Vem är den Ortodoxa kyrkans överhuvud?

Media i Sverige har nu börjat skriva om det ekumeniska mötet som ska äga rum i Stockholm och Uppsala mellan den 18-24 augusti 2025 för att fira 100-årsjubileet av Stockholmsmötet 1925. Tyvärr kan man inte räkna med att journalister vet speciellt mycket om kyrko- och samfundsvetenskap eller teologi. Något som är särskilt påtagligt är hur lite de vet om den Ortodoxa kyrkans traditionella kyrkosyn (ecklesiologi).

Tidningen Dagen har till exempel följande text som tydligt visar hur förvirrade dessa journalister är: ”Två av den ortodoxa kyrkans främsta patriarker, hans allhelighet ekumeniska patriarken Bartholomeos I, ärkebiskop av Konstantinopel, och hans helighet Ignatius Aphrem II, som företräder syrisk-ortodoxa kyrkan med säte i Damaskus, gästar veckan”.

Att det rör sig om två helt olika kyrkosamfund verkar inte journalisten vara medveten om. Den Syrisk-ortodoxa kyrkan tillhör ju den orientaliska kyrkogemenskapen som lämnade den Ortodoxa kyrkan vid konciliet i Kalcedon 451, men det verkar vara ointressant här. I stället är tydligen titlar viktiga och att betona att det finns patriarker av högsta rang, ungefär som påven i Rom –”de främsta patriarkerna”.

Något som man ofta ser i media är beskrivningen av patriarken av Konstantinopel som ”andligt överhuvud för världens 300 miljoner ortodoxa”, ungefär som att patriarken skulle vara en ”östlig version” av påven i Rom. Även påven av Rom har ju också antytt detta, då de senaste påvarna talat om att ”kyrkan har två lungor” och med detta menat dem själva (som representant för den Romersk-katolska kyrkan) och patriarken av Konstantinopel (som representant för den Ortodoxa kyrkan).

Denna felaktiga kyrkosyn är ju tyvärr också ofta förekommande bland ortodoxa, där man ser ”relationen” till patriarkatet av Konstantinopel som det som skänker en ortodox kyrka sin legitimitet. Det är dock inget annat än vad man inom teologin kallar ”latinsk subordinationism”, där relationen till påven i Rom är det som skänker juridiskt erkännande, och detta har aldrig varit traditionell ortodox kyrkosyn, vilket framstående teologer som Fader Georges Florovsky och Fader Alexander Schmemann brukade betona.

Den ortodoxa synen på biskopens roll och primat samt Kyrkan som konciliär

I ortodox teologi är i stället Kristi kyrka grundad på den sanna tron. Biskopen är dess väktare och lärare, och varje biskop som bekänner denna tro är jämlik med de andra. Ingen plats eller biskop har rätt till exklusiv auktoritet över andra.

Varje lokal kyrka, med sin egen biskop, bär Kristi närvaro i den Gudomliga liturgin. Den lokala kyrkan är inte bara en del av en större helhet, utan en fullständig Kyrka i sig, med hela trons rikedom och fullhet.

Inom den ortodoxa traditionen har ingen lokal kyrka, oavsett historisk betydelse, särskilda privilegier för att tolka eller bevara tron.

Att vissa säten fått ett hedersprimat – alltså en plats i rangordningen – är en sak. Att däremot kräva juridisk överhöghet över andra lokala kyrkor är något helt annat och strider mot Evangeliet (till exempel Matt 19:30). En sådan inställning leder till villolära, som vi sett i det romersk-katolska påvedömet, och som så småningom ledde till schismen mellan öst och väst.

Patriarkatet av Konstantinopel har ibland framträtt som ledande, särskilt efter att andra patriarkat försvagats under muslimskt herravälde, efter mitten av 1400-talet. I praktiken har det då fungerat som en sorts samordnande instans. Men detta innebär inte att Konstantinopel har rätt till någon överhöghet. Enligt kanonisk tradition (bl.a. kanon 3 från det Andra ekumeniska konciliet och kanon 36 från Trullo-konciliet) är patriarken av Konstantinopel ”den förste bland jämlikar” (primus inter pares) – inte en överordnad ledare.

Kristus är och förblir kyrkans enda huvud (Kol 1:18). Biskopar är Kristi tjänare, kallade att vårda, tjäna och bygga upp Guds folk, inte att härska och underordna.

Den Apostoliska kanon 34 visar att varje biskop har ansvar i sin kyrkliga provins, men att större beslut måste fattas i samverkan med övriga biskopar och med respekt för den gemensamma synoden.

Den Ortodoxa kyrkan har alltid betonat betydelsen av koncilium i Kyrkans liv, en plats där biskopar samlas för att diskutera gemensamma problem. Kyrkan bekänner att konciliet är det främsta instrument som Gud har valt för att leda sitt folk och därför talar ortodoxin om sin Kyrka som i huvudsak konciliär.

Relationen mellan biskopen och hans flock är ömsesidig. Biskopen är den gudomligt insatta läraren av tron, men att vara väktare till tron tillfaller inte endast biskopen utan hela Guds folk, biskopar, prästerskap och lekfolk. Hela Guds folks plats som väktare av tron måste hållas i åminnelse då vi studerar konciliets auktoritet.

Ett koncilium av biskopar kan givetvis fela och förleda. Av detta skäl betraktas ett koncilium inte som legitimt om det inte accepteras av hela Kyrkan. Såsom Fader Georges Florovsky ofta betonade så skulle inte den Ortodoxa kyrkan accepterat de s.k. sju

ekumeniska koncilierna om de inte reflekterat Kyrkans "allmänna medvetande".

Missbruk av kanones och Konstantinopels nuvarande anspråk

Vissa nutida teologer hävdar dock att Konstantinopel har rätt till en övergripande jurisdiktion, särskilt över så kallade ”barbariska” (icke-ortodoxa) folk, med stöd i kanon 28 från det Fjärde ekumeniska konciliet. Men denna tolkning saknar stöd i den patristiska traditionen och leder i praktiken till en sorts ny ”påvekyrka” i öst, en slags ”ortodox papism”.

Historiska omständigheter, särskilt efter Konstantinopels fall 1453, bidrog till att patriarkatet i Konstantinopel blev politiskt starkare och är den historiska bakgrunden till den utveckling vi nu ser och anledningen till att så många missförstår patriarkatets roll.

I det Osmanska riket blev patriarken av Konstantinopel en sorts ledare för alla ortodoxt kristna under den muslimska överheten (Rum millet). Men detta innebar inte någon gudomligt given makt, utan var en praktisk lösning i en svår tid. Under muslimsk överhöghet brydde sig inte  till och med patriarker av Jerusalem och Antiokia att vara i sina kyrkoprovinser utan bodde, vistades och styrde sitt patriarkat från Konstantinopel, vilket ytterligare kom att påverka synen på kyrkoledare och Konstantinopels roll att företräda den ortodoxt kristna ”folkgruppen” oavsett etnicitet i det osmanska väldet.

Under 1800- och 1900-talen växte därmed också tanken fram att Konstantinopel var ”moderkyrkan” som ensam kunde ge andra kyrkor självständighet (autokefali). Detta synsätt har förstärkts genom bland annat patriarken Meletios Metaxakis, han som sammankallade det så kallade ”pan-ortodoxa konciliet” 1923 för att bland annat besluta om ny kyrklig kalender (den så kallade Nya kalendern) och som tog initiativ till att lägga ortodoxa kyrkor i diasporan (Europa, Amerika, Australien) under Konstantinopels jurisdiktion. Han drevs ju av troende bort från Konstantinopel och blev så småningom patriark och påve av Alexandria där han beslutade att lägga till titeln ”av hela Afrika” till sitt anspråk. Allt detta är ett tydligt avsteg från den genuina ortodoxa traditionen och visar på den nya ”teologiska trend” som 500 år av muslimsk överhet och förföljelse så småningom förde med sig.

Meletios Metaxakis och hans efterföljare av patriarker av Konstantinopel började alltså att tolka gamla kanones som att alla områden som inte tillhör en annan kyrka automatiskt faller under Konstantinopel. Patriark Bartholomeos idag fortsätter denna linje.

Begreppet ”moderkyrka” används inte längre som ett artigt uttryck, utan som grund för en ny lära där Konstantinopel hävdar sig ha ständig makt och jurisdiktion även över självständiga kyrkor – som i fallet med Ukraina 2018. Men detta underminerar den Ortodoxa kyrkans synodala struktur, där alla biskopar har ansvar tillsammans.

En ny och farlig utveckling

I vår tid har vidare vissa företrädare, till exempel den grekiske Ärkebiskopen Elpidoforos av Amerika, börjat hävda att patriarken av Konstantinopel är ”den förste utan jämlikar” (primus sine paribus) – ett begrepp som tydligt strider mot ortodox tro. Det är en ny typ av påvedöme, papism, och bör avvisas av alla ortodoxt kristna.

Teologen Johannes Zizioulas, Metropolit av Pergamon, har varit en nyckelperson i denna utveckling. Han förde in tanken på att den Ekumeniske patriarken skulle fungera som ett synligt överhuvud för hela kyrkan – en slags ikon för den himmelska enheten i Treenigheten. Men detta synsätt har ingen förankring i den ortodoxa patristiken och innebär en teologisk nymodighet som hotar genuin ortodox kyrkosyn.

Den ortodoxa synen på överhet

Kyrkans enda huvud är Kristus. Att någon biskop skulle vara kyrkans ursprung eller överhuvud är inte ortodox traditionell tro. Jurisdiktionellt primat underminerar kyrkans synodala karaktär, där alla biskopar tillsammans ansvarar under Evangeliets beskydd.

Vid ekumeniska koncilier, vilken man kan se på ikoner som skildrar detta, låg Evangelieboken på en pulpet i mitten – det var inte en biskop som satt i mitten – som en påminnelse om att Kristus ensam är Kyrkans Herre.

Vad ska jag göra som ortodoxt kristen?

Nu när den Ekumeniske patriarken är på väg till Sverige och ska delta i ekumeniska gudstjänster tillsammans med företrädare för andra trossamfund, vilkas tro vi inte delar, då bör man som ortodoxt kristen fråga sig om man vill vara en del av detta och om detta är förenligt med ortodox bekännelse?

I ortodox tradition finns det flera kanoniska bestämmelser (till exempel kanon 45 av de Apostoliska kanones eller kanon 10 eller 33 från synoden i Laodikea) som förbjuder gemensam bön mellan ortodoxa kristna och personer som inte tillhör den ortodoxa tron – särskilt i liturgiska eller sakramentala sammanhang. Det handlar främst om att skydda den ortodoxa trons renhet och undvika att skapa förvirring eller ett intryck av kyrkogemenskap där sådan inte finns.

Att dessa heliga kanones inte kommer att respekteras eller följas av de Ortodoxa kyrkoledare som kommer att delta i det ekumeniska mötet i augusti är givet eftersom vi sett det nu i 100 år och därför gör vi som ortodoxt kristna bäst att hålla oss borta från dem. Vad andra gör eller inte gör behöver inte angå oss.

En Ekumenisk patriark är inte den Ortodoxa kyrkans överhuvud utan det är Kristus, och vi gör bäst i att förlita oss på Honom. Vi vet dessutom var rättroende biskopar finns som följer Hans heliga Kyrkas tro, tradition och kanones! ”Kom och se!” (Joh 1:46)

Vi kommer att fira 1700 års jubileum av Nicea i Heliga Konstantin och Helena ortodoxa församling i Vårberg (Stockholm) den 7 september 2025 på den exakta dagen av avslutningsbanketten med helige kejsaren Konstantin och alla 318 fäder, något mer behöver vi inte!

Heliga Stormartyr Marina 17/30 juli 2025

Fader Anders, biskopsvikarie för Stockholms Ortodoxa Stift