Efter Pingst genomförde vår Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili sitt sedvanliga pastorala besök i Sverige i egenskap av Locum Tenens, (ställföreträdande biskop), för att delta i den årliga, (framflyttad till närmaste söndag) högtiden för vårt biskopssätes huvudkyrka, tillägnad de Heliga Apostlalika kejsarna Konstantin och Helena. I sitt sällskap hade han två nunnor, en subdiakon, en altartjänare och ytterligare tre lekmän. Utöver det liturgiska programmet under detta besök tog vår biskop tillfället i akt att hålla möten, bikt och uppbyggliga samtal med våra präster och de troende. Onsdagen den 21 maj 2026 (enligt kyrklig kalender, 3 juni enligt nya kalendern), Då minnet av de Heliga Apostlalika kejsarna Konstantin och Helena firades, ägde den sedvanliga kyrkliga mottagningen av biskopen rum kyrkan i Vårberg i Stockholm. Fader Anders Åkerström och Fader Alexander Hahr samt en grupp troende från vår församling deltog. Metropolit Kyprianos framförde hälsningar och kärlek till dem från vår Ärkebiskop Kallinikos, från de övriga biskoparna i vår synod samt från alla systrar och bröder i Grekland. Han önskade också att dagarna för hans vistelse i Sverige skulle bidra till att stärka vår enhet i Kristus och vår ömsesidiga uppbyggelse. Därefter förrättade han, som alltid, en Trisagion vid graven för den salige grundaren och till den Ortodoxa missionen i Sverige, biskop Johannes av Makarioupolis (+2020) och sedan bjöds alla närvarande på en måltid. Torsdagen den 22 maj/4 juni 2026, minnet av den helige martyren Vasiliskos, begav sig Metropolit Kyprianos tillsammans med Fader Alexander, den grekiska gruppen och troende från Stockholm till Skogskyrkogården. Där firades Trisagia på den Ortodoxa avdelningen vid gravarna för Gerontissa Parthenia och andra av våra i Kristus avsomnade Ortodoxa bröder och systrar. Fredagen den 23 maj/5 juni 2026, minnet av den helige Mikael, biskop av Synnada och bekännare, firade Metropolit Kyprianos den Gudomliga liturgin tillsammans med våra präster i Heliga Philotheis kloster i Villberga Grillby. Före den Gudomliga Liturgins början läste Metropolit Kyprianos, som även är systerskapets andlige fader, den särskilda gudstjänsten för Begynnelsen av monastisk prövotid och iklädde Syster Dymphna, av engelsk härkomst, noviskläderna som ny medlem av klostergemenskapen under Gerontissa Magdaleni. Efter den Gudomliga Liturgin och Trisagion vid graven för den saliga grundarinnan, Gerontissa Philothei (+2012), deltog alla i en måltid, vid vars slut Fader Anders talade om de senaste vetenskapliga rönen kring den heliga Anna av Novgorod (1001 – 10 februari 1050), tidigare prinsessa av Sverige, och hennes ättlingar i Europa. Därefter besökte Metropolit Kyprianos, Fader Anders och en del av de troende tillsammans med systrarna den närbelägna kyrkogården, där Trisagia förrättades vid gravarna för våra bröder Zacharias, Elizabeth och Marjo. På eftermiddagen hade Metropolit Kyprianos möten och en mycket uppbygglig prästsamling, under vilken han samtalade med våra präster om pastorala frågor som rör vår kyrkas mission i Sverige. Lördagen den 24 maj/6 juni 2026, minnet av den helige Simeon av det underbara berget, firades den Gudomliga liturgin i vår kyrka i Vårberg, Stockholm, där Metropolit Kyprianos deltog i bön. Därefter hölls en minnesgudstjänst för den saliga Gerontissa Elizabeth, grundare och första abbedissa för Heliga Elizabeths, den ryska storhertiginnans kloster, i Etna, Kalifornien, USA. Efter en kort paus förrättades vigseln mellan våra församlingsmedlemmar Anastasios och Julia. Det är mycket glädjande och hoppfullt att det ständigt kommer nya människor till vår kyrka, särskilt unga, som söker genuin Ortodoxi och att antalet katekumener och döpta ökar kraftigt, till Guds ära. På eftermiddagen samma dag firades Vesper till uppståndelsen i förening med högtiden för de heliga Konstantin och Helena, på grekiska och svenska, liksom det Lilla Kompletoriet och Akatistoshymnen till de firade helgonen. Söndagen tillägnad Alla helgons dag, den 25 maj/7 juni 2026 och minnet av det tredje återfinnandet av den ärorika Johannes Döparens huvud, presiderade Metropolit Kyprianos vid den högtidliga festdagen i Heliga Konstantin och Helenas kyrka. Fader Anders Åkerström, Fader Stefanos Järpenberg och Fader Alexander Hahr deltog tillsammans med vår församlings mångnationella flock, av vilka många deltog i de Allraheligaste Mysterierna. Församlingens kör sjöng på svenska växelvis med de grekiska nunnorna. Metropolit Kyprianos sade i sin predikan att Alla helgons dag ursprungligen instiftades till ära för martyrerna, som utgöt sitt blod för att bekänna sin orubbliga tro på vår Treenige Gud. Han talade därefter om de tre sätt på vilka vi kan ära, det vill säga efterlikna, de heliga genom vår trosbekännelse: • Genom uppmärksam recitation av Trosbekännelsen i bön. • Genom vårt liv och vårt uppförande, när vi håller de evangeliska buden. • Genom vårt ord, när tillfälle ges. På dessa sätt förnyar de troende ständigt sin relation till Gud, drar till sig Kristi nåd och fullgör sin kallelse till mission genom att bära vittnesbörd om Livet i sin omgivning. Metropoliten varnade också för ytlighet när vi känner oss besvärade av att bekänna vår tro, då vi vill undkomma svåra situationer i vår vardag när vår tro ställs på sin spets. Han gav ett exempel från ökenfäderna om en lärjunge till den Helige Paisios den store som skickades till staden och för att undkomma en trängd situation när den kristna tron ifrågasatts svarat ytligt ”Det kanske är som ni säger”. När han kom tillbaka till sin Abba kände han inte igen sin lärjunge för att hans uppsyn blivit mörk. Han berättade då vad som hänt i staden och Abban förstod att den Helige Anden lämnat lärjungen på grund av hans förnekande av sin tro. Lärjungen ångrade sig djupt och levde en tid i botgöring. Abban såg sedan i en syn en duva komma in i lärjungen och förstod att Gud mottagit hans ånger och åter sänt honom sin Helige Ande. Efter processionen med Heliga Konstantin och Helenas ikon och Artoklasia, välsignelsen av de fem bröden, deltog alla som kommit för att vörda helgonen i den gemensamma kärleksmåltiden, som avslutades med ord av tröst och uppbyggelse från Metropoliten med anledning av högtiden. Han talade om betydelsen av den Gudomliga liturgin, vilken liknar skapelsens hjärta som pumpar ut blod i världen, som världens livsnerv och som ger näring. Utan den stannar världen. Vi bör röra oss så lite som möjligt under liturgin för att skapa så lite distraktion som möjligt. Han nämnde också vikten av att behålla nådegåvan vi får genom den Heliga Nattvarden genom att inte genast börja prata om världsliga saker och falla i synd så fort den är slut. Vår kropp är den Helige Andens tempel och vi bör skydda våra sínnen med självkritik och bön, på samma sätt som vi skyddar fönstren i våra hus med myggnät så att inte insekter kommer in, så att vi inte låter det onda komma in i oss. På söndagskvällen hölls den sedvanliga församlingssynaxis, under vilken Metropolit Kyprianos talade om betydelsen av den Heliga Skriften, om soldater som haft med sig den i strid som skydd och hur viktigit det är att vi har den Heliga Skriften i våra hem som skydd mot det onda. Han påminde också om vad han talat om vid tidigare Synaxis att vi bör alltid säga: Ära åt Gud för allting, både när det händer positiva, såväl som negativa saker, i tro på att allt sker enligt Guds försyn. När vi vaknar på morgonen är det bra att tacka och ära Gud för att Han givit oss en ny dag och be om hjälp att att tillägna Honom dagens kamp. På kvällen bör vi åter tacka Gud för Hans hjälp under dagen, trots dess svårigheter. Tacksamhet och doxologi till Gud är ett effektivt sätt att dra till oss Guds nåd och beskydd från allt ont. Det huvudsakliga ämnet för kvällens Synaxis handlade om överseende (Ἐπιείκεια) som ett grundläggande drag i den evangeliska andan. Genom gemensam läsning av en relevant text beskrevs de olika uttrycken för denna Kristus-lika dygd. Vi har alla en tendens, särskilt nu för tiden, att uppehålla oss med det yttre istället för det inre. Vi har en dålig vana att vara överseende med vår egen svaghet men är strikta och krävande med andra människor, medan det borde vara tvärtom. Helgonen var strika med sig själva men visade överseende med andra och vi bör efterlikna dem. Särskilt överseende måste vi visa dem som är svaga och vara vänliga och inte nedlåtande. Något som vi måste odla är en själ som kan hantera svåra situationer med överseende, mod, tålamod, uthållighet, självkontroll, kärlek och vänlighet. När någon bemöter en annan med ironi betyder det att den personen är högmodig och sätter sig över andra. Överseende är en frukt av den Helige Anden och ett hjärta som flödar över av kärlek till andra. När vi ser hur stort förbarmande Gud har med våra egna synder, hur kan vi då inte vara barmhärtiga mot andra? Men ibland är vi fängslade av vår egen "rättfärdighet" vilket gör oss hårdhjärtade. Vi ber om förbarmande men har inte själva förbarmande över andra. Ett strikt beteende kommer inte att förändra någon annan. Det är vår plikt att visa kärlek varese en annan person ändrar sig eller inte. Vi behöver vara med dem i deras smärta, för i morgon kan vi själva befinna oss i samma situation. Om vi har något emot en annan måste vi göra allt vi kan för att försona oss med den. Föräldrar bör dock vara överseende mot sina barn med omdöme för att barnen kan se det som en svaghet och utnyttja det för att få sin egen vilja fram. Ibland måste föräldrar vara strikta mot barnen på ett postitivt sätt, alltid förenat med bön och kärlek, för att inte rättfärdiga synd eller när de ser att barnens beteende inte förändras. Kristi får är rädda och herdarna måste lugna ner dem. En god herde väntar på att fåren ska komma tillbaka till fållan efter att ha varit ute på bete. När fåren kommer ser herden efter om de är skadade och tar hand om dem, tröstar dem, lägger om deras sår och kysser dem innan han släpper in dem i fållan igen. Måndagen den 26 maj/8 juni åkte en grupp av församlingmedlemmar tillsammans med de gästande grekerna på sightseeing i Gamla stan då bland annat Storkyrkan besöktes där reliker av den Helige Georgios Segerbäraren (firas 23 april) finns i helgonstayns bröst. Tropariet till helgonet framfördes på plats till helgonets ära. Tisdagen den 27 maj/9 juni, minnet av den helige hieromartyren Helladios och den helige bekännaren Johannes Ryssen, deltog Metropolit Kyprianos i bön vid den Gudomliga liturgin som firades av Fader Anders och Fader Alexander i Theotokos avsomnandes kapell i Uppsala. Därefter bjöd Presbytera Britt alla på en fastevänlig, festlig kärleksmåltid, under vilken Fader Anders berättade om stadens historia. Metropolit Kyprianos talade om vår kyrkas liturgiska liv, om den gamla kyrkans diakonissors tjänst och uppgifter. Han återgav även den underbara levnadsberättelsen om den helige Konon (minne 19 februari), och betonade behovet av tro, tålamod och uthållighet i frestelser för att vi ska få den Helige Andes nåd. Onsdagen den 28 maj/10 juni, minnet av den helige hieromartyren Eutychios, biskop av Melitene, och den helige Andreas, dåren för Kristi skull, återvände Metropolit Kyprianos och hans följe hem till Grekland. De uttryckte sin tacksamhet till Kristus för de gudomliga gåvorna i de liturgiska och uppbyggliga samlingarna, liksom för den hoppfullt växande närvaron av nyupplysta eller sökande troende i vår kämpande lilla flock i Sverige. Prästerna och de troende i Sverige är i sin tur så tacksamma till Metropolit Kyprianos som, likt den kärleksfulle herden beskriven ovan, outtröttligt fortsätter att besöka vårt stift tre gånger om året, trots alla våra misstag och brister, för att stärka oss andligt och hjälpa oss med sina råd och undervisning att gå framåt i vårt kyrkliga liv och fortsätta missionen för den traditionella Ortodoxin i Sverige. Metropolit Kyprianos kommer tillbaka till Sverige nästa gång 28 september-5 oktober 2026 samt 3-8 mars 2027 (enligt nya kalendern). Boka in det redan nu!

Ikon från helgonförklaringen av ROCA under Metropolit Agafangel, 2024 Flera nyhetssajter återger under maj 2026 att den delen av den Ryska utlandskyrkan (ROCOR-MP) som 2007 gick samman med Moskvapatriarkatet avser att helgonförklara, glorifiera, Fader Seraphim Rose (1934-1982). Han var en amerikansk munk och grundare av klostret St. Herman i Platina (Kalifornien) och är mycket känd genom sina böcker om den Ortodoxa kyrkans tro framför allt i Väst. Att han redan har helgonförklarats 2024 av den delen av den Ryska utlandskyrkan som inte förenade sig med Moskvapatriarkatet har inte nämnts i de nyhetssammanfattningar jag sett. Det är verkligen intressant att se en del starka reaktioner mot nyheten som förekommit som till exempel på internetsajten Public Orthodoxy, som är en digital debatt- och artikelplattform som drivs av Orthodox Christian Studies Center vid Fordham University i USA. Sajten fungerar som ett forum där forskare, präster och lekmän diskuterar ortodox kristendom i relation till samtida, politiska och akademiska frågor. Men det är lika intressant att se hur andra mer konservativa, ofta konvertiter, är upprörda över att någon vill ifrågasätta denna helgonförklaring, sannolikt därför att Hl. Seraphim Rose texter var anledningen till att de intresserade sig för den Ortodoxa kyrkan och så småningom konverterade. Så vi har å ena sidan de som är upprörda över att någon vill helgonförklara Fader Seraphim Rose utifrån hans kritik mot den samtida Ortodoxa kyrkan och å andra sidan de som är upprörda över att dessa inte vill se och förstå hans helighet och att hans budskap är relevant även idag. En annan mycket intressant detalj är ju att St. Hermans kloster i Platina, som äger rättigheterna till Seraphim Rose böcker, från 2003 började redigera om hans texter för att tona ned sådant som alldeles uppenbart var problematiskt i sin nya kyrkliga kontext. Efter Fader Seraphim Rose insomnade 1982 lämnade nämligen klostret i Platina den Ryska utlandskyrkan, för att abboten Fader Herman Podmoshensky själv skulle undvika bestraffning i kanonisk domstol för det han anklagades för. Först gick klostret till en vagante biskop, men när Fader Herman inte längre var abbot blev de upptagna i den Serbisk-ortodoxa kyrkan i USA, vilken de tillhör än idag. Foto 1: Den helige Seraphim, avsomnad, med fader Alexey Young, arkimandrit Chrysostomos och hieromonk Auxentios (nu biskop av Etna och Portland) från S:t Gregorios Palamas kloster i Etna, Kalifornien. Foto 2: Biskop Chrysostomos (med spade) vid fader Seraphim Roses begravning. Eftersom deras ”nya sammanhang”, den Serbisk-ortodoxa kyrkan, inte skulle uppskatta den kritik som Fader Seraphim framställde i sina böcker, så valde man att skriva om partier av hans texter för att tona ned kritiken. I andra sammanhang kallas detta för historierevisionism. Att ändra någons mening i böcker av ideologiska skäl är ju inget nytt. Ett extremt och skadligt exempel där ideologiska krafter försökt förneka eller förvränga historiska faktum är ju Förintelsen där man mot alla vetenskapliga och historiska bevis försökt tona ned dess betydelse. På samma sätt har alltså Fader Seraphim Rose texter behandlats eftersom hans kärva budskap inte passar deras eget narrativ. Av särskilt intresse är där konservativt ortodoxt kristna idag lyckats omtolka Fader Seraphims tal om den ”kungliga vägen” (”the Royal Path”) inom ortodox tro och menar att det är den väg de själva följer, att inte gå för långt till vänster (till modernism och ekumenism) eller för långt till höger (som skulle vara fanatism och gammalkalendarism). (Se The Royal Path - True Orthodoxy in an Age of Apostasy i The Orthodox Word, Vol. XII, No. 5 (70), s. 143-149.) Men det är inte riktigt så som Fader Seraphim själv använde termen. Under sina aktiva år som författare i den Ryska utlandskyrkan – från januari 1965 fram till sin död 1982 – och inte minst i sin kanske mest kända bok Orthodoxy and the Religion of the Future från 1975, använde han uttrycket på ett annat sätt, åtminstone när det gällde vad han menade med ”fanatism till höger”. För Seraphim Rose betyder den ”kungliga vägen” (”the Royal Path”) visserligen den ortodoxa vägen mellan två andliga ytterligheter: varken liberal eftergivenhet eller fanatisk överdrift. Han hämtar uttrycket från ökenfäderna, särskilt Johannes Cassianus och Dorotheos of Gaza, men han namnger inte dem direkt som dagens konservativa gärna vill göra. Vilka han åsyftar är dock tämligen klart när man läser hans brev eller talar med dem som faktiskt var med då. Han använder uttrycket särskilt om den Ortodoxa kyrkans situation under 1900-talets kris kring ekumenism och kyrklig kompromiss och särskilt vad han upplevde hos ortodoxa jurisdiktioner under sin levnad. Enligt honom går den ”kungliga vägen”: å ena sidan inte med i modernism, ekumenism och anpassning till världen (som det Ekumeniska patriarkatets företrädare i USA och Konstantinopel), men å andra sidan inte heller in i ett självrättfärdigt, hårt och sekteristiskt ”selotiskt” tänkande där korrekthet och kanonicitet blir ett slags andligt högmod (som gruppen kring Holy Transfiguration Monastery i Boston, som den Ryska Utlandskyrkan hade upptagit och som Fader Seraphim hade otaliga konflikter med). Vilka är det då som han talar om som följer ”den kungliga vägen”, eller är ”till höger” eller ”till vänster”? Det är här boken ”Orthodoxy and the Religion of the Future” och Fader Seraphims åsikter i allmänhet blir för svåra ”att smälta” för skribenterna på ”Public Orthodoxy”. Fader Seraphim pekar nämligen ut vilka som följer den kungliga vägen och är de sant ortodoxt kristna idag: ”[it is they who] have taken strong stands against the apostasy of our times: the Catacomb Church of Russia, the Russian Church Outside of Russia, the True Orthodox Christians (Old Calendarists) of Greece.” Även vilka som är “till vänster” pekas klart ut i boken och nämns vid namn. När klostret i Platina kom att tillhöra den Serbisk-ortodoxa kyrkan så blev ju detta synnerligen besvärligt att förklara hur den ”egna kyrkan” inte följde den ”kungliga vägen”, så texten fick skrivas om och från 2004 finns inte längre någon lista. Hans åsikter om Moskvapatriarkatet skapade givetvis stora svårigheter för den Serbisk-ortodoxa kyrkan och fick tonas ned eller tas bort. Självklart blev detta oerhört problematiskt i den Ryska Utlandskyrkan från 2007 när man blivit upptagen i Moskvapatriarkatet. Samma teologiska problem finns naturligtvis hos Helige Johannes (Maximovitch), ärkebiskop av Shanghai och San Francisco som den Ryska Utlandskyrkan helgonförklarade 1993 och som blivit oerhört populär inom många ortodoxa jurisdiktioner och där hans kritik av Moskvapatriarkatet helt enkelt ignoreras och hans kyrkosyn är något man helt enkelt inte talar om. Bortglömt är till exempel att den Bulgarisk-ortodoxa kyrkan 1993 från officiellt håll kallade honom schismatiker och förnekade hans helighet. Den helige Johannes Maximovitch med andra hierarker från ROCA i den grekisk‑gammalkalendariska katedralen tillägnad den heliga Markella i New York. En artikel av särskilt intresse på ”Public Orthodoxy” är “Canonization and the Act of Betrayal: Fr. Seraphim Rose and ROCOR’s Ecclesiological Trap” av Sergei Chapnin som i grunden är en kritik av beslutet att inleda glorifieringen av Fader Seraphim Rose som helgon. Sergei Chapnin argumenterar längs fyra huvudlinjer i sin artikel: 1. Han menar att Fader Seraphim Rose var en symbol för ett anti-ekumeniskt och isolationistiskt kyrkotänkande som inte stämmer överens med hur majoriteten av Ortodoxa kyrkor tänker idag. Han menar att Fader Seraphim Rose representerade en hård “selotisk” hållning där modernitet, västlig kultur och dialog med andra kristna sågs som andligt förfall. Chapnin anser därför att en kanonisering skulle legitimera en extrem och polariserande riktning inom dagens ortodoxi, något han inte kan acceptera och vill varna för. 2. Den Ryska utlandskyrkan, menar han, riskerar att återvända till sitt tidigare ”schismatiska” självmedvetande, vilket han inte vill se. En central poäng för Chapnin är att den Ryska Utlandskyrkan under Fader Seraphim Roses livstid stod utanför full kommunion med stora delar av världsortodoxin. Chapnin menar därför att en glorifiering av honom implicerar ett slags rehabilitering av den Ryska Utlandskyrkans tidigare anti-ekumeniska och separatistiska identitet och detta är för honom djupt problematiskt. 3. Helgonförklaringen blir ett kyrkopolitiskt ställningstagande. Artikeln hävdar att det inte bara handlar om personlig helighet utan om vilken riktning kyrkan vill gå i. Enligt Chapnin signalerar processen stöd för en militant traditionalism och ett avståndstagande från mer “öppna” och ”liberala” ortodoxa röster och det gillar inte Public Orthodoxy. 4. Avslutningsvis har han moraliska och historiska invändningar kring kretsen kring Platina-klostret. Författaren berör även kontroverser kring personer i Fader Seraphim Roses närhet, särskilt anklagelser kopplade till abboten Fader Herman Podmoshensky och ledarskapet kring St. Hermans kloster. Ur vår synvinkel, som konservativa grekisk-ortodoxa kristna som följer den gamla kalendern, framstår artikeln ganska tydligt som skriven utifrån en modernistisk och pro-ekumenisk kyrkosyn och vi har fyra huvudsakliga invändningar: 1. Artikeln utgår från att anti-ekumenism är något negativt, medan ekumenik är det enda rätta. För gammalkalendariker är detta själva grundproblemet. Det som Chapnin beskriver som “extremism” ser vi i stället som trohet mot den patristiska traditionen. Vi uppfattar inte Fader Seraphim Rose som radikal utan som en försvarare av klassisk ortodox självförståelse: att Kyrkan är unik, sann och inte bara en gren bland andra grenar på det ”kristna trädet”. Från detta perspektiv blir hans kritik mot Fader Seraphim Rose en indirekt kritik mot: Helige Justin Popović, det serbiska helgonet, som respekteras av så många, Arkimandrit Philotheos Zervakos, som många i Grekland ser som helig, många athonitiska fäder och den äldre traditionen i Den Ryska Utlandskyrkan före återföreningen med Moskva, som Helige Philaret representerade (den Ryska Utlandskyrkans tredje Förste-hierark), som förövrigt också föreslås helgonförklaring av ROCOR (MP). 2. Den Ryska Utlandskyrkans isolering från andra ortodoxa kyrkor under 1960-talet ses så klart inte som en schism, utan en rättfärdig protest mot utvecklingen, precis som den som hände i Grekland efter 1924 när den Grekiska statskyrkan införde den så kallade Nya kalendern. Chapnin verkar utgå från att den Ryska utlandskyrkans tidigare brutna kommunion var ett problem i sig. Vår gammalkalendariska analys skulle snarare fråga: ”varför” uppstod separationen och vem är ansvarig för den? Vi svarar att den Ryska Utlandskyrkan endast reagerade mot: sovjetisk kontroll över Moskvapatriarkatet, ekumenism, där den Ortodoxa kyrkan inte längre är unik utan bara en kyrka bland många, modernistiska reformer, kompromisser med världslig makt (så kallad ”sergianism”). I det ljuset blir Fader Seraphim Rose snarare ett vittne om motstånd mot avfall än ett uttryck för sekterism, som Chapnin påstår. 3. Helighet definieras inte främst av “acceptabilitet” eller ”godtagbarhet”. Vår gammalkalendariska hållning hävdar i stället att moderna ortodoxa akademiska miljöer – särskilt sådana knutna till Fordham University Orthodox Christian Studies Center eller Sankt Ignatios College här i Sverige– tenderar att bedöma helgon utifrån akademisk och kulturell acceptabilitet eller godtagbarhet snarare än asketiskt liv, omvändelse och andlig frukt. För oss som ser Fader Seraphim Roses helighet blir det centrala i stället: hans askes, hans omvändelse från nihilism, hans mission bland västerlänningar, hans försvar av patristisk ortodoxi, den starka folkliga vördnaden kring honom. I ortodox tradition har folklig vördnad dessutom oftast föregått officiell helgonförklaring. 4. Artikeln speglar den djupare konflikten i modern ortodoxi. Ur vårt gammalkalendariska perspektiv handlar detta egentligen inte bara om Fader Seraphim Rose utan om två konkurrerande visioner av ortodoxin: Å ena sidan de som anser att Kyrkan måste skydda sina gränser tydligt och å andra sidan de som anser att Kyrkan bör vara dialogisk och öppen för dagens strömningar och därför måste moderniseras. Å ena sidan de som anser att ekumenism öppnar dörren för relativism och å andra sidan de som anser att ekumenism är en pastoral nödvändighet i en fragmenterad värld. Å ena sidan de som anser att patristisk kontinuitet måste betonas och å andra sidan de som anser att samtida relevans i en pluralistisk värld måste eftersträvas. Å ena sidan de som anser att askes och bekännelse måste vara centralt i den Ortodoxa kyrkans liv och å andra sidan de som anser att akademisk och social legitimitet är det viktigaste att etablera. För oss gammalkalendariker blir därför Sergei Chapnins artikel nästan ett indirekt argument för Fader Seraphim Roses betydelse: om han provocerar modernistiska kretsar så mycket, så visar det att hans budskap fortfarande utmanar tidsandan och är precis lika relevant idag som när det skrevs 1975. Sammanfattningsvis, om man anser att Fader Seraphim Rose är en helig person och att hans budskap till Kyrkan är viktigt, då går det inte att ”tona ned”, ignorera eller radera bort vilket sammanhang han tillhörde och vilka grupper inom den Ortodoxa kyrkan han pekar ut att vi ska söka oss till om vi vill vara sant ortodoxt kristna. Idag 2026 finns det grupper som tillhör Helige Seraphims gemenskap och det är den Ryska Utlandskyrkan under Metropolit Agathangel, den grekisk-ortodoxa kyrkan som följer fädernas kalender (gammalkalendariker) under Ärkebiskop Kallinikos och den Bulgarisk-ortodoxa kyrkan under Metropolit Photii. Övriga kyrkor som nu finner helighet i Fader Seraphims exempel och vill helgonförklara honom må därför fundera på hans ord om var den sanna kyrkan finns och varför de inte är inkluderade. Fader Anders Åkerström, de 318 fädernas söndag

”Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matt.18:20) Detta gäller givetvis också när fler samlas, men dessa ord känns starkast i små församlingar. Sedan Korsupphöjelsen 2024 samlas vi med Metropolit Kyprianos välsignelse för gemensamma bönestunder i Umeå. I februari 2025 välsignade Metropoliten att vår lilla församling i Umeå skulle tillägnas den Heliga Treenigheten och Fader Alexander Hahr från Stockholm har anförtrotts den pastorala omsorgen om vår församling. Sedan dess håller vi lekmannagudstjänster varje vecka vilket stärker vår tro och gemenskap. Vid stora kyrkofester försöker vi åka till Stockholm för att delta i den Gudomliga Liturgin, bikta oss, få nattvard och uppleva gemenskapen med den stora församlingen där. Till vår stora glädje kommer Fader Alexander till oss några gånger per år och vi får möjligheten att fira Gudomlig Liturgi i Umeå. Vanligt schema Söndag kl.09 - Typika på Norrlands Universitetssjukhus (NUS) i Andaktsrummet (ligger strax efter Apoteket) Paraklesis till den allraheligaste Theotokos en vardagskväll i veckan, hemma hos någon i församlingen. För vidare information skriv gärna: epost: grekisk.ortodoxakyrkan@yahoo.com eller lämna ett meddelande till Pelagía 073-0977 805 Det händer ibland att alla är bortresta över en helg och gudstjänst kan därför inte hållas på NUS. Vi rekommenderar varmt att höra av sig till Pelagía för senaste informationen.

Tillbaka till bildarkiv 2013 Theofanias dag i Stockholm Korsets söndag i Heliga Philothei kloster Sjuksmörjelsens mysterium på onsdagen i den Stora och Heliga veckan Påsken Under Påskprocessionen går präst föregången av de som bär laternor, hexapteryga etc motsols runt kyrkan sjungandes Uppståndelsens sticheron. Prästen placerar på denna pulpet det Heliga Evangeliet och läser det andra Evangeliet för Orthros (Mark 16:1-18). Och efter en doxologi sjunger prästen för första gången Uppståndelsens troparion. Biskop Kyprianos av Oreis besök den 4-11 juni Liturgi på söndagen Gudomliga liturgin i kapellet i Uppsala I botaniska trägården I Heliga Philothei Ortodoxa kloster Åminnelsegudstjänst (Trisagion) för Metropolit Kyprianos (den äldre +17 maj 2013) i Heliga Philothei ortodoxa kloster 23 juni/6 juli 2013 Renovering av kyrkan

Om den Stora Fastan Uppståndelsen, Påsken, är den viktigaste högtiden under det kyrkliga året. För att förbereda oss för denna stora dag, har Kyrkan utsett en tid av fasta och förberedelse, som kallas den Stora Fastan. Fastan börjar varje år på en måndag, som vi kallar Den Rena Måndagen, och varar i 40 dagar. Efter 40 dagar börjar vi den Stora och Heliga veckan (”stilla veckan”) med Lasaruslördagen och Palmsöndagen. Fastans fyrtiodagarsresa påminner oss om de fyrtio år som det utvalda folket vandrade i öknen. För oss, liksom för Israels folk, är den Stora fastan en pilgrimsfärd. Det är en tid att befria oss från den egyptiska fångenskapen, från dominerandet av syndfulla lidelser; en tid för trons framsteg i en fruktlös och vattenlös öken; en tid för oförväntad återupprättelse. När vi börjar den, tar vi ett första steg in i Fastans ”ljusa sorg”. Det finns fem söndagar under den Stora Fastan: 1. Ortodoxins söndag 2. Helige Gregorios Palamas’ söndag 3. Det Heliga Korsets söndag 4. Helige Johannes Klimakos’ söndag 5. Heliga Maria från Egyptens söndag Det finns dessutom flera andra högtider som kyrkan har ordnat för våra andliga uppbyggelse under fastetiden. Hur ska jag då fasta? Om du aldrig har fastat förut, eller inte är säker på om du har gjort det på rätt sätt, då ska Du tala med Din präst. Fastan är inte en disciplin som kan vara självstyrd, och bör alltid ingå i ett balanserat andligt liv. Vi försöker även att avhålla oss ifrån oseriöst TV-tittande, för mycket tid tillbringad på Internet och onödigt tomt prat och ersätta den tiden med deltagande i gudstjänstliv, privat bön hemma, välgörenhet och läsning av den Heliga Skrift och annan andlig läsning. Fastans allmänna regler är enkla: Måndag-fredag är strikt fasta, då vi avstår från kött, mejeriprodukter, fisk, olivolja och vin. Lördag och söndag får vi använda olivolja i mat och dricka lite vin. Om du är äldre, mycket ung, sjuk eller helt ny till fasta, kan din andlige fader ge dig en fasteregel som är mindre sträng än den som beskrivs här. Detta beror på att fastan inte är en uppsättning av regler och förordningar, utan en andlig medicin som den andliga fadern, som är Din andliga läkare, bestämmer för Din skull och till gagn för just Dig. Vi bör alltid avstå från att döma dem som inte fastar så strikt som anges ovan och samtidigt be att de kommer att växa i styrka att en gång göra så. Fastan kommer inte att vara till någon nytta för oss, om vi inte samtidigt älskar våra nästa mer än oss själva. Fastan är ett verktyg i vår verktygslåda mot den onde, men den är meningslös om vi inte älskar vår nästa och kritiserar våra bröder och systrar. Om du bor långt bort från en Ortodox kyrka och inte kan delta i gudstjänsterna under Stora Fastan, så bör Du fråga en Ortodox präst om vägledning om hur Du ska göra i Ditt fall. Andlig tillväxt är alltid möjligt för Dig även om Du bor långt borta! Många av våra gudstjänsttexter finns på Internet. Under Stora fastans första vecka läser vi tex den Helige Andreas botkanon och andra gudstjänsttexter på svenska kan man hitta här. Hela Stora fastans gudstjänstbok Triodion finns på engelska. Vi ser långt bort vår destination. Det är Påskens glädje, det är inträdet i Himmelrikets härlighet. Det är denna vision, försmaken av Påsken, som gör Fastans sorg ljus och våra ansträngningar i Fastan till en ”andlig vår”. Natten må vara mörk och lång, men längs vägen verkar en mystisk och strålande gryning att lysa vid horisonten. Må vi alla stå fasta i tron så att vi må korsa fastans hav och anlända beredda till Påskens underbara hamn! Läs mer om hur vi bäst tar vara på de heliga dagarna i den Stora fastan här.