Ortodox

Vi kallas Ortodoxa kristna, därför att vi hör till den Ortodoxa kyrkan. Ortodox är ett grekiskt ord och betyder rätt troende.

 

Den Ortodoxa kyrkan är den ursprungliga Kyrkan, som grundades av Kristus själv. Den kallas också apostolisk, därför att Jesu egna lärjungar, Hans apostlar, gav den en fast ordning. I den Ortodoxa kyrkan har apostlarnas muntliga och skriftliga undervisning bevarats och kommer att bevaras oförändrad i alla tider.

 

Den Ortodoxa kyrkan leds av biskopar.

 

Kristus utvalde apostlarna. Apostlarna utvalde och handpålade sedan ledare för kyrkan, vilka kunde hjälpa och ersätta dem själva. De kallades biskopar. Dessa biskopar tillsatte i sin tur nya biskopar. På så sätt har den apostoliska ledningen genom handpåläggning bevarats i en obruten kedja inom kyrkan.

 

Kyrkan kallas även katolsk eller allmännelig. Det betyder att den sträcker sig över hela världen och når alla människor. Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan, som har påven till överhuvud och även i annat skiljer sig från den ursprungliga kyrkan, kallas den Ortodoxa kyrkan ibland den östra eller felaktigt den grekisk-katolska.

Tradition och Bibel

Den av Gud uppenbarade sanningen fasthålls av den heliga Traditionen och den heliga Skrift.

 

I den heliga Traditionen bevaras det som fromma män och kvinnor fått från Gud och givit vidare till kyrkan i tal och levnad.

  

I den heliga Skriften bevaras de Guds ord som skrivits ned av heliga apostlar och profeter under inverkan av den Helige Ande.

  

Den heliga Traditionen är äldre än den heliga Skriften.

 

Enklast och bäst lär vi oss den rätta kristna tron i Trosbekännelsen. Den utformades av de heliga kyrkofäderna på de första allmännelig kyrkomötena. Endast i den Ortodoxa kyrkan har trosbekännelsen bevarats oförändrad i sin rena form.

 
 
 

I trosbekännelsen utsäger vi vår tro på Gud, som är en till sitt väsen, men har tre personer, Gud Fadern, Gud Sonen, Gud den Helige Ande. Därför kallas Han även

den heliga Treenigheten.

Vidare bekänner vi oss vara medlemmar i den apostoliska Kyrkan, till vilken vi förenats genom dopet.

Slutligen bekänner vi att målet för detta liv på jorden är det eviga livet i Guds rike, dit vi kommer efter de dödas uppståndelse och den yttersta domen.

  Den allsmäktige Gud är vår himmelske

Fader.

Han har skapat allting, både det synliga och det osynliga. Till den osynliga världen hör änglarna. Dem skapade Gud allra först.

 

Änglarna är andeväsen, Guds sändebud, som inverkar på människorna och hela folkgrupper enligt Guds heliga vilja. Varje människa har en skyddsängel, som beskyddar henne, hjälper henne och inger henne goda tankar.

 

Alla änglar skapades goda. Men en del av dem använde sin fria vilja till att i högmod uppresa sig mot Guds vilja. Därför föll de djupt ner och blev onda. De onda andarna försöker ständigt locka människan till sig, bort från Gud.

 

Efter den osynliga världen skapade Gud den synliga världen och människan efter sin avbild, alltså med fri vilja. Och fastän människan föll för den ondes frestelse, så övergav Gud henne ändå inte, utan ville hjälpa henne upp igen.

Gud sände till jorden sin enfödde Son, vår Herre

Jesus Kristus

som genom den Helige Ande föddes av Jungfru Maria.

Han gav oss sitt Evangelium, det glada budskapet om frälsning och om Guds rike.

 

Han offrade sig frivilligt på korset för att försona människan med Gud.

  

Han uppstod från de döda, besegrade djävulen och döden, och lät också oss uppstå från döden.

 

Han for upp till himmelen och öppnade åter himmelrikets port, som varit stängd för oss av synden.

Den första pingstdagen nedsände Jesus

den Helige Ande

till sina lärjungar. Den Helige Ande förenar oss med Kristus, så som man fäster en gren vid ett träd. Den inympade grenen suger livssaft från trädet och börjar leva ett gemensamt liv med detta. Lika får den som förenas med Kristus sin livskraft från Honom och börjar leva Hans eviga liv.

 
 

Den Helige Andes nåd eller Guds kraft får vi del av i de

Heliga Mysterierna
eller sakramentena, som Jesus Kristus själv givit oss.

De främsta är 7 och nödvändiga för vår frälsning:

 

1) I dopet renas människan från synderna, föds till ett nytt, andlig liv och blir en kristen.

 

2) I myrrasmörjelsen får den döpte den Helige Andes kraft att motstå frestelserna och att leva det nya livet i Kyrkans gemenskap. Myrrasmörjelsen sker normalt i anslutning till dopet.

 

3) I Herrens Heliga Nattvard tar den kristna del av Kristi kött och blod, förenas med Honom till kropp och själ och får därigenom del av det eviga livet.

 

4) I botens eller syndaförlåtelsens mysterium får den som med uppriktig ånger bekänner sina synder för biktfadern genom honom förlåtelse, av Kristus själv.

 

5) I prästvigningen får en därtill utsedd man av den Helige Ande genom handpåläggning av en biskop, rättighet att förrätta mysterierna och att sköta församlingen.

 

6) I äktenskapets mysterium vigs en man och en kvinna av Kristus själv till ett gemensamt liv i gudsefterföljelse.

 

7) I oljesmörjelsen gives en sjuk Guds kraft att åter bli frisk till ande och kropp.

Dop sker med fullständig nedsänkning.

Ett bord  ställt framför ikonostasen förberett för vigsel.

Frälsningens medel, mysterierna, förvaltas av

Kyrkan.

Därför måste den som vill bli frälst från synden och mörkret höra till Kristi kyrka.

  

Kyrkan är en, ty den har en enda grund och ett enda huvud, Jesus Kristus. De särskilda lemmarna förenas av kärleken.

  

Kyrkan är helig, ty den är Kristi heliga kropp, och den Helige Ande bor i den.

  

Kyrkan är allmännelig, eller katolsk, ty den sträcker sig över hela världen.

  

De som flyttat bort från det jordiska livet har inte upphört att vara medlemmar i Kyrkan. De har endast överflyttat från Kyrkans synliga jordiska del, till dess osynliga himmelska del.

 

För varje medlem i Kyrkan, som 

vill få del av det eviga livet, är

Kristi efterföljelse

nödvändig. Att följa efter Kristus betyder, att med fast tro på Honom som vår Frälsare och med Honom som högsta exempel, aldrig tveka att göra Hans vilja, försaka sig själv, otröttligt kämpa mot de onda böjelserna och ständigt göra bättring. Ingenting av detta kan man göra utan hjälp av Guds nåd.

  

Av kärlek till oss lät Kristus frivilligt korsfästa sig; det var Hans stora kärleksverk. Därför bör vi visa vår kärlek till Honom och vår vilja att följa Hans bud genom kärleksverk till våra medmänniskor. Därvid får vi inte sky att offra vår egen trevnad, våra egna önskningar, och slutligen vårt eget liv. Inte heller detta kan göras utan hjälp och kraft från Kristus själv.

  

Genom bönen står vi i ständig förbindelse med Kristus. I bönen lovprisar vi Guds fullkomlighet, tackar Honom för Hans stora godhet och ber Honom om hjälp i våra andliga och kroppsliga behov. Utan bön kan vi inte lära känna Gud.

  

Till den inre bönen sluter sig den yttre, ty Gud har skapat oss med både själ och kropp. Därför ber vi inte bara med tanken utan samtidigt med ord och rörelser och gärningar. Korstecknet är de kristnas heliga tecken. När vi gör korstecknet minns vi den Korsfäste och uttrycker vår vilja att överlämna oss åt Honom. Också bugningarna hör till bönen. Ibland böjer man bara på huvudet, ibland på överkroppen, och ibland bugar man sig ända till marken (prostration).

korstecknet

 

Guds Moder Theotokos

Vi tror att Jesus Kristus avlades av den Helige Anden och föddes av Jungfru Maria.

I Ortodoxa gudstjänster benämns Jesu mor med hennes fullständiga titel: ” vår allraheligaste, allrarenaste, mest välsignade och härliga Härskarinna Maria, Theotokos, och ständig Jungfru”. Häri ingår de tre viktigaste epiteten som används av vår Kyrka: Theotokos (Gudaföderska), som hon tilldelades vid det tredje ekumeniska konciliet, det andra ”ständig jungfru” som gavs henne vid det femte ekumeniska konciliet, och som visar att hon var jungfru före, under och efter Jesu födelse, och ”den allraheligaste”, eftersom hon bland alla Guds varelser är det främsta exemplet på samverkan mellan den gudomliga avsikten och den mänskliga friheten. Av dessa tre är benämningen Theotokos den allra viktigaste eftersom den ger oss nyckeln till vår vördnad. Vi hedrar Jungfru Maria därför att hon är modern till vår Gud. Vi vördar henne inte som något i sig själv, utan på grund av hennes förhållande till Kristus. Ju högre vi värderar Guds Moder desto starkare blir vårt medvetande om hennes Sons höghet, för det är just på grund av Sonen som vi vördar Modern.

Liksom den övriga mänskligheten undergick Guds Moder den fysiska döden, men i hennes fall har kroppens uppståndelse föregripits: efter döden ”upptogs” hennes kropp i himlen och hennes grav befanns vara tom. Hon har gått vidare, förbi död och dom, och lever redan nu i den tillkommande tidsåldern.

 
 

Det finns människor som offrat hela sitt liv åt att följa Kristus. En del av dem har utvalts av Gud till kyrkans

 

Heliga

eller helgon. Främst av dem är naturligtvis Jesu mor, vår allraheligaste Guds Moder och Jungfru Maria, som vi kallar Theotokos (Gudaföderska). Till de heliga hör också profeterna, apostlarna, kyrkofäderna, martyrerna, bekännarna, helbrägdagörarna och många eremiter och munkar, som har dragit sig bort till kloster och ökentrakter för att helt få ägna sig åt bön och kamp mot det onda. De heligas förböner är starka redan medan de lever på jorden, men då de efter döden överflyttas till himmelen, blir de ännu starkare. Därför ärar och hyllar vi dem och ber dem om förböner och hjälp i våra egna böner.

 

Den nåd, som Gud låtit dem få del av, berör hela människan, både själen och kroppen. Därför är också deras jordiska rester eller reliker heliga.

 

Vidare vördar vi bilder av Kristus, Guds Moder, änglar och heliga människor. De kallas ikoner och vi håller dem i våra hem som ett tecken på att vi alltid tar emot de heliga sändebud som Gud har sänt oss. Framför dem ber vi. De är synliga bilder av Guds osynliga nåd och ständiga, osynliga närvaro. Därför är ikonerna heliga.

Ikoner

Ikonerna en integrerad och självklar del av den Ortodoxa gudstjänsten. Vi tänder ljus framför dem, gör korstecknet och kysser dem. Vördnaden vi visar för ikonen är ingen avgudadyrkan. Vi tillber den inte utan visar just vördnad eller håller den i ära. Inte för färgen och träet, utan den vördnad vi visar för ikonen vidareförmedlas till den person som ikonen föreställer, säger Kyrkans heliga fäder. I och med att Gud sände sin Son till jorden som människa, så blev det möjligt att se Honom och också att avbilda Honom på ikoner.

 
 
Vi ber också för de döda.

Bönerna för de döda förenar oss med dem som vi älskar här på jorden. Kärleken dör aldrig. På samma som bönen till änglarna och de heliga, så förenar också bönen för de döda den jordiska delen av Kyrkan med den himmelska. I Kristi ljus och kärlek förenas allt till en enda stor enhet - Kristus själv, Hans heliga Kyrka.

© 2019 Stockholms Ortodoxa stift

info@ortodoxakyrkan.se

Integritetspolicy