Vill du veta mer om det Första ekumeniska konciliet kom på söndag klockan 17:00! Vill du testa dina kunskaper? Klicka här!

Den Ekumeniska veckan till minne av Stockholmsmötets hundraårsjubileum är nu avslutad och jag vill göra några reflektioner. En bild från medicinens värld Tänk dig en konferens där man samlar läkare från svenska sjukhus tillsammans med ayurvedautövare, unani-specialister, tibetanska medicinare, shamaner, homeopater och naturmedicinare. Syftet skulle vara att tala om fred och enighet. Samtalet skulle säkert gå bra – så länge man undvek frågan om hur man faktiskt botar sjuka. Alla kan enas om att fred och rättvisa är gott och bra. Men det skulle knappast förändra läget i de länder där krig och orättvisor pågår. Deltagarna skulle kanske trivas ihop, men bara om man inte talar om hur en sjuk på bästa sätt blir frisk. ”Splittringens synvilla” Under Ekumeniska veckan hördes ofta uttrycket ”splittringens synvilla” som en förklaring till varför det finns så många samfund. En synvilla innebär att man ser något som egentligen inte finns – som när en bil med trasig strålkastare misstas för en motorcykel. Predikningar och ekumeniska deklarationer återkom till samma tanke: Kyrkan är i första hand osynlig. Alla som delar vissa gemensamma drag hör sedan till Kristi kropp. Den synliga splittringen är bara skenbar. Några menade till och med att alla som tror på något slags gudomligt väsen hör till denna osynliga kyrka – och att ”alla vägar till slut leder till Rom”. Men vi måste fråga: Är detta förenligt med den Ortodoxa kyrkans tro och tradition? Det är en särskilt viktig fråga, eftersom så många ortodoxa företrädare deltog i veckan. Någon presenterades till och med som ”Ortodoxins överhuvud” och en annan som ”Supreme leader of the Universal Orthodox Church”. Vi såg den Ekumeniske patriarken Konstantinopel leda församlingen i trosbekännelsen. Vi såg den Finsk-ortodoxe ärkebiskopen i liturgisk skrud läsa bön ihop med andra trossamfunds ledare och vi såg ortodoxa präster verksamma i Sverige i samma liturgiska skrud som när vi firar exempelvis Aftongudstjänst eller förrättar ett dop eller vigsel. Ortodox tro – terapeutisk metod och förvandling Den Ortodoxa kyrkan har ett tydligt syfte med sin tro, teologi och lära: att leda människan till rening och upplysning av hjärtat, alltså en terapeutisk metod av personlighetens kärna, och till förhärligande (gudomliggörelse, theosis), där människan blir lik Gud i avbild och likhet. Tro, bön, fasta, teologi och dogm är verktyg på denna väg. När målet uppnås – förhärligande och osjälvisk kärlek (1 Kor. 13:8, 10) – upphör dessa redskap, eftersom deras syfte är fullbordat. Sanning mäts i den terapeutiska metodens frukt Rening och upplysning kan delvis jämföras med psykiatrin. Men gudomliggörelsen är unik och finns endast bevarad i den ortodoxt-kristna traditionens kärna. Precis som man inte kan skilja psykiatri från praktik, kan man inte heller skilja den ortodoxa traditionen från sin terapeutiska tillämpning. Sanningen mäts i terapins framgång – och framgångsrik terapi bekräftar sanningen. En sann Kyrka ”producerar” nämligen helgon! Kyrkan är inte ett esoteriskt sällskap Aldrig har den Ortodoxa kyrkan förstått sig själv som ett ”esoteriskt sällskap” utan omsorg om världen. Tvärtom har tron fördjupat alla delar av samhället – kejsare, ämbetsmän, militärer, intellektuella, köpmän, bönder, arbetare, unga som gamla. Klostren har alltid varit centra för asketisk terapi, som ett utbildningscenter par excellence , där man lär sig om vägen till rening och upplysning. Alla människor har ett andligt intellekt (noetisk förmåga) och bär Guds oskapade härlighet inom sig. Men denna nåd ligger ofta nästan overksam, förlamad av intellektets förslavning, begären, och världens förtryck som föder rädsla, ångest och illusioner. När vi konstaterat att Kyrkan inte är ett esoteriskt sällskap eller grupp som utövar hemliga, läror och kunskaper, med ritualer och invigningar för en begränsad krets av medlemmar, så måste vi betona att den Ortodoxa kyrkan aldrig sett Kyrkan i första hand som osynlig, utan precis tvärtom. Den kände ryske teologen Fader Georges Florovsky konstaterar och betonar med emfas att Kyrkan inte är en abstrakt eller osynlig gemenskap, utan den konkreta kropp där Anden bor, med synliga mysterier (sakrament) och apostolisk succession. Kyrkan är inte ”en osynlig samling av de frälsta” utan den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan  som existerar historiskt och synligt i liturgi och eukaristi. En annan rysk teolog Vladimir Lossky framhåller Kyrkan som Kristi kropp och som sådan är den en ”synlig organism” där det gudomliga livet kommuniceras. Det osynliga (Andens liv) och det synliga (sakrament, hierarki, troende) är oupplösligt sammanbundna. Människor samlas synligt kring biskopen, firar Eukaristi, och just där framträder den universella Kyrkan. Att tala om enbart en osynlig kyrka är och förblir meningslöst, eftersom Kyrkan alltid konkretiseras i församlingens gemenskap. Vi ortodoxa utgår från tre saker: 1. Gud själv verkar direkt i varje människa oavsett hennes felaktiga tro och terapeutiska status, 2. Gud själv älskar alla varelser med samma kärlek, och 3. alla kommer att se Kristi oskapade härlighet, vissa som ljus, och andra som eld och yttre mörker, beroende på om deras hjärtan är upplysta eller förhärdade. Det finns ingen annan enhet i Kristus än den som uppnås genom rening, upplysning och gudomliggörelse. Kyrkans synliga struktur är både uttrycket för denna enhet och garantin för att alla kan få del av vägen som Kristus erbjuder genom sina heliga. Enhet kräver gemensam metod Återförening av splittrade kristna kan inte bygga på andra kriterier än vad som gäller inom vetenskapen, som den kände grekisk-ortodoxe teologen Fader John Romanides skriver: Astronomer skulle bli chockerade över tanken att de skulle förena sig med astrologer. De senare skulle behöva bli astronomer för att bli accepterade. Medlemmar i en modern medicinsk sammanslutning skulle bli lika chockade över förslaget att de skulle bli ett med kvacksalvare och medicinmän. (Romanides, Xenia Ecumenica 1983, sid 232-275) Att kalla skillnaderna samfund emellan för en ”synvilla” är därför helt och fullständigt orimligt. Ingen skulle påstå att en astronom och en astrolog är samma sak bara för att båda intresserar sig för planeter och stjärnor. Ingen skulle säga att en onkolog och en shaman är samma sak bara för att båda försöker bota sjuka. På samma sätt skulle kyrkofäderna bli chockerade av tanken att deras tradition skulle förenas med samfund som saknar förståelse för vägen till rening, upplysning och gudomliggörelse – och som placerar auktoritet i händerna på andliga kvacksalvare. Slutsats Nu är den Ekumeniska veckan över, och vi har egentligen inte sett något nytt jämfört med de senaste 75 åren. Läromässiga skillnader sopas undan med tal om ”splittringens synvilla”. Kyrkan framställs som osynlig och samfunden som grenar på samma träd. Man kan tro på lite vad som helst och ändå tillhöra kyrkan. Aldrig i de kristna samfundens historia har vi sett så märkliga tankegångar som en del av de protestantiska kyrkorna idag tror och lever. Ett exempel hämtat från den senaste månaden är att Västerås stift i Svenska kyrkan låtit tillverka en korkåpa i HBTQ-flaggans färger att användas på samkönade vigslar och Regnbågsgudstjänster. Men de ortodoxa, som deltar i den Ekumeniska rörelsen, är märkbart helt tysta. De går gladeligen i processioner med vem som helst och ber med dem. Nästan inget sägs om att tron och läran är avgörande för vår frälsning, eller om den terapeutiska metod som vi lärt oss av våra heliga fäder och helgon. Vi är därför kritiska till vad som sker. Vill vi bli friska ur en andlig synvinkel, då leder inte ”alla vägar till Rom” och olika metoder är ingen ”synvilla” som ger samma effekt. Har vi, låt säga, allvarlig öroninflammation, då fungerar inte homeopati, utan antibiotika är nödvändig. Visst kan vi tala med vem som helst om fred, rättvisa och vår oro för klimatet, men den här världen får aldrig vara det viktigaste vi har att tala om, utan det måste alltid kretsa kring vår frälsning. Allt annat är sekundärt. ”Nej, söken först efter Hans rike och Hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder” (Matt 6:33). Vi hoppas därför nu att fler ortodoxa ska inse hur märklig och i grunden fel denna ”ekumeniska teologi” är, eftersom den inte hjälper oss hur vi ska hela vår sjuka själ. Frågan om ”återförening” av olika kristna grupper löser sig nämligen självt i kyrkornas framgång med att producera de resultat som de förväntas existera för. Bara en metod leder till gudomliggörelse och den förvaltas av ”en, helige, allmännelig och apostolisk Kyrka”! Låt oss följa denna väg! ”Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.”   Gudaföderskans avsomnande 2025 Fader Anders Åkerström, biskopsvikarie Stockholms Ortodoxa Stift   Bilder från avslutningsgudstjänsten i Uppsala domkyrka: Gruppbild på alla kyrkoledare: Den Ekumeniske patriarken Bartholomeos läser upp trosbekännelsen utan tillägget Filioque införd Mandya (ett plagg som egentligen bara används i den Ortodoxa kyrkan när en biskop kommer in i kyrkan, men som nu tydligen används som någon slags ”korkåpa”). Att alla närvarande läser tillägget i vanliga fall och tror på att detta tillägg är sann teologi är tydligen ointressant: Den Finsk-ortodoxe ärkebiskopen Elia Wallgren deltar i epitrachilion och omorforion för att läsa böner med andra samfund: Fader Serafim Smensgård, Heliga Anna Ortodoxa församling (Georgiska kyrkan) i epitrachilion och phelonion:

Stockholms Ortodoxa stift tillhör den del av den Grekisk-ortodoxa kyrkan som följer "Fädernas kalender". Stockholms ortodoxa stift Ἐκκλησία Γνησίων Ὀρθοδόξων Χριστιανῶν τῆς Ἑλλάδος Stockholms Ortodoxa stift tillhör den del av den Grekisk-ortodoxa kyrkan som följer "Fädernas kalender". Vi har två församlingar, i Stockholm och Uppsala, där det regelbundet firas gudstjänst. Vidare finns ett kloster i Grillby utanför Enköping. Vår intention med denna hemsida är att sprida information om den Ortodoxa kyrkan. Vi avser att publicera artiklar om Ortodox teologi och levnadssätt samt liturgiska texter, men också information från vår egen synod. Teologisk afton 7 september Vill du veta mer om det Första ekumeniska konciliet kom på söndag klockan 17:00! Vill du testa dina kunskaper? Klicka här! för 7 minuter sedan Reflektioner efter Ekumeniska veckan Den Ekumeniska veckan till minne av Stockholmsmötets hundraårsjubileum är nu avslutad och jag vill göra några reflektioner. En bild från... för 3 dagar sedan Gudstjänster till Guds moders avsomnande 23 aug. Liturgi till Kristi förklaring och Paraklesis till Guds Moder 17 aug.

Ärtsoppan är avskriven som den är från paketet med gula svenskodlade ärtor, bara fläsket är borttaget. Gör dubbel sats för en stor familj eller frys in eller ät flera dagar. Den är nästan bättre dagen efter man lagat den. Godare än vad du kunde tänka dig och väldigt mättande! Mustig ärtsoppa Ärtsoppan är avskriven som den är från paketet med gula svenskodlade ärtor, bara fläsket är borttaget. Gör dubbel sats för en stor familj eller frys in eller ät flera dagar. Den är nästan bättre dagen efter man lagat den. Godare än vad du kunde tänka dig och väldigt mättande! 4 portioner Ingredienser 4 dl gula ärtor 1 liter vatten 1 hackad gul lök 1 tärning grönsaksbuljong (går bra att hoppa över) 1 msk ingefära 2 nypor timjan senap, salt och peppar efter smak Gör så här Skölj ärtorna att blötlägg dem över natten (ca-10-12 timmar), häll av vattnet. Koka upp ärtorna i nytt vatten med salt. Skumma av och låt sjuda tillsammans med lök, ingefära och buljong tills ärtorna är mjuka (ca 1 timme). Vill man ha soppan utan olja så går det utmärkt att hoppa över buljongtärningen som brukar innehålla olja. Rör om då och då. Späd med mer vatten om det behövs. Smaka av med salt, peppar, senap och timjan. Om man vill kan man gärna mixa soppan med stavmixer så att den blir slät. Soppan blir god även utan ingefära, timjan och senap om man inte har det. < Tillbaka

Ortodoxa fasteperioder är ofta långa och ibland kan man behöva något sött även under fastan. En stor festdag kanske firas, någon har namnsdag eller barnen bara blir sugna på något gott. Den här äppelkakan går hem hos alla vid alla tillfällen! Gör gärna dubbel eller tredubbel sats i långpanna, frys in och ta ut när du får oväntat besök. Äppelkaka Ortodoxa fasteperioder är ofta långa och ibland kan man behöva något sött även under fastan. En stor festdag kanske firas, någon har namnsdag eller barnen bara blir sugna på något gott. Den här äppelkakan går hem hos alla vid alla tillfällen! Gör gärna dubbel eller tredubbel sats i långpanna, frys in och ta ut när du får oväntat besök. Ca 10 bitar Ingredienser 3-4 skalade äpplen skurna i klyftor 2 dl socker 3,5 dl vetemjöl ½ tsk salt 1,5 tsk kanel 1 kopp russin (går bra att hoppa över) 1 tsk bikarbonat 1 dl rapsolja 1 tsk vaniljsocker Gör så här Sätt ugnen på 175 grader. Skala och skär äpplena i klyftor. Häll sockret över äpplena och låt dem stå ca 20 minuter eller till det blir till en saft. Blanda de torra ingredienserna, tillsätt olja och ev russin. Blanda i äppelsockersmeten. Man kan tillsätta lite vatten eller mer olja om smeten är för tjock och trögblandad. Häll smeten i en smord bakform 20x25 cm (eller en rund vanlig kakform 22-25 cm i diameter). Grädda i ca 50 minuter. < Tillbaka