Nu skriver vi för tredje gången om det Ekumeniska mötet, som planeras mellan den 18–24 augusti 2025, för att högtidlighålla hundraårsminnet av det stora ekumeniska Stockholmsmötet från 1925. Med denna artikel vill vi klargöra varför vi inte deltar och är kritiska. Den första artikeln försökte beröra vad vi som ortodoxt kristna menar med termen ”ekumenik” och ”ekumenisk” och hur den felaktigt har använts de senaste 100 åren. Vi beskrev vad den egentligen betyder och hur vi som ortodoxt kristna (om vi nu vill vara traditionellt ortodoxa) ska förstå detta som har hänt sedan 100 år och nu fortfarande händer. Den andra artikeln tog upp biskopens roll i den Ortodoxa kyrkan, för att visa på att den Ekumeniske patriarken inte är en ”andlig ledare för 300 miljoner öst ortodoxa”, som ofta felaktigt påstås i media, men också av företrädare inom ortodoxa kyrkor och särskilt det Ekumeniska patriarkatet. Vi visade på tankarnas historiska ursprung och hur de strider mot traditionell ortodox teologi. I denna tredje artikel vill vi nu i stället, så enkelt som möjligt, beskriva vad som är en ortodox kyrkosyn, ecklesiologi, för alla dem som vill se hur vi traditionellt ortodoxa beskriver det. Den Ortodoxa kyrkans gränser Den Ortodoxa kyrkans enhet är framför allt en enhet i den Ortodoxa tron. Enheten finns i den uppenbarade Sanningen, i det inkarnerade Ordet (Joh 14:6), enheten i vår Frälsare Jesus Kristus. Det är Han som är Kyrkans grundare och dess huvud, som är dess kropp (jmf. Ef 1:22-23, 4:15 och Kol. 1:18). Medlemmar i denna Kropp är alla de troende som har samma ortodoxa tro på den Heliga Treenigheten och tron på vår Frälsare, Gudamänniskan Jesus Kristus, som är döpta med ett ortodoxt dop i den Treenige Gudens namn. Det mest klassiska uttrycket för den Ortodoxa kyrkans syn på enheten i den Ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan formulerades av den Helige Maximos Bekännaren (död 662). Helige Maximos Bekännarens exempel På 600-talet rasade den så kallade Monotheletiska striden i Kyrkan (av grekiska monos "ensam" och thelesis "vilja"). Det var en kristologisk lära som förfäktade att det hos Kristus endast finns en vilja, den gudomliga. Den Helige Maximos Bekännaren tog tydlig ställning i denna teologiska strid. Hans motståndare i den Monotheletiska striden ställde följande fråga till honom: ”Till vilken Kyrka tillhör du? Tillhör du Konstantinopel, Rom, Antiokia, Alexandria eller Jerusalem? Var noggrann med ditt svar, märk att alla dessa kyrkor och de stift som hör till dessa är förenade i nattvardsgemenskap, i union med varandra. Alltså, om du anser dig tillhöra den allmänneliga Kyrkan, som du säger att du gör, så måste du förena dig med dessa kyrkor som redan är i union, annars må du frukta att du följer en ny eller farlig väg och du kommer att dra på dig någon oförutsedd fara”. Helgonet svarade: ”Gud, skapelsens Härskare, har förklarat att den allmänneliga Kyrkan finns i den rätta och frälsande tron på Honom, Han som kallade Petrus ’salig’ då han bekänt Hans Gudomlighet (Matt 16:17-18). Därutöver så skulle jag vilja veta på vilken grund dessa kyrkor är förenade, och om den är passande, så ska jag inte vara åtskild ifrån dem.” ( Patrologia Graeca, Vol. XC, Col 93C-D ) Den Helige Maximos Bekännaren sändes så i exil för sin vägran att underordna sig felaktig tro. I slutet av sitt liv fördes han tillbaka till Konstantinopel för att stå till svars för sin vägran att acceptera Monothelitism och återgå till kommunion med patriarken av Konstantinopel. Som resultat av detta teologiska motstånd mot felaktig tro, och patriarken som företrädde denna, beslöt man att skära ut den Helige Maximos tunga, så han inte skulle kunna tala mer och kritisera patriarken, och hans högra hand, så han inte längre skulle kunna skriva ned sin kritik mot felaktig tro. Sedan sändes han i exil igen, men denna gång till Kaukasus, där han insomnade i Herren den 13 augusti 662. Den helige Maximos anses av den Ortodoxa kyrkan som en ”Bekännare” för sin kamp för ortodox tro och mot patriarker och särskilt patriarken av Konstantinopel, som företrädde felaktig tro. Här har vi kanske ett av de tydligaste exemplen på någon som inte varit i gemenskap med patriarkatet av Konstantinopel och som blev ett av våra största helgon och förebild. Den Ortodoxa kyrkans gränser är Enheten i tron Den Ortodoxa kyrkan, såsom Kristi kropp, är odelbar, oövervinnelig och kan inte fela ”i den rätta och frälsande tron på Honom” (Maximos Bekännaren). Det är dock möjligt för en ortodox individ, eller en grupp personer eller en hel lokal kyrka att förråda den Ortodoxa trons sanning på så sätt att de sakta avlägsnar sig och så småningom helt blir avskärmade från den allmänneliga Kyrkan, på det sätt som Roms kyrka och dess förlängning de protestantiska kyrkorna blev. Detta är dock ofta en långsam process och det är svårt att säga exakt när en person, grupp eller lokal kyrka avskärmat sig Kyrkan. Vi ska komma ihåg att det är Gud som drar tillbaka sin Nåd och inte människor som drar tillbaka Nåden. Det är också möjligt för ortodoxa att temporärt separera då det blir tvister i Kyrkan, på det sätt som den Helige Paulus skriver till de kristna i Korint om (1 Kor 1:10-14). Vid sådana tillfällen är det den Ortodoxa kyrkans dogmer och kanones som får bli sanningens kriterium, eller för att citera den Helige Vincent av Lerins ord (död ca 450): ”det som trotts alltid, av alla och i hela världen” ( Patrologia Latina, Vol. L, Col. 640 ). Alltså, det som ”skapar” ortodox enhet är framför allt ”den rätta och frälsande tron”. Det är alltså inte den eukaristiska gemenskapen med en speciell kyrka (till exempel patriarken av Konstantinopel, Moskva eller någon annan lokal kyrka) som ”skapar” enhet utan enhet finns, där den rätta och frälsande tron är och om denna enhet finns är man i gemenskap med apostlarna och våra helgon. Vad är en ”kanonisk” kyrka? Vi hör också ofta idag att kyrkor och församlingar benämner sig som ”kanoniska” som ”markör” för enheten, men begreppet används oftast felaktigt. Fader Alexander Schmemann skriver högst förtjänstfullt och klargörande angående detta: ”Churches are not ’canonical’! This is a fully Latin notion. Churches are either Orthodox or not, and this by the notion of Apostolic succession, the manifest action of Grace (whether they produce Saints and evidence of the therapeutic Grace of our Faith), and follow the Canons”. En lokal kyrka eller församling kring sin biskop är alltså kanonisk på grund av den tro och det liv den för, och inte på grund av den relation den har till en annan kyrka. Den högsta kyrkliga makten (patriarken, synoden etc.) är inte i sig själv och av sig själv kanonicitetens källa , utan det är tvärt om. I genuin ortodox tradition så är det istället den kyrkliga makten självt som står under  kanones och dess beslut är giltiga och kan erkännas så länge som de är i överensstämmelse med kanon. Det vill säga, det är inte en patriarks eller synods beslut som skapar och garanterar kanonicitet, utan tvärtom, det är beslutets kanonicitet som ger det sann auktoritet och kraft. Sanning och inte makt, är kriteriet, och kanones, precis som Kyrkans dogmer, uttrycker Kyrkans sanning . Ingen makt eller auktoritet kan förvandla heresi till ortodoxi eller göra något som inte överensstämmer med kanones och Kyrkans samlade vittnesbörd genom tiderna kanoniskt. Det är därför Maximos Bekännaren kan säga: ”En person med sanningen utgör majoriteten”. Om en kyrka eller församling är kanonisk beror på om de lever ett ortodoxt liv i överensstämmelse med vår tradition. Sanningen skapar legitimitet och inte storleken eller relationen. Om något uppkommer i Kyrkan som strider mot den ”rätta och frälsande tron”, såsom Maximos Bekännaren definierar enhetens källa i den Ortodoxa kyrkan, har de troende inte bara en rättighet utan en skyldighet såsom Guds folk att reagera. Man ska givetvis vara lydig sin lokale biskop, men om denne lär något nytt skriver Fader Georges Florovsky: ”lydnadens plikt upphör när en biskop avviker från den allmänneliga normen och folket har då rätt att anklaga honom och till och med att avsätta honom”. Om felaktig tro eller teologiska innovationer uppkommer inom den Ortodoxa kyrkan ska enligt ortodox tradition kyrkligt motstånd mot denna tro involvera tre steg:  1. Det första steget är att avskärma sig från den felaktiga tron, det vill säga avbryta gemenskapen med de som är bärare av denna ”tro”. 2. Det andra steget fortsätter genom en teologisk vederläggning av den felaktiga tron, på grundval av Kyrkans synodala, kanoniska och patristiska tradition. 3. Och det tredje steget avslutas med ett fördömande av ”tron”, nu kallad ”heresi”, och ett fördömande av eventuella obotfärdiga som delar denna tro (nu kallade ”heretiker”) efter det att de fått förklara sin ”tro” inför en allmän, pan-ortodox synod. På så sätt bekräftas och stadfästs den ”rätta och frälsande tron” som upprätthåller enhet i den Ortodoxa kyrkan och manifesterar kanonicitet. Konsekvenser Det är alltså vår fasta övertygelse att det som hände vid Stockholmsmötet för hundra år sedan var en begynnelse av något som kommit att leda till en allvarlig schism inom den Ortodoxa kyrkan, mellan de som deltar i den Ekumeniska rörelsen och som inte längre ser den Ortodoxa kyrkan som unik, och alla vi som ser detta som en ny kyrkosyn, ecklesiologi, utan patristiska rötter. Denna schism är högst olycklig och späs för närvarande på av det Ekumeniska patriarkatets företrädare, som lanserat en ny syntes efter 500 år av muslimskt förtryck, där man ser den Ekumeniske patriarken som enhetens ursprung, med makt över andra, något som vi alltså hävdar inte är i överensstämmelse med genuin ortodox teologi. Denna konflikt blir inte enklare av den situation som rått i Ryssland sedan 1927, med en kyrka som fungerat som marionett först till en ateistisk sovjetregim och nu som marionett åt Putin för att ge support för deras angreppskrig mot Ukraina. Man bör komma ihåg att cirka 40–50% av världens ortodoxt kristna bor i Ryssland eller Ukraina, medan mindre än 0,01 promille (0,00001%) av världens ortodoxa finns under Konstantinopels patriarkat (dvs i Turkiet). Hur ska jag då tänka som ”enkel” ortodoxt kristen? Ja, tror du att Kristi kyrka finns där den ”rätta och frälsande tron” är, då ska Du inte delta i Stockholmsmötet i slutet av augusti eller stödja de ortodoxa kyrkor som deltar, utan hålla Dig borta från dem. Att tala vänligt med kristna av annan tro än vår är självklart aldrig fel i sig utan något vi som ortodoxt kristna uppmuntras till. Vi vill ju så klart sprida det ljus vi så ovärdigt själva fått ta emot, men det innebär inte att vi måste fira protestantiska lovsångsgudstjänster (som kommer att ske under denna vecka) med andra som inte delar vår tro och erkänna deras kyrkor som del av Kyrkan och deras sakrament som Mysterier. Vi har Helige Maximos Bekännaren som vår förebild och vi bryr oss inte om ”Konstantinopel, Rom, Antiokia, Alexandria eller Jerusalem” om de inte omfamnar den ”rätta och frälsande tron” som helgonet uttryckte det. Vill Du också dela genuin och sann ortodox tro, tradition och heliga kanones, så ”kom och se” (Joh 1:46)!   Fader Anders Åkerström, biskopsvikarie för Stockholms Ortodoxa Stift

Mellan den 18-24 augusti 2025 arrangerar Sveriges kristna råd den Ekumeniska veckan i Stockholm för att högtidlighålla hundraårsminnet av det stora ekumeniska Stockholmsmötet från 1925. Bland inbjudna gäster märks särskilt patriarken Bartholomeos, patriark av Konstantinopel, den romersk-katolske ledaren för Kristen enhet ärkebiskop Flavio Pace och den syrisk-ortodoxe patriarken av Antiokia Mor Ignatius Aphrem, förutom såklart alla företrädare för de större trossamfunden i Sverige. Det planeras att arrangeras cirka 60 seminarier, lovsångsgudstjänster enligt protestantisk modell och hålla högtidsgudstjänst med inbjudna internationella kyrkoledare och gäster, där även det svenska kungahuset och den svenske statsministern ska delta. Den absoluta majoriteten av alla seminarier behandlar ämnet fred och några få miljö och klimat. Inget seminarium behandlar specifikt teologiska frågor inom de klassiska ämnena inom dogmatik, vilket är synnerligen signifikant utifrån vilken utvecklig som skett på hundra år inom den så kallade ekumeniska rörelsen. Vad var Stockholmsmötet och hur ska vi som ortodoxa förhålla oss till detta? Världskyrkomötet i Stockholm som arrangerades mellan den 19 till 29 augusti 1925 framstår i kyrkligt-globalt perspektiv som det märkligaste – och i högsta grad det mest spektakulära – evenemanget i svensk kyrkohistoria. Nathan Söderblom I mötet representerades två tredjedelar av världens kristna trossamfund av 631 valda delegater från 37 länder och ett par hundra enskilda deltagare från Kina, Japan, Syd- och Östafrika, Sydamerika, Kanada och Australien. Mötet inleddes i Storkyrkan i Stockholm och avslutades i Uppsala domkyrka. Dess upphovsman och främste organisatör var ärkebiskop Nathan Söderblom och dess aktuella bakgrund var världsnöden efter första världskriget. Söderbloms samlade hjälpinsatser för krigets offer förlänade honom Nobels fredspris 1931. I inbjudan till mötet hette det: ”Vi avser inte att ta upp frågor om tro och kyrkoförfattning, även om vi ingalunda underskattar deras betydelse, men nödläget i världen är så brännande och behovet av gemensamt handlande av alla kristna så trängande att vi inte kan invänta hela kristenhetens återförening innan vi med hjärta och händer verkar för att Guds vilja må ske på jorden liksom i himlen.” De ortodoxa deltagarna tillsammans med Nathan Söderblom på väg till Uppsala domkyrka. Den Romersk-katolska kyrkan, som var och är världens största kristna trossamfund avvisade direkt inbjudningen. Påven Benedictus XV förnyade 1922 förbudet för katoliker att samarbeta med kristna av andra trossamfund ens i praktiska ärenden. Vatikanens dagstidning Osservatore Romano  skrev: ”Man kan inte skilja sig från Rom utan att skilja sig från Kristus.” Mottot för Stockholmsmötet var ”gemenskap i bön och tjänst” och fem kommissioner behandlade var för sig ekonomiska, industriella, sociala, moraliska och mellanfolkliga problem, kristen uppfostran och organisationen av samfundens samarbete. Från den Ortodoxa kyrkan deltog flera biskopar. Enligt Svenska Dagbladets årsbok deltog vid mötets högtidliga öppnande i Rikssalen den 19/8 i Stockholms slott: ”Patriarken Photios av Alexandria, Metropolit Nikolaos av Nubien, Arkimandriten Kalliopios av Alexandria, Metropolit Germanos av Thyateira, Metropolit Nicolae av Transsylvanien, Metropolit Stephan av Sofia, Metropolit Nectarie av Bukowina och Ärkebiskop Georgios av Jerusalem” (se Svenska Dagbladets årsbok ). De ortodoxa deltagarna på väg till slottet för öppningen av Stockholmsmötet. Öppning av det ekumeniska mötet i Rikssalen i Stockholms slott. De Ortodoxa kyrkornas deltagande i detta möte i ett historiskt perspektiv Första världskriget var slut, det Osmanska riket besegrat. Det s.k. Turkiska självständighetskriget följde 1919-23. Folkmordet på pontierna där 350 000 (av totalt 750 000 invånare) grekiska pontier, som levde i de historiska trakterna av Pontos Euxinos (sedermera svartahavskusten i nuvarande Turkiet), blev systematiskt utrotade. Metropolit Dorotheos av Brussa, som var Locum tenens (ställföreträdare) till det patriarkala sätet av Konstantinopel, (1919–1921) hade skickat sitt ökända brev med titeln ”Till alla kristna kyrkor i hela världen”, som markerade en ny kyrkosyn i Konstantinopel. Den märklige Meletios Metaxakis hade 1922 blivit patriark av Konstantinopel, efter att ha mutat sig till patriarkstolen. Ett av hans första beslut som patriark var att erkänna giltigheten i den Anglikanska kyrkans mysterier, vilket föranledde protest från den Romersk-katolska kyrkan. Han genomförde en pan-ortodox kongress med få deltagare för att modernisera den Ortodoxa kyrkan och förbereda ett kalenderbyte av kyrkliga högtider, så att man skulle följa samma kalender som i väst. Han fördrevs direkt efter kongressen av missnöjda präster och lekmän och fick avgå. Kalenderbytet genomfördes ändå av vissa ortodoxa kyrkor 1924, vilket orsakade en djup splittring som pågår än. Och avslutningsvis har vi den Ryska kyrkan som efter den ryska revolutionen utsattes för den största ateistiska förföljelse som ägt rum under 1900-talet. Med detta som bakgrund är det lätt att förstå varför ortodoxa gärna ville åka till Stockholm i hopp om hjälp att reda ut sina egna problem med militanta muslimer, ateister och kyrkliga galningar som hotade att utplåna deras traditionella kyrkor. Men vad är då ekumenik och hur ska en ortodoxt kristen förhålla sig till allt detta? Även om de ortodoxas närvaro vid Stockholmsmötet 1925 kan förstås utifrån den historiska bakgrunden, så kan vi konstatera att dess frukter banade väg för Kyrkornas världsråds bildande 1948 och den politiska ekumenik som sedan följde, framför allt sedan 1970-talet. Vad är då ekumenik? Orden ”ekumenik” eller ”ekumenisk” kommer från det grekiska ordet "oikos" som betyder hus eller hushåll. Därför betyder ordet ”ekumenik” bokstavligt talat något som relaterar till hela Kyrkans ”hushåll”, inte något specifikt för den lokala församlingen eller platsen, utan något som rör helheten. I den ortodoxa förståelsen av denna term, historiskt använd, finns en känsla av universalism, något som är för hela Kyrkan. Det finns naturligtvis finns många saker i Kyrkans liv där lokal uppmärksamhet krävs. Faktum är att den stora majoriteten av Kyrkans fokus ofta ligger på den lokala situationen på en given plats, en given församling, en given präst, en given biskop och dennes ställning inför Gud. Men det finns andra viktiga områden där Kyrkan behöver bekymra sig över helheten, som berör varje ortodoxt troende på varje plats och i varje tid. Och detta skulle språkligt sett vara att använda ”ekumenik” på ett helt ortodoxt sätt för Kyrkan att ta itu med och ägna sig åt de omständigheter eller de frågor och de behov som påverkar hela den Ortodoxa kyrkan. Detta är den språkliga betydelsen av ordet ”ekumenik”. Det är dock värt att påpeka att nästan ingen använder termen ”ekumenik” eller ”ekumenisk” på detta sätt idag. Den egentliga och verkliga betydelsen av ordet har gått helt förlorad. Innan vi går in på hur orden används idag, låt oss titta på den andra formen, adjektivet ”ekumenisk”. Den Ortodoxa kyrkan har genom hela sin historia valt att tillämpa denna titel ”ekumenisk” på vissa koncilier som hon anser vara relevanta för alla ortodoxt kristna i varje lokal del av Kyrkan, hos varje patriark, varje metropolit eller ärkebiskop, varje biskop, varje präst, varje jurisdiktion och i varje generation. Det finns en viss grad av hur ett koncilium kommit att kallas ”ekumeniskt”, eftersom inte alla större kyrkomöten fått denna titel, och vi vet också att den Ortodoxa kyrkan är de ekumeniska konciliernas kyrka och att detta är något viktigt i vår Kyrkas självförståelse. Att ett koncilium anses vara ekumeniskt är i viss mån relaterat till försöket att sammanföra alla biskopar från hela kyrkan till en plats för att behandla viktiga ämnen som vållat strid inom Kyrkan. Det är värt att notera att inget av de ekumeniska koncilierna faktiskt varit universellt i denna bemärkelse. Det har aldrig funnits ett koncilium där varje enskild biskop i Kyrkan varit närvarande. Mycket viktigare för Kyrkans förståelse av ett koncilium som ”ekumeniskt” har varit mottagandet och dess plats i det ortodoxa livet. Om vi till exempel tar det första och största av de ekumeniska koncilierna, det i Nicea år 325 e.Kr. (som vi i år firar 1700 års jubileum av), försökte det vara det största konciliet i Kyrkans historia fram till den dagen, och det var det verkligen. Det var också det första konciliet med en kejserlig närvaro, där den nyligen omvände kejsaren Konstantin sammankallade och bekostade detta viktiga koncilium. Men det var inte universellt i den meningen att varenda biskop i Kyrkan var närvarande. Detta var helt enkelt inte en praktisk möjlighet då. Det behöver också sägas att man inte omedelbart förstod att det Första konciliet i Nicea skulle betraktas som ”ekumeniskt” i den meningen att det berörde alla och varje generation. Detta ansågs inte vara ett de facto  resultat omedelbart efter konciliet. Alla insåg att konciliet var viktigt och betydelsefullt, men först med tiden och genom Kyrkans mottagande, till stor del genom vissa helgons tillskyndan, blev det kallat och ansett som ekumeniskt. Den Helige Athanasius var en av de stora rösterna som förde Nicea till en central plats i kyrkohistorien. Kyrkan kom därför att tilldela detta koncilium dess ekumeniska status. Det som gjordes här, inspirerat av den Helige Ande och lett av Kristus, Kyrkans överhuvud, var ett svar på den oro som Arius lära väckte i Kyrkan. Det gällde inte bara människorna i Nicea, Asien eller Balkan, utan alla ortodoxt kristna överallt och i varje tid. Därför räknas detta koncilium som “ekumeniskt”. Så besluten från det konciliet, när det blev ”ekumeniskt” i Kyrkans sinne, är saker som berör varje tid och varje plats. Det är därför vi håller oss så troget som möjligt till dessa så kallade ”ekumeniska” koncilier även idag. Vi som befinner oss på 2020-talet, 1700 år efter mötet i Nicea, där vi har en helt annan värld än då, kan ändå nu se detta mötes universella relevans! Så använder vi alltså termen ”ekumenisk” inom den Ortodoxa kyrkan för att beskriva koncilier som fått denna universella status och dess allom giltiga auktoritet. Det finns även en annan användning av termen ”ekumenisk” som vi omfamnar i den Ortodoxa kyrkan, som bör nämnas innan vi kommer till den version av ”ekumenik” som vi faktiskt ser i världen omkring oss och som många uppfattar att termen står för, fast den inte gör det. Och denna andra betydelse som Kyrkan har omfamnat under en stor del av sin historia har varit att ge titeln ”ekumenisk” till en viss biskop, en patriark av kyrkan, som väljs genom gemensamt samtycke från alla de andra. Inte genom någon gudomlig rätt eller gudomlig auktoritet hos ett specifikt patriarkat, utan genom Kyrkans samtycke att i bön och i sin enhet tilldela lydnaden till en av sina biskopar att stå som ett slags ”medelpunkt” för hela Kyrkans gemensamma angelägenheter. Denna patriark gavs titeln ”ekumenisk”, inte från den äldsta tiden, utan detta växte fram senare i slutet av 500-talet. Denna titel användes sällan i början och när den började användas var den faktiskt kontroversiell och ogillad av många heliga biskopar. Ett exempel är påven Gregorius den Store, som kallade epitetet för ett ”förmätet och antikristligt anspråk”. Men när termen började bli vanligare missförstods den ofta som att en biskop har auktoritet över andra biskopar, och att en biskop har en unik gudomlig karisma  för att främja och skydda Kyrkans enhet. Samma felaktiga idé och tanke dök även upp i Västerlandet och utmynnade i teorin om påvens primat, som blev särskilt problematisk i och med det Första Vatikankonciliet (1869-70) och dogmen om påvens ofelbarhet. Detta har aldrig varit den autentiska förståelsen av vad en ”ekumenisk patriark” är. Snarare var och är rollen en hederstitel genom vilken alla biskopar, kan se ett gott exempel på ledarskap som ger innehavaren ett visst uppdrag och genom vilken frågor som rör Kyrkans enhet kan ha en slags fokuspunkt. Till exempel, närhelst en grupp samlas för att ha ett möte, måste någon leda mötet och det är samma sak med kyrkoråd, som med biskopsmöten och synoder. När biskopar i god ordning samlas, måste det finnas någon som samlar dem, som underlättar deras möten, deras diskussioner och deras bön. Men denna individ har inte någon högre status över de andra. Han har ingen särskild karisma som gör honom överlägsen de övriga. Anden vägleder möten av biskopar och vägleder varje biskop unikt och direkt. Det finns ingen auktoritet från någon biskop, oavsett rang, över andra. Det är kyrkomötets röst, alla biskopar tillsammans, som talar med Andens välsignelse, men behovet finns ändå alltid att någon kallar alla samman och därför har denna term ”ekumenisk” tilldelats patriarker genom tiderna på detta sätt. Men en patriark kan ju falla från den rätta och sanna tron, liksom vilken biskop som helst, och då har han heller ingen auktoritet längre att samla andra. Det finns perioder i kyrkohistorien där den ekumeniske patriarken varit avfallen från tron, som under den så kallade monotheletiska striden på 600-talet och när en patriark ingick en union med den Romersk-katolska kyrkan i Lyon 1284 och Florens-Ferrara 1439, och så har vi ju förstås även 1900-talets problematik som vi återgett tidigare, med Meletios Metaxakis, som jagades från patriarkatet av lekmän och präster, men som ändock lyckades sätta en splittring av Kyrkan i verket. Felaktig respektive sann betydelse av ”ekumenik” Men låt oss nu komma till den felaktiga betydelse av ”ekumenik” som ofta berör oss idag och som vi möter i den kommande ekumeniska veckan till minne av Stockholmsmötet 1925. Den korrekta definitionen av ”ekumenik”, som vi gått igenom ovan, används tyvärr närmast aldrig. I stället uppfattas nu termen ”ekumenik” nästan universellt som namnet på ett fenomen från början av 1900-talet, vilken i grunden bygger på en protestantisk förståelse av kyrkan. För att förenkla detta, så är denna förståelse att kyrkan är något abstrakt, något som inte helt eller uteslutande kan identifieras med någon ”version” av kyrkan man ser på jorden, det vill säga kyrkan är till sitt väsen osynlig. Alla trossamfund i världen kan därmed vara en del av Kyrkan. Begreppet ”kyrka” blir därmed som ett slags paraply, som omfattar alla olika ”variationer” av de som anser sig vara kristna. Men ingen enda av dessa kan göra det påståendet att ”de är Kyrkan”. Snarare är det i hela ”hushållets” ("oikos") gemenskap, och det är så termen ”ekumenik” används här. Det är i den stora gemenskapen av ”helheten i sin mångfald” som Kyrkan uppenbaras, enligt denna felaktiga uppfattning av vad Kyrkan är. De ortodoxa deltagarna på väg från Ärkebiskopsgården till Uppsala domkyrka för avslutningsceremonin. Problemet för ortodoxt-kristna är att detta är fundamentalt oförenligt med den förståelse av Kyrkan, som vi har fått från apostlarna och från just de koncilier som kallas ”ekumeniska”, som vi nämnde tidigare. Detta betyder förstås inte att de människor som ansluter sig till dessa tankar nödvändigtvis är onda eller dåliga. De är säkerligen fromma och har välmenande intentioner, men det betyder dock att detta inte är en traditionell ortodox tro på Kyrkan, som någon ortodoxt kristen kan omfamna, utan med nödvändighet måste ta avstånd ifrån. När vi bekänner, som vi gör i Trosbekännelsen, som ju är ”produkten” av dessa ekumeniska koncilier, och säger att vi tror på ”en enda, helig allmännelig och apostolisk kyrka” då är detta inte för oss en abstrakt idé, som omfattar en stor mängd människoskapade institutioner. Detta är i stället en direkt hänvisning till den ”institution”, som skapades av Gudamänniskan Jesus Kristus, Hans Kyrka, Hans kropp som existerar idag, här och nu, som den har gjort sedan Han grundade den, bland sina apostlar, genom valet och utväljandet av dem och deras efterträdare, som avskilts till att vara Hans biskopar, Hans präster, Hans diakoner och alla andra med vigningstjänst inom Kyrkan. Denna institution, Kyrkan, är den konkreta verkligheten av denna hierarkiska tro. Detta är den ”enda heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan” och de som skiljt sig från denna institution, därför att man drivits av annan tro än den Kyrkan kommit överens om vid ekumeniska koncilier, tillhör inte längre denna gemenskap. Vi kan naturligtvis se i dem som lämnat Kyrkan olika grader av anslutning till Kristi evangelium och till Kristi bud. Men det enda sättet att helt följa vår Frälsares bud är att följa det som Han instiftade, och varje avvikelse från det är att avvika från Hans lära. Så för ortodoxt kristna är denna förståelse av ”ekumenik”, att det finns många olika kristna trosuppfattningar som utgör Kyrkan, i grunden felaktig. Detta är inte bara oförenligt med ortodox självuppfattning, inte bara annorlunda, utan faktiskt en fullständigt omöjlig tro. För att tydliggöra hur omöjligt denna uppfattning är har flera Ortodoxa kyrkor lagt till ett anathema, en bannlysning, till den text vi läser högt den Första söndagen under Stora Fastan, den söndag som kallas Ortodoxins triumf. Vår systerkyrka, den Ryska utlandskyrkan, var den första Ortodoxa kyrkan som gjorde detta tillägg 1983. En del anklagar dock dem som lagt till detta anathema mot ekumenik för en så kallad ”halmdocka-argumentation” (på engelska straw-man argument ), det vill säga att man först bygger upp en nidbild av motståndarens åsikter och argument för att sedan argumentera mot denna nidbild. De menar att ingen ortodox som deltar i den ekumeniska rörelsen omfattar den så kallade ”gren-teorin”, där alla kristna kyrkor skulle vara grenar i ett och samma träd och att kyrkan i första hand är osynlig, som vi beskrivit utförligt ovan. Det är givetvis sant att det finns kritiska röster och olika förståelse inom olika ortodoxa kyrkor, men om man studerar innehållet och bönerna som används på ekumeniska gudstjänster, så kan man enkelt upptäcka en teologi som står i direkt motsats mot vår förståelse av Kyrkan, som till exempel när man ber om ”Kyrkans synliga enhet” eller när ortodoxa sätter på sig sina skrudar och går i procession med andra trossamfund och talar om dessa samfund som ”systerkyrkor.” En gobeläng som hänger i Uppsala domkyrka för att skildra de ortodoxas deltagande i Stockholmsmötet 1925. Tyvärr så är det en minoritet av Ortodoxa kyrkor som idag upprätthåller en traditionell ortodox tro kring Kyrkan. Många anser i stället att ekumenik är ett bra och vänligt sätt att interagera med andra kristna samfund, föra dialog, tala etcetera. Allt detta har naturligtvis vi traditionellt ortodoxt kristna ingenting emot. Vi ska vara vänliga och artiga mot alla! Och inte bara det, det finns dessutom ett imperativ från Kristus själv, att tala i kärlek till våra medmänniskor, våra bröder och systrar, och visa dem sanningen. För oss betyder ekumenisk dialog alltid exakt och uteslutande just detta, att tala om sanningen , om Kristi enda Kyrka. Det är vår plikt att visa dem detta ljus, som vi så ovärdigt har mottagit, i myllret av trossamfund och nutida teologiska idéer, för andra, som inte känner den Ortodoxa kyrkans fullhet. Detta var också utgångspunkt för flera av de som deltog i ekumeniska dialoger under den första delen av 1900-talet, såsom Fader George Florovsky, men sedan tog dialogen en annan vändning. Vad vi sett under den senare delen av 1900-talet och vi ser idag ibland de ortodoxt kristna, som deltar i Kyrkornas världsråd och Sveriges Kristna Råd, är att de accepterar att vara i ett sammanhang, där det finns en syn på kyrkan att den är en ”blandning” av vad som i grunden är mänskliga tolkningar av Kristi evangelium och som inte har något stöd i den ortodoxa teologin från de Ekumeniska koncilierna. Metropoliten av Kalcedon deltar vid firandet av Apostlarna Petrus och Paulus i S:t Peterskyrkan i Rom, tillsammans med den nye påven Leo Dessutom har man inga problem med att fira gudstjänst och be tillsammans med dem, som man inte delar tro med, något som var helt otänkbart för våra heliga fäder och helgon i den Ortodoxa kyrkan i forna tider. Man talar dessutom om andra ”kyrkor” som systerkyrkor och erkänner dem som just kyrkor och därmed en del av Kyrkan. Detta är något vi traditionellt ortodoxt kristna inte kan och aldrig kommer att kunna acceptera. Metropoliten av Kalcedon tillsammans med Påven Leo framför relikerna av Petrus och Paulus Hundraårsjubileet av Stockholmsmötet som kommer att firas i Stockholm och Uppsala är en sammankomst där, enligt deras reklam, Konstantinopels patriarkat deltar med sin högste ledare, samt den Georgiska kyrkan och Kristi förklarings rysk-ortodoxa församling, som nu förtiden står under den bulgariska ortodoxa kyrkan. Dessa ortodoxa kyrkor kommer att delta aktivt med predikningar och liturgiskt med processioner, tal och bön. Huvudtemat för mötet är fred, och det är självklart i sig inget dåligt tema, om detta vore ett politiskt möte med företrädare för olika ideologier, men nu är det ju inte det utan ett möte för trossamfund. Det är onekligen en intressant iakttagelse att de ekumeniska möten som arrangerats sedan slutet av 1960-talet mest har fokuserat på inomvärldsliga frågor som fred, klimat och sociala orättvisor. Man kan ställa sig frågan vad företrädarna tror är det centrala i den kristna tron och det teologiska uppdraget? Är den nutida så kallade ekumenikens primära syfte att uppnå ”andlig enhet” eller att bli en slags allmän moralisk eller politisk röst i samhället? Har inte frågor som människans kamp för frälsning, Kristi gudomlighet, sakramentens roll och Bibelns och Ekumeniska konciliers auktoritet hamnat i skymundan, när fokus i huvudsak ligger på klimat, flyktingpolitik eller fredsarbete? Är det inte så att de som alltför starkt engagerar sig i samhällsfrågor riskerar att reducera kyrkans budskap till politiska ståndpunkter? Är det inte så att Kyrkornas världsråd och Sveriges kristna råds uttalanden uppfattats av omvärlden som ensidigt politiska eller partipolitiskt färgade? Är det inte bara en ytlig enhet som skapas, där frågor om lära och bekännelse ”sopas under mattan” för att enas i praktiskt arbete i sociala frågor? Man kan ställa så många frågor, utan att få några adekvata svar som är i överenstämmelse med ortodox tradition. Om man därför som ortodoxt-kristen känner tveksamhet och tillhör någon av de ortodoxa kyrkor som har denna slags ”mellanmjölk” variant av ortodoxi, så rekommenderar vi att man omedelbart lämnar de sammanhang där detta befrämjas. Man behöver inte delta i ”ekumeniska möten” och gå på protestantiska lovsångsgudstjänster, även om en patriark från Konstantinopel deltar. Bättre är att följa de Ekumeniska koncilierna och den tro som vi har fått som gåva därifrån och arbeta på vår frälsning i lydnad mot Kyrkans heliga tradition, så att vi alltid kan vara goda exempel på den tro som anförtrotts till våra heliga fäder och som vi fått i uppdrag att föra vidare till kommande generationer. Vårt uppdrag är att bära vittnesmål om den frälsande tron, be och fira gudstjänst, och vi kommer mer än gärna och berättar om vår tro och vårt sätt att be och fira Liturgi för alla som vill lyssna och är intresserade av frälsning. Detta är vår vision och mission i den Ortodoxa kyrkan! Att delta i inomvärldsliga manifestationer för fred tillsammans med andra trossamfund, vars tro och traditioner vi inte delar, bidrar inte direkt till denna vision. I år firar vi alltså det Första ekumeniska konciliets 1700 års jubileum. Vi kommer att fira det på den exakta dagen konciliet avslutades den 25 augusti enligt Kyrkans kalender (7 september enligt nya kalendern). Vi gör det med morgongudstjänst (orthros) och den Gudomliga Liturgin på morgonen och arrangerar sedan en teologisk afton på kvällen i vår församling Heliga Konstantin och Helena (Vårberg-Stockholm), där vi får tala om Niceakonciliets betydelse för vår frälsning. Så vill vi ge vittnesbörd om ortodoxt kristen tro i en förvirrad värld. Är du också intresserad av frågor som rör vår frälsning så ”kom och se” (Joh 1:46)! 19 juni/2 juli 2025 Helige Johannes Maximovitch, Ärkebiskop av Shanghai och San Francisco Fader Anders Åkerström, biskopsvikarie för Stockholms Ortodoxa Stift

Media i Sverige har nu börjat skriva om det ekumeniska mötet som ska äga rum i Stockholm och Uppsala mellan den 18-24 augusti 2025 för att fira 100-årsjubileet av Stockholmsmötet 1925. Tyvärr kan man inte räkna med att journalister vet speciellt mycket om kyrko- och samfundsvetenskap eller teologi. Något som är särskilt påtagligt är hur lite de vet om den Ortodoxa kyrkans traditionella kyrkosyn (ecklesiologi). Tidningen Dagen har till exempel följande text som tydligt visar hur förvirrade dessa journalister är: ”Två av den ortodoxa kyrkans främsta patriarker, hans allhelighet ekumeniska patriarken Bartholomeos I, ärkebiskop av Konstantinopel, och hans helighet Ignatius Aphrem II, som företräder syrisk-ortodoxa kyrkan med säte i Damaskus, gästar veckan”. Att det rör sig om två helt olika kyrkosamfund verkar inte journalisten vara medveten om. Den Syrisk-ortodoxa kyrkan tillhör ju den orientaliska kyrkogemenskapen som lämnade den Ortodoxa kyrkan vid konciliet i Kalcedon 451, men det verkar vara ointressant här. I stället är tydligen titlar viktiga och att betona att det finns patriarker av högsta rang, ungefär som påven i Rom –”de främsta patriarkerna”. Något som man ofta ser i media är beskrivningen av patriarken av Konstantinopel som ”andligt överhuvud för världens 300 miljoner ortodoxa”, ungefär som att patriarken skulle vara en ”östlig version” av påven i Rom. Även påven av Rom har ju också antytt detta, då de senaste påvarna talat om att ”kyrkan har två lungor” och med detta menat dem själva (som representant för den Romersk-katolska kyrkan) och patriarken av Konstantinopel (som representant för den Ortodoxa kyrkan). Denna felaktiga kyrkosyn är ju tyvärr också ofta förekommande bland ortodoxa, där man ser ”relationen” till patriarkatet av Konstantinopel som det som skänker en ortodox kyrka sin legitimitet. Det är dock inget annat än vad man inom teologin kallar ”latinsk subordinationism”, där relationen till påven i Rom är det som skänker juridiskt erkännande, och detta har aldrig varit traditionell ortodox kyrkosyn, vilket framstående teologer som Fader Georges Florovsky och Fader Alexander Schmemann brukade betona. Den ortodoxa synen på biskopens roll och primat samt Kyrkan som konciliär I ortodox teologi är i stället Kristi kyrka grundad på den sanna tron. Biskopen är dess väktare och lärare, och varje biskop som bekänner denna tro är jämlik med de andra. Ingen plats eller biskop har rätt till exklusiv auktoritet över andra. Varje lokal kyrka, med sin egen biskop, bär Kristi närvaro i den Gudomliga liturgin. Den lokala kyrkan är inte bara en del av en större helhet, utan en fullständig Kyrka i sig, med hela trons rikedom och fullhet. Inom den ortodoxa traditionen har ingen lokal kyrka, oavsett historisk betydelse, särskilda privilegier för att tolka eller bevara tron. Att vissa säten fått ett hedersprimat – alltså en plats i rangordningen – är en sak. Att däremot kräva juridisk överhöghet över andra lokala kyrkor är något helt annat och strider mot Evangeliet (till exempel Matt 19:30). En sådan inställning leder till villolära, som vi sett i det romersk-katolska påvedömet, och som så småningom ledde till schismen mellan öst och väst. Patriarkatet av Konstantinopel har ibland framträtt som ledande, särskilt efter att andra patriarkat försvagats under muslimskt herravälde, efter mitten av 1400-talet. I praktiken har det då fungerat som en sorts samordnande instans. Men detta innebär inte att Konstantinopel har rätt till någon överhöghet. Enligt kanonisk tradition (bl.a. kanon 3 från det Andra ekumeniska konciliet och kanon 36 från Trullo-konciliet) är patriarken av Konstantinopel ”den förste bland jämlikar” ( primus inter pares ) – inte en överordnad ledare. Kristus är och förblir kyrkans enda huvud (Kol 1:18). Biskopar är Kristi tjänare, kallade att vårda, tjäna och bygga upp Guds folk, inte att härska och underordna. Den Apostoliska kanon 34 visar att varje biskop har ansvar i sin kyrkliga provins, men att större beslut måste fattas i samverkan med övriga biskopar och med respekt för den gemensamma synoden. Den Ortodoxa kyrkan har alltid betonat betydelsen av koncilium i Kyrkans liv, en plats där biskopar samlas för att diskutera gemensamma problem. Kyrkan bekänner att konciliet är det främsta instrument som Gud har valt för att leda sitt folk och därför talar ortodoxin om sin Kyrka som i huvudsak konciliär. Relationen mellan biskopen och hans flock är ömsesidig. Biskopen är den gudomligt insatta läraren av tron, men att vara väktare till tron tillfaller inte endast biskopen utan hela Guds folk, biskopar, prästerskap och lekfolk. Hela Guds folks plats som väktare av tron måste hållas i åminnelse då vi studerar konciliets auktoritet. Ett koncilium av biskopar kan givetvis fela och förleda. Av detta skäl betraktas ett koncilium inte som legitimt om det inte accepteras av hela Kyrkan. Såsom Fader Georges Florovsky ofta betonade så skulle inte den Ortodoxa kyrkan accepterat de s.k. sju ekumeniska koncilierna om de inte reflekterat Kyrkans "allmänna medvetande". Missbruk av kanones och Konstantinopels nuvarande anspråk Vissa nutida teologer hävdar dock att Konstantinopel har rätt till en övergripande jurisdiktion, särskilt över så kallade ”barbariska” (icke-ortodoxa) folk, med stöd i kanon 28 från det Fjärde ekumeniska konciliet. Men denna tolkning saknar stöd i den patristiska traditionen och leder i praktiken till en sorts ny ”påvekyrka” i öst, en slags ”ortodox papism”. Historiska omständigheter, särskilt efter Konstantinopels fall 1453, bidrog till att patriarkatet i Konstantinopel blev politiskt starkare och är den historiska bakgrunden till den utveckling vi nu ser och anledningen till att så många missförstår patriarkatets roll. I det Osmanska riket blev patriarken av Konstantinopel en sorts ledare för alla ortodoxt kristna under den muslimska överheten (Rum millet). Men detta innebar inte någon gudomligt given makt, utan var en praktisk lösning i en svår tid. Under muslimsk överhöghet brydde sig inte  till och med patriarker av Jerusalem och Antiokia att vara i sina kyrkoprovinser utan bodde, vistades och styrde sitt patriarkat från Konstantinopel, vilket ytterligare kom att påverka synen på kyrkoledare och Konstantinopels roll att företräda den ortodoxt kristna ”folkgruppen” oavsett etnicitet i det osmanska väldet. Under 1800- och 1900-talen växte därmed också tanken fram att Konstantinopel var ”moderkyrkan” som ensam kunde ge andra kyrkor självständighet (autokefali). Detta synsätt har förstärkts genom bland annat patriarken Meletios Metaxakis, han som sammankallade det så kallade ”pan-ortodoxa konciliet” 1923 för att bland annat besluta om ny kyrklig kalender (den så kallade Nya kalendern) och som tog initiativ till att lägga ortodoxa kyrkor i diasporan (Europa, Amerika, Australien) under Konstantinopels jurisdiktion. Han drevs ju av troende bort från Konstantinopel och blev så småningom patriark och påve av Alexandria där han beslutade att lägga till titeln ”av hela Afrika” till sitt anspråk. Allt detta är ett tydligt avsteg från den genuina ortodoxa traditionen och visar på den nya ”teologiska trend” som 500 år av muslimsk överhet och förföljelse så småningom förde med sig. Meletios Metaxakis och hans efterföljare av patriarker av Konstantinopel började alltså att tolka gamla kanones som att alla områden som inte tillhör en annan kyrka automatiskt faller under Konstantinopel. Patriark Bartholomeos idag fortsätter denna linje. Begreppet ”moderkyrka” används inte längre som ett artigt uttryck, utan som grund för en ny lära där Konstantinopel hävdar sig ha ständig makt och jurisdiktion även över självständiga kyrkor – som i fallet med Ukraina 2018. Men detta underminerar den Ortodoxa kyrkans synodala struktur, där alla biskopar har ansvar tillsammans. En ny och farlig utveckling I vår tid har vidare vissa företrädare, till exempel den grekiske Ärkebiskopen Elpidoforos av Amerika, börjat hävda att patriarken av Konstantinopel är ”den förste utan jämlikar” ( primus sine paribus ) – ett begrepp som tydligt strider mot ortodox tro. Det är en ny typ av påvedöme, papism, och bör avvisas av alla ortodoxt kristna. Teologen Johannes Zizioulas, Metropolit av Pergamon, har varit en nyckelperson i denna utveckling. Han förde in tanken på att den Ekumeniske patriarken skulle fungera som ett synligt överhuvud för hela kyrkan – en slags ikon för den himmelska enheten i Treenigheten. Men detta synsätt har ingen förankring i den ortodoxa patristiken och innebär en teologisk nymodighet som hotar genuin ortodox kyrkosyn. Den ortodoxa synen på överhet Kyrkans enda huvud är Kristus. Att någon biskop skulle vara kyrkans ursprung eller överhuvud är inte ortodox traditionell tro. Jurisdiktionellt primat underminerar kyrkans synodala karaktär, där alla biskopar tillsammans ansvarar under Evangeliets beskydd. Vid ekumeniska koncilier, vilken man kan se på ikoner som skildrar detta, låg Evangelieboken på en pulpet i mitten – det var inte en biskop som satt i mitten – som en påminnelse om att Kristus ensam är Kyrkans Herre. Vad ska jag göra som ortodoxt kristen? Nu när den Ekumeniske patriarken är på väg till Sverige och ska delta i ekumeniska gudstjänster tillsammans med företrädare för andra trossamfund, vilkas tro vi inte delar, då bör man som ortodoxt kristen fråga sig om man vill vara en del av detta och om detta är förenligt med ortodox bekännelse? I ortodox tradition finns det flera kanoniska bestämmelser (till exempel kanon 45 av de Apostoliska kanones eller kanon 10 eller 33 från synoden i Laodikea) som förbjuder gemensam bön mellan ortodoxa kristna och personer som inte tillhör den ortodoxa tron – särskilt i liturgiska eller sakramentala sammanhang. Det handlar främst om att skydda den ortodoxa trons renhet och undvika att skapa förvirring eller ett intryck av kyrkogemenskap där sådan inte finns. Att dessa heliga kanones inte kommer att respekteras eller följas av de Ortodoxa kyrkoledare som kommer att delta i det ekumeniska mötet i augusti är givet eftersom vi sett det nu i 100 år och därför gör vi som ortodoxt kristna bäst att hålla oss borta från dem. Vad andra gör eller inte gör behöver inte angå oss. En Ekumenisk patriark är inte den Ortodoxa kyrkans överhuvud utan det är Kristus, och vi gör bäst i att förlita oss på Honom. Vi vet dessutom var rättroende biskopar finns som följer Hans heliga Kyrkas tro, tradition och kanones! ”Kom och se!” (Joh 1:46) Vi kommer att fira 1700 års jubileum av Nicea i Heliga Konstantin och Helena ortodoxa församling i Vårberg (Stockholm) den 7 september 2025 på den exakta dagen av avslutningsbanketten med helige kejsaren Konstantin och alla 318 fäder, något mer behöver vi inte! Heliga Stormartyr Marina 17/30 juli 2025 Fader Anders, biskopsvikarie för Stockholms Ortodoxa Stift

Det luktar faktiskt lite pizza om den här soppan även om det enda som påminner om pizza är tomat och oregano! Men kanske namnet och lukten kan få någon mer att äta den… Den är hur enkel, billig och god som helst! Vill man göra den mer mättande och matig kan man tillsätta kokta vita bönor. Har man inte tillgång till rosmarin och timjan kan man förstås bara hoppa över det. ”Pizzasoppa” Det luktar faktiskt lite pizza om den här soppan även om det enda som påminner om pizza är tomat och oregano! Men kanske namnet och lukten kan få någon mer att äta den… Den är hur enkel, billig och god som helst! Vill man göra den mer mättande och matig kan man tillsätta kokta vita bönor. Har man inte tillgång till rosmarin och timjan kan man förstås bara hoppa över det. 8 portioner Ingredienser 2 matskedar olja 1 hackad gul lök 3 klyftor hackad vitlök 1 tsk salt svartpeppar ½ tsk torkad rosmarin ½ tsk torkad timjan ½ tsk torkad oregano 2-4 medelstora potatisar, skalade och skurna i ca 2-3 cm stora bitar 2 st 500 grams paket krossade tomater ca 14 dl vatten 2 buljongtärningar Gör så här Fräs den hackade löken 5-7 minuter. Tillsätt vitlök, örter, salt och peppar. Fräs ytterligare en minut till. Tillsätt potatisen, vattnet och buljongtärningarna. Låt soppan koka upp, vrid ner till medelvärme och låt koka till potatisen är mjuk (ca 10 min). Tillsätt krossad tomat och låt soppan bli helt varm. Använd stavmixer för att mixa soppan tills den blir slät. Om du inte har stavmixer kan man använda vanlig mixer, lite avsvalnad soppa i taget. Smaka av med salt och servera gärna med lite färsk basilika. < Tillbaka

Inget är så bra under fastetid som röd linssoppa! Den går snabbt att göra, är mättande och billig. Gör en stor sats och ät resterna som röra på bröd eller som en pastasås nästa dag eller två dagar senare! Vill man kan man tillsätta riven eller skivad morot, skalad och tärnad potatis, spenat eller kanske curry. Röd linssoppa Inget är så bra under fastetid som röd linssoppa! Den går snabbt att göra, är mättande och billig. Gör en stor sats och ät resterna som röra på bröd eller som en pastasås nästa dag eller två dagar senare! Vill man kan man tillsätta riven eller skivad morot, skalad och tärnad potatis, spenat eller kanske curry. 4 portioner Ingredienser 5 dl röda linser 1,5 liter vatten 1 hackad gul lök salt och peppar Gör så här Skölj linserna, lägg dem i vattnet. Låt koka upp och skumma av. Tillsätt hackad lök och eventuella andra ingredienser. Koka soppan tills linserna är mjuka, ca 10-20 minuter. Smaka av med salt och peppar. < Tillbaka

Lite "tillbehör" kan piffa upp det mesta! Pressgurka går snabbt att göra och man kan passa på när gurkan är billig. Det blir ingen långtidskonserv men den håller någon vecka i kylen, till och med två, men den äts nog upp innan! Annas pressgurka Lite "tillbehör" kan piffa upp det mesta! Pressgurka går snabbt att göra och man kan passa på när gurkan är billig. Det blir ingen långtidskonserv men den håller någon vecka i kylen, till och med två, men den äts nog upp innan! 1 burk Ingredienser 1 gurka 1,5-2 msk socker 1/2 tsk salt (inte mindre, då blir det smaklöst och inget "pickle") Vitpeppar efter smak. (Ett par ordentliga vrid med kvarnen, hellre ett vrid för mkt än för lite!) Lite persilja (Fryst funkar utmärkt. Mängden är en smaksak men lite bör man ha i, det blir inte samma sak utan !) 1 msk 24% ren ättika (man kan även använda 2 msk 12% ättikssprit men det blir mer gurkspad och lite mer vattnigt då) Ingen extra vätska behövs. Gurkan kommer att skapa sitt eget spad. Gör så här Ta en burk med lock som man kan "pressa" gurkan i. En gammeldags konserveringsburk med bygel-lock, ett mindre lock eller platta som går ner i burken och en tyngd, riktigt tung. Har man inte det kan man ta en kork eller något som man kan trycka ner plattan med och liksom spänna ner med burklocket. Skölj gurkan och skär av toppen och ät upp 😉! Tippen skär man bort mest för att man vill ha bara skivor i burken och göra det lättare att skiva resten. Använd en osthyvel och hyvla ner gurkan i burken. Häll på socker, salt och vitpeppar och sist häll sakta över ättikan så att kryddorna smälter ner lite i gurkorna. Tillsätt persiljan. Ta sedan en gaffel och vänd runt gurkorna så att de blandas lite med kryddorna. Det är lite trångt och det är lättast om man håller handen över burken och blandar under. Det gör ingen om gurkskivorna bryts lite. Man kan också blanda allt i en bunke och sedan lägga i en burk, men det smakar inte lika gott. Vet inte varför 😀 Lägg i det lilla plattan och "tyngden"/korken och stäng burken. Vänta 3 timmar och ät! Fast godare om den får stå över natten. God spis! < Tillbaka