Det finns många som upplever att det är svårt att veta vad man ska säga när man biktar sig och vi har sedan tidigare publicerat en biktspegel med råd, men denna artikel är tänkt som ett komplement och skriven utifrån en bok som verkligen kan rekommenderas. Boken heter ”Det rena hjärtat - om själens djärvhet i kampen för hjärtats renhet” och är en 146 sidor kort sammanfattning av den Helige Johannes Cassianus två stora verk som han skrev på uppdrag av sin biskop för att sammanfatta vad han hade lärt sig av ökenfäderna som han hade mött. Boken är utgiven på svenska av bokförlaget Artos och den senaste upplagan är från 2010. Den Helige Johannes Cassianus föddes runt 360 i nuvarande Rumänien. Efter att som ung ha inträdd i ett kloster i Betlehem sökte han sig Egyptens kärva ökenlandskap. Bland ökenfäderna där efterforskade han fundamenten i sökandet efter Gud och hur man ska få det rena hjärtat. I sina två böcker möter vi en person som själv tagit emot beprövad och pålitlig undervisning. Han har själv gått vägen och han vet att den är lång och svår. Men han har fått gåvan och förmågan att både avslöja vari hindren består och samtidigt inge mod och lust för den kristne att gå vidare. Hans livsverk slutar runt 430 i nuvarande Frankrike i Marseille, där han grundar två kloster, ett för munkar och ett för nunnor och skriver ned sina lärdomar i två böcker på biskopens uppdrag. Det rena hjärtat är för den Helige Johannes Cassianus ett hjärta som älskar. All möda och all askes har detta enda syfte, att vara en skolningsväg till kärleken. Samtidigt visar uttrycket ”det rena hjärtat” vari kampen består, att befria hjärtat från allt som orenar, vilket för honom är samlat i begreppet ”laster” (av latinets ”vitium”, som går tillbaka till verbet ”vitiare”, att fördärva, såra, skada, fördärva eller förfalska). Allt människan gör är ett svar på Guds kallelse. Men den som på allvar besvarar denna kallelse upptäcker snart att det finns hinder på vägen, många och envisa som måste undanröjas för att människan ska kunna ta tron i besittning. När den Helige Johannes Cassianus talar ingående om lasterna så är det detta röjningsarbete som åsyftas. De bysantinska fäderna kallar på grekiska detta för ”praktiké” (praktik) och menar det som rör askes, andlig träning och kamp. Först därefter kommer ”theoria” (teori), det som är det kristna livets mål, skådandet av Gud. Ofta beskrivs denna andliga tillväxt med de tre orden: rening, upplysning och förening. Detta betyder dock inte att man går från ett stadium till ett annat och därmed lägger det tidigare bakom sig. Det kristna livet förblir en kamp så länge som man levar. Lasterna är det som hindrar det fullödiga kristna livet. Den helige Johannes Cassianus säger att lasterna ”snör samman hjärtat” och blir en felaktig grundinställning till livet. Den helige Johannes Cassianus använder sig också av ett annat ord ”lidelser” (på latin ”passiones”) vid sidan om laster (”vitium”), men är inte alltid konsekvent i sin terminologi. Ibland talar han om lidelser när han menar laster. Med lidelser menar han dock oftast de i grunden goda emotionella krafter som människan har av naturen. Det är när de drar åt fel håll och i fel riktning som de blir en last att bekämpa. Den Helige Johannes Cassianus talar om åtta huvudlaster. Det börjar i vad vi skulle kunna kalla kroppsrelaterade laster, frosseri, otukt (otyglad sexualitet) och habegär. Han går sedan vidare till de laster som rör själen, vrede, bedrövelse och leda, och slutar i de laster som berör anden, ärelystnad och högmod. Dessa kan alltså tjäna som en god spegel när vi biktar oss. För den som säger: ”Jag vet inte vad jag ska bikta. Jag kommer inte på några speciella synder”, så får vi här en konkret väg in i självrannsakan utan att bikten reduceras till en juridisk lista över regelbrott. Det är nämligen värt att betona och kraftigt understryka att bikt inte främst är en inventering av fel, utan ett möte med Kristus där vi lägger fram våra sår för att få läkedom. Den Helige Johannes Cassianus åtta huvudlaster kan då fungera som åtta dörrar in till hjärtat – inte för att vi ska bli nedtrycka, utan för att vi ska kunna se var vi behöver Guds nåd, förlåtelse och hjälp i den fortsatta kampen. Hos den Helige Johannes Cassianus är huvudlasterna inte bara enskilda handlingar utan återkommande böjelser som kan ta sig uttryck i tankar, ord, vanor och handlingar. Det kan vara klokt att vi börjar bikten med en mycket enkel inbjudan: ”Vi behöver inte försöka komma ihåg varje enskild synd. Tänk i stället efter: Var har du under den senaste tiden haft svårast att leva i gemenskap med Gud? Vilka tankar, känslor eller vanor har återkommit? Finns det något som tynger ditt samvete, något du skäms över eller något som du märker har fått makt över dig?” Sedan kan vi gå igenom huvudlasterna lugnt och utan att gå in på detaljer. 1. Frosseri – när begäret efter njutning får styra – vitium gastrimargiae Här handlar det inte bara om att äta för mycket. Den Helige Johannes Cassianus talar också om att bli upptagen av mat, dryck, smak, tidpunkt och tillfredsställelse. I vår tid kan man även fråga om andra former av konsumtion och njutning, som TV och mobiltelefoner. ”Har du haft svårt att behärska dina begär efter mat, dryck eller annan njutning?” ”Har du använt mat, alkohol, underhållning eller konsumtion för att fly från oro, ensamhet eller tomhet?” ”Har du låtit njutningen bli viktigare än fastan, bönen eller omsorgen om andra?” ”Har du varit otacksam, kräsen eller missnöjd med det du fått?” ”Har du ofta sökt omedelbar tillfredsställelse i stället för att öva tålamod och självbehärskning?” Vi behöver alltid hjälp att se skillnaden mellan måttfull glädje över Guds gåvor och ett begär som börjar styra människan. 2. Otukt – tankar, begär och brist på kyskhet – vitium fornicationis Här ställer vi oss varsamt frågor utan nyfikenhet på detaljer. Biktens syfte är omvändelse och läkedom, inte att få en utförlig berättelse. Här ställs också kravet som högst på barmhärtighet hos den som är satt att vägleda enligt den Helige Johannes Cassianus (Coll. II:13) ”Har du medvetet gett näring åt orena eller sexuella tankar och fantasier?” ”Har du sökt sådant i bilder, filmer, texter eller på nätet som har väckt eller förstärkt passionen?” ”Har du behandlat andra människor som föremål för din egen njutning i stället för som personer skapade till Guds avbild?” ”Har du varit trogen och ren i dina relationer?” ”Finns det något på detta område som du bär på men har svårt att säga?” Den sista frågan kan ibland vara den viktigaste. Om den biktande svarar ja kan prästen säga: ”Du behöver inte beskriva sådant som inte är nödvändigt. Säg med enkla ord vad det gäller, så försöker vi tillsammans förstå vad som behöver bekännas och hur du kan gå vidare.” 3. Girighet eller kärlek till pengar – vitium filargyriae Den Helige Johannes Cassianus ser penningkärleken som särskilt förrädisk, eftersom den inte alltid följer ett naturligt behov. Den kan skapa en omättlig önskan att äga, samla, kontrollera och säkra sin framtid. ”Har pengar, ägodelar eller ekonomisk trygghet fått för stor plats i ditt hjärta?” ”Har du varit snål eller ovillig att hjälpa någon som behövde dig?” ”Har du varit avundsjuk på andras inkomster, ägodelar eller framgång?” ”Har du låtit oro för pengar göra att du glömt att förtrösta på Gud?” ”Har du varit oärlig i ekonomiska frågor eller tagit emot något som inte rätteligen var ditt?” ”Har du blivit så upptagen av att få mer att du inte sett vad du redan har fått?” Här kan vi också fråga oss om makt och kontroll, eftersom pengar ofta blir ett medel för båda. 4. Vrede – vitium irae Den Helige Johannes Cassianus skiljer mellan en rättfärdig kamp mot synden och en vrede som riktas mot andra människor. Frågorna bör därför hjälpa den biktande att skilja mellan saklig indignation och passionens vrede. ”Har du blivit arg på ett sätt som skadat andra?” ”Har du talat hårt, sårande eller föraktfullt?” ”Har du skrikit, hotat eller försökt skrämma någon?” ”Har du burit på bitterhet eller vägrat att förlåta?” ”Har du i tankarna återupprepat gamla oförrätter och närt din vrede?” ”Har du velat att någon skulle drabbas av något ont?” ”Har du varit irriterad eller hård mot dem som står dig närmast?” Den sista frågan är ofta viktig, eftersom människan ibland är vänlig utåt men låter irritationen gå ut över familjen eller dem hon lever nära. 5. Nedstämdhet, bedrövelse eller sorg - vitium tristitiae Här måste vi vara försiktiga. Den Helige Johannes Cassianus talar om en andlig sorg som kan föra till missmod, bitterhet och förtvivlan. Men all sorg är naturligtvis inte synd. Sorg efter en förlust, sjukdom eller svårighet är inte i sig en last. Vi kan fråga oss: ”Har du fastnat i bitterhet över sådant som har hänt?” ”Har du ofta blivit nedslagen när du inte fått din vilja igenom?” ”Har besvikelser fått dig att dra dig undan Gud eller andra människor?” ”Har du förlorat hoppet om Guds barmhärtighet?” ”Har du tänkt att dina synder är större än Guds förlåtelse?” ”Har du vägrat ta emot tröst, förlåtelse eller hjälp därför att du hållit fast vid din sorg?” Här är det viktigt att inte behandla psykisk sjukdom eller depression som om den automatiskt vore synd. Frågan gäller snarare om människan har gett näring åt förtvivlan, bitterhet eller självupptagen sorg, eller om hon i sin svaghet försöker hålla fast vid Gud. 6. Andlig leda, rastlöshet och likgiltighet – vitium acediae Andlig leda är kanske den av den Helige Johannes Cassianus laster som är mest igenkännbar i vår tid. Den är mer än vanlig trötthet. Den kan vara en rastlöshet som gör att människan inte vill vara kvar i bönen, arbetet eller det ansvar hon har fått. ”Har du blivit likgiltig inför bönen och det andliga livet?” ”Har du ofta skjutit upp bönen utan verklig anledning?” ”Har du låtit telefonen, underhållning eller annat ständigt dra dig bort från stillheten?” ”Blir du fast i TikTok eller andra appar på din telefon?” ”Har du blivit rastlös eller uttråkad under gudstjänsten?” ”Har du försummat kyrkan eller de heliga mysterierna av bekvämlighet eller likgiltighet?” ”Har du undvikit sådant du vet att du behöver göra?” ”Har du tappat modet i den andliga kampen och tänkt att det ändå inte spelar någon roll?” En god följdfråga kan vara: ”Vad är det du helst flyr ifrån när du fyller tiden med sådant som distraherar dig?” Den frågan kan ibland avslöja att andlig leda döljer sorg, rädsla, ensamhet eller en djupare andlig kamp. 7. Fåfänga – behovet av att bli sedd och beundrad – vitium cenodoxiae Fåfängan kan gömma sig även i goda gärningar. Man kan göra något gott men samtidigt söka beröm, beundran eller en bild av sig själv som särskilt from, kunnig eller betydelsefull. ”Har du sökt beröm eller beundran?” ”Har du blivit besviken eller arg när ingen lagt märke till det goda du gjort?” ”Har du talat om dina egna insatser för att framstå som viktig eller duktig?” ”Har du velat uppfattas som särskilt from, klok eller andlig?” ”Har du jämfört dig med andra för att känna dig bättre?” ”Har du gjort något gott främst för att få uppskattning?” ”Har du varit mer upptagen av människors omdöme än av Guds?” Här får vi hjälp att förstå att fåfänga inte bara är skryt. Den kan också visa sig som en stark rädsla för vad andra tänker. 8. Högmod – vitium superbiae Hos den Helige Johannes Cassianus är högmodet på många sätt den djupaste lasten, eftersom det gör människan självständig från Gud och ovillig att ta emot hjälp, rättelse eller förlåtelse. ”Har du tänkt att du själv vet bäst och haft svårt att ta emot råd?” ”Har du föraktat eller sett ner på andra?” ”Har du dömt andra hårdare än dig själv?” ”Har du haft svårt att erkänna att du haft fel?” ”Har du vägrat be om förlåtelse?” ”Har du varit ovillig att ta emot rättelse?” ”Har du tänkt att du inte behöver Gud, kyrkan eller andra människors hjälp?” ”Har du förlitat dig på din egen rättfärdighet och jämfört dig med dem du anser vara sämre?” Den kanske mest avslöjande frågan är: ”Finns det något du vet att du borde bekänna men som du inte vill säga därför att det skadar bilden du har av dig själv?” Blir det för svårt att gå igenom de åtta huvudlasterna så finns här en kortare version: Inför Gud: Har jag försummat bönen, gudstjänsten, fastan eller min förtröstan på Gud? Har jag blivit likgiltig eller tappat hoppet? I mitt inre: Vilka tankar och begär har jag medvetet gett näring åt? Har vrede, bitterhet, avund, fåfänga eller högmod fått växa? Mot andra: Har jag sårat någon genom ord eller handling? Har jag dömt, föraktat, ljugit, varit hård eller vägrat förlåta? I mitt ansvar: Har jag försummat något jag borde ha gjort? Har jag varit oärlig, självisk, lat eller ansvarslös? I min kropp och mina begär: Har jag saknat måttfullhet? Har jag använt andra eller mig själv på ett sätt som inte varit förenligt med kyskhet och kärlek? I min relation till Gud: Vad är det som just nu skiljer mig från Gud? Vad vill jag helst dölja? Vad behöver jag omvända mig från? Det viktiga är att en biktspegel inte blir ett formulär där vi bara svarar ja eller nej. Den bör hjälpa oss att gå från det allmänna till det konkreta: ”Jag har varit vred” kan bli: ”Jag har burit bitterhet mot min bror och vägrat tala med honom.” ”Jag har varit högmodig” kan bli: ”Jag tog inte emot kritik utan försvarade mig och talade nedlåtande om den som rättade mig.” ”Jag har varit andligt lat” kan bli: ”Jag har under flera veckor medvetet undvikit bönen och fyllt tiden med sådant som distraherar mig.” Vill man ha fler råd om hur vi undanröjer hinder i vårt andliga liv så rekommenderas verkligen boken ”Det rena hjärtat”!

Efter Pingst genomförde vår Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili sitt sedvanliga pastorala besök i Sverige i egenskap av Locum Tenens, (ställföreträdande biskop), för att delta i den årliga, (framflyttad till närmaste söndag) högtiden för vårt biskopssätes huvudkyrka, tillägnad de Heliga Apostlalika kejsarna Konstantin och Helena. I sitt sällskap hade han två nunnor, en subdiakon, en altartjänare och ytterligare tre lekmän. Utöver det liturgiska programmet under detta besök tog vår biskop tillfället i akt att hålla möten, bikt och uppbyggliga samtal med våra präster och de troende. Onsdagen den 21 maj 2026 (enligt kyrklig kalender, 3 juni enligt nya kalendern), Då minnet av de Heliga Apostlalika kejsarna Konstantin och Helena firades, ägde den sedvanliga kyrkliga mottagningen av biskopen rum kyrkan i Vårberg i Stockholm. Fader Anders Åkerström och Fader Alexander Hahr samt en grupp troende från vår församling deltog. Metropolit Kyprianos framförde hälsningar och kärlek till dem från vår Ärkebiskop Kallinikos, från de övriga biskoparna i vår synod samt från alla systrar och bröder i Grekland. Han önskade också att dagarna för hans vistelse i Sverige skulle bidra till att stärka vår enhet i Kristus och vår ömsesidiga uppbyggelse. Därefter förrättade han, som alltid, en Trisagion vid graven för den salige grundaren och till den Ortodoxa missionen i Sverige, biskop Johannes av Makarioupolis (+2020) och sedan bjöds alla närvarande på en måltid. Torsdagen den 22 maj/4 juni 2026, minnet av den helige martyren Vasiliskos, begav sig Metropolit Kyprianos tillsammans med Fader Alexander, den grekiska gruppen och troende från Stockholm till Skogskyrkogården. Där firades Trisagia på den Ortodoxa avdelningen vid gravarna för Gerontissa Parthenia och andra av våra i Kristus avsomnade Ortodoxa bröder och systrar. Fredagen den 23 maj/5 juni 2026, minnet av den helige Mikael, biskop av Synnada och bekännare, firade Metropolit Kyprianos den Gudomliga liturgin tillsammans med våra präster i Heliga Philotheis kloster i Villberga Grillby. Före den Gudomliga Liturgins början läste Metropolit Kyprianos, som även är systerskapets andlige fader, den särskilda gudstjänsten för Begynnelsen av monastisk prövotid och iklädde Syster Dymphna, av engelsk härkomst, noviskläderna som ny medlem av klostergemenskapen under Gerontissa Magdaleni. Efter den Gudomliga Liturgin och Trisagion vid graven för den saliga grundarinnan, Gerontissa Philothei (+2012), deltog alla i en måltid, vid vars slut Fader Anders talade om de senaste vetenskapliga rönen kring den heliga Anna av Novgorod (1001 – 10 februari 1050), tidigare prinsessa av Sverige, och hennes ättlingar i Europa. Därefter besökte Metropolit Kyprianos, Fader Anders och en del av de troende tillsammans med systrarna den närbelägna kyrkogården, där Trisagia förrättades vid gravarna för våra bröder Zacharias, Elizabeth och Marjo. På eftermiddagen hade Metropolit Kyprianos möten och en mycket uppbygglig prästsamling, under vilken han samtalade med våra präster om pastorala frågor som rör vår kyrkas mission i Sverige. Lördagen den 24 maj/6 juni 2026, minnet av den helige Simeon av det underbara berget, firades den Gudomliga liturgin i vår kyrka i Vårberg, Stockholm, där Metropolit Kyprianos deltog i bön. Därefter hölls en minnesgudstjänst för den saliga Gerontissa Elizabeth, grundare och första abbedissa för Heliga Elizabeths, den ryska storhertiginnans kloster, i Etna, Kalifornien, USA. Efter en kort paus förrättades vigseln mellan våra församlingsmedlemmar Anastasios och Julia. Det är mycket glädjande och hoppfullt att det ständigt kommer nya människor till vår kyrka, särskilt unga, som söker genuin Ortodoxi och att antalet katekumener och döpta ökar kraftigt, till Guds ära. På eftermiddagen samma dag firades Vesper till uppståndelsen i förening med högtiden för de heliga Konstantin och Helena, på grekiska och svenska, liksom det Lilla Kompletoriet och Akatistoshymnen till de firade helgonen. Söndagen tillägnad Alla helgons dag, den 25 maj/7 juni 2026 och minnet av det tredje återfinnandet av den ärorika Johannes Döparens huvud, presiderade Metropolit Kyprianos vid den högtidliga festdagen i Heliga Konstantin och Helenas kyrka. Fader Anders Åkerström, Fader Stefanos Järpenberg och Fader Alexander Hahr deltog tillsammans med vår församlings mångnationella flock, av vilka många deltog i de Allraheligaste Mysterierna. Församlingens kör sjöng på svenska växelvis med de grekiska nunnorna. Metropolit Kyprianos sade i sin predikan att Alla helgons dag ursprungligen instiftades till ära för martyrerna, som utgöt sitt blod för att bekänna sin orubbliga tro på vår Treenige Gud. Han talade därefter om de tre sätt på vilka vi kan ära, det vill säga efterlikna, de heliga genom vår trosbekännelse: • Genom uppmärksam recitation av Trosbekännelsen i bön. • Genom vårt liv och vårt uppförande, när vi håller de evangeliska buden. • Genom vårt ord, när tillfälle ges. På dessa sätt förnyar de troende ständigt sin relation till Gud, drar till sig Kristi nåd och fullgör sin kallelse till mission genom att bära vittnesbörd om Livet i sin omgivning. Metropoliten varnade också för ytlighet när vi känner oss besvärade av att bekänna vår tro, då vi vill undkomma svåra situationer i vår vardag när vår tro ställs på sin spets. Han gav ett exempel från ökenfäderna om en lärjunge till den Helige Paisios den store som skickades till staden och för att undkomma en trängd situation när den kristna tron ifrågasatts svarat ytligt ”Det kanske är som ni säger”. När han kom tillbaka till sin Abba kände han inte igen sin lärjunge för att hans uppsyn blivit mörk. Han berättade då vad som hänt i staden och Abban förstod att den Helige Anden lämnat lärjungen på grund av hans förnekande av sin tro. Lärjungen ångrade sig djupt och levde en tid i botgöring. Abban såg sedan i en syn en duva komma in i lärjungen och förstod att Gud mottagit hans ånger och åter sänt honom sin Helige Ande. Efter processionen med Heliga Konstantin och Helenas ikon och Artoklasia, välsignelsen av de fem bröden, deltog alla som kommit för att vörda helgonen i den gemensamma kärleksmåltiden, som avslutades med ord av tröst och uppbyggelse från Metropoliten med anledning av högtiden. Han talade om betydelsen av den Gudomliga liturgin, vilken liknar skapelsens hjärta som pumpar ut blod i världen, som världens livsnerv och som ger näring. Utan den stannar världen. Vi bör röra oss så lite som möjligt under liturgin för att skapa så lite distraktion som möjligt. Han nämnde också vikten av att behålla nådegåvan vi får genom den Heliga Nattvarden genom att inte genast börja prata om världsliga saker och falla i synd så fort den är slut. Vår kropp är den Helige Andens tempel och vi bör skydda våra sínnen med självkritik och bön, på samma sätt som vi skyddar fönstren i våra hus med myggnät så att inte insekter kommer in, så att vi inte låter det onda komma in i oss. På söndagskvällen hölls den sedvanliga församlingssynaxis, under vilken Metropolit Kyprianos talade om betydelsen av den Heliga Skriften, om soldater som haft med sig den i strid som skydd och hur viktigit det är att vi har den Heliga Skriften i våra hem som skydd mot det onda. Han påminde också om vad han talat om vid tidigare Synaxis att vi bör alltid säga: Ära åt Gud för allting, både när det händer positiva, såväl som negativa saker, i tro på att allt sker enligt Guds försyn. När vi vaknar på morgonen är det bra att tacka och ära Gud för att Han givit oss en ny dag och be om hjälp att att tillägna Honom dagens kamp. På kvällen bör vi åter tacka Gud för Hans hjälp under dagen, trots dess svårigheter. Tacksamhet och doxologi till Gud är ett effektivt sätt att dra till oss Guds nåd och beskydd från allt ont. Det huvudsakliga ämnet för kvällens Synaxis handlade om överseende (Ἐπιείκεια) som ett grundläggande drag i den evangeliska andan. Genom gemensam läsning av en relevant text beskrevs de olika uttrycken för denna Kristus-lika dygd. Vi har alla en tendens, särskilt nu för tiden, att uppehålla oss med det yttre istället för det inre. Vi har en dålig vana att vara överseende med vår egen svaghet men är strikta och krävande med andra människor, medan det borde vara tvärtom. Helgonen var strika med sig själva men visade överseende med andra och vi bör efterlikna dem. Särskilt överseende måste vi visa dem som är svaga och vara vänliga och inte nedlåtande. Något som vi måste odla är en själ som kan hantera svåra situationer med överseende, mod, tålamod, uthållighet, självkontroll, kärlek och vänlighet. När någon bemöter en annan med ironi betyder det att den personen är högmodig och sätter sig över andra. Överseende är en frukt av den Helige Anden och ett hjärta som flödar över av kärlek till andra. När vi ser hur stort förbarmande Gud har med våra egna synder, hur kan vi då inte vara barmhärtiga mot andra? Men ibland är vi fängslade av vår egen "rättfärdighet" vilket gör oss hårdhjärtade. Vi ber om förbarmande men har inte själva förbarmande över andra. Ett strikt beteende kommer inte att förändra någon annan. Det är vår plikt att visa kärlek varese en annan person ändrar sig eller inte. Vi behöver vara med dem i deras smärta, för i morgon kan vi själva befinna oss i samma situation. Om vi har något emot en annan måste vi göra allt vi kan för att försona oss med den. Föräldrar bör dock vara överseende mot sina barn med omdöme för att barnen kan se det som en svaghet och utnyttja det för att få sin egen vilja fram. Ibland måste föräldrar vara strikta mot barnen på ett postitivt sätt, alltid förenat med bön och kärlek, för att inte rättfärdiga synd eller när de ser att barnens beteende inte förändras. Kristi får är rädda och herdarna måste lugna ner dem. En god herde väntar på att fåren ska komma tillbaka till fållan efter att ha varit ute på bete. När fåren kommer ser herden efter om de är skadade och tar hand om dem, tröstar dem, lägger om deras sår och kysser dem innan han släpper in dem i fållan igen. Måndagen den 26 maj/8 juni åkte en grupp av församlingmedlemmar tillsammans med de gästande grekerna på sightseeing i Gamla stan då bland annat Storkyrkan besöktes där reliker av den Helige Georgios Segerbäraren (firas 23 april) finns i helgonstayns bröst. Tropariet till helgonet framfördes på plats till helgonets ära. Tisdagen den 27 maj/9 juni, minnet av den helige hieromartyren Helladios och den helige bekännaren Johannes Ryssen, deltog Metropolit Kyprianos i bön vid den Gudomliga liturgin som firades av Fader Anders och Fader Alexander i Theotokos avsomnandes kapell i Uppsala. Därefter bjöd Presbytera Britt alla på en fastevänlig, festlig kärleksmåltid, under vilken Fader Anders berättade om stadens historia. Metropolit Kyprianos talade om vår kyrkas liturgiska liv, om den gamla kyrkans diakonissors tjänst och uppgifter. Han återgav även den underbara levnadsberättelsen om den helige Konon (minne 19 februari), och betonade behovet av tro, tålamod och uthållighet i frestelser för att vi ska få den Helige Andes nåd. Onsdagen den 28 maj/10 juni, minnet av den helige hieromartyren Eutychios, biskop av Melitene, och den helige Andreas, dåren för Kristi skull, återvände Metropolit Kyprianos och hans följe hem till Grekland. De uttryckte sin tacksamhet till Kristus för de gudomliga gåvorna i de liturgiska och uppbyggliga samlingarna, liksom för den hoppfullt växande närvaron av nyupplysta eller sökande troende i vår kämpande lilla flock i Sverige. Prästerna och de troende i Sverige är i sin tur så tacksamma till Metropolit Kyprianos som, likt den kärleksfulle herden beskriven ovan, outtröttligt fortsätter att besöka vårt stift tre gånger om året, trots alla våra misstag och brister, för att stärka oss andligt och hjälpa oss med sina råd och undervisning att gå framåt i vårt kyrkliga liv och fortsätta missionen för den traditionella Ortodoxin i Sverige. Metropolit Kyprianos kommer tillbaka till Sverige nästa gång 28 september-5 oktober 2026 samt 3-8 mars 2027 (enligt nya kalendern). Boka in det redan nu!

Ikon från helgonförklaringen av ROCA under Metropolit Agafangel, 2024 Flera nyhetssajter återger under maj 2026 att den delen av den Ryska utlandskyrkan (ROCOR-MP) som 2007 gick samman med Moskvapatriarkatet avser att helgonförklara, glorifiera, Fader Seraphim Rose (1934-1982). Han var en amerikansk munk och grundare av klostret St. Herman i Platina (Kalifornien) och är mycket känd genom sina böcker om den Ortodoxa kyrkans tro framför allt i Väst. Att han redan har helgonförklarats 2024 av den delen av den Ryska utlandskyrkan som inte förenade sig med Moskvapatriarkatet har inte nämnts i de nyhetssammanfattningar jag sett. Det är verkligen intressant att se en del starka reaktioner mot nyheten som förekommit som till exempel på internetsajten Public Orthodoxy, som är en digital debatt- och artikelplattform som drivs av Orthodox Christian Studies Center vid Fordham University i USA. Sajten fungerar som ett forum där forskare, präster och lekmän diskuterar ortodox kristendom i relation till samtida, politiska och akademiska frågor. Men det är lika intressant att se hur andra mer konservativa, ofta konvertiter, är upprörda över att någon vill ifrågasätta denna helgonförklaring, sannolikt därför att Hl. Seraphim Rose texter var anledningen till att de intresserade sig för den Ortodoxa kyrkan och så småningom konverterade. Så vi har å ena sidan de som är upprörda över att någon vill helgonförklara Fader Seraphim Rose utifrån hans kritik mot den samtida Ortodoxa kyrkan och å andra sidan de som är upprörda över att dessa inte vill se och förstå hans helighet och att hans budskap är relevant även idag. En annan mycket intressant detalj är ju att St. Hermans kloster i Platina, som äger rättigheterna till Seraphim Rose böcker, från 2003 började redigera om hans texter för att tona ned sådant som alldeles uppenbart var problematiskt i sin nya kyrkliga kontext. Efter Fader Seraphim Rose insomnade 1982 lämnade nämligen klostret i Platina den Ryska utlandskyrkan, för att abboten Fader Herman Podmoshensky själv skulle undvika bestraffning i kanonisk domstol för det han anklagades för. Först gick klostret till en vagante biskop, men när Fader Herman inte längre var abbot blev de upptagna i den Serbisk-ortodoxa kyrkan i USA, vilken de tillhör än idag. Foto 1: Den helige Seraphim, avsomnad, med fader Alexey Young, arkimandrit Chrysostomos och hieromonk Auxentios (nu biskop av Etna och Portland) från S:t Gregorios Palamas kloster i Etna, Kalifornien. Foto 2: Biskop Chrysostomos (med spade) vid fader Seraphim Roses begravning. Eftersom deras ”nya sammanhang”, den Serbisk-ortodoxa kyrkan, inte skulle uppskatta den kritik som Fader Seraphim framställde i sina böcker, så valde man att skriva om partier av hans texter för att tona ned kritiken. I andra sammanhang kallas detta för historierevisionism. Att ändra någons mening i böcker av ideologiska skäl är ju inget nytt. Ett extremt och skadligt exempel där ideologiska krafter försökt förneka eller förvränga historiska faktum är ju Förintelsen där man mot alla vetenskapliga och historiska bevis försökt tona ned dess betydelse. På samma sätt har alltså Fader Seraphim Rose texter behandlats eftersom hans kärva budskap inte passar deras eget narrativ. Av särskilt intresse är där konservativt ortodoxt kristna idag lyckats omtolka Fader Seraphims tal om den ”kungliga vägen” (”the Royal Path”) inom ortodox tro och menar att det är den väg de själva följer, att inte gå för långt till vänster (till modernism och ekumenism) eller för långt till höger (som skulle vara fanatism och gammalkalendarism). (Se The Royal Path - True Orthodoxy in an Age of Apostasy i The Orthodox Word, Vol. XII, No. 5 (70), s. 143-149.) Men det är inte riktigt så som Fader Seraphim själv använde termen. Under sina aktiva år som författare i den Ryska utlandskyrkan – från januari 1965 fram till sin död 1982 – och inte minst i sin kanske mest kända bok Orthodoxy and the Religion of the Future från 1975, använde han uttrycket på ett annat sätt, åtminstone när det gällde vad han menade med ”fanatism till höger”. För Seraphim Rose betyder den ”kungliga vägen” (”the Royal Path”) visserligen den ortodoxa vägen mellan två andliga ytterligheter: varken liberal eftergivenhet eller fanatisk överdrift. Han hämtar uttrycket från ökenfäderna, särskilt Johannes Cassianus och Dorotheos of Gaza, men han namnger inte dem direkt som dagens konservativa gärna vill göra. Vilka han åsyftar är dock tämligen klart när man läser hans brev eller talar med dem som faktiskt var med då. Han använder uttrycket särskilt om den Ortodoxa kyrkans situation under 1900-talets kris kring ekumenism och kyrklig kompromiss och särskilt vad han upplevde hos ortodoxa jurisdiktioner under sin levnad. Enligt honom går den ”kungliga vägen”: å ena sidan inte med i modernism, ekumenism och anpassning till världen (som det Ekumeniska patriarkatets företrädare i USA och Konstantinopel), men å andra sidan inte heller in i ett självrättfärdigt, hårt och sekteristiskt ”selotiskt” tänkande där korrekthet och kanonicitet blir ett slags andligt högmod (som gruppen kring Holy Transfiguration Monastery i Boston, som den Ryska Utlandskyrkan hade upptagit och som Fader Seraphim hade otaliga konflikter med). Vilka är det då som han talar om som följer ”den kungliga vägen”, eller är ”till höger” eller ”till vänster”? Det är här boken ”Orthodoxy and the Religion of the Future” och Fader Seraphims åsikter i allmänhet blir för svåra ”att smälta” för skribenterna på ”Public Orthodoxy”. Fader Seraphim pekar nämligen ut vilka som följer den kungliga vägen och är de sant ortodoxt kristna idag: ”[it is they who] have taken strong stands against the apostasy of our times: the Catacomb Church of Russia, the Russian Church Outside of Russia, the True Orthodox Christians (Old Calendarists) of Greece.” Även vilka som är “till vänster” pekas klart ut i boken och nämns vid namn. När klostret i Platina kom att tillhöra den Serbisk-ortodoxa kyrkan så blev ju detta synnerligen besvärligt att förklara hur den ”egna kyrkan” inte följde den ”kungliga vägen”, så texten fick skrivas om och från 2004 finns inte längre någon lista. Hans åsikter om Moskvapatriarkatet skapade givetvis stora svårigheter för den Serbisk-ortodoxa kyrkan och fick tonas ned eller tas bort. Självklart blev detta oerhört problematiskt i den Ryska Utlandskyrkan från 2007 när man blivit upptagen i Moskvapatriarkatet. Samma teologiska problem finns naturligtvis hos Helige Johannes (Maximovitch), ärkebiskop av Shanghai och San Francisco som den Ryska Utlandskyrkan helgonförklarade 1993 och som blivit oerhört populär inom många ortodoxa jurisdiktioner och där hans kritik av Moskvapatriarkatet helt enkelt ignoreras och hans kyrkosyn är något man helt enkelt inte talar om. Bortglömt är till exempel att den Bulgarisk-ortodoxa kyrkan 1993 från officiellt håll kallade honom schismatiker och förnekade hans helighet. Den helige Johannes Maximovitch med andra hierarker från ROCA i den grekisk‑gammalkalendariska katedralen tillägnad den heliga Markella i New York. En artikel av särskilt intresse på ”Public Orthodoxy” är “Canonization and the Act of Betrayal: Fr. Seraphim Rose and ROCOR’s Ecclesiological Trap” av Sergei Chapnin som i grunden är en kritik av beslutet att inleda glorifieringen av Fader Seraphim Rose som helgon. Sergei Chapnin argumenterar längs fyra huvudlinjer i sin artikel: 1. Han menar att Fader Seraphim Rose var en symbol för ett anti-ekumeniskt och isolationistiskt kyrkotänkande som inte stämmer överens med hur majoriteten av Ortodoxa kyrkor tänker idag. Han menar att Fader Seraphim Rose representerade en hård “selotisk” hållning där modernitet, västlig kultur och dialog med andra kristna sågs som andligt förfall. Chapnin anser därför att en kanonisering skulle legitimera en extrem och polariserande riktning inom dagens ortodoxi, något han inte kan acceptera och vill varna för. 2. Den Ryska utlandskyrkan, menar han, riskerar att återvända till sitt tidigare ”schismatiska” självmedvetande, vilket han inte vill se. En central poäng för Chapnin är att den Ryska Utlandskyrkan under Fader Seraphim Roses livstid stod utanför full kommunion med stora delar av världsortodoxin. Chapnin menar därför att en glorifiering av honom implicerar ett slags rehabilitering av den Ryska Utlandskyrkans tidigare anti-ekumeniska och separatistiska identitet och detta är för honom djupt problematiskt. 3. Helgonförklaringen blir ett kyrkopolitiskt ställningstagande. Artikeln hävdar att det inte bara handlar om personlig helighet utan om vilken riktning kyrkan vill gå i. Enligt Chapnin signalerar processen stöd för en militant traditionalism och ett avståndstagande från mer “öppna” och ”liberala” ortodoxa röster och det gillar inte Public Orthodoxy. 4. Avslutningsvis har han moraliska och historiska invändningar kring kretsen kring Platina-klostret. Författaren berör även kontroverser kring personer i Fader Seraphim Roses närhet, särskilt anklagelser kopplade till abboten Fader Herman Podmoshensky och ledarskapet kring St. Hermans kloster. Ur vår synvinkel, som konservativa grekisk-ortodoxa kristna som följer den gamla kalendern, framstår artikeln ganska tydligt som skriven utifrån en modernistisk och pro-ekumenisk kyrkosyn och vi har fyra huvudsakliga invändningar: 1. Artikeln utgår från att anti-ekumenism är något negativt, medan ekumenik är det enda rätta. För gammalkalendariker är detta själva grundproblemet. Det som Chapnin beskriver som “extremism” ser vi i stället som trohet mot den patristiska traditionen. Vi uppfattar inte Fader Seraphim Rose som radikal utan som en försvarare av klassisk ortodox självförståelse: att Kyrkan är unik, sann och inte bara en gren bland andra grenar på det ”kristna trädet”. Från detta perspektiv blir hans kritik mot Fader Seraphim Rose en indirekt kritik mot: Helige Justin Popović, det serbiska helgonet, som respekteras av så många, Arkimandrit Philotheos Zervakos, som många i Grekland ser som helig, många athonitiska fäder och den äldre traditionen i Den Ryska Utlandskyrkan före återföreningen med Moskva, som Helige Philaret representerade (den Ryska Utlandskyrkans tredje Förste-hierark), som förövrigt också föreslås helgonförklaring av ROCOR (MP). 2. Den Ryska Utlandskyrkans isolering från andra ortodoxa kyrkor under 1960-talet ses så klart inte som en schism, utan en rättfärdig protest mot utvecklingen, precis som den som hände i Grekland efter 1924 när den Grekiska statskyrkan införde den så kallade Nya kalendern. Chapnin verkar utgå från att den Ryska utlandskyrkans tidigare brutna kommunion var ett problem i sig. Vår gammalkalendariska analys skulle snarare fråga: ”varför” uppstod separationen och vem är ansvarig för den? Vi svarar att den Ryska Utlandskyrkan endast reagerade mot: sovjetisk kontroll över Moskvapatriarkatet, ekumenism, där den Ortodoxa kyrkan inte längre är unik utan bara en kyrka bland många, modernistiska reformer, kompromisser med världslig makt (så kallad ”sergianism”). I det ljuset blir Fader Seraphim Rose snarare ett vittne om motstånd mot avfall än ett uttryck för sekterism, som Chapnin påstår. 3. Helighet definieras inte främst av “acceptabilitet” eller ”godtagbarhet”. Vår gammalkalendariska hållning hävdar i stället att moderna ortodoxa akademiska miljöer – särskilt sådana knutna till Fordham University Orthodox Christian Studies Center eller Sankt Ignatios College här i Sverige– tenderar att bedöma helgon utifrån akademisk och kulturell acceptabilitet eller godtagbarhet snarare än asketiskt liv, omvändelse och andlig frukt. För oss som ser Fader Seraphim Roses helighet blir det centrala i stället: hans askes, hans omvändelse från nihilism, hans mission bland västerlänningar, hans försvar av patristisk ortodoxi, den starka folkliga vördnaden kring honom. I ortodox tradition har folklig vördnad dessutom oftast föregått officiell helgonförklaring. 4. Artikeln speglar den djupare konflikten i modern ortodoxi. Ur vårt gammalkalendariska perspektiv handlar detta egentligen inte bara om Fader Seraphim Rose utan om två konkurrerande visioner av ortodoxin: Å ena sidan de som anser att Kyrkan måste skydda sina gränser tydligt och å andra sidan de som anser att Kyrkan bör vara dialogisk och öppen för dagens strömningar och därför måste moderniseras. Å ena sidan de som anser att ekumenism öppnar dörren för relativism och å andra sidan de som anser att ekumenism är en pastoral nödvändighet i en fragmenterad värld. Å ena sidan de som anser att patristisk kontinuitet måste betonas och å andra sidan de som anser att samtida relevans i en pluralistisk värld måste eftersträvas. Å ena sidan de som anser att askes och bekännelse måste vara centralt i den Ortodoxa kyrkans liv och å andra sidan de som anser att akademisk och social legitimitet är det viktigaste att etablera. För oss gammalkalendariker blir därför Sergei Chapnins artikel nästan ett indirekt argument för Fader Seraphim Roses betydelse: om han provocerar modernistiska kretsar så mycket, så visar det att hans budskap fortfarande utmanar tidsandan och är precis lika relevant idag som när det skrevs 1975. Sammanfattningsvis, om man anser att Fader Seraphim Rose är en helig person och att hans budskap till Kyrkan är viktigt, då går det inte att ”tona ned”, ignorera eller radera bort vilket sammanhang han tillhörde och vilka grupper inom den Ortodoxa kyrkan han pekar ut att vi ska söka oss till om vi vill vara sant ortodoxt kristna. Idag 2026 finns det grupper som tillhör Helige Seraphims gemenskap och det är den Ryska Utlandskyrkan under Metropolit Agathangel, den grekisk-ortodoxa kyrkan som följer fädernas kalender (gammalkalendariker) under Ärkebiskop Kallinikos och den Bulgarisk-ortodoxa kyrkan under Metropolit Photii. Övriga kyrkor som nu finner helighet i Fader Seraphims exempel och vill helgonförklara honom må därför fundera på hans ord om var den sanna kyrkan finns och varför de inte är inkluderade. Fader Anders Åkerström, de 318 fädernas söndag

Fastetiden inför Guds Moders Avsomnande har börjat... 1-14 augusti Om Gudsmodersfastan En av de tolv stora högtiderna i den Ortodoxa kyrkan är Guds Moders avsomnande, som firas den 15/28 augusti. Från den 1/14 augusti till den 14/27 augusti observerar vi en fasta kallad Gudsmodersfastan. Denna period är känd som "Femton dagar i augusti" eller Δεκαπενταύγουστο på grekiska. Många kallar den också Gudsmodersfastan. Denna fasteperiod är en av de strängaste fasteperioderna i den Ortodoxa kyrkan och kan jämföras med den Stora Fastan före Påsk. Detta beror på festens storhet, som ibland kallas "sommarens Påsk" på grund av sin uppståndelsekaraktär. Svårighetsgraden av denna fasteperiod kompenseras å ena sidan av dess korthet och å andra sidan av den fina sensommaren med de dagliga Paraklesis till Theotokos, d.v.s. de åkallande kanon till Guds Moder på kvällarna, vilket är något de troende deltar i med andlig längtan. Under denna fasteperiod avstår vi från från kött, mejeriprodukter, fisk, vin och olja under vardagar och vi kan använda vin och olja på helgerna. På Kristi förklarings högtid den 6/19 augusti kan vi äta fisk eftersom det är en festdag tillägnad Kristus. Vi sjunger den lilla och stora Paraklesis, växelvis efter Aftongudstjänsten, förutom på lördagens kväll och aftonen till Kristi förklaring och Guds Moders avsomnande. Paraklesis till Theotokos kommer att firas i våra församlingar i Stockholm och i Uppsala under fastan, så se till att få välsignelsen att delta i dem. Om man inte har möjlighet att besöka kyrkan kan man läsa den lilla Paraklesis och den stora Paraklesis själv på svenska, eller höra gudstjänsten från vårt kloster i Grekland på denna sida . Det bör dock aldrig ersätta verkliga gudstjänstbesök och egen bön utan bara vara en lösning ifall man bor långt från kyrkan eller av någon annan allvarlig anledning inte kan komma dit. Detta är på det sätt som den Ortodoxa kyrkan, inspirerad av den Helige Ande, vill förbereda oss för den kommande högtiden Guds Moders, Gudaföderskan-Theotokos, avsomnande; genom bön och fasta! Fastan är en period då vi har möjlighet att ägna oss mer åt vårt andliga liv och mindre åt det materiella. Guds Moder har en speciell ställning i den Ortodoxa kyrkan då hon med sin egen vilja tog emot Frälsaren och födde Honom som människa till världen. Hon banade vägen för oss, som var och en också är kallade till gudomliggörelse. Alla dessa femton dagar som leder upp till Theotokos avsomnande är särskilt tillägande henne, som är allas vår moder och vår främsta förebedjare inför hennes Son, Kristus. Genom rätt och traditionell förberedelse inför en festdag, tränger vi djupare in i dess Mysterium och det leder oss ännu ett steg på vägen till föreningen med vår Herre. Vi önskar alla en välsignad resa mot högtiden!

Stockholms Ortodoxa stift tillhör den del av den Grekisk-ortodoxa kyrkan som följer "Fädernas kalender". Stockholms ortodoxa stift Ἐκκλησία Γνησίων Ὀρθοδόξων Χριστιανῶν τῆς Ἑλλάδος Stockholms Ortodoxa stift tillhör den del av den Grekisk-ortodoxa kyrkan som följer "Fädernas kalender". Vi har två församlingar, i Stockholm och Uppsala, där det regelbundet firas gudstjänst. Vidare finns ett kloster i Grillby utanför Enköping. Vår intention med denna hemsida är att sprida information om den Ortodoxa kyrkan. Vi avser att publicera artiklar om Ortodox teologi och levnadssätt samt liturgiska texter, men också information från vår egen synod. Om Gudsmodersfastan En av de tolv stora högtiderna i den Ortodoxa kyrkan är Guds Moders avsomnande, som firas den 15/28 augusti. Från den 1/14 augusti till den 14/27 augusti observerar vi en fasta kallad Gudsmodersfastan. Denna period är känd som "Femton dagar i augusti" eller Δεκαπενταύγουστο på grekiska. Många kallar den också Gudsmodersfastan. Denna fasteperiod är en av de strängaste fasteperioderna i den Ortodoxa kyrkan och kan jämföras med den Stora Fastan före Påsk. Detta beror på festens storhet, som ibland kallas "sommarens Påsk" på grund av sin uppståndelsekaraktär. Svårighetsgraden av denna fasteperiod kompenseras å ena sidan av dess korthet och å andra sidan av den fina sensommaren med de dagliga Paraklesis till Theotokos, d.v.s. de åkallande kanon till Guds Moder på kvällarna, vilket är något de troende deltar i med andlig längtan. LÄS MER Biktspegel efter de åtta huvudlasterna hos den Helige Johannes Cassianus Det finns många som upplever att det är svårt att veta vad man ska säga när man biktar sig och vi har sedan tidigare publicerat en biktspegel med råd, men denna artikel är tänkt som ett komplement och skriven utifrån en bok som verkligen kan rekommenderas. Boken heter ”Det rena hjärtat - om själens djärvhet i kampen för hjärtats renhet” och är en 146 sidor kort sammanfattning av den Helige Johannes Cassianus två stora verk som han skrev på uppdrag av sin biskop för att samman 6 aug. Rapport från biskopsbesök i maj 2026 Efter Pingst genomförde vår Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili sitt sedvanliga pastorala besök i Sverige i egenskap av Locum Tenens, (ställföreträdande biskop), för att delta i den årliga, (framflyttad till närmaste söndag) högtiden för vårt biskopssätes huvudkyrka, tillägnad de Heliga Apostlalika kejsarna Konstantin och Helena. I sitt sällskap hade han två nunnor, en subdiakon, en altartjänare och ytterligare tre lekmän. Utöver det liturgiska programmet under detta bes 25 juni Den "obekväme" Helige Seraphim Rose Ikon från helgonförklaringen av ROCA under Metropolit Agafangel, 2024 Flera nyhetssajter återger under maj 2026 att den delen av den Ryska utlandskyrkan (ROCOR-MP) som 2007 gick samman med Moskvapatriarkatet avser att helgonförklara, glorifiera, Fader Seraphim Rose (1934-1982). Han var en amerikansk munk och grundare av klostret St. Herman i Platina (Kalifornien) och är mycket känd genom sina böcker om den Ortodoxa kyrkans tro framför allt i Väst. Att han redan har helgonförk 26 maj Program för Metropolitens besök 3-10 juni 2026 10 maj

Det luktar faktiskt lite pizza om den här soppan även om det enda som påminner om pizza är tomat och oregano! Men kanske namnet och lukten kan få någon mer att äta den… Den är hur enkel, billig och god som helst! Vill man göra den mer mättande och matig kan man tillsätta kokta vita bönor. Har man inte tillgång till rosmarin och timjan kan man förstås bara hoppa över det. ”Pizzasoppa” Det luktar faktiskt lite pizza om den här soppan även om det enda som påminner om pizza är tomat och oregano! Men kanske namnet och lukten kan få någon mer att äta den… Den är hur enkel, billig och god som helst! Vill man göra den mer mättande och matig kan man tillsätta kokta vita bönor. Har man inte tillgång till rosmarin och timjan kan man förstås bara hoppa över det. 8 portioner Ingredienser 2 matskedar olja 1 hackad gul lök 3 klyftor hackad vitlök 1 tsk salt svartpeppar ½ tsk torkad rosmarin ½ tsk torkad timjan ½ tsk torkad oregano 2-4 medelstora potatisar, skalade och skurna i ca 2-3 cm stora bitar 2 st 500 grams paket krossade tomater ca 14 dl vatten 2 buljongtärningar Gör så här Fräs den hackade löken 5-7 minuter. Tillsätt vitlök, örter, salt och peppar. Fräs ytterligare en minut till. Tillsätt potatisen, vattnet och buljongtärningarna. Låt soppan koka upp, vrid ner till medelvärme och låt koka till potatisen är mjuk (ca 10 min). Tillsätt krossad tomat och låt soppan bli helt varm. Använd stavmixer för att mixa soppan tills den blir slät. Om du inte har stavmixer kan man använda vanlig mixer, lite avsvalnad soppa i taget. Smaka av med salt och servera gärna med lite färsk basilika. < Tillbaka