Istället för att kristendomen sprider sig så tar allt fler avstånd från den i en tid som åter befinner sig i "slaveri till avgudar", dvs folk sätter andra saker som "gudar" i sina liv. Kyrkor säljs och blir till moskéer, möteslokaler, caféer eller barer. Det beror på att vi kristna idag inte har den iver för bönen som de första kristna hade. De kristna är inte bara kallade att bedja, utan att bli bön och bedja för både våra egna själars och hela världens frälsning. Den som inte ber är död andligt för att bönen är gemenskap med Gud. Om vi vill ha ett möte med en högt uppsatt myndighetsperson behöver vi skriva en ansökan och vänta på beslut men ändå kanske inte får det beviljat. Men Gud som är Alltets konung och vår Skapare kan vi alltid möta och prata med när vi vill! Låt oss tillbringa allt mer tid och ansträngning för bönen och be om Guds nåd för alla som lider och för att alla ska bli upplysta och komma till kunskap om Sanningen. I slutet av Liturgin påminde Metropoliten församlingsmedlemmarna om att uppskatta den tid och energi som vår kyrkas präster offrar, trots att de också har sina egna hem och familjer, och han uppmanade alla att lyssna på dem och lyda dem. En procession gjordes sedan runt kyrkan med helgonens ikon och avslutades med firande av Artoklasia . Efter Liturgin bjöds alla på en festlig måltid. Fader Anders ledde sedan en liten pilgrimsfärd i Helige Botvids fotspår till Botkyrka och Salems kyrka samt Helige Botvids källa då han berättade om detta lokala helgons liv för grekerna och flera av våra församlingsbor. Samma kväll hölls traditionsenligt en s.k. Synaxis , en samling i församlingssale n. Metropoliten började med att berätta ett mirakel som skett för ett av hans andliga barn som stärkt hennes val av att följa fädernas kalender. Han berättade det för att uppmuntra de många nya, unga människor som kommit till vår församling. Metropoliten läste sedan delar av en text av en nutida Geronda, i vilken en nunna frågade honom om man kan be ”Ära åt Gud” istället för ”Herre förbarma Dig”. Gerondan svarade att ”Ära åt Gud” alltid ska vara på våra läppar vare sig det är något bra eller något dåligt som händer. ”Jag kan tillbringa en hel dag med mitt handarbete och säga ’Ära åt Gud för att jag lever, ära åt Gud för att jag ska dö och komma till Gud.’ När jag har ont någonstans är ’Ära åt Gud’ min värktablett, det är ingenting annat som hjälper. ’Ära åt Gud’ är högre än ’Herre förbarma Dig’. Den välkända asketen, Fader Tikhon av Berget Atos brukade säga att ’Herre förbarma Dig’ är som 100 drakmer medan ’Ära åt Gud ’ är som 1000 drakmers värde. Han menade att folk ber Gud att förbarma Sig över dem när de har behov av hjälp, medan man säger: 'Ära åt Gud' av tacksamhet, vilket har större värde. Vi bör säga ’Ära åt Gud’ inte bara när allt går bra utan även när vi har svårigheter, som Gud tillåter som medicin för vår själ. När vi tackar och ärar Gud för allt som händer i våra liv, både positivt och negativt, drar det till sig Guds nåd. Vi måste ta emot allt som händer med ödmjukhet och tro på Guds försyn att Han vet vad som är bäst för oss." Många undrar varför Gud tillåter lidande och olyckor. När det händer en olycka kan det bero på att vi har gett den onde utrymme för att vi har begått synder. Tex när tågolyckan hände i Grekland för några år sedan då många unga dog, var de på väg från en karneval i Patras, där många synder sker. Alla på tåget hade förstås inte syndat och även rättfärdiga dödades. Lidandet är ett mysterium och bara Gud vet varför det händer. En kvinna vars två söner dog i ung ålder blev så deprimerad att hon stängde in sig i sitt hus och lät inte någon komma in. En helig fader fick till slut komma in till henne. Hon hade två porträtt av sina söner och plötsligt blev de levande, steg ur porträtten och sköt varandra. Den helige fadern hade fått det uppenbarat för sig av Gud genom bönen att sönerna hade blivit förälskade i samma kvinna och hade de fått leva hade de skjutit varandra. Därför hade Gud tillåtit att de lämnade jordelivet innan de skulle utföra något så hemskt. Många församlingsbor, särskilt unga människor, hade samlats denna kväll och lyssnade uppmärksamt på det som berättades och kom med egna exempel, frågor och reflektioner på Metropolitens uppmaning. Måndagen den 20 maj/2 juni åkte Metropolit Kyprianos med sällskap tillbaka till Grekland efter att ha stärkt, uppmuntrat och andligt uppbyggt oss i Stockholms Ortodoxa stift. Vi ber Gud att ge vår Metropolit ännu många år med god hälsa och krafter för att fortsätta sina besök i Sverige, vilka skänker oss så stor glädje och så stora välsignelser! Metropolit Kyprianos nästa besök är planerat till det dyrbara Korsets upphöjelse och söndagen efter det, sista veckan i september 2025.  *Första datumet är enligt kyrklig kalender och det andra enligt den civila.

Våra biskopar uppmanar de troende till andlig vaksamhet och att inte ta extrema ståndpunkter. Å ena sidan är det inte rätt att hävda att coronaviruset inte existerar och därför inga säkerhetsåtgärder är nödvändiga men å andra sidan inte heller få panik. Paniken tar två motsatta former: en panik av rädsla för sjukdomen och en annan som kommer av misstankar mot dolda avsikter bakom säkerhetsåtgärder. Vad som än händer måste vi stå fasta i tron, orädda i anden och orubbade i själen, "glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen" (Rom. 12:12). Därför, vare sig vi hör till prästerskapet eller är lekmän, bör våra ståndpunkter i varje odogmatisk fråga (som i den nuvarande situationen) inte bara vara sansade utan också försiktiga. Naturligtvis, när än de lokala sekulära m yndigheterna har försökt att ingripa i Kyrkans interna angelägenheter genom införande av deras beslut i rent dogmatiska frågor (som tex att undvika att venerera ikoner eller tvisten om den Heliga Nattvardens mysterium), då gäller förstås det apostoliska uttalandet: "Man måste lyda Gud mer än människor" (Apg. 5:29). Varken likgiltighet eller att följa idéer som är motsatta den Ortodoxa tron och traditionen är tillåtna. Vår synod påminner sina andliga barn om att alla prövningar som Guds försyn tillåter är på grund av våra synder och att vi följaktligen bör bemöta dem med välsignad botfärdighet. Läs hela texten nedan.

Andliga råd inspirerade av den Helige Johannes av Kronstadt som helgonförklarats av Ryska utlandskyrkan denna dag, 19 oktober (1 november) 1964. När själen förmörkas  finns det stunder då en människa känner att allt omkring henne har bleknat. Himlen tycks vara stängd, människorna avlägsna, och inom henne breder en tung tystnad ut sig — som om allt ljus har släckts. I det ögonblicket viskar sorgen i hennes öra: ”Du är ensam. Ingen förstår dig. Inte ens Gud.” Detta är själens farligaste stund, för om sorgen inte blir till bön, förvandlas den till förtvivlan — och förtvivlan är fiendens största lögn. Den helige Johannes av Kronstadt sade att djävulen försöker övertyga människan om att hon är övergiven, just när Gud i själva verket står henne närmare än någonsin. Sorgen är alltså inte ett tecken på att Gud har glömt dig — den är ett bevis på att Han undervisar dig. Gud sänder inte sorgen för att krossa dig, utan för att mjuka upp ditt hjärta, göra det fruktbart och mottagligt för Hans nåd. Liksom hård jord måste brytas upp för att fröet ska kunna gro, måste också hjärtat brista för att livet ska kunna tränga in. Gud förblir tyst för att lära oss att lyssna till Honom. Många säger: ”Jag ber, men Gud svarar mig inte.” De glömmer att Guds tystnad också är ett ord. Den är inte likgiltighet, utan ett sätt för dig att lära dig höra Honom, inte med öronen, utan med hjärtat. Den helige Johannes skriver: ”Gud svarar själen när den stillar sina tankar. När du slutar förvänta dig mirakel, när du upphör att kräva förklaringar, då kommer du att förstå att Han aldrig har lämnat dig.” Sorgen är ofta det redskap Gud använder för att rena själens hörsel. Endast i tårarnas tystnad hörs Hans röst.  När allt omkring dig faller samman, lär du dig Vem grunden är. Och den grunden är Kristus. Tänk inte att Han har övergivit dig. Gud står bakom prövningens ridå och väntar på att du ska ropa till Honom med ett förkrossat hjärta—för förkrosselse skrämmer Honom inte; den drar Honom nära. Ensamheten är vår tids villfarelse. Idag, mer än någonsin, känner sig människor ensamma. Vi lever mitt i folkmassor, men våra själar är tomma. Telefonen ringer, sociala nätverk fylls av ansikten, men ingen rör vid vårt inre. Den helige Johannes skrev: ”Sök inte en tröstare i världen. Varken människa eller ord kan fylla ditt hjärta som Kristus gör.” Ensamhet är en andlig sjukdom som endast botas genom nåd. Den försvinner inte för att du fyllt din kalender, utan för att du öppnat ditt hjärta. När du känner dig ensam, kom ihåg att Kristus var ensam i Getsemane trädgård — ändå bad Han för alla. När du efterliknar Honom i detta, förvandlas ensamheten till gemenskap med Gud. Sann ensamhet är inte när du saknar människor, utan när du saknar en inre relation med Kristus. Och när du finner Honom inom dig, då är du inte ensam — inte ens i öknen. För öknen blir till paradis. Gud skriver på sår. ”Ingen tår är någonsin förgäves.” Gud glömmer inte ens en enda suck. Den helige Johannes sade att själens sår är den sida på vilken Gud skriver sin nåd. När du har ont, försök inte bara glömma smärtan — sök att finna Honom i den. Gud skriver sina heligaste ord inte på rena, felfria liv, utan på brustna hjärtan — där tårar blir till bläck och ånger till papper. Själens sår är en helig plats. Om du överlämnar det till Gud, gör Han det till en källa till välsignelse. Men om du behåller det inom dig med klagan, blir det till gift. Geronta Paisios sade: ”Det är där vi är sårade som Gud verkar för vår frälsning.” Och detta är nådens mysterium: när människan är sårad, blir hennes bön sann. Den är inte längre formella ord, utan ett rop. Den helige Johannes sade: ”Sucken som kommer från den lidandes hjärta stiger som väldoftande rökelse till himlen.” Gud älskar uppriktighet mer än vältalighet. När en människa är sårad och säger: ”Herre, jag orkar inte mer,” förkastar Gud henne inte — Han omfamnar henne. För Han vet att detta ”jag orkar inte mer” är en djupare bön än tusen mekaniska ”tack”. Var inte rädd för att gråta inför Honom. Tårar är det vatten som renar själen. Och många gånger tillåter Gud oss att gå igenom lidanden enbart för att ur oss dra fram det äkta rop som åkallar Honom. När du inte har några ord, säg bara: ”Herre, förbarma dig över mig.” Det räcker — för i den frasen är all kärlek, ånger och tro gömd. Och när du säger det med ett förkrossat hjärta, då är du inte ensam. Du har Gud själv med dig. Märkligt, men sant: glädje finns inte i frånvaron av smärta, utan i dess förvandling. Gud tar inte alltid bort sorgen; Han helgar den. Liksom korset inte försvann efter uppståndelsen, utan lyste i sin härlighet. Den helige Johannes lär oss att var och ens kors blir bron till himlen. Ditt kors — din sjukdom, din förlust, din besvikelse — är inte en förbannelse, utan ett kall. Gud kallar dig att lära känna Honom genom din smärta. Och då ser du att sorgen inte var ett straff, utan en inbjudan: en inbjudan att älska djupare, att förlåta, att sätta tillit. När du går genom elden med tro, kommer du ut som guld. Kristi glädje är inte en ytlig känsla, utan frid mitt i stormen, som ett barns hjärta som sover lugnt i sin faders armar, även när det regnar utanför. Förr eller senare kommer vi alla att känna övergivenhet: vännen som inte förstod dig, familjen som inte stöttade dig, samhället som glömde dig. Men i det ögonblicket måste du minnas: Gud överger aldrig. Kristus sade: ”Jag är med er alla dagar.” Han sade inte bara när allt är bra, utan alla dagar, även de mörka. Den helige Johannes betonade att Gud är som närmast när alla människor dragit sig undan. För först då lämnar du plats i ditt hjärta att känna Honom. Så länge vi är fyllda av mänsklig tröst, kan vi inte uppfatta det Gudomliga. Gud behöver inga folkmassor för att stödja dig — Han behöver bara att du säger ”Ja” till Honom i din sorg. Och då kommer du att upptäcka att Han alltid varit vid din sida. Han väntade bara på att du skulle se Honom. Du kan förlora mycket i livet: pengar, hälsa, människor. Men förlora inte hoppet, för hoppet är det rep som håller dig bunden till Gud. Den helige Johannes sade att hoppet till Gud är själens andedräkt. Så länge du håller fast vid det, kommer du inte att dö andligen. Och hopp är inte en känsla — det är tro på Hans kärlek. När du inte ser något ljus, säg inte att det inte finns — säg: ”Jag ser det inte än.” För Guds ljus kommer inte alltid med glans, utan med frid. Och Hans frid kan lysa upp även din sorgs natt. Låt inte sorgen övertyga dig om att du är ensam. Ensamheten är en illusion. Gud är alltid nära den som åkallar Honom. När du tror att alla har övergivit dig, lär oss den helige Johannes — som djupt kände smärtans och bönens kraft —  att sorgen är en väg till nåd, inte ett tecken på frånvaro. Lär dig alltså att se Guds beröring i prövningen och ta emot smärtan som en möjlighet att lära känna Honom på ett mer personligt plan. Då kommer din själ, hur sårad den än är, att bli en plats för Guds skrift. För där du har lidit, där kommer Gud att helga dig. Källa: Saint John of Kronstadt: Do not let sorrow convince you that you are alone. Μην αφήσεις τη θλίψη να σε πείσει πως είσαι μόνος - Ἅγιος Ἰωάννης τῆς Κρονστάνδης

Stockholms Ortodoxa stift tillhör den del av den Grekisk-ortodoxa kyrkan som följer "Fädernas kalender". Stockholms ortodoxa stift Ἐκκλησία Γνησίων Ὀρθοδόξων Χριστιανῶν τῆς Ἑλλάδος Stockholms Ortodoxa stift tillhör den del av den Grekisk-ortodoxa kyrkan som följer "Fädernas kalender". Vi har två församlingar, i Stockholm och Uppsala, där det regelbundet firas gudstjänst. Vidare finns ett kloster i Grillby utanför Enköping. Vår intention med denna hemsida är att sprida information om den Ortodoxa kyrkan. Vi avser att publicera artiklar om Ortodox teologi och levnadssätt samt liturgiska texter, men också information från vår egen synod. ”Låt inte sorgen övertyga dig om att du är ensam” Andliga råd inspirerade av den Helige Johannes av Kronstadt som helgonförklarats av Ryska utlandskyrkan denna dag, 19 oktober (1 november) 1964. När själen förmörkas finns det stunder då en människa känner att allt omkring henne har bleknat. Himlen tycks vara stängd, människorna avlägsna, och inom henne breder en tung tystnad ut sig — som om allt ljus har släckts. I det ögonblicket viskar sorgen i hennes öra: ”Du är ensam. Ingen förstår dig. Inte ens Gud.” Detta är själens f 1 nov. Helige Johannes Maximovitch och Halloween På kvällen före den 19 oktober (1 november) 1964 firade den Ryska utlandskyrkan den högtidliga kanoniseringen av Fader Johannes av Kronstadt. Den helige Johannes av Shanghai och San Francisco vördade honom djupt och deltog aktivt i utarbetandet av gudstjänsten och Akatistoshymnen till honom. Den Romersk-katolska kyrkan firar denna dag Alla helgons dag och det finns en tradition att under natten innan firade mörkrets andar sin egen fest av oordning. I Amerika har denna ”Hallow 31 okt. Rapport från Metropolit Kyprianos besök september 2025 Metropolit Kyprianos kom till Sverige från Grekland för sitt traditionsenliga besök i september för att fira Synaxis av de Nordiska helgonen söndagen efter det dyrbara Korsets upphöjelse. Han och hans sällskap möttes på Arlanda av Fader Anders med flera tisdagen den 10/23* september. I Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg togs han sedan emot av Fader Alexander Hahr och ovanligt många troende med den korta gudstjänsten för mottagande av biskop då Fader Anders också de 28 okt. Predikan om dagens Evangelium: Liknelsen om ”fyrahanda sädesåker” I Aposteln Paulus Första brev till församlingen i Korint läser vi följande: ”Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter” (1 Kor 4:1). Den Helige Paulus skriver här med ett ödmjukt självmedvetande. Han är tjänare och förvaltare, men han vet att det är något alldeles unikt han har att förvalta. ”Guds hemligheter”, det kallar han det. Guds mysterier. Guds outgrundligheter. Han förklarar inte närmare vad han syftar på, men det är också svårt att 26 okt.

Välkommen att vara med och läsa Typikan på söndagar i Umeå.   Den Heliga Treenighetens församling Umeå Välkommen att vara med och läsa Typikan på söndagar och Lilla Paraklesis till Gudsmoder på onsdagskvällar. För vidare information kontakta Pelagia 073-0977 805. Lämna gärna ett meddelande så ringer vi upp. epost: grekisk.ortodoxakyrkan@yahoo.com

Vitlöksälskare kan använda så mycket vitlök de vill i det här receptet! De som är mindre förtjusta i vitlök kan ändå uppskatta den här maträtten med mindre vitlök i. Snåla inte med salt och olja och detta kommer bli en favorit! Bönor med citron och vitlök Vitlöksälskare kan använda så mycket vitlök de vill i det här receptet! De som är mindre förtjusta i vitlök kan ändå uppskatta den här maträtten med mindre vitlök i. Snåla inte med salt och olja och detta kommer bli en favorit! 4 portioner Ingredienser 2 tetrapak (á 380 gr) valfri sort bönor 1 citron Ca 3 klyftor vitlök eller efter smak 1 dl olja salt Gör så här Häll av spadet av bönorna i ett durkslag och skölj. Häll bönor, citron, olja och pressa vitlöken i en stor stekpanna eller gryta. Stek inte vitlöken först, utan häll allt samtidigt i stekpannan. Vi vill inte att vitlöken ska bli krispig. Stek/koka bönorna i citron- och vitlökssåsen så att de drar in smaken, ca 15-20 min. Ju längre bönorna kokar i såsen desto mer smak får dem. Om man använder vita bönor kan de bli lite blå av vitlöken och citronen, men det påverkar inte smaken. Servera med pasta, ris, bulgur eller couscous. Man kan med fördel hälla pastan eller annat tillbehör i stekpannan också så att det drar till sig smaken. < Tillbaka