På kvällen söndagen den 19 februari 2023 höll Metropoliten en s.k. Synaxis, en samling i församlingssalen i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg. Runt 35 personer hade samlats både från vår egen församling och från andra.
En sammanfattning gjordes av dagens Evangelietext (Matt. 25:31-46) och Metropolitens predikan från förmiddagens liturgi. Metropoliten talade om ett ord som gjorde särskilt intryck på honom i dagens Evangelium som har en central roll i en kristens liv: diakonia på grekiska, att tjäna, ta hand om eller hjälpa någon. Vi bör se andra människor som ett tillfälle att hjälpa dem och ha omsorg om dem. Det är ingen enkel sak att tjäna någon annan för det kräver uppoffring. Det som kan hjälpa oss att göra den uppoffringen är det som Kristus säger i Evangeliet idag att vad vi gör för vår nästa har vi också gjort för Honom. Den äkta kärleken betyder att tjäna och det äkta tjänandet betyder uppoffring och kors.
Kristus blev människa för vår skull för att tjäna oss, inte för att bli tjänad av oss. Han är en förebild för oss i utövandet av uppoffrande tjänandet av andra. Detta är det väsentliga i den Stora fastan som är en helig period som börjar snart. Det viktigaste är inte själva fastan, även om den är viktig att hålla på rätt sätt. Den är ett medel och verktyg som leder till det väsentliga målet: att vår själ ödmjukar sig. Den ödmjukar sig för att den lyder Kyrkans regler utan att sätta vårt eget förnuft först och fråga oss varför vi ska fasta och hur vi ska fasta. Den ödmjukar också för att vi möter vår egen svaghet. Vi är så lata och egenkära att vi fastar bara med svårighet. Herren uppmanar oss att göra en uppoffring av kärlek till Honom men vi gör det inte gärna eller med glädje. Men om vi ändå försöker att hålla fastan med bön och med vår andlige faders välsignelse, Guds moders och alla helgons hjälp upptäcker vi oss själva att vi inte är någonting.
Vi försöker bedja mer under fastan och försöker anstränga oss mer så att omvärlden ska påverka oss mindre. Alla kristna, även om de lever i världen, bör inte leva av världen och inte lyda världens anda. T.ex. är det bra att vi ser mindre på TV och Internet för att det binder oss till världen. En kristen bör vara försiktig med detta under hela året annars kommer att världens anda komma in i våra liv påverka oss. Fastan hjälper oss att minska världens påverkan på oss och på så sätt kan Guds nåd ta boning i oss. Det är Guds nåd som vi saknar.
Fastan är en vandring som började med Adam och Evas fall och olydnad i Paradiset som innebär att vi alla försöker att återfinna gemenskapen med Gud igen för att återupprätta nåden som våra förfäder förlorade i syndafallet. När vi döptes kom vi åter in i Paradiset som är Kyrkan men genom våra synder och snedsteg förlorar vi den Helige Andes nåd vi fick i dopet. Genom fastan, ångern och omvändelse med kärleken och tjänandet av vår nästa i centrum försöker vi återfinna Guds nåd igen.
Avsikten med att Gud blev människa, korsfästes, uppstod och upplyftes åter till Himmelen var enligt Kyrkans heliga fäder, bl.a. den Helige Symeon den nye Teologen, att ge oss den Helige Ande som gavs vid Pingsten. För att vi ska återfå den Helige Anden måste vi vända oss inåt. Vi behöver undvika att vända oss utåt hela tiden som gör att vi blir fästa vid det som händer i världen utanför för om vi inte gör det finns det inget utrymme inom oss för den Helige Andes nåd och komma tillbaka till oss. Paradiset finns inom oss för att vi mottog den Helige Andes sigill när vi döptes men vi har begravt den Helige Anden inom oss med våra synder och lidelser, särskilt med vår egenkärlek. Därför är inte Guds närvaro levande inom oss i våra liv.
Genom dopet öppnades en källa av Guds nåd inom oss. Men istället för att vidga den källan så begraver vi den med våra synder. Med fastan, ångern och kärleken till vår nästa tar vi bort gruset som vi begravt källan med för att återfinna källan till den Helige Anden inom oss. Detta kan vi uppleva på Herrens Uppståndelse, glädjen vi känner är den Helige Andes nåd som förnyats inom oss genom fastan. Detta är det väsentliga i fastan.
Metropoliten uppmanade oss att ge mer uppmärksamhet till vår medmänniska under fastan. Det är inte bara den som är hungrig, törstig, sjuk eller i fängelse utan alla medmänniskor i vår närhet som bemöter olika problem. Om vi inte kan lindra deras smärta så kan vi i alla fall försöka att inte göra smärtan värre med vår nonchalans. Vi tror att fullföljer våra plikter till Gud om vi fastar som fariséen men han hade samtidigt ett förakt för publikanen. Fastan har bara något värde om det är ett kroppsligt uttryck av våra djupa kärlek till våra broder och den djupa ödmjukheten.
Om vi nöjer oss med att bara fasta med mat är det inte en fasta som behagar Gud. Det kan vara en fasta som djävulen glädjer sig åt och som bedrövar Gud. Den sanna fastan befriar oss och leder oss till en förnyat inre tillstånd. Vi försöker ofta hitta sätt att fasta utan att vi fastar och tror att vi fastar men förstör istället fastans djupare mening. De heliga fäderna säger att vi ska fasta enligt våra kroppsliga och själsliga krafter därför är det bra att be vår andlige fader och råd innan fastan börjar. Det är inte samma regler för alla. Vi har olika familjesituationer och olika kroppsliga och andliga krafter som avgör hur vi kan fasta.
Metropoliten lämnade ordet till de närvarande för frågor eller personliga erfarenheter angående ämnet. En fråga gällde om vi alltid kan hjälpa behövande människor om vi inte själva är starka för att vi kanske blir inblandade i och påverkade av deras problem. Metropoliten svarade att om vi inte kan hjälpa dem personligen så kan vi alltid hjälpa dem genom att be för dem eller tända ett ljus för dem eller fasta för dem. Vi kan be om välsignelse för att avstå från tex att äta sötsaker för någon annan skull eller om vi själva har något problem. Det är ett litet offer som gör att vi går ut ur oss själva. Gud ser vår uppoffring och kan göra ett mirakel. Vissa som bara hör ordet fasta blir rädda. Vad kan hända? Om en läkare säger till oss att vi inte ska äta vissa saker så lyder vi det. Vi har en väl beprövad metod av fasta bakom oss som är ett starkt vapen.
Om vi har en god inställning och vill hjälpa andra och ber vår andlige fader om råd så kommer Gud att upplysa oss på vilket sätt och hur mycket vi kan hjälpa utan att själva hamna i fara. Det finns en fara att vi går utöver våra egna krafter. Men för en kristen som har kommit långt i det andliga livet betyder offer och överträffande av sina egna krafter helgelse. Men det är inte det vanliga. Det viktiga är att vi känner ett ansvar för allt som händer i världen och inte försöker komma undan ansvaret och säger att andra får hjälpa.
Frågor uppkom också om man alltid ska ge till tiggare om man t.ex. misstänker att det handlar om ”yrkestiggeri” eller att någon ber om pengar för att ta narkotika. Metropoliten svarade att fäderna säger att vi ska aldrig bedröva någon och det är bra om vi alltid kan ge något litet för att visa vår medmänniska kristen kärlek oavsett våra misstankar om vad pengarna kommer att användas till. Bara den glädjen vi ger dem genom att ge något är en hemlighetsfull bön till Gud för oss. Vi kan t. ex. ge dem något ätbart.
Det finns många exempel ur helgonens liv att Kristus prövat människors generositet när Han själv eller en ängel förklätt sig till tiggare för att se om vi passerar i förakt eller om vi ger något. Om vi har en vilja att hjälpa kommer Guds moder att upplysa oss hur och vad vi ska ge. Det är väldigt viktigt att när någon räcker ut handen och ber oss om något att ge något och inte förbise någon. Helige Nifon av Konstantiana, ärkebiskop av Alexandria, såg en himmelsk hand komma och ta det han gav åt en tiggare. Vi måste komma ihåg Kristi ord i Evangeliet att vad vi gör för de minsta och fattiga gör vi för Honom. Kärlek till vår nästa handlar inte bara om att ge till tiggare. Vi förstår det bättre om vi förenar det med ett barmhärtigt medlidande med andra och går ut ur oss själva för att hjälpa andra.
Med förenade, gemensamma krafter är det också lättare att hjälpa som t.ex. genom en välgörenhetsförening som vår metropolis har i Grekland. Under den turkiska ockupationen då många kristna blev martyrer, deltog övriga kristna i församlingarna i deras martyrkamp genom att be för dem, de hade agrypnior hela natten, fastor och vakor, inte för att slippa martyrdöden utan att stå fast i sin tro. Martyrkampen är inte bara en personlig händelse utan något som alla inom den kristna gemenskapen var engagerade i. Förenade krafter öppnar vägen och vi kan vi göra mer tillsammans än vad vi kan göra ensamma.
En annan fråga gällde om man kan få dispens från fastan om man ska göra en operation och om det inte finns fastemat på sjukhuset. Metropoliten svarade att det måste vi självklart få. Det är bra om vi ber om välsignelse från vår andlige fader att få dispens från fastan och upplyser honom om när vi ska opereras. När vi ber om välsignelse från vår andlige fader får vi välsignelse från kyrkan och genom kyrkan får vi välsignelse från Gud. Vi når till Gud genom vår andlige fader både när det gäller andliga och kroppsliga livet.
Förutom Kyrkans fastställda fastor kan man också välja att göra frivilliga fastor för något särskilt som vi ber om och behöver hjälp med, det kan vara något personligt men också något som händer i världen som t.ex. kriget i Ukraina. Då är det viktigt att vi ber om vår andlige faders välsignelse för det.
Välsignat vatten hjälper oss i fastan. När vi gör den lilla vattenvälsignelsen läser vi ur Johannesevangeliet att en ängel steg ned i dammen och rörde om i vattnet och den som steg ner i vattnet blev helad. Det är bra om den lilla vattenvälsignelsen firas en gång i månaden i kyrkan och de troende kan ta hem välsignat vatten i flaskor. Innan man äter något på morgonen är det bra om vi äter lite antidoron och dricker lite välsignat vatten. De välsignade vattnet har helande kraft både kroppsligt och andligt och jagar bort onda andar. T.ex. om det är oroligt och vi grälar hemma är det bra att stänka med välsignat vatten, be och beröka våra hem med rökelse. På så sätt har vi ett starkt vapen och en stor hjälp i vår andliga kamp.