Kapellet i Uppsala 25 år

I höst är det 25 år sedan den första Gudomliga Liturgin firades i kapellet på Gamla kyrkogården i Uppsala.

I början av 1700-talet uppfördes en kyrkogård med kapell i det som då var utkanten av Uppsala. Det ursprungliga kapellet ersattes 1882–1883 av det kapell som nu används för ortodoxa gudstjänster. Kapellet togs ur bruk efter 1976 och orgeln som fanns där såldes. Under 2000 började en av våra präster Fader Anders att fråga runt om att få hyra ett kapell i Uppsala och frågan gick till kyrkogårdsförvaltningen som glädjande svarade ja och började renovera kapellet under sommaren 2001 och kapellet stod sedan redo för den första Gudomliga Liturgin den 9/22 september. Den första liturgin celebrerades av Biskop Johannes av Makarioupolis assisterad av Fader Anders.

Äntligen har vi denna söndag uppmärksammat 25 års jubileet med en Gudomlig Liturgi där våra nunnor från Heliga Philothei Ortodoxa kloster var kör. Efter Liturgin bjöd Fader Anders och Presbytera Britt på kyrkkaffe och prinsesstårta i deras hem.

Nedan följer Fader Anders predikan. Först två historiska bilder från 2001 och sedan bilder från idag 26 okt/8 nov.

• 

• 

• 

• 

6:e enligt Lukas (Luk 8:26-39)

Från död till liv – från slaveri till frihet i Kristus

Stormartyren Demetrius den Myrraströmmande

Bröder och systrar i Kristus,

Evangeliet vi just har hört för oss till en plats som känns kall och ödslig: Gerasenernas land, där gravarna står öppna och havets vindar drar genom klipporna. Där möter Herren Jesus en människa som har förlorat sig själv. En man som bor bland de döda, som ropar och sliter sina kedjor, en som ingen längre kan tämja eller förstå. Hans kropp lever, men hans själ tycks ha dött.

Det är en berättelse om en människa som förlorat sitt inre ljus. Och ändå är det en berättelse om hopp, för den visar oss att ingen plats är så mörk att Kristus inte kan komma dit. Inget hjärta är så förstört att Han inte kan tala till det.

Den besatte mannen är en bild av människan utan Gud. Han är också en bild av det tillstånd vi ibland finner inom oss själva, när vi har tappat riktningen och låtit våra lidelser, våra rädslor och våra sår styra våra liv. När människan vänder sig bort från Gud, blir hon på något sätt bunden. Hon tappar sin inre ordning och börjar leva bland gravarna – bland minnen, begär och falska identiteter som inte längre bär något liv.

Men Herren går över sjön för att möta honom. Han går dit ingen annan vill gå. Kristus, som är Gud och människa, söker upp den som är längst bort. Han går över våra inre hav, Han stiger in i vår förvirring, Han går till platsen där vårt hjärta är som mest förstenat.

När mannen ser Jesus komma, springer han emot Honom och ropar: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den högstes Son?” Det är ett skrik från en människa som känner att ljuset närmar sig, men som inte längre kan bära det. De orena andarna ryggar tillbaka inför Guds närvaro.

Så sker också i oss. När Kristus närmar sig vårt hjärta, när Hans ljus börjar tränga in, då vaknar motståndet. Våra passioner vill inte ge upp sitt fäste. Vi kan veta vad som är gott och ändå göra motstånd mot det. Vi kan längta efter frihet och samtidigt hålla fast vid det som förslavar oss.

Den helige Johannes Klimakos beskriver i sin Stege hur lidelserna kan få ett grepp om människan och hur den andliga kampen kräver vaksamhet, bön och stillhet. Det är just detta Kristus vill föra oss till – till stillhet, till helhet och till frihet.

Jesus frågar mannen: ”Vad är ditt namn?” Han svarar: ”Legion.” Det betyder att han är splittrad och söndersliten. Han har blivit många i stället för en. Så blir också människans själ när hon förlorar Gud. Vi blir en samling motsägande viljor, ett inre kaos, där rösterna drar åt olika håll. Men Gud skapade människan för enhet och för frid.

När Herren frågar ”Vad är ditt namn?” börjar vägen mot återupprättelse. Han vill inte veta något Han inte redan vet – Han vill att människan själv ska konfronteras med sitt tillstånd. Han möter inte bara en anonym besatthet, utan en människa, en person som Han vill befria och återupprätta.

Det är så Gud verkar i varje människa. Han börjar inte med att förkasta oss, utan med att kalla oss tillbaka. Han kallar oss tillbaka till vår ursprungliga skönhet, till bilden av Gud som finns i oss, dold men inte förstörd. Synden kan förvrida Guds avbild, men aldrig utplåna den.

Den helige Kyrillos av Alexandria hjälper oss att förstå detta ännu djupare. I sin kommentar till evangeliet framhåller han hur demonernas makt berövar människan hennes förstånd och urskillningsförmåga. De vill göra människan främmande för sig själv och för Gud.

Det är därför så betydelsefullt att evangelisten Lukas så noggrant beskriver mannens tillstånd efter mötet med Kristus: han sitter vid Jesu fötter, han är klädd och han är vid sina sinnen.

Lägg märke till vad som har hänt. Kristus har inte bara tystat rösterna som plågade mannen. Han har återställt hans mänskliga värdighet. Han har återfört honom till den gemenskap och den frihet som människan är skapad för. Det är detta som är frälsningens mysterium: att människan återfår sin sanna mänsklighet genom gemenskapen med Gud.

Kristus driver ut mörkret ur mannen. De orena andarna lämnar honom och kastar sig i havet. Ondskan kan inte bestå inför Guds närvaro. Kristus visar att Han har makt också över de krafter som människan själv inte kan besegra. Och så verkar Han även i våra själar när vi verkligen låter Honom komma in. Det som förgiftat oss kan börja förlora sitt grepp, ibland smärtsamt, men alltid i riktning mot frihet.

Evangeliet säger sedan att folket kom ut för att se vad som hade hänt. De fann mannen sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Den tidigare besatte sitter nu stilla, fridfull, vid Mästaren.

Bilden är full av teologisk skönhet: att sitta vid Jesu fötter är att ha funnit sin plats. Där finner människan ordning, värdighet och identitet. Hon är inte längre slav under kaos, utan en lärjunge, en människa som åter fått leva i gemenskap med Gud.

När Gud verkar i oss, vill Han föra oss dit: till stillheten vid Kristi fötter. Inte till yttre framgång, inte till jordisk trygghet, utan till den djupa inre frid som inget kan ta ifrån oss. Det är där, i den gemenskapen, som människan blir hel.

Den helige Gregorios Palamas talar om hur människan genom rening, bön och delaktighet i Guds nåd kan förvandlas och bli mottaglig för det gudomliga ljuset. Det är detta som är gudomliggörelsen – theosis – att Gud inte bara befriar oss från något, utan också fyller oss med sig själv.

Men vägen dit går genom kamp. När folket såg mannen sitta stilla, blev de rädda. De bad Jesus att lämna deras område. De tålde inte Guds närvaro. Så märkligt – de såg ett mirakel, de såg en människa återfå livet, men de valde att be Jesus gå bort. De tycks ha värderat sin tidigare ordning högre än den frihet och det liv som Kristus gav.

Och detsamma kan ske med oss.

När Kristus börjar röra vid våra inre sår, vill vi ibland att Han ska sluta. När Hans ljus visar oss vår stolthet, vår själviskhet och vår tomhet, blir vi rädda. Det är lättare att leva bland gravarna, där man åtminstone vet hur mörkret känns. Men Herren kallar oss till livet, och livet kräver omvändelse. Ljuset kräver att vi blir sanna.

Den helige Isak Syriern betonar gång på gång vikten av att människan lär känna sitt eget hjärta och ser sin egen svaghet. Omvändelsen är inte bara en känsla av sorg, utan ett uppvaknande till verkligheten. Det är att stå inför sanningen och låta Gud uppenbara oss för oss själva, så att Han kan hela oss.

Vi tror ofta att frihet betyder att göra vad vi vill. Men sann frihet är att kunna älska utan hinder och att kunna vilja det goda. Kristus ger oss inte frihet genom att ta bort varje kamp, utan genom att befria oss från det som gör oss till kampens slavar. Han gör oss inte känslolösa, utan levande. Han gör oss inte fullkomliga genom vår egen styrka, utan förvandlar oss genom sin nåd.

När vi lever nära Honom, i bön, i Kyrkans mysterier och i kärlek till vår nästa, då blir vi sakta hela. Den gudomliga nåden verkar ofta tyst, som jorden som öppnar sig för regn. Och med tiden växer något nytt. Hjärtat, som en gång var som en grav, blir ett tempel.

Därför är det kristna livet inte bara en moralisk förbättring, utan en ny skapelse. Vi blir inte bara bättre versioner av oss själva; vi blir förvandlade i Kristus till Hans likhet. Den helige Athanasios den Store uttrycker detta med de välkända orden: ”Gud blev människa för att människan skulle bli gud.” Det är inte en poetisk tanke, utan en sammanfattning av evangeliets själva kärna. Människan är kallad till gemenskap med Gud och till delaktighet i Hans gudomliga liv.

När vi tar emot dopet, dör vi med Kristus för att leva med Honom. När vi bekänner våra synder, vänder vi oss bort från det som förslavat oss. När vi tar emot den heliga eukaristin, förenas vi med Gud själv – inte bara i tanke, utan i verklighet. Och när vi älskar, förlåter, lider och bär vårt kors, då deltar vi i Kristi liv.

Det är där vi finner vår gudomliggörelse. Det sker inte genom flykt från världen, utan genom att låta Kristus förvandla oss mitt i den. Världen är inte bara en plats av fall, utan också en plats för helgelse. Det är här, i vardagens kamp, som vi formas.

Efter sin befrielse ber mannen att få följa Jesus. Han vill lämna allt bakom sig och gå med Honom. Men Kristus säger: ”Gå hem och berätta vad Gud har gjort med dig.” Han sänder honom tillbaka. För det sanna lärjungaskapet handlar inte alltid om att lämna världen, utan om att vittna om Guds verk mitt i den.

Den befriade mannen blir därmed ett vittne om Kristus. Han behöver inte först bli en lärd teolog eller en stor predikant. Hans eget liv har blivit ett vittnesbörd. Han kan berätta vad Gud har gjort med honom.

Det är också vår kallelse. Varje kristen människa är kallad att vara ett ljus, en stilla låga i en värld som ofta lever bland gravarna. Vi behöver inte stå på gatorna och ropa; vi kan vittna genom frid, genom mildhet, genom tålamod och genom tyst kärlek.

När världen ser en människa som lever i frid mitt i oro, som förlåter när hon kunde hämnas, som älskar när det inte lönar sig – då anar den något annat, något evigt. Då ser den en glimt av Gud.

Och just här möter vi dagens helgon, den helige stormartyren Demetrius den Myrraströmmande.

Demetrius var en man med hög ställning och världslig ära. Men när han ställdes inför valet mellan sin ställning i världen och sin tro på Kristus, valde han Kristus. Han bekände sin tro och blev till sist dödad för den.

Här ser vi en märklig kontrast. Mannen i evangeliet var utåt sett fri, men i verkligheten var han slav under demonernas makt. Demetrius var utåt sett en fånge, bunden i en fängelsecell, men hans själ var fri. Han hade funnit den frihet som världen inte kan ge och som inte heller världen kan ta ifrån oss.

Den verkliga friheten handlar alltså inte om att alltid kunna göra vad vi vill, eller att slippa lidande och svårigheter. Den består i att tillhöra Kristus. Den består i att inte låta synden, rädslan eller ens döden skilja oss från Guds kärlek.

Demetrius blev en martyr – ett vittne om Kristus. Och hans heliga reliker har sedan århundraden förknippats med en ström av väldoftande myrra, genom vilken många sjuka har fått läkedom. Därför kallas han den Myrraströmmande.

Detta är en vacker bild av hur Guds liv verkar i sina heliga. Den som har överlämnat sig åt Kristus blir själv en källa till välsignelse för andra. Demetrius är inte längre en man som söker jordisk ära eller makt. Han har blivit ett vittne om det liv som aldrig förgår.

Det finns också en djup förbindelse mellan evangeliet och martyrens vittnesbörd. Mannen i Gerasenernas land fick lämna gravarna och återvända till livet. Demetrius gick genom martyrskapets död till det eviga livet. Den ene fick tillbaka sitt jordiska liv, den andre gav sitt jordiska liv för Kristus. Men båda vittnar om samma sanning: att livet finns i gemenskapen med Gud.

När demonerna hade lämnat mannen, blev han sittande vid Jesu fötter. När Demetrius mötte döden, förblev han trogen Kristus. Den ene fick sin frihet genom att befrias från demonernas makt, den andre visade sin frihet genom att inte överge Kristus ens när det kostade honom livet.

Och Demetrius myrra blir på sitt sätt en bild av detta: döden har inte sista ordet. Den som tillhör Kristus blir inte överlämnad åt förgängelsen. Guds nåd och liv kan bli synliga också genom våra dödliga kroppar.

Men detta liv föds ur kamp. Det finns ingen helighet utan korset. Ingen uppståndelse utan död. När Kristus lät demonerna kasta sig i svinen, visade Han att det onda inte kan bestå när Gud verkligen verkar. Våra passioner, våra själviska drifter och våra rädslor måste förlora sitt herravälde över oss. Men deras död är början på vår frihet.

Kanske ser vi ibland vår svaghet och tänker: ”Jag kommer aldrig dit. Jag är för oren, för trasig, för långt borta.” Men då ska vi minnas mannen i evangeliet. Han hade förlorat nästan allt. Han levde bland gravarna, fjättrad av krafter han inte själv kunde besegra. Men Kristus såg honom och kom till honom. Och mötet med Kristus förändrade allt.

Så ser Herren också på oss. Han ser inte bara våra synder och misslyckanden, utan också den bild av Gud som finns där, dold under stoftet. Han ser vad vi kan bli. Han ser den helighet som ännu inte har blommat ut. Han ser oss redan sittande vid sina fötter, klädda och vid våra sinnen.

Detta är Guds kärlek: att Han ser hoppet mitt i vår svaghet, att Han ser ljuset mitt i mörkret. Om vi svarar på Hans kallelse, om vi öppnar våra hjärtan för Honom, då börjar underverket. Då blir vårt hjärta, steg för steg, till Hans boning.

Vi lever i en tid där många, liksom gerasenerna, ber Jesus att gå bort. Hans närvaro stör ordningen, väcker samvetet och ifrågasätter det bekväma. Men Kyrkan står kvar som en påminnelse om att ljuset ännu lyser och att det ännu finns hopp. Vår tro är inte bara en idé bland andra – den är livet självt, förkroppsligat i Kristus.

Låt därför dagens evangelium bli en spegel. Låt oss se var vi själva står. Är vi bland gravarna, bundna av något som inte ger liv? Eller sitter vi vid Jesu fötter, klädda i dygdens dräkt och vid våra sinnen?

Och om vi ännu kämpar, om vi ännu famlar – låt oss inte förtvivla. Guds nåd är starkare än våra kedjor. Inget hjärta är så mörkt att det inte kan bli ett ljus. Ingen människa är så förlorad att hon inte kan bli helig.

Låt oss därför be att vi, genom den helige Demetrius förböner, också ska få denna frihet. Att vi inte ska vara slavar under våra passioner, våra rädslor eller denna världens förgängliga ära, utan leva som fria människor i Kristus.

Låt oss leva i bön, i vaksamhet och i stillhet. Låt oss vaka över våra tankar, rena våra hjärtan, odla mildhet och förlåtelse. Låt oss kämpa med hopp, älska utan rädsla och varje dag ta ett steg närmare det ljus som inte dör.

För den som tillhör Kristus behöver inte längre leva bland gravarna. Han är kallad till livet. Och detta liv börjar redan här, när vi låter Kristus bo i våra hjärtan.