Rapport från pilgrimsfärd i Helige Sigfrids fotspår i Småland

I vår församling har vi de senaste åren anordnat en pilgrimsfärd i Sverige för att upptäcka de första kristna spåren och helgonen i vårt land. Årets pilgrimsfärd gick till Småland i Helige Sigfrids fotspår, till Kolboda-trakten söder om Kalmar samt till Växjö. På grund av sjukdom och den långa resan dit var vi bara fyra personer denna gång, men tre personer anslöt från trakten under en del av dagen.

Enligt Sigfridslegenden från 1200-talet ska Sveriges förste kristne konung, Olof Skötkonung, anhållit hos kung Ethelred II av England (i Sigfridslegenden kallad Mildred) att få dugliga kristna präster till Sverige, vilket var bakgrunden till att den Helige Sigfrid lämnade sitt fädernesland och begav sig till Sverige i början av 1000-talet. Denna tid hade inte schismen med den Romersk-katolska kyrkan ännu skett, vilket innebär att Helige Sigfrid är ett Ortodoxt helgon. Helige Sigfrid utvaldes eftersom han hade nordisk erfarenhet då han tidigare följt med Helige Olav av Norge till hans land med förhoppning om att han skulle hjälpa till att sprida kristendomen där.

När biskop Sigfrid lämnade England hade han sina tre systersöner i sitt sällskap, vilka var cluniacens-munkar. De bar namnen Unaman, Sunaman och Vinaman, som i nämnd ordning var präst, diakon och subdiakon. De ska ha lidit skeppsbrott utanför nuvarande Kolboda söder om Kalmar i Södra Möre och där räddats vid Hagbyån mynning som redan denna tid var en känd hamn och det var just dit vi begav oss.


Helgonen ska enligt traditionen ha tackat och lovat Gud för att Han räddat dem och platsen har än idag namnet ”Lovers lund” som sägs komma av ”lovade Gud i lunden”. Där ska de ha firat sin första liturgi på svensk mark. En man utsänd från kungen, Olof Skötkonung, ska ha bevistat gudstjänsten och blivit mycket gripen av skrudarnas färgprakt och sångens välljud och rapporterade detta till kungen som genast ville träffa helgonet. Platsen kallas idag Helige Sigfrids hamn.


Området där omkring har varit befolkat sedan urminnes tider och det finns lämningar ända från stenåldern och framåt vilket gravar, offerplatser, runstenar och ruiner vittnar om. Sigfrids hamn är början på den pilgrimsled som leder oss till Växjö stifts domkyrka och den välkända päls- och lädermarknad vilken under sin storhetstid inleddes med Seffremäss den 15 februari, som än idag är den stora marknadsdagen i Växjö. Denna dag är även Växjö stifts förste Biskop, Smålands apostel Helige Sigfrids helgondag.

Det var med stor glädje vi kunde se hur stark och levande traditionen och minnet av Helige Sigfrid är än idag i Södermöre pastorat i trakten kring Kolboda. Pilgrimsfärder längs den utstakade leden genomförs regelbundet i Svenska kyrkans regi, längre eller kortare och de många sevärdheterna och kyrkorna längs leden är väl omhändertagna.


En av prästerna i pastoratet, Ove Carlsson, som är ansvarig för pilgrimsvandringarna, beställde en ikon av Helige Sigfrid och en av Helige Laurentius för några år sedan från vårt kloster som vi fick se på plats i två av kyrkorna. Ove ställde upp för oss som guide hela dagen på sin semester trots hans hälsoproblem och hade till och med ordnat boende för oss.

Med vår Metropolits välsignelse och tillåtelse från Svenska kyrkan inledde vi vår pilgrimsfärd fredagen den 8 juli med en Gudomlig liturgi utomhus i Helige Sigfrids hamn, där helgonen kommit i land efter skeppsbrottet och firat sin första liturgi. Där står ett stenaltare permanent som flyttats dit från Hagby kyrka där Svenska kyrkan firar mässa, bland annat på Helige Sigfrids dag 15 februari, och vi hade tagit med allting nödvändigt för en Ortodox liturgi. Vädret var bästa tänkbara och fåglarna kvittrade med i sången och den vackra Hagbyån i bakgrunden gjorde det hela till en himmelsk upplevelse. Vi sjöng ett troparion till Helige Sigfrid som vi hade skrivit för tillfället. En Ortodox familj boende i området tillhörande Ryska utlandskyrkan under Metropolit Agathangelos kom och deltog i Liturgin samt några från Svenska kyrkan.

Efter Liturgin berättade Ove om platsens historia och traditionen kring Helige Sigfrid och hur stark den är i bygden. Sedan ledde oss en annan av pilgrimsledarna från Svenska kyrkan den första etappen av leden till fots. De inleder vandringarna med det katolska helgonet från 1300-talet, Heliga Birgitta av Vadstenas ord: ”Visa mig Herre Din väg och gör mig villig att vandra den.” Vissa delar av leden brukar de gå i tystnad, vilket vi också gjorde. De vackra vyerna längs leden med sina pittoreska hus, sädesfält i sina skiftande färger, den blåa himlen, den svaga brisen och fåglarnas kvitter fick tala sitt eget språk.

Biskop Sigfrids mission om Jesus Kristus visade sig genom flertalet av hans personligt byggda kyrkobyggnader och de naturliga källor han använde för dop. Detta vittnar om en förkunnelse där lovsång, bön, den Heliga Nattvarden och dopet stod i centrum. Vid Bjursnäsbron, där vi stannade till på vår vandring, fanns både kyrka och källa verksamma ända till 1541 då kung Gustav Wasa beslutade att riva kapellet med tillhörande kyrkogård och dopkälla. Denna händelse med flera ledde till uppror vid Voxtorps prästgård och som idag går under namnet Nils Dackes uppror. Den muntliga traditionen menar att Helige Biskop Sigfrid gav kapellet namnet Laurentius efter den helgonförklarade diakonen med samma namn och som var verksam i Rom under 250-talet.

Grunden till Laurentii kapell finns kvar och är 11,4 x 6,6 meter men ligger tyvärr på privat mark numera så vi kunde inte se den på nära håll. Den naturliga dopkällan igensattes med brunnsringar under mitten av 1930-talet. I Voxtorps rundkyrka ovanför sakristians dörr finns Helige Laurentius ärad med en träfigur från denna tid. Han har en penningpung i sin hand från vilken han delade ut gåvor till de fattiga i Rom. Detta helgon var viktigt på de brittiska öarna varifrån Helige Sigfrid kom.


Efter en ca 3 km lång vandring kom vi fram till Hagby rundkyrka som är byggd i början av 1100-talet. I Sverige finns det nio rundkyrkor och Hagby är en av de bäst bevarade. Man tror att byggnaden har inspirerats av Uppståndelsekyrkan i Jerusalem och kan ha byggts av en tempelriddare som varit där och sedan kommit tillbaka till Sverige. Kyrkan var helgad åt Helige Olav av Norge och kring korfönstret kan vi se fragment av väggmålningar från början av 1300-talet. Där syns också några av totalt åtta målade invigningskors som tillkom vid en återinvigning av kyrkan på 1400-talet.

På 1700-talet hittade man en sten på kyrkogården som man gjort om till solur. Senare upptäckte man att det fanns fem konsekrationskors på baksidan av stenen, och att det var ett resealtare från tidig medeltid. Sådana bar missionärer med sig för att kunna fira en riktig mässa även i en trakt där det ännu inte fanns några kyrkor. Och kanske var det som legenden säger självaste Helige Sigfrid som hade med sig altarstenen hit. Men om detta kan vi naturligtvis inget veta även om det inte är helt osannolikt. Man kan också på goda grunder gissa att stenen fungerade som altare i Hagby kyrka, för även om kyrkan är byggd under tidig medeltid så invigdes kyrkan inte förrän på 1400-talet, förmodligen eftersom man redan hade en invigd altarsten!


Bäraltaret förvaras inlåst i ett nybyggt träaltare med ett fönster i mitten där bäraltaret är synligt och det används fortfarande tex vid Svenska kyrkans utomhusgudstjänster. Vår guide låste upp altaret och tog fram bäraltaret så att vi fick se det på nära håll.

I Hagby kyrka finns ikonen av Helige Sigfrid som målats i Heliga Philotheis kloster och är 80x60 cm. Man kan köpa ikoner, kort och kylskåpsmagneter med kopior av just den ikonen av Helige Sigfrid som finns i kyrkan. Vi fick gå upp för den branta stentrappan till kyrkans vind och se alla bjälkar och en fönsterlucka som öppnandes mot klocktornet. En Paraklesis, en liten åkallande gudstjänst till Helige Sigfrid som vi satt ihop för tillfället, bad vi framför ikonen innan vi åkte vidare.


För att hinna med att se så mycket som möjligt på vår tidsbegränsade pilgrimsfärd denna dag tog vi sedan bilen och såg Mortorps kyrka som byggdes sannolikt i mitten på 1200-talet. Placeringen invid den viktiga transportleden, Hagbyån och inte så långt bort från Helga Kors källa och S:t Sigfrids källa (båda inom sockengränsen) är strategisk. Vi fick se det välbevarade konsekrationskorset från 1400-talet på kyrkans bakre vägg, som upptäcktes i samband med restaurering-sarbeten 1988. Från 1400-talet är också dendrodateringen av kyrkans tiondebod (förvaringsrum för den del av tiondet som inte tillföll prästen, numera används det som bårhus).


Ett jordfast flyttblock strax norr om kyrkan har ett tjugotal skålgropar, även kallade ”älvkvarnar”. De anses ha använts för religiösa ritualer långt ner i bronsåldern då man offrade till gudar och andra väsen i dessa gropar. En domarring finns ytterligare några 100-tal meter längre bort från kyrkan. Det vittnar om att detta är en plats som varit befolkad sedan långt tillbaka och varit en religiös kultplats innan kristendomens införande till Sverige. Dåtida missionsstrategi var att anknyta till tidigare kultplatser när kristendomen introducerades i Norden.


En lilja, 20 cm stor och uthuggen ur ett granitblock i ytterväggen några meter upp på korets södra gavel är kyrkans äldsta utsmyckning och samtida med kyrkan. Det finns olika tolkningsalternativ av liljan. Liljan är en allmänt vedertagen symbol för Guds Moder. Kyrkan kanske ursprungligen var helgad åt Jungfru Maria. Liljan kan också vara ett tecken på, att kyrkan en gång byggdes med hjälp av cisterciensermunkar. Munkorden har (franska) liljor i sin vapensköld. Cisterciensorden var den dominerande munkorden i Sverige på tidigt 1200-tal och byggde åtskilliga kloster och kyrkor i det medeltida Sverige.

Nästa anhalt på vår färd blev Helige Sigfrids dopkälla i Källebäck. Efter att ha parkerat i närheten vandrade vi en bit på en smal skogsväg och kom fram till en stor glänta som vår guide berättade var en gammal marknadsplats på 1000-talet. En skylt var uppsatt för att visa vägen och vid den öppna platsen hade ett stort kors placerats. I midsommartid firar Svenska kyrkan en gudstjänst här till Helige Sigfrids ära och Johannes Döparens födelse (24 juni).

Dopkällan ligger precis nedanför den öppna platsen inne i den lummiga skogen kantad av mossiga stenar. En betongtrappa neder ner till källan. Vid naturliga vattenkällor uppstod inhemska religiösa ritualer och kulter som kristendomens missionärer stannade vid och med hjälp av dessa lät de befolkningen kristnas vid källan genom dop. Enligt traditionen är denna källa en av de flera naturliga källor i området som Helige Sigfrid använde sig av vid kristnandet av områdets boende. Socknen, källan och den närliggande bäcken fick namnet efter Helige Sigfrid. Källan är i folkmun fortfarande känd som en livgivande källa och än idag vandrar folk hit för att dricka av detta grundvatten.

Helige Sigfrids hembygdsförening har renoverat källan, placerat en skylt med texten: ”Traditionen berättar att här döpte Sankt Sigfrid, Smålands apostel” och hängt en skopa vid källan för att vi ska kunna smaka på vattnet, vilket vi förstås gjorde och det smakade friskt och järnrikt!



Sedan blev vi inbjudna till Sankt Olofs kyrka i Trekanten, inte långt ifrån där vi befann oss, av prästen Jan Haglund som tillhör Södermöre pastorat och som visade sig varit studiekamrat med Fader Anders. Kyrkan är byggd 1925. 1932 utfördes målningen i koret som föreställer Helige Olav, Norges konung och Helige Ansgar. På kyrkans väggar hänger flera ikoner i bysantinsk stil som är målade av vår Biskop Johannes dotter, Moder Justina, som är nunna i klostret Saint Elizabeth the Grand Duchess i Etna, Kalifornien, tillhörande vår synod. Ikonerna föreställer Guds Moder, Helige Nikolai, Apostlarna Petrus och Paulus och Heliga Lucia. Jans tanke med beställningen var att bjuda in skolelever och berätta om ikonerna och bakgrunden till att vi firar jul och Lucia.

Sankt Sigfrid är en ort som fått namn av en församling som fått namn efter vårt helgon och ligger nära kommunens centralort Nybro. Efter det att Sigfrid angjort kusten vid Kolboda, säger legenden, vandrade han inåt landet. Vid Kumlamad stannade han, omvände och döpte många hedningar i en källa. Han höll gudstjänster i en lund och snart efteråt lät han resa ett kapell där. Det var en enkel stavkyrka av trä, det sk gamla kapellet i Kumlamad. Namnet är troligen sammansatt av kummel, det vill säga stenröse, och mad, alltså en våtäng. Det har sedan byggts om vid flera tillfällen. I en kunglig förordning från 1700-talet omnämns det tredje kapellet på denna plats och att man då använt byggnadsmaterial från det tidigare kapellet ”...som ståt i wägg 770 år.” En klockstapel vet vi också funnit här och att kapellet varit ca 28 alnar långt, 15 alnar brett och 7 alnar högt, dvs ca 17x9 meter med 4 meters höjd.

Vi stannade till där och fick se ekkorset som är placerat där mitten av koret var med en textskylt om kapellets historia. Vår guide Ove pekade ut för oss de fyra hörnstenar som markerar långhuset på kapellets hörn på kyrkogården som finns där idag. På 1880-talet lät man riva 1700-talskapellet på ängen och i stället uppfördes den nuvarande kyrkan på en bergsknalle några hundra meter österut. Sedan medeltiden har kapellet, och senare kyrkan, varit traktens centralpunkt och mest särpräglade byggnad.

Kyrkan i Voxtorp besökte vi härnäst som är en av Sveriges nio rundkyrkor, liksom grannsocknens kyrka Hagby men mycket mindre. Det är en charmig kyrka byggd under 1200-talets förra del, sannolikt som gårdskyrka vid en större tidigmedeltida egendom. Traditionen säger att den byggdes av en kvinna som hette Lona (Ilona) för att hon skulle slippa gå till den kyrka i Halltorp som herrskapet där byggt på sin gård.


Vi fick se några exklusiva inventarier som finns i kyrkan: en pilgrimssnäcka, funnen i grav under kyrkan, som ger bevis för att en församlingsbo gjort en pilgrimsvandring till Santiago de Compostella i Spanien. Där finns också tre träskulpturer: en föreställande Helige Olav, den norske martyrkonungen, en Aposteln Petrus med nycklarna och den tredje Helige Laurentius hållande en penningpung, som tidigare nämnts. De har förmodligen en gång varit placerade i ett altarskåp från medeltiden. En väggmålning föreställande en riddare med svärd anses vara från 1400-talet. Vi fick också se ett rökelsekar från 1250-talet. Målningarna i taket är välgjorda med scener från Kristi liv utförda på 1890-talet, gjorda av Karlskronakonstnären I.J. På en vägg hängde en tryckt bysantinsk ikon med Guds moder.



På väg till Arby kyrka stannade vi på en plats där vår guide Ove pekade på backen med en röd trälada där enligt den muntliga traditionen fanns ett gästgiveri, ett klosterhärbärge, som lydde under biskop Turguts ledning. Under 900-talets slut och de första 30 in på 1000-talet verkade provinsbiskopen Turgut i detta område. Han hade kommit från Bremen till Västergötland och kan kanske ha haft något att göra med Olof Skötkonungs kristnande. BiskopTurgot torde ha anlänt omkring år 1005 och utnämndes till biskop med säte i Västergötland omkring 1014, alltså före den Helige Sigfrids ankomst. Turgut fick dock lepra och återvände till Bremen och den Helige Sigfrid tog över hans uppgifter. När Biskop Turgut dog 1030 reste sedan den Helige Sigfrid från Sverige för att bevista hans begravning. Enligt en tradition ska skeppsbrottet med Helige Sigfrid, som vi nämnt ovan, ha ägt rum efter resan till Turguts begravningen i Tyskland.

Gästgiveriet drevs av ett kloster, troligen av Benediktinorden och kanske senare Cisterciensorden. Utifrån den numera i folkmun s.k. klosterbacken utgick kyrkliga processioner med bäraltare till Arby kyrka långt in på slutet av medeltiden. Klostret var både en övernattningsplats för munkar och nunnor som kom och skötte sina marker samt ett gästgiveri för den etablerade kyrkans vandringsfolk. Betydelsefulla byar av detta slag var viktiga för kristendomens växande och för en stabilitet i hennes organisation.


Arby by bär sitt namn utifrån sin plats. Ar betyder vatten och således betyder Arby helt enkelt byn vid vattnet. Tillbaka till Arby kyrka, som ligger vackert beläget vid Habgyån, där vi börjat vår pilgrimsfärd denna dag, slöts cirkeln för vår långa och innehållsrika dag. Kyrkan är byggd på 1200-talets förra del, men innehåller trä som är daterat till 1186, kanske från en tidigare träkyrka. På 1300-talet tillbyggdes torn i väster med två huvar.

Klockorna hängde först i kyrkans torn. Detta frestade på byggnaden och redan på 1600-talet byggdes en fristående klockstapel på nuvarande plats. 1771 revs det spruckna tornet ner till kyrkväggens höjd och taket byggdes över. Väggen mot kyrkan revs också och kyrkorummet utvidgades ända till gaveln. Befolkningen hade ökat och behövde mera plats. Numera är åter torndelen ett särskilt utrymme. Arby har tre kyrkklockor. Stora klockan är en av de äldsta som är i bruk på svensk landsbygd. Den är gjuten 1403 och enligt inskriptionen helgad åt ”Olof, Maria och Christus” i nämnd ordning.


I kyrkans hall står Bovestenen uppställd, en kristen runsten från 1000-talets andra hälft. Den återstående inskriptionen tolkas till ”minne efter Bove…” och ett stort tydligt kors visar att ristaren var kristen. Den fanns på kyrkogården 1743, men försvann sedan och återfanns 1973 vid ledningsgrävning i grusgången utanför koret.

Kristusgestalten på korset över triumfbågen är från 1200-talets senare del. Bland övriga inventarier märks en pietáframställning av den från korset nedtagne Kristus i Gudsmoderns knä, ett sydtyskt arbete från ca 1600, skänkt av familjen Rappe, på Christinelund. I Arby kyrka finns den ikon av Helige Laurentius som målats i Heliga Philotheis kloster som beställts av pastoratet eftersom traditionen kring helgonet är stark i detta område.


Klockan hade hunnit bli 18 på kvällen och vi var alla trötta, men mycket tacksamma över allt vi fått se, höra och uppleva denna dag. Vi tackade vår fantastiske guide Ove genom att överlämna en tryckt ikon av Helige Sigfrid vi burit med oss under dagen i ram och akrylglas, för att vara tålig att ta med på de pilgrimsvandringar som görs i Svenska kyrkan framöver. På kvällen åkte vi hem till den Ortodoxa familjen som bor i området och välsignade deras hem och blev bjudna på mat.


Lördag morgon den 9 juli blev vi bjudna på frukost hos vår generösa värdinna, en församlingsmedlem och pilgrimsledare i Svenska kyrkan som bor 75 meter från Arby kyrka som lånat ut sitt gästhus till oss nunnor. Efter det styrde vi vår kosa mot Växjö.


Efter att ha missionerat i den trakt vi just besökt fortsatte den Helige Sigfrid och hans sällskap landvägen till Värend. Sigfridslegenden beskriver:

Där i Värend, och på ett ställe där det var alldeles särskilt ’gröna och väna ängar’ runtomkring stannade Sigfrid och hans följeslagare. Mycket trött gick han in i huset som fanns där. Han somnade och hade en underlig dröm vari en ängel talade med honom och sade att han skulle bygga en kyrka. När Sigfrid vaknade berättade han för en av sina systersöner om sin dröm: ’Mig tycktes, att här var en välklädd man med skinande anlete och att han så talade med mig: ’Statt genast upp och följ mig.’ Då jag följde honom, visade han mig längd och bredd på den plats, där jag skulle bygga Guds tempel, och sade: ’Här skall du grunda Herrens hus, vari syndare skola få misskund och rättfärdiga nåd.’” De bestämde sig för att gå till platsen som ängeln hade talat om och ta reda på om drömmen var sann. Och både Sigfrid och hans systerson kunde se att det fanns märken utsatta som visade var grunden till en kyrka skulle läggas, precis som i drömmen. Där byggdes det snart en kyrka av trä, och just där var det som det senare skulle byggas en stenkyrka, den som kom att bli domkyrka i Växjö stift.

Under 1000-talet byggdes en träkyrka där den nuvarande domkyrkan står. Det finns inte några lämningar kvar från träkyrkan men däremot har man hittat mynt från tidig medeltid vilket sannolikt är en rest från en medeltida kyrkobyggnad. Likaså finns det vid den nuvarande domkyrkans östra gavel en runsten med en kristen inskrift som förmodligen har ett samband med en äldre medeltida kyrka. Numera finns det inte mycket kvar av den ursprungliga stenkyrkan. Kyrkan har genomgått många ombyggnader och förändringar men står fortfarande kvar än idag på precis samma plats där den en gång uppfördes. Fynd av grundmursrester har dock kunnat ge information om byggnadens ursprungliga form och dimensioner. Eftersom domkyrkan har utsatts för diverse bränder och härjningar under tidens lopp, saknas det medeltida förebilder för interiören. Det ärligaste alternativet fann man på 1900-talet vara att satsa på förnyelse i modern tappning.

I kyrkans mittgång har Helige Sigfrids grav markerats, som inte helt osannolikt kan ha befunnit sig ungefär där. En ikon i bysantinsk stil av Helige Sigfrid och hans systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman finns i kyrkan, vilken är en gåva från det rumänska ortodoxa stiftet i norra Europa till Växjö domkyrka och överlämnades 2011.

Efter att ha frågat oss fram fann vi ikonen som vi målat i vårt kloster som beställts av Växjö stift 2014 i den sk Sigfridssalen i Domkyrkocentrum där domkapitlet har sina möten. Efter Oves beskrivning hittade vi även den uttorkade Sigfridskällan något hundratal meter från domkyrkan gömd mellan träd vid sidan av en rondell där helgonet ska ha döpt folket i Värend. På en skylt från 1995 stod skrivet: ”Sigfridskällan. Till minne av den Helige Sigfrid och Värends kristnande.”

Unaman, Sunaman och Vinaman stannade kvar i Värend och förkunnade Evangeliet och så småningom kunde en större kristen församling bildas i Växjö, huvudorten i Värend. Biskop Sigfrid begav sig dock norrut till Västergötland, där Olof Skötkonung residerade, kanske därför att han fruktade att ha sin kungsgård i hedniska Uppland. När kung Olof träffade biskop Sigfrid ska kungen ha omvänt sig till kristendomen och låtit döpa sig med sin familj i S:ta Birgitta (Brigida) av Irlands källa vid Husaby på Kinnekulle. Många forskare påpekar dock att det finns en kronologisk svårighet med den Helige Sigfrid som dopförrättare till kungafamiljen.

Medan Sigfrid alltså utövade ett framgångsrikt apostolat i Västergötland, hade hans systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman utövat ett måhända lika framgångsrikt apostolat i Värend. De bildade en kristen församling i Växjö och byggde en kyrka där. Emellertid blev de överfallna av hedningarna och halshuggna. Enligt Sigfridslegenden hade mördarna lagt de avhuggna huvudena i ett kar, bundit en tung sten vid karet och sänkt alltsammans i Helgasjön. Den Helige Sigfrid blev underrättad om de tre munkarnas martyrdöd och återvände till Värend för att fortsätta deras avbrutna missionsverk. När den Helige Sigfrid sedan kommit tillbaka till Värend bad han till Gud att det måtte lyckas honom att finna de tre martyrernas kvarlevor, berättar Sigfridslegenden.


En natt vandrade han, ensam och sorgbunden, längs Helgasjön. Ute på sjön syntes då helt plötsligt tre klara ljuslågor som långsamt svävade mot stranden. Han undrade vad detta hade att betyda, drog skorna av sina fötter och vadade ut i vattnet. Under ljuslågorna upptäckte han då det flytande karet med martyrernas avhuggna huvuden. Karet hade inte sjunkit utan hållit sig flytande trots att det varit bundet vid en tung sten. Då bar Sigfrid alltsammans i land och skrinlade martyrernas huvuden i den kyrka som martyrerna själva låtit bygga i Växjö.


När man sedan avbildade den helige Sigfrid, så gav man honom alltid som attribut ett kar med tre huvuden- Unamans, Sunamans och Vinamans huvuden. Ljusmiraklet och kropparna som inte tyngts ned, trots att de var fastbundna med en tung sten är tecken på systersönernas helighet.

Sigfrid fortsatte att resa runt i landet och missionera. Han predikade och döpte, byggde kyrkor och vigde präster. Efter att ha gjort alla dessa enorma insatser för kristnandet av Sverige, återvände Sigfrid till Växjö där han levde många år. Den Helige Sigfrid torde sedan ha slutat sina dagar i Växjö omkring 1045-1050 och blev omedelbart vördad som helgon.

Växjö utgjorde centrum för vördandet av den Helige Sigfrid som helgon, vilket än idag kommer till uttryck i Växjö kommuns vapen, som bär helgonets bild; där han håller domkyrkan i vänster hand och kräklan i den högra.

Troligen är vördandet av martyrerna Unaman, Sunaman och Vinaman äldre än Helige Sigfrids. Växjö domkapitels medeltida sigill hade bilden av tre avhuggna huvuden, det äldsta bevarat i avtryck från 1292. Men som vi upptäckt på vår pilgrimsfärd är vördandet av Helige Sigfrid också stort i Södra Möre, där minnet av helgonet grundar sig mer på den muntliga, folkliga traditionen, vilket inte bör anses som något mindre trovärdigt. Där har dock minnet av systersönerna inte varit så stort som i Växjö, berättade Ove Carlsson. Helige Sigfrid var ett av de mest kända och vördade helgonen i det medeltida Sverige.


I Växjö domkyrka lades hans kvarlevor i ett relikvarium, som också innehöll hans tre systersöners reliker. Relikvariet är omnämnt i skrift för första gången på 1380-talet. Växjö domkyrka har i princip brunnit ned fyra gånger (1276, 1570, 1611 och 1740) och dessutom har pietetslöshet gjort sitt för att beröva domkyrkan dess värdefullaste inventarier, relikerna av dessa helgon.


Idag finns endast reliker från den Helige Sigfrid bevarade i Vadstena klosterkyrka; i Birgittarelikvariet finns helgonets övre del av höger överarmsben. I Roskildedomen i Danmark instiftades ett Sigfridskapell med en Sigfridsrelik 1405. Även i Köpenhamn skulle reliker ha funnits. 1351 medförde en Linköpingsbiskop reliker av den Helige Sigfrid till Norge och till katedralen i Stavanger. I en förteckning från 1517 fanns relikerna kvar i relikvariet.


Efter att ha ätit lunch i Växjö återvände vi till Stockholm, Uppsala och Grillby, rikt välsignade och fulla av intryck från en mycket givande pilgrimsfärd i Helige Sigfrids fotspår!



Troparion till Helige Sigfrid,

Unaman, Sunaman och Vinaman


När Svearnas konung bad om en missionär,

sändes du, biskop Sigfrid till Södra Möres land

med Unaman och Sunaman och Vinaman,

som för Kristi Ords skull ledo martyrers död.

I Värend byggde Sigfrid kyrkan och döpte folket där.

O Guds helgon, bed till Herren att Han ständigt må stärka vår tro.

Källor: Östra Sigfridsleden (ostrasigfridsleden.se)

Våra kyrkor och kyrkogårdar - Södermöre Pastorat (svenskakyrkan.se)

Ortsanlys-St-Sigfrid.pdf (nybro.se)

Den Helige Sigfrid (ortodoxakyrkan.se)


Moder Magdaleni

Heliga Philothei Ortodoxa kloster