Den "obekväme" Helige Seraphim Rose
- 26 maj
- 8 min läsning
Flera nyhetssajter återger under maj 2026 att den delen av den Ryska utlandskyrkan (ROCOR-MP) som 2007 gick samman med Moskvapatriarkatet avser att helgonförklara, glorifiera, Fader Seraphim Rose (1934-1982). Han var en amerikansk munk och grundare av klostret St. Herman i Platina (Kalifornien) och är mycket känd genom sina böcker om den Ortodoxa kyrkans tro framför allt i Väst. Att han redan har helgonförklarats 2024 av den delen av den Ryska utlandskyrkan som inte förenade sig med Moskvapatriarkatet har inte nämnts i de nyhetssammanfattningar jag sett.
Det är verkligen intressant att se en del starka reaktioner mot nyheten som förekommit som till exempel på internetsajten Public Orthodoxy, som är en digital debatt- och artikelplattform som drivs av Orthodox Christian Studies Center vid Fordham University i USA. Sajten fungerar som ett forum där forskare, präster och lekmän diskuterar ortodox kristendom i relation till samtida, politiska och akademiska frågor. Men det är lika intressant att se hur andra mer konservativa, ofta konvertiter, är upprörda över att någon vill ifrågasätta denna helgonförklaring, sannolikt därför att Hl. Seraphim Rose texter var anledningen till att de intresserade sig för den Ortodoxa kyrkan och så småningom konverterade.
Så vi har å ena sidan de som är upprörda över att någon vill helgonförklara Fader Seraphim Rose utifrån hans kritik mot den samtida Ortodoxa kyrkan och å andra sidan de som är upprörda över att dessa inte vill se och förstå hans helighet och att hans budskap är relevant även idag.
En annan mycket intressant detalj är ju att St. Hermans kloster i Platina, som äger rättigheterna till Seraphim Rose böcker, från 2003 började redigera om hans texter för att tona ned sådant som alldeles uppenbart var problematiskt i sin nya kyrkliga kontext.
Efter Fader Seraphim Rose insomnade 1982 lämnade nämligen klostret i Platina den Ryska utlandskyrkan, för att abboten Fader Herman Podmoshensky själv skulle undvika bestraffning i kanonisk domstol för det han anklagades för. Först gick klostret till en vagante biskop, men när Fader Herman inte längre var abbot blev de upptagna i den Serbisk-ortodoxa kyrkan i USA, vilken de tillhör än idag.
Foto 1: Den helige Seraphim, avsomnad, med fader Alexey Young, arkimandrit Chrysostomos och hieromonk Auxentios (nu biskop av Etna och Portland) från S:t Gregorios Palamas kloster i Etna, Kalifornien. Foto 2: Biskop Chrysostomos (med spade) vid fader Seraphim Roses begravning.
Eftersom deras ”nya sammanhang”, den Serbisk-ortodoxa kyrkan, inte skulle uppskatta den kritik som Fader Seraphim framställde i sina böcker, så valde man att skriva om partier av hans texter för att tona ned kritiken.
I andra sammanhang kallas detta för historierevisionism. Att ändra någons mening i böcker av ideologiska skäl är ju inget nytt. Ett extremt och skadligt exempel där ideologiska krafter försökt förneka eller förvränga historiska faktum är ju Förintelsen där man mot alla vetenskapliga och historiska bevis försökt tona ned dess betydelse. På samma sätt har alltså Fader Seraphim Rose texter behandlats eftersom hans kärva budskap inte passar deras eget narrativ.
Av särskilt intresse är där konservativt ortodoxt kristna idag lyckats omtolka Fader Seraphims tal om den ”kungliga vägen” (”the Royal Path”) inom ortodox tro och menar att det är den väg de själva följer, att inte gå för långt till vänster (till modernism och ekumenism) eller för långt till höger (som skulle vara fanatism och gammalkalendarism). (Se The Royal Path - True Orthodoxy in an Age of Apostasy i The Orthodox Word, Vol. XII, No. 5 (70), s. 143-149.)
Men det är inte riktigt så som Fader Seraphim själv använde termen. Under sina aktiva år som författare i den Ryska utlandskyrkan – från januari 1965 fram till sin död 1982 – och inte minst i sin kanske mest kända bok Orthodoxy and the Religion of the Future från 1975, använde han uttrycket på ett annat sätt, åtminstone när det gällde vad han menade med ”fanatism till höger”.
För Seraphim Rose betyder den ”kungliga vägen” (”the Royal Path”) visserligen den ortodoxa vägen mellan två andliga ytterligheter: varken liberal eftergivenhet eller fanatisk överdrift. Han hämtar uttrycket från ökenfäderna, särskilt Johannes Cassianus och Dorotheos of Gaza, men han namnger inte dem direkt som dagens konservativa gärna vill göra. Vilka han åsyftar är dock tämligen klart när man läser hans brev eller talar med dem som faktiskt var med då.
Han använder uttrycket särskilt om den Ortodoxa kyrkans situation under 1900-talets kris kring ekumenism och kyrklig kompromiss och särskilt vad han upplevde hos ortodoxa jurisdiktioner under sin levnad. Enligt honom går den ”kungliga vägen”:
å ena sidan inte med i modernism, ekumenism och anpassning till världen (som det Ekumeniska patriarkatets företrädare i USA och Konstantinopel),
men å andra sidan inte heller in i ett självrättfärdigt, hårt och sekteristiskt ”selotiskt” tänkande där korrekthet och kanonicitet blir ett slags andligt högmod (som gruppen kring Holy Transfiguration Monastery i Boston, som den Ryska Utlandskyrkan hade upptagit och som Fader Seraphim hade otaliga konflikter med).
Vilka är det då som han talar om som följer ”den kungliga vägen”, eller är ”till höger” eller ”till vänster”?
Det är här boken ”Orthodoxy and the Religion of the Future” och Fader Seraphims åsikter i allmänhet blir för svåra ”att smälta” för skribenterna på ”Public Orthodoxy”. Fader Seraphim pekar nämligen ut vilka som följer den kungliga vägen och är de sant ortodoxt kristna idag: ”[it is they who] have taken strong stands against the apostasy of our times: the Catacomb Church of Russia, the Russian Church Outside of Russia, the True Orthodox Christians (Old Calendarists) of Greece.” Även vilka som är “till vänster” pekas klart ut i boken och nämns vid namn.
När klostret i Platina kom att tillhöra den Serbisk-ortodoxa kyrkan så blev ju detta synnerligen besvärligt att förklara hur den ”egna kyrkan” inte följde den ”kungliga vägen”, så texten fick skrivas om och från 2004 finns inte längre någon lista. Hans åsikter om Moskvapatriarkatet skapade givetvis stora svårigheter för den Serbisk-ortodoxa kyrkan och fick tonas ned eller tas bort. Självklart blev detta oerhört problematiskt i den Ryska Utlandskyrkan från 2007 när man blivit upptagen i Moskvapatriarkatet.
Samma teologiska problem finns naturligtvis hos Helige Johannes (Maximovitch), ärkebiskop av Shanghai och San Francisco som den Ryska Utlandskyrkan helgonförklarade 1993 och som blivit oerhört populär inom många ortodoxa jurisdiktioner och där hans kritik av Moskvapatriarkatet helt enkelt ignoreras och hans kyrkosyn är något man helt enkelt inte talar om. Bortglömt är till exempel att den Bulgarisk-ortodoxa kyrkan 1993 från officiellt håll kallade honom schismatiker och förnekade hans helighet.
En artikel av särskilt intresse på ”Public Orthodoxy” är “Canonization and the Act of Betrayal: Fr. Seraphim Rose and ROCOR’s Ecclesiological Trap” av Sergei Chapnin som i grunden är en kritik av beslutet att inleda glorifieringen av Fader Seraphim Rose som helgon.
Sergei Chapnin argumenterar längs fyra huvudlinjer i sin artikel:
1. Han menar att Fader Seraphim Rose var en symbol för ett anti-ekumeniskt och isolationistiskt kyrkotänkande som inte stämmer överens med hur majoriteten av Ortodoxa kyrkor tänker idag.
Han menar att Fader Seraphim Rose representerade en hård “selotisk” hållning där modernitet, västlig kultur och dialog med andra kristna sågs som andligt förfall. Chapnin anser därför att en kanonisering skulle legitimera en extrem och polariserande riktning inom dagens ortodoxi, något han inte kan acceptera och vill varna för.
2. Den Ryska utlandskyrkan, menar han, riskerar att återvända till sitt tidigare ”schismatiska” självmedvetande, vilket han inte vill se.
En central poäng för Chapnin är att den Ryska Utlandskyrkan under Fader Seraphim Roses livstid stod utanför full kommunion med stora delar av världsortodoxin. Chapnin menar därför att en glorifiering av honom implicerar ett slags rehabilitering av den Ryska Utlandskyrkans tidigare anti-ekumeniska och separatistiska identitet och detta är för honom djupt problematiskt.
3. Helgonförklaringen blir ett kyrkopolitiskt ställningstagande.
Artikeln hävdar att det inte bara handlar om personlig helighet utan om vilken riktning kyrkan vill gå i. Enligt Chapnin signalerar processen stöd för en militant traditionalism och ett avståndstagande från mer “öppna” och ”liberala” ortodoxa röster och det gillar inte Public Orthodoxy.
4. Avslutningsvis har han moraliska och historiska invändningar kring kretsen kring Platina-klostret.
Författaren berör även kontroverser kring personer i Fader Seraphim Roses närhet, särskilt anklagelser kopplade till abboten Fader Herman Podmoshensky och ledarskapet kring St. Hermans kloster.
Ur vår synvinkel, som konservativa grekisk-ortodoxa kristna som följer den gamla kalendern, framstår artikeln ganska tydligt som skriven utifrån en modernistisk och pro-ekumenisk kyrkosyn och vi har fyra huvudsakliga invändningar:
1. Artikeln utgår från att anti-ekumenism är något negativt, medan ekumenik är det enda rätta.
För gammalkalendariker är detta själva grundproblemet. Det som Chapnin beskriver som “extremism” ser vi i stället som trohet mot den patristiska traditionen. Vi uppfattar inte Fader Seraphim Rose som radikal utan som en försvarare av klassisk ortodox självförståelse: att Kyrkan är unik, sann och inte bara en gren bland andra grenar på det ”kristna trädet”.
Från detta perspektiv blir hans kritik mot Fader Seraphim Rose en indirekt kritik mot:
Helige Justin Popović, det serbiska helgonet, som respekteras av så många,
Arkimandrit Philotheos Zervakos, som många i Grekland ser som helig,
många athonitiska fäder
och den äldre traditionen i Den Ryska Utlandskyrkan före återföreningen med Moskva, som Helige Philaret representerade (den Ryska Utlandskyrkans tredje Förste-hierark), som förövrigt också föreslås helgonförklaring av ROCOR (MP).
2. Den Ryska Utlandskyrkans isolering från andra ortodoxa kyrkor under 1960-talet ses så klart inte som en schism, utan en rättfärdig protest mot utvecklingen, precis som den som hände i Grekland efter 1924 när den Grekiska statskyrkan införde den så kallade Nya kalendern.
Chapnin verkar utgå från att den Ryska utlandskyrkans tidigare brutna kommunion var ett problem i sig. Vår gammalkalendariska analys skulle snarare fråga: ”varför” uppstod separationen och vem är ansvarig för den?
Vi svarar att den Ryska Utlandskyrkan endast reagerade mot:
sovjetisk kontroll över Moskvapatriarkatet,
ekumenism, där den Ortodoxa kyrkan inte längre är unik utan bara en kyrka bland många,
modernistiska reformer,
kompromisser med världslig makt (så kallad ”sergianism”).
I det ljuset blir Fader Seraphim Rose snarare ett vittne om motstånd mot avfall än ett uttryck för sekterism, som Chapnin påstår.
3. Helighet definieras inte främst av “acceptabilitet” eller ”godtagbarhet”.
Vår gammalkalendariska hållning hävdar i stället att moderna ortodoxa akademiska miljöer – särskilt sådana knutna till Fordham University Orthodox Christian Studies Center eller Sankt Ignatios College här i Sverige– tenderar att bedöma helgon utifrån akademisk och kulturell acceptabilitet eller godtagbarhet snarare än asketiskt liv, omvändelse och andlig frukt.
För oss som ser Fader Seraphim Roses helighet blir det centrala i stället:
hans askes,
hans omvändelse från nihilism,
hans mission bland västerlänningar,
hans försvar av patristisk ortodoxi,
den starka folkliga vördnaden kring honom.
I ortodox tradition har folklig vördnad dessutom oftast föregått officiell helgonförklaring.
4. Artikeln speglar den djupare konflikten i modern ortodoxi.
Ur vårt gammalkalendariska perspektiv handlar detta egentligen inte bara om Fader Seraphim Rose utan om två konkurrerande visioner av ortodoxin:
Å ena sidan de som anser att Kyrkan måste skydda sina gränser tydligt och å andra sidan de som anser att Kyrkan bör vara dialogisk och öppen för dagens strömningar och därför måste moderniseras.
Å ena sidan de som anser att ekumenism öppnar dörren för relativism och å andra sidan de som anser att ekumenism är en pastoral nödvändighet i en fragmenterad värld.
Å ena sidan de som anser att patristisk kontinuitet måste betonas och å andra sidan de som anser att samtida relevans i en pluralistisk värld måste eftersträvas.
Å ena sidan de som anser att askes och bekännelse måste vara centralt i den Ortodoxa kyrkans liv och å andra sidan de som anser att akademisk och social legitimitet är det viktigaste att etablera.
För oss gammalkalendariker blir därför Sergei Chapnins artikel nästan ett indirekt argument för Fader Seraphim Roses betydelse: om han provocerar modernistiska kretsar så mycket, så visar det att hans budskap fortfarande utmanar tidsandan och är precis lika relevant idag som när det skrevs 1975.
Sammanfattningsvis, om man anser att Fader Seraphim Rose är en helig person och att hans budskap till Kyrkan är viktigt, då går det inte att ”tona ned”, ignorera eller radera bort vilket sammanhang han tillhörde och vilka grupper inom den Ortodoxa kyrkan han pekar ut att vi ska söka oss till om vi vill vara sant ortodoxt kristna.
Idag 2026 finns det grupper som tillhör Helige Seraphims gemenskap och det är den Ryska Utlandskyrkan under Metropolit Agathangel, den grekisk-ortodoxa kyrkan som följer fädernas kalender (gammalkalendariker) under Ärkebiskop Kallinikos och den Bulgarisk-ortodoxa kyrkan under Metropolit Photii.
Övriga kyrkor som nu finner helighet i Fader Seraphims exempel och vill helgonförklara honom må därför fundera på hans ord om var den sanna kyrkan finns och varför de inte är inkluderade.
Fader Anders Åkerström, de 318 fädernas söndag
