Rapport från Metropolit Kyprianos besök september 2026
Måndagen efter det dyrbara Korsets upphöjelse, 15 september enligt kyrklig kalender (28 september enligt nya kalendern) 2026 anlände Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili, ställföreträdande biskop för vårt svenska stift, för sitt pastorala höstbesök i Sverige för att främst fira Synaxis av de Nordiska helgonen söndagen efter Korsets upphöjelse. Han och hans sällskap togs emot på Arlanda av Fader Anders Åkerström och en grupp troende.
Ceremonin för mottagandet av biskop firades sedan i Heliga Konstantin och Helenas församling i Vårberg, Stockholm, som vanligt där Fader Alexander Hahr och en grupp församlingsmedlemmar tog emot dem. Metropolit Kyprianos hälsade från Ärkebiskop Kallinikos, de övriga biskoparna i synoden och alla bröder och systrar i Grekland. Han sade att det är med särskild glädje han denna gång besöker vårt stift och hoppades på kommande andligt uppbyggliga dagar tillsammans. En måltid severades sedan för alla närvarande. I slutet av den talade Metropoliten kort om betydelsen av korset i våra liv och om hur viktigt det är att förstå den Ortodoxa kyrkans dogmer om Kristi förlösning på Korset för våra synders skull. Dogmerna är inte bara något teoretiskt utan vi lever dem i praktiken som Ortodoxa. Lärare i teologi behöver ha egen erfarenhet av det de lär ut och förstå det på djupet för att kunna lära ut det korrekt till andra.
Tisdagen den 16/29 september hade Metropoliten ett individuellt möte med en församlingsmedlem för bikt och andlig rådgivning. Han åkte sedan tillsammans med Fader Anders och Fader Alexander samt en grupp troende från församlingen till Skogskyrkogården och firade Trisagia vid församlingsmedlemmars gravar.
Onsdagen den 17/30 september, då vi åminde de heliga martyrerna Sofia och hennes döttrar med namnen Tro, Hopp och Kärlek, firade Metropoliten Gudomlig hierarkisk liturgi i Heliga Philotheis kloster tillsammans med Fader Anders och Fader Alexander. En grupp av ett tjugotal troende från församlingen i Stockholm, Uppsala, Umeå, Sandviken och Enköping deltog. Metropoliten uttryckte sin tacksamhet att få fira Liturgi denna dag som hade en personlig betydelse för honom eftersom han den dagen besökte Heliga Kyprianos och Justinas kloster (där han sedan blev munk och med tiden även biskop) för första gången för precis 60 år sedan. Han överlämnade därför en dyrbar gåva att hänga på Heliga Philotheis ikon i klostret. Efter liturgin firades en Trisagion vid grundaren av klostret, Moder Philotheis grav och sedan bjöd nunnorna de närvarande på en måltid.
Efter måltiden talade Fader Anders om Helige ärkebiskopen Unnis vistelse och död i Birka den 17 september år 936 (det första kända datum med anknytning till en händelse på svensk mark), ett av våra Nordiska helgon vars minne vi också firade denna dag. Helige Unni åkte till Birka år 935 men församlingen som Helige Ansgar grundat där fanns inte längre kvar då. Fader Anders talade även om Heliga Anna av Novgorods liv.
Metropoliten talade om vilket ansvar vi har för vårt beteende och hur ett oansvarigt agerade när vi låter våra lidelser gå ut över andra kan ge ödesdigra konsekvenser. Se texten här.
Sedan gick alla till fots till den närliggande Villberga kyrkogård och firade Trisagia vid gravar tillhörande församlingsmedlemmar tillika välgörare till klostret där.
Metropoliten besökte efter detta en av våra äldsta församlingmedlemmar som nu bor på ett äldreboende och gratulerade henne på namnsdagen. Samma kväll firades Paraklesis till Guds moder i kyrkan i Vårberg.
Torsdagen den 18 september/1 oktober åkte Metropoliten och hans sällskap tillsammans med en stor grupp troende i församlingen på en pilgrimsfärd till Strängnäs där prästen Mats Wendt visade oss tre medeltida kyrkor, Vansö, Fogdö och Härad, samt Vårfruberga klosterruin från 1200-talet. I Vansö kyrka såg vi centralt placerade medeltida kalkmålningar från 1460-talet på de fyra jungfrumartyrerna de Heliga Katarina (25 nov), Margareta (17 juli), Dorotea (6 feb) och Barbara (4 dec). De helgonen fanns också och som skulpturer i altarskåpet från 1480-talet. Dessa jungfrumartyrer åtnjöt under senmedeltiden stor popularitet, bl.a. som nödhjälpare.
I altarskåpets mitt finns Kristi korsfästelse och på sidorna syns skulpturer av Heliga Anna med Jungfru Maria och Kristusbarnet, Aposteln Andreas, Helige Johannes Döparen, He-
lige ärkediakonen Laurentius (Lars, 10 aug) samt de svenska helgonen Heliga Eskil och Botvid (28 juli). I Vansö kyrka finns även ett svenskttillverkat helgonskåp med den Helige Olaf av Norge (29 juli). Skulpturen är från 1300-talet och dörrarna från mitten av 1400-talet. Ett särskilt skåp med en skulptur med Guds Moder Maria från senare delen av 1400-talet kan också beskådas, med målade bilder på dörrarna av Bebådelsen, Jungfru Marias möte med Heliga Elisabet, Kristi födelse och stjärntydarnas tillbedjan.
I Fogdö kyrka fanns en modell över hur Vårfruberga kloster sett ut. Där fanns även en träskulptur av Helige Martin av Tours. De äldsta delarna av Härads kyrka är från 1100-talet.
Där finns ett unikt altarskåp med en skulptur i trä av Heliga Maria Magdalena med
bilder från hennes liv på sidodörrarna. Ett svenskttillverkat altarskåp med skulpturer i trä föreställande Kristi korsfästelse finns på kyrkans östra vägg och ännu ett skåp föreställande Guds Moder. En stor relikkista i gotlänsk sandsten fick vi se med ingraverade bilder av helgon, troligen apostlar. När dessa kyrkor byggdes fanns det inga bänkar att sitta på inuti, utan folket stod upp i gudstjänsten. Bänkarna insattes långt senare liksom orgeln. I alla tre kyrkor fanns även Ortodoxa ikoner upphängda, flera av dem som Mats Wendt beställt från Helige Philotheis kloster.
Målet för dagen var Helige Eskils källa där i närheten. Helige Eskil hade lämnat England i sällskap med den Helige Sigfrid för att missionera i Sverige, där den kristne kung Inge den äldre regerade, och med kungens och andras samtycke valdes han till "biskop över den delen, som kallas Nordanskog”. Hans kristna förkunnelse uppväckte folket som byggde nya, kristna helgedomar medan de gamla avgudatemplen revs och de barbariska offerlundarna höggs bort. Efter en tid fördrevs dock kung Inge av Blot-Sven, som återinförde de hedniska traditionerna.
En stor blotfest anordnades i Strängnäs och dit begav sig Eskil för att hålla en straffpredikan. Orädd stod han mitt bland folket tills de började smäda hans ord. Han bad då Gud om ett himmelskt under och med ett dån utbröt en väldig snö, regn- och hagelstorm som förstörde deras offeraltare, allt medan Eskil själv inte ens blev träffad av en enda droppe.
Hedningarna blev då mycket vredgade och en spåman med namnet Spåbonde slog en sten i hans huvud och en annan drämde till med en yxa. Svårt sårad släpades Eskil till Blot-Sven som dömde honom till döden och han stenades i en backe som än idag kallas Munkbacken. Hans döda, sargade kropp bars därefter hemåt för att jordas i hans egen kyrka. I andra berättelser står att Sankt Eskils källa utmed vägen från Strängnäs, skulle ha sprungit fram ur berget i samma ögonblick som hans kropp bars förbi. Johanniterna lät bygga ett kloster vid hans hem i Tuna varmed orten började kallas Eskils-Tuna. Vi sjöng tropariet till Helige Eskil och venererade hans ikon samt fick välsignelse av källans vatten.
Sedan besökte vi en församlingsmedlem som bor i närheten som har uppfört ett kapell till Helige Chrysostomos den nye bekännaren (+7 september) på sin tomt där Metropoliten gjorde vattenvälsignelse och sedan talade andliga ord av uppmuntran och uppbyggelse till de närvarande.
Fredagen den 19 september/2 oktober hade Metropoliten individuella möten med församlingmedlemmar för bikt och andlig rådgivning.
Lördagen den 20 september/ 3 oktober firades den Gudomliga liturgin i Heliga Konstantin och Helenas kyrka, Vårberg, då Metropolit Kyprianos närvarade i bön i altaret. Efteråt hade han ett möte med församlingens präster, vilka informerade honom om stiftets senaste händelser och bad om vägledning i olika pastorala frågor. På kvällen firades Vesper till Uppståndelsen, Apodosis av Korsets upphöjelse, Korsets tredje uppenbarelse (i Aten 1925) och Nordens helgon med Lity och Artoklasia.
Söndagen den 21 september/4 oktober firade Metropoliten Orthros och Hierarkisk gudomlig liturgi i Heliga Konstantin och Helenas kyrka tillsammans med det svenska prästerskapet. Församlingens kör sjöng på svenska växelvis med nunnorna på grekiska. Kollyva och artoklasia till Nordens helgon firades i slutet.
I sin homilia talade Metropoliten om dagens epistel- och evangelietexter. Aposteln Paulus skriver i Galaterbrevet som vi hörde denna dag:
Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig (Gal.2:19-20).
Vi är fulla av lidelser, särskilt egenkärleken. För att Kristus ska kunna bo i oss behöver vi tömma oss på de lidelserna och rena oss från dem genom att uppoffra oss i kärlek för andra, genom bön och gemenskap med Gud och genom deltagandet i Kyrkans Mysterier.
Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. (Mark 8:34)
Att ta sitt kors på sig har två sidor. Dels betyder det att vi bör ha ett kors hängande runt vår hals som vi får vid vårt dop som ett beskydd och tecken på vår tro. När vi gör korsets tecken över oss själva måste vi göra det noggrant och uppmärksamt. De tre förenade fingrarna står för den Heliga Treenigheten: Fadern, Sonen och den Helige Anden. De två mot handflatan nedböjda fingrarna symboliserar Kristi två naturer. När vi sätter fingrarna mot pannan bör vi komma ihåg att Gud nedsteg från Himlen och när vi nuddar med fingrarna vid magen minns vi att Han tog plats i Guds moders sköte. När vi nuddar höger axel att Han nu sitter på Faderns högra sida.
Den andra sidan av korset innebär att vi bör komma ihåg Kristi korsfästelse dagligen, men särskilt på lördagar när vi förbereder oss för att ta emot den heliga Nattvarden. Det är en form av askes att minnas korsfästelsen. Hur många gånger om dagen undviker vi att korsfästas på grund av att vi dras med i världens anda och sekularisering och vill ha det bekvämt? Tänker vi på på att det är en synd att glömma bort Kristus och vad Han gjort för oss? Vi bör försöka komma ihåg det så ofta som möjligt under dagen i vår vardag. Att bära vårt eget kors i vardagen innebär också att inte bli en del av världens anda, att inte sträva efter vår egen njutning och bekvämlighet utan offra oss för andra i kärlek och sätta Guds bud först. Att följa den Ortodoxa fastan och bönen är exempel på det. Livet på korset är en dårskap för världen och vi blir dårar för Kristi skull. Det är ett lidande på korset som helgar oss och leder oss till vår egen uppståndelse.
Kristus är vår Brudgum och vi är förlovade med Honom. När vi inte tänker på Honom, när vi syndar eller tänker syndiga tankar är det som om vi är andligt otrogna vår Brudgum. Om vi jämför det med en förlovning mellan man och kvinna skulle den ena parten bli sårad och ledsen om den andra var otrogen. På samma sätt är det när vi är otrogna Kristus att vi gör Honom bedrövad.
Korset har en vertikal och en horisontell axel. Den vertikala är när vi vänder oss uppåt till Gud i bön och den horisontella innebär gemenskapen med andra i Kristus.
Efteråt bjöds alla på en agapemåltid. När måltiden var över fortsatte Metropoliten att tala till de närvarande om att odla minnet av Korset och korsfästelsen för att inte dras med och formas av världens teknologi och sekularisering, vilket är andlig otrohet. Ibland tycker vi att korset är något sorgligt och svårt men ju mer vi stannar kvar på korset, desto mer kommer vi att uppleva uppståndelsen. Vi bör försöka förstå Kristi kärlek för oss genom att reflektera över korsfästelsen, Kristi lidande och Hans ångest och bön i Getsemane. Hur ofta tackar vi Gud för vad Han gjort för oss?
Samma kväll genomfördes som vanligt en sk Synaxis, en samling då Metropolit Kyprianos talade om det andliga livet utifrån en text med simultan tolkning till svenska. Ett fyrtiotal församlingsmedlemmar hade samlats för att lyssna. Kvällens tema handlade om när vi upplever oss behandlade orättvist och när vi skyller på andra.
Det började redan i Edens lustgård när Adam skydde på Eva för syndfallet och Eva skyllde på ormen. Det var som om Adam t o m skyllde på Gud när han sade att Gud gett honom kvinnan.
Ofta blir vi människor ledsna eller upprörda när andra inte ser våra begåvningar och ansträngningar med det leder till ett dåligt andligt tillstånd. Vi bör istället förebrå oss själva och tänka att vi inte är friska andligt, att vi förtjänar det för våra synders skull. ”Jag har inget andligt mod i den andliga kampen om jag låter dessa tankar överta mig och leda mig till ett mörkt andligt tillstånd.” Vi befinner oss ofta instängda i våra egna jags fängelse fulla av egenkärlek, egoism, mindervärdeskomplex och andlig lättja.
Vi menar att vårt liv inte går väl därför att människor behandlar oss orättvist. Men detta är ett stort misstag. Glädje, kärlek, hjärtats ro och lycka – som vi alla längtar efter – beror inte på om andra behandlar oss rättvist eller inte. Den helige Johannes Chrysostomos säger att ”ingen kan skada den som inte skadar sig själv”. Med andra ord: ingen kan såra oss utom vi själva.
När någon alltså tycker sig bli orättvist behandlad, måste han genast reagera – inte mot dem som gör honom orätt, utan mot sig själv. Han måste börja reflektera över sitt hjärtas tillstånd.
Den som har funnit skatten, som har funnit det sanna livet – och detta liv är Kristus – skadas inte av någon orättvisa. Han bedömer livet annorlunda. Han kan se att den orättvisa som drabbar honom är mänsklig småaktighet och inte värd att oroa sig för. Ingen kan se saken på så sätt om inte den gudomliga nåden har upplyst hans hjärta.
Om Kristus är den enda skatten i vårt liv, vem kan då göra oss orätt? Ty den enda som kan skilja oss från Gud är vi själva, när vi syndar. Därför är det bara vi som kan göra oss själva orätt. Och så visar det sig att ingen kan göra oss orätt, om vi inte gör oss själva orätt.
Helige Nektarios av Aegina hade lovat sig själv att aldrig rättfärdiga sig själv, vilket han heller inte gjorde, och han blev förtalad hela sitt liv. Folk t o m anklagade honom för att ha gjort nunnorna i hans kloster gravida och att de kastade barnen i brunnen men han sade ingenting till sitt försvar, även om t o m nunnorna blev upprörda över det. Nu kan vi se hur mycket Herren har förhärligat honom som helgon genom att bli en av vår tids största mirakelgörare.
Metropoliten välkomnade frågor angående temat. En fråga gällde när man ser någon göra orätt mot någon annan och då har vi ansvar att ingripa och försvara den personen, svarade Metropoliten. En annan fråga var om ilska är ibland berättigad. Ilskan har vi fått för att visa den mot den onde och synden, för att avvisa dem med bestämdhet och rätt sots vrede. Det är aldrig rätt att bli arg på någon annan människa.
Måndagen den 22 september/ 5 oktober återvände Metropolit Kyprianos och hans sällskap till Grekland efter att återigen visat oss sin stora, faderliga kärlek och uppbyggt oss andligt genom sina råd och undervisning. Må han leva ännu många år och ha hälsan att fortsätta komma och stärka oss med sina besök i vårt stift!
Nästa gång Metropolit Kyprianos kommer till Sverige på besök
är planerat till 3-8 mars 2027.
