Helige Konstantin utlyste religionsfrihet i det bysantinska riket och förföljelserna av de kristna upphörde, men det var kejsar Theodosios den store som gjorde kristendomen till officiell statsreligion och på så sätt öppnades vägen för helgonens liv, särskilt för helgonen som lever i världen som lekmän. Helighet var inte längre förbehållet asketer och eremiter som levde i öknen, martyrer och bekännare, utan även helgon i världen och i vardagen. Dessa helgons liv, vilka levde i världen, har uppskattats av historiker som diamanter för de beskriver hjärtat av den sanna bysantinarens livsstil.
Folket hade från den tiden en vision hur man skulle leva som helgon och efterlikna asketer och andra helgon men i världen. Den västerländska levnadssättet har en vision hur vi ska bli mätta av världens goda, hur vi ska studera, få ett bra arbete och njuta av det goda i världen. Det är inte en livsstil som har Gud i centrum. Den bysantinska livsstilen har Gud i centrum och har som vision och mål hur vi ska bli helgon. Det höll i sig ända till Konstantinopels fall och även under den turkiska ockupationen då också många helgon har levt. Det finns än idag lekmän som lever ett heligt liv i världen. Vardagshelighet innehåller fasta och askes, men det inte det som är huvudsaken. Följande text är ett exempel på detta, som är skriven av Nikolai Selenti, biskop av Chalkida (+1975), om en enkel kvinnas bön som grundar sig på hans personliga livserfarenhet då han var lekmannateolog.
Texten för Synaxis: En enkel kvinnas bön
En enkel kvinna som bodde i Perama, en förort till Pireus i Grekland, lärde mig att bedja med botfärdighet och tårar. De kallade henne föraktfullt inte vid hennes namn, utan de sade ”äggumman” därför att hon sålde färska ägg för att få sitt ”dagliga bröd”.
En dag när jag var på resa passerade jag förbi hennes fattiga hem för att skriva ett inlägg i tidskriften ”Liv”. Hon själv var inte hemma, men hennes son, som var i tonåren, var där. Oljelampan framför ikonhörnan i hemmet var tänd och jag förslog för sonen att vi skulle bedja lite tillsammans tills hon kom hem. Liksom oberörd nickade han jakande och sade: ”Vi kan be.” När vi bett färdigt sade han lite skämtsamt: ”Ah, du vet inte hur man ska bedja!” Jag blev förvånad över hans djärva anmärkning och jag bad honom förklara för mig hur man bör bedja som Ortodoxt kristen, enligt hans mening.
”Jag vet ingenting om teologi, min herre, men jag ser min mors exempel. När hon ber ropar hon utan avbrott ”Herre förbarma Dig”, hon faller ner på knä hela tiden, hon slår sig för bröstet och hennes tårar rinner i floder!”
Efter denna berättelse blev min längtan större att lära känna denna kvinna för att lära mig något om hennes bön. Därför åkte jag förbi hos henne en annan dag för att få träffa henne och möttes av en skakande scen av en bedjande människa. Jag fick höra att henne man var en hänsynslös alkoholist som tog vad hon tjänade på sina ägg och använde det för alkohol.
Den dagen när jag kom dit hade han i sin berusning slagit henne, tagit pengarna och hade kastat Nya Testamentet i brunnen. Jag fann henne vid brunnen bedjandes: ”Min Kristus och min nåderika Panagia [Guds Moder], min make slängde inte boken med de heliga orden i brunnen av respektlöshet, utan för att han var berusad. Min Panagia, gör så att dessa heliga ord, när de löses upp i brunnen och blir ett med vattnet och min man dricker av det, att han ångrar sig, biktar sig och blir frälst och inte kommer till helvetet. Min kära Kristus, folk ser mig som god men jag är mycket eländig och har många obotliga begär och synder.” Detta var verkligen en stark bön från en enkel kvinna i världen som var upplyst av Gud.
Fader Theodosios erfarenheter av heliga vardagsmänniskor
Metropoliten bad sedan Geronta Theodosios berätta om heliga människor han mött i sitt liv. Han morföräldrar kom från Mindre Asien till Grekland 1922 och de hade fått utstå liknande saker av muslimerna som de kristna idag i den regionen. Men deras kristnas tro blev stärkt av det. Som barn såg han sina morföräldrar i smyg stiga upp på natten för att be och göra många knäfall. Hans morfar åkte några dagar varje år till klostren på Berget Atos och berättade för sina barnbarn historier om mirakulösa händelser av Guds Moder. Han blev så rörd varje gång han nämnde hennes namn att han började gråta och kunde aldrig avsluta historien.
Fader Theodosios var själv vittne som tonåring till när hans mormor blev förolämpad i ansiktet av sin egen dotter, då hon fick höra att hon var galen och skulle bli utkastad på gatan eller inspärrad på någon psykiatrisk institution. Mormodern bjöd sin dotter på kaffe medan hon fick höra allt detta, hon diskade tyst och sade inte ett ord till sitt försvar. När dottern var klar med sina glåpord sade hennes mor till henne med mjuk röst: ”Kasta ut mig om du vill, lås in mig på en psykiatrisk institution, slå mig eller kalla mig inte längre för din mor, om det behagar dig . Allt som du sagt och vill göra med mig, det intresserar mig inte. Det enda som jag vill och längtar efter och tänker på, det är min ljuva kärlek till Jesus Kristus. Han är min kärlek och mitt liv.” Sedan vände hon ryggen till och gick ut därifrån.
Geronta Theodosios gav ett annat exempel på en bedjande kvinna som lever i världen och som biktar sig för honom. Från den dagen hon gifte sig har hon varit utsatt för demonisk påverkan och är ständigt sjuk och kan nästan aldrig gå ut ur huset och måste därför bikta sig via telefon. Hennes man är otrogen och ignorerar helt sin fru. Dottern vittnar om vilken bönens människa hennes mor är. Hon läser varje dag Paraklesis till tre, fyra helgon, och till Guds Moder, samt Akatistoshymnen till henne. Hon ber med bönband för alla människor i världen: för de som ligger på sjukhus och som inte har någon i sin närhet, för dem som har ont och inte har medicin som hjälper, för de hemlösa som lever på gatan, om tröst för dem som är på psykiatriska institutioner, för blinda, handikappade, föräldralösa som inte har hjälp av någon. Hon läser också dagligen Psaltaren och Evangeliet. Kvinnan ser endast sina egna synder och ursäktar sin mans hårdhet, hon menar att hon inte är värdig någon uppmärksamhet och att Gud tillåter detta för att Han ska förlåta hennes synder.
Innan Geronta Theodosios kom till klostret i Grekland för ca 30 år, sedan väntade han på tågstationen i flera timmar på natten och en hemlös kvinna satt där. Folk förolämpade och förlöjligade henne. Fastän hon var runt 75 år kom en ung man kom och föreslog köttslig synd för henne. Hon sade då att hon hade en man som är mycket vackrare än han och om han kom skulle det var slut på honom. När alla människor försvunnit från stationen gav Fader Theodosios henne något att äta och frågade henne varför hon satt där och vem som var hennes man. Hon sa att det var Kristus som tar hand om henne och tröstar henne. Hon hade ett hus men som var hemsökt av demoner så hon kunde inte bo där. Men ibland kunde hon inte lämna huset när hon var sjuk och då var hon rädd för demonerna som plågade henne. Hon somnande av sjukdomen och varje gång hon vaknade såg hon Kristus leende och omstrålad av ljus sitta på sängkanten och trösta henne sägandes ”Jag är här, var inte orolig”. Det var därför hon sade att ”Han är min kärlek”. Äkta bön kommer främst från enkla människor som övervunnit sitt förnuftsmässiga tänkande.
Vägen till livet med Kristus i centrum
Sedan följde frågor och inlägg från de närvarande på Metropolitens uppmaning. Han förklarade i samband med det att frestelser och prövningar från den onde kan vara till vår fördel och hjälper oss att bli starka i det andliga livet om vi bemöter dem med bön, tålamod och utan att klaga. Det är inte alltid sjukdom och svårigheter kommer från den onde, men han kan använda sig av detta för att få oss att falla i missmod och klaga gentemot Gud. Vi ska inte själva söka prövningar men ta emot de Gud tillåter i vårt liv med tacksamhet.
En av de närvarande frågade om vi kan hitta en medelväg mellan det Kristocentriska livet och världen idag. Metropoliten svarade att bara om vi vill vara medelmåttiga kristna. Det finns ingen gråzon. De kristocentriska livet står till helt motsatsförhållande till vad världen idag värderar. Kristus visade oss själv vägen till det sanna livet med Honom då Han blev frestad i öknen av djävulen som försökte få Honom att falla i maktlystnad, girighet och njutningslystnad. Vi kan se att det är dessa begär som vår omvärld idag framhäver som eftersträvansvärda, vi ser det genom reklam, produkter som erbjuds, osv. Från dessa begär kommer också många andra. Högmodet, dvs maktlystnaden, råder i denna livsstil, folk förnekar Gud och tror bara på sig själva. Faller man i högmod, faller man sedan pladask i girighet och njutningslystnad, något som vi ser tydligt i vår omvärld idag. Helige Johannes Chrysostomos säger att finns det någon som fallit i otukt och köttslig synd kan man vara säker på att det föregåtts av fall i högmod och maktlystnad. Stoltheten skiljer oss från Gud och sedan faller människan i alla andra synder.
En kristen är någon som lever i världen med inte av världen och vars hemland är himmelen. I samma mått som vi förändras och helgas, förändras världen omkring oss. I varje kristens händer hänger hela världen frälsning och alla andra människor. Vi har ett stort ansvar och ska svara för det på den yttersta domen. Gud kommer att fråga var vi har vår broder och hur vi arbetat för vår broders och hela världens frälsning. När den kristne kämpar kämpar vi inte bara för oss själva, det gäller även monastiker som lämnat världen. Helige Parthenius av Kiev som levde på 1700-talet hade en uppenbarelse. Han levde i en avskild cell och gick aldrig ut efter att ha blivit vigt till Stora schema, enligt ryskt klosterlivs tradition. Han stängde igen det lilla fönstret som fanns för att bara söka det himmelska ljuset och inte det från världen. Han bad att Guds Moder skulle uppenbara för honom syftet med klosterlivet. Hon uppenbarade för honom att det är att själv bli helgad genom bönen och bedja för hela världen. Hon sade inte att du bara ska tänka på din egen frälsning, utan att bedja för hela världen även om han levde i avskildhet och någon kunde säga att han var egoistisk.
Ett praktiskt exempel och nutida mirakel som visar på detta det var en ung man som var med om en motorcykelolycka och hamnade under en stor lastbil. Han såg då en munk som räddade honom och drog honom därifrån. Mannens besökte Berget Athos för att han hoppades att möta munken som räddat honom. Han kom till Geronta Paisios och ynglingen kände direkt igen honom. Han berättade för Gerontan vad som hade hänt med honom och det visade sig att Geronta Paisios just den dagen och den timmen hade bett för människor som råkade ut för bilolyckor. Han hade ett program för sin bön då han bad för olika människor i nöd.
Vi måste alla bedja för världen även om vi inte har en perfekt bön och inte är helgon, men om alla ber lite så gör det skillnad i världen. På så sätt ser vi helighetens betydelse i ett vidare perspektiv. Om vi försöker undvika maktlystnad och högmod kommer Guds nåd att hjälpa oss att hindra oss att falla i girighet och njutningslystnad även om vi förstås inte kommer att vara helt befriade från dem.
Geronta Theodosios sade att det låter bra att det inte finns någon gråzon att det handlar om att välja ljuset eller mörkret som Metropoliten säger, men någon kanske tänker att ”jag lever i världen, det är lättare för er som lever i kloster att fasta och vara försiktiga.” Det är inte bra med tvära omvändningar. Vi behöver stor urskillningsförmåga och försiktighet när vi ändrar sätt att leva, särskilt när man lever som par. Han gav exempel på par han känner till som levt långt från Kyrkans liv men som börjat komma dit och börjat leva ett andligt liv och en av dem är överdrivet ivrig att ändra livsstil snabbt. Tex kan kvinnan ha klätt sig på ett världsligt sätt och sedan plötsligt ändra sätt att klä sig till att se ut som en nunna med långa kjolar och stora sjalar. Den ena parten i äktenskapet som är ivrig försöker tvinga den andre att ändra sig lika snabbt och abrupt, medan denne inte är beredd på det och det blir gräl och kan sluta med skilsmässa. Den parten som är kvar i kyrkan tror att den är en andlig människa, men hur kan man tro det om man blivit orsak till att upplösa sitt äktenskap? Man kan inte ändra sig så snabbt och vi behöver andlige faders råd och vägledning när det gäller detta.
En kvinna som hade skilt sig från sina man kom till klostret för att bikta sig. Det visade sig att hon krävt ett strikt liv av sin man och han var inte beredd på det. De skilde sig, han lämnade kyrkan och började dricka alkohol och ta narkotika. Hon hade fortfarande uppfattningen att hon själv var en andlig person medan hon har ett stort ansvar för vad hon gjorde.
Bli brinnande för vår tro
Fader Anders sade att om man ska börja leva ett heligt liv behöver vi enkla råd och vägledning. Han brukar säga till folk att börja läsa morgon- och kvällsböner. Vissa säger att de inte orkar läsa alla böner för att de är för många och de kan börja läsa en bön för att sedan lägga till fler. Många lever tillsammans med en man eller kvinna som inte är intresserad av att komma till kyrkan eller bli irriterad när den andre vill bedja. Fader Anders ger rådet att de ska försöka bedja när maken/makan inte är hemma. Vi behöver börja med enkla saker och på sätt börja odla dygderna inom oss. Den Helige Isak Syriern säger att vi ska förvärva dygderna som pärlor på ett band och den ena dygden föder den andra. Många kanske inte kommer längre än till första dygden och kämpar med den hela livet. Nu när Stora fastan börjar behöver vi enkla råd. Det finns många enkla, konkreta saker att tänka på hur vi ska förhålla oss till fastan på ett bra sätt när vi lever i världen så att fastan blir en välsignelse och inte bara en teknik som gör livet svårt för oss.
Metropoliten tackade Fader Anders för hans inlägg och sade: Vad vi än gör under fastan eller under året i övrigt, får vi inte glömma att vi gör det inte för att vi måste eller för att det är något märkvärdigt i sig och vårt samvete är lugnat för att vi har gjort vår plikt. Alla våra andliga ansträngningar är lydnad till Guds bud. När vi lyder dem har de ett terapeutiskt syfte, inte för att vinna vissa dygder. Vi lyder Guds bud för att bli helade. När vi följer buden befriar det oss från våra sjuka jag. När vi är beslutsamma att undvika viss mat, lyder jag inte mina egna lidelser och begär utan lyder Guds vilja. Då sker det stora miraklet att jag möter min broder och genom detta möter jag Gud. Vi måste komma ut ur vårt eget jags fängelse, vilket är ett andligt mörker av maktlystnad, girighet och njutningslystnad. När vi gör Guds vilja kommer vi ut ur detta fängelse. Fäderna säger att vi kan inte komma direkt till Gud, utan bara genom vår broder. Vi kan inte möta vår broder om vi inte kommer ut ur vårt egna jags fängelse. Vi ska inte ha självgodhet och berömma oss själva av att vi fastar, ger en allmosa eller av andra dygder. Vi måste ha en vision om meningen med vårt liv och förstå på djupet att det minsta vi gör följer den här visionen.
Ett praktiskt exempel: Om jag har en tallrik med oliver framför mig bestämmer jag mig för att bara äta tre, en för Guds kärleks skull, en för kärleken till min broder och en för att mina synders förlåtelse. En sådan liten handling har stor betydelse för jag kommer ut ur mig själv. Jag ville äta många oliver men jag tänkte på Gud och min broder. Det är underförstått att vi gör detta under bön. Detta är en sorts helighet. Fader Anders har tidigare sagt att när vi talar om helighet så tänker vi på högt stående saker, men varje liten handling i perspektivet som vi sagt är en bön. Om vi säger ett gott ord till vår broder är det en bön, om vi har tålamod i en svårighet så är det är bön. Dessa små böner blir till en stor bön och förenade med den vanliga formen av bön så tänds en stor eld inom oss.
Det som vi har läst ikväll och det som Geronta har sagt, har för avsikt att stärka vår trosiver och göra vår tro brinnande så att vi kan komma ut ur vår vardag och vår bekvämlighet och tänka på att vi är kallade till något mycket högre. Vi kan inte leva i en rutinartad tillvaro. En stor fiende till den kristne är rutinen. Om jag bara läser mekaniskt mina morgon- och kvällsböner och ger något i välgörenhet, osv, så sover jag lugnt för att jag tror att jag är en bra kristen. Men är du verkligen kristen? Är det meningen och målet med det som vi pratat om ikväll?