Den ekumeniska veckan i augusti 2025 och deltagande från Ortodoxa kyrkor
- Stockholms ortodoxa stift
- för 2 timmar sedan
- 14 min läsning
Mellan den 18-24 augusti 2025 arrangerar Sveriges kristna råd den Ekumeniska veckan i Stockholm för att högtidlighålla hundraårsminnet av det stora ekumeniska Stockholmsmötet från 1925. Bland inbjudna gäster märks särskilt patriarken Bartholomeos, patriark av Konstantinopel, den romersk-katolske ledaren för Kristen enhet ärkebiskop Flavio Pace och den syrisk-ortodoxe patriarken av Antiokia Mor Ignatius Aphrem, förutom såklart alla företrädare för de större trossamfunden i Sverige. Det planeras att arrangeras cirka 60 seminarier, lovsångsgudstjänster enligt protestantisk modell och hålla högtidsgudstjänst med inbjudna internationella kyrkoledare och gäster, där även det svenska kungahuset och den svenske statsministern ska delta. Den absoluta majoriteten av alla seminarier behandlar ämnet fred och några få miljö och klimat. Inget seminarium behandlar specifikt teologiska frågor inom de klassiska ämnena inom dogmatik, vilket är synnerligen signifikant utifrån vilken utvecklig som skett på hundra år inom den så kallade ekumeniska rörelsen.
Vad var Stockholmsmötet och hur ska vi som ortodoxa förhålla oss till detta?
Världskyrkomötet i Stockholm som arrangerades mellan den 19 till 29 augusti 1925 framstår i kyrkligt-globalt perspektiv som det märkligaste – och i högsta grad det mest spektakulära – evenemanget i svensk kyrkohistoria.
I mötet representerades två tredjedelar av världens kristna trossamfund av 631 valda delegater från 37 länder och ett par hundra enskilda deltagare från Kina, Japan, Syd- och Östafrika, Sydamerika, Kanada och Australien. Mötet inleddes i Storkyrkan i Stockholm och avslutades i Uppsala domkyrka. Dess upphovsman och främste organisatör var ärkebiskop Nathan Söderblom och dess aktuella bakgrund var världsnöden efter första världskriget. Söderbloms samlade hjälpinsatser för krigets offer förlänade honom Nobels fredspris 1931.
I inbjudan till mötet hette det: ”Vi avser inte att ta upp frågor om tro och kyrkoförfattning, även om vi ingalunda underskattar deras betydelse, men nödläget i världen är så brännande och behovet av gemensamt handlande av alla kristna så trängande att vi inte kan invänta hela kristenhetens återförening innan vi med hjärta och händer verkar för att Guds vilja må ske på jorden liksom i himlen.”
Den Romersk-katolska kyrkan, som var och är världens största kristna trossamfund avvisade direkt inbjudningen. Påven Benedictus XV förnyade 1922 förbudet för katoliker att samarbeta med kristna av andra trossamfund ens i praktiska ärenden. Vatikanens dagstidning Osservatore Romano skrev: ”Man kan inte skilja sig från Rom utan att skilja sig från Kristus.”
Mottot för Stockholmsmötet var ”gemenskap i bön och tjänst” och fem kommissioner behandlade var för sig ekonomiska, industriella, sociala, moraliska och mellanfolkliga problem, kristen uppfostran och organisationen av samfundens samarbete.
Från den Ortodoxa kyrkan deltog flera biskopar. Enligt Svenska Dagbladets årsbok deltog vid mötets högtidliga öppnande i Rikssalen den 19/8 i Stockholms slott: ”Patriarken Photios av Alexandria, Metropolit Nikolaos av Nubien, Arkimandriten Kalliopios av Alexandria, Metropolit Germanos av Thyateira, Metropolit Nicolae av Transsylvanien, Metropolit Stephan av Sofia, Metropolit Nectarie av Bukowina och Ärkebiskop Georgios av Jerusalem” (se Svenska Dagbladets årsbok).
De Ortodoxa kyrkornas deltagande i detta möte i ett historiskt perspektiv
Första världskriget var slut, det Osmanska riket besegrat. Det s.k. Turkiska självständighetskriget följde 1919-23. Folkmordet på pontierna där 350 000 (av totalt 750 000 invånare) grekiska pontier, som levde i de historiska trakterna av Pontos Euxinos (sedermera svartahavskusten i nuvarande Turkiet), blev systematiskt utrotade. Metropolit Dorotheos av Brussa, som var Locum tenens (ställföreträdare) till det patriarkala sätet av Konstantinopel, (1919–1921) hade skickat sitt ökända brev med titeln ”Till alla kristna kyrkor i hela världen”, som markerade en ny kyrkosyn i Konstantinopel.
Den märklige Meletios Metaxakis hade 1922 blivit patriark av Konstantinopel, efter att ha mutat sig till patriarkstolen. Ett av hans första beslut som patriark var att erkänna giltigheten i den Anglikanska kyrkans mysterier, vilket föranledde protest från den Romersk-katolska kyrkan. Han genomförde en pan-ortodox kongress med få deltagare för att modernisera den Ortodoxa kyrkan och förbereda ett kalenderbyte av kyrkliga högtider, så att man skulle följa samma kalender som i väst. Han fördrevs direkt efter kongressen av missnöjda präster och lekmän och fick avgå.
Kalenderbytet genomfördes ändå av vissa ortodoxa kyrkor 1924, vilket orsakade en djup splittring som pågår än. Och avslutningsvis har vi den Ryska kyrkan som efter den ryska revolutionen utsattes för den största ateistiska förföljelse som ägt rum under 1900-talet. Med detta som bakgrund är det lätt att förstå varför ortodoxa gärna ville åka till Stockholm i hopp om hjälp att reda ut sina egna problem med militanta muslimer, ateister och kyrkliga galningar som hotade att utplåna deras traditionella kyrkor.
Men vad är då ekumenik och hur ska en ortodoxt kristen förhålla sig till allt detta?
Även om de ortodoxas närvaro vid Stockholmsmötet 1925 kan förstås utifrån den historiska bakgrunden, så kan vi konstatera att dess frukter banade väg för Kyrkornas världsråds bildande 1948 och den politiska ekumenik som sedan följde, framför allt sedan 1970-talet.
Vad är då ekumenik?
Orden ”ekumenik” eller ”ekumenisk” kommer från det grekiska ordet "oikos" som betyder hus eller hushåll. Därför betyder ordet ”ekumenik” bokstavligt talat något som relaterar till hela Kyrkans ”hushåll”, inte något specifikt för den lokala församlingen eller platsen, utan något som rör helheten. I den ortodoxa förståelsen av denna term, historiskt använd, finns en känsla av universalism, något som är för hela Kyrkan.
Det finns naturligtvis finns många saker i Kyrkans liv där lokal uppmärksamhet krävs. Faktum är att den stora majoriteten av Kyrkans fokus ofta ligger på den lokala situationen på en given plats, en given församling, en given präst, en given biskop och dennes ställning inför Gud.
Men det finns andra viktiga områden där Kyrkan behöver bekymra sig över helheten, som berör varje ortodoxt troende på varje plats och i varje tid. Och detta skulle språkligt sett vara att använda ”ekumenik” på ett helt ortodoxt sätt för Kyrkan att ta itu med och ägna sig åt de omständigheter eller de frågor och de behov som påverkar hela den Ortodoxa kyrkan.
Detta är den språkliga betydelsen av ordet ”ekumenik”. Det är dock värt att påpeka att nästan ingen använder termen ”ekumenik” eller ”ekumenisk” på detta sätt idag. Den egentliga och verkliga betydelsen av ordet har gått helt förlorad.
Innan vi går in på hur orden används idag, låt oss titta på den andra formen, adjektivet ”ekumenisk”. Den Ortodoxa kyrkan har genom hela sin historia valt att tillämpa denna titel ”ekumenisk” på vissa koncilier som hon anser vara relevanta för alla ortodoxt kristna i varje lokal del av Kyrkan, hos varje patriark, varje metropolit eller ärkebiskop, varje biskop, varje präst, varje jurisdiktion och i varje generation. Det finns en viss grad av hur ett koncilium kommit att kallas ”ekumeniskt”, eftersom inte alla större kyrkomöten fått denna titel, och vi vet också att den Ortodoxa kyrkan är de ekumeniska konciliernas kyrka och att detta är något viktigt i vår Kyrkas självförståelse.
Att ett koncilium anses vara ekumeniskt är i viss mån relaterat till försöket att sammanföra alla biskopar från hela kyrkan till en plats för att behandla viktiga ämnen som vållat strid inom Kyrkan.
Det är värt att notera att inget av de ekumeniska koncilierna faktiskt varit universellt i denna bemärkelse. Det har aldrig funnits ett koncilium där varje enskild biskop i Kyrkan varit närvarande. Mycket viktigare för Kyrkans förståelse av ett koncilium som ”ekumeniskt” har varit mottagandet och dess plats i det ortodoxa livet.
Om vi till exempel tar det första och största av de ekumeniska koncilierna, det i Nicea år 325 e.Kr. (som vi i år firar 1700 års jubileum av), försökte det vara det största konciliet i Kyrkans historia fram till den dagen, och det var det verkligen. Det var också det första konciliet med en kejserlig närvaro, där den nyligen omvände kejsaren Konstantin sammankallade och bekostade detta viktiga koncilium. Men det var inte universellt i den meningen att varenda biskop i Kyrkan var närvarande. Detta var helt enkelt inte en praktisk möjlighet då.
Det behöver också sägas att man inte omedelbart förstod att det Första konciliet i Nicea skulle betraktas som ”ekumeniskt” i den meningen att det berörde alla och varje generation. Detta ansågs inte vara ett de facto resultat omedelbart efter konciliet. Alla insåg att konciliet var viktigt och betydelsefullt, men först med tiden och genom Kyrkans mottagande, till stor del genom vissa helgons tillskyndan, blev det kallat och ansett som ekumeniskt.
Den Helige Athanasius var en av de stora rösterna som förde Nicea till en central plats i kyrkohistorien. Kyrkan kom därför att tilldela detta koncilium dess ekumeniska status. Det som gjordes här, inspirerat av den Helige Ande och lett av Kristus, Kyrkans överhuvud, var ett svar på den oro som Arius lära väckte i Kyrkan. Det gällde inte bara människorna i Nicea, Asien eller Balkan, utan alla ortodoxt kristna överallt och i varje tid. Därför räknas detta koncilium som “ekumeniskt”. Så besluten från det konciliet, när det blev ”ekumeniskt” i Kyrkans sinne, är saker som berör varje tid och varje plats. Det är därför vi håller oss så troget som möjligt till dessa så kallade ”ekumeniska” koncilier även idag. Vi som befinner oss på 2020-talet, 1700 år efter mötet i Nicea, där vi har en helt annan värld än då, kan ändå nu se detta mötes universella relevans!
Så använder vi alltså termen ”ekumenisk” inom den Ortodoxa kyrkan för att beskriva koncilier som fått denna universella status och dess allom giltiga auktoritet.
Det finns även en annan användning av termen ”ekumenisk” som vi omfamnar i den Ortodoxa kyrkan, som bör nämnas innan vi kommer till den version av ”ekumenik” som vi faktiskt ser i världen omkring oss och som många uppfattar att termen står för, fast den inte gör det.
Och denna andra betydelse som Kyrkan har omfamnat under en stor del av sin historia har varit att ge titeln ”ekumenisk” till en viss biskop, en patriark av kyrkan, som väljs genom gemensamt samtycke från alla de andra. Inte genom någon gudomlig rätt eller gudomlig auktoritet hos ett specifikt patriarkat, utan genom Kyrkans samtycke att i bön och i sin enhet tilldela lydnaden till en av sina biskopar att stå som ett slags ”medelpunkt” för hela Kyrkans gemensamma angelägenheter. Denna patriark gavs titeln ”ekumenisk”, inte från den äldsta tiden, utan detta växte fram senare i slutet av 500-talet. Denna titel användes sällan i början och när den började användas var den faktiskt kontroversiell och ogillad av många heliga biskopar. Ett exempel är påven Gregorius den Store, som kallade epitetet för ett ”förmätet och antikristligt anspråk”.
Men när termen började bli vanligare missförstods den ofta som att en biskop har auktoritet över andra biskopar, och att en biskop har en unik gudomlig karisma för att främja och skydda Kyrkans enhet. Samma felaktiga idé och tanke dök även upp i Västerlandet och utmynnade i teorin om påvens primat, som blev särskilt problematisk i och med det Första Vatikankonciliet (1869-70) och dogmen om påvens ofelbarhet. Detta har aldrig varit den autentiska förståelsen av vad en ”ekumenisk patriark” är. Snarare var och är rollen en hederstitel genom vilken alla biskopar, kan se ett gott exempel på ledarskap som ger innehavaren ett visst uppdrag och genom vilken frågor som rör Kyrkans enhet kan ha en slags fokuspunkt.
Till exempel, närhelst en grupp samlas för att ha ett möte, måste någon leda mötet och det är samma sak med kyrkoråd, som med biskopsmöten och synoder. När biskopar i god ordning samlas, måste det finnas någon som samlar dem, som underlättar deras möten, deras diskussioner och deras bön. Men denna individ har inte någon högre status över de andra. Han har ingen särskild karisma som gör honom överlägsen de övriga. Anden vägleder möten av biskopar och vägleder varje biskop unikt och direkt. Det finns ingen auktoritet från någon biskop, oavsett rang, över andra. Det är kyrkomötets röst, alla biskopar tillsammans, som talar med Andens välsignelse, men behovet finns ändå alltid att någon kallar alla samman och därför har denna term ”ekumenisk” tilldelats patriarker genom tiderna på detta sätt.
Men en patriark kan ju falla från den rätta och sanna tron, liksom vilken biskop som helst, och då har han heller ingen auktoritet längre att samla andra. Det finns perioder i kyrkohistorien där den ekumeniske patriarken varit avfallen från tron, som under den så kallade monotheletiska striden på 600-talet och när en patriark ingick en union med den Romersk-katolska kyrkan i Lyon 1284 och Florens-Ferrara 1439, och så har vi ju förstås även 1900-talets problematik som vi återgett tidigare, med Meletios Metaxakis, som jagades från patriarkatet av lekmän och präster, men som ändock lyckades sätta en splittring av Kyrkan i verket.
Felaktig respektive sann betydelse av ”ekumenik”
Men låt oss nu komma till den felaktiga betydelse av ”ekumenik” som ofta berör oss idag och som vi möter i den kommande ekumeniska veckan till minne av Stockholmsmötet 1925. Den korrekta definitionen av ”ekumenik”, som vi gått igenom ovan, används tyvärr närmast aldrig. I stället uppfattas nu termen ”ekumenik” nästan universellt som namnet på ett fenomen från början av 1900-talet, vilken i grunden bygger på en protestantisk förståelse av kyrkan.
För att förenkla detta, så är denna förståelse att kyrkan är något abstrakt, något som inte helt eller uteslutande kan identifieras med någon ”version” av kyrkan man ser på jorden, det vill säga kyrkan är till sitt väsen osynlig. Alla trossamfund i världen kan därmed vara en del av Kyrkan. Begreppet ”kyrka” blir därmed som ett slags paraply, som omfattar alla olika ”variationer” av de som anser sig vara kristna. Men ingen enda av dessa kan göra det påståendet att ”de är Kyrkan”. Snarare är det i hela ”hushållets” ("oikos") gemenskap, och det är så termen ”ekumenik” används här. Det är i den stora gemenskapen av ”helheten i sin mångfald” som Kyrkan uppenbaras, enligt denna felaktiga uppfattning av vad Kyrkan är.
Problemet för ortodoxt-kristna är att detta är fundamentalt oförenligt med den förståelse av Kyrkan, som vi har fått från apostlarna och från just de koncilier som kallas ”ekumeniska”, som vi nämnde tidigare. Detta betyder förstås inte att de människor som ansluter sig till dessa tankar nödvändigtvis är onda eller dåliga. De är säkerligen fromma och har välmenande intentioner, men det betyder dock att detta inte är en traditionell ortodox tro på Kyrkan, som någon ortodoxt kristen kan omfamna, utan med nödvändighet måste ta avstånd ifrån.
När vi bekänner, som vi gör i Trosbekännelsen, som ju är ”produkten” av dessa ekumeniska koncilier, och säger att vi tror på ”en enda, helig allmännelig och apostolisk kyrka” då är detta inte för oss en abstrakt idé, som omfattar en stor mängd människoskapade institutioner. Detta är i stället en direkt hänvisning till den ”institution”, som skapades av Gudamänniskan Jesus Kristus, Hans Kyrka, Hans kropp som existerar idag, här och nu, som den har gjort sedan Han grundade den, bland sina apostlar, genom valet och utväljandet av dem och deras efterträdare, som avskilts till att vara Hans biskopar, Hans präster, Hans diakoner och alla andra med vigningstjänst inom Kyrkan.
Denna institution, Kyrkan, är den konkreta verkligheten av denna hierarkiska tro. Detta är den ”enda heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan” och de som skiljt sig från denna institution, därför att man drivits av annan tro än den Kyrkan kommit överens om vid ekumeniska koncilier, tillhör inte längre denna gemenskap.
Vi kan naturligtvis se i dem som lämnat Kyrkan olika grader av anslutning till Kristi evangelium och till Kristi bud. Men det enda sättet att helt följa vår Frälsares bud är att följa det som Han instiftade, och varje avvikelse från det är att avvika från Hans lära.
Så för ortodoxt kristna är denna förståelse av ”ekumenik”, att det finns många olika kristna trosuppfattningar som utgör Kyrkan, i grunden felaktig. Detta är inte bara oförenligt med ortodox självuppfattning, inte bara annorlunda, utan faktiskt en fullständigt omöjlig tro.
För att tydliggöra hur omöjligt denna uppfattning är har flera Ortodoxa kyrkor lagt till ett anathema, en bannlysning, till den text vi läser högt den Första söndagen under Stora Fastan, den söndag som kallas Ortodoxins triumf. Vår systerkyrka, den Ryska utlandskyrkan, var den första Ortodoxa kyrkan som gjorde detta tillägg 1983.
En del anklagar dock dem som lagt till detta anathema mot ekumenik för en så kallad ”halmdocka-argumentation” (på engelska straw-man argument), det vill säga att man först bygger upp en nidbild av motståndarens åsikter och argument för att sedan argumentera mot denna nidbild. De menar att ingen ortodox som deltar i den ekumeniska rörelsen omfattar den så kallade ”gren-teorin”, där alla kristna kyrkor skulle vara grenar i ett och samma träd och att kyrkan i första hand är osynlig, som vi beskrivit utförligt ovan. Det är givetvis sant att det finns kritiska röster och olika förståelse inom olika ortodoxa kyrkor, men om man studerar innehållet och bönerna som används på ekumeniska gudstjänster, så kan man enkelt upptäcka en teologi som står i direkt motsats mot vår förståelse av Kyrkan, som till exempel när man ber om ”Kyrkans synliga enhet” eller när ortodoxa sätter på sig sina skrudar och går i procession med andra trossamfund och talar om dessa samfund som ”systerkyrkor.”
Tyvärr så är det en minoritet av Ortodoxa kyrkor som idag upprätthåller en traditionell ortodox tro kring Kyrkan. Många anser i stället att ekumenik är ett bra och vänligt sätt att interagera med andra kristna samfund, föra dialog, tala etcetera.
Allt detta har naturligtvis vi traditionellt ortodoxt kristna ingenting emot. Vi ska vara vänliga och artiga mot alla! Och inte bara det, det finns dessutom ett imperativ från Kristus själv, att tala i kärlek till våra medmänniskor, våra bröder och systrar, och visa dem sanningen. För oss betyder ekumenisk dialog alltid exakt och uteslutande just detta, att tala om sanningen, om Kristi enda Kyrka. Det är vår plikt att visa dem detta ljus, som vi så ovärdigt har mottagit, i myllret av trossamfund och nutida teologiska idéer, för andra, som inte känner den Ortodoxa kyrkans fullhet. Detta var också utgångspunkt för flera av de som deltog i ekumeniska dialoger under den första delen av 1900-talet, såsom Fader George Florovsky, men sedan tog dialogen en annan vändning.
Vad vi sett under den senare delen av 1900-talet och vi ser idag ibland de ortodoxt kristna, som deltar i Kyrkornas världsråd och Sveriges Kristna Råd, är att de accepterar att vara i ett sammanhang, där det finns en syn på kyrkan att den är en ”blandning” av vad som i grunden är mänskliga tolkningar av Kristi evangelium och som inte har något stöd i den ortodoxa teologin från de Ekumeniska koncilierna.
Dessutom har man inga problem med att fira gudstjänst och be tillsammans med dem, som man inte delar tro med, något som var helt otänkbart för våra heliga fäder och helgon i den Ortodoxa kyrkan i forna tider. Man talar dessutom om andra ”kyrkor” som systerkyrkor och erkänner dem som just kyrkor och därmed en del av Kyrkan. Detta är något vi traditionellt ortodoxt kristna inte kan och aldrig kommer att kunna acceptera.
Hundraårsjubileet av Stockholmsmötet som kommer att firas i Stockholm och Uppsala är en sammankomst där, enligt deras reklam, Konstantinopels patriarkat deltar med sin högste ledare, samt den Georgiska kyrkan och Kristi förklarings rysk-ortodoxa församling, som nu förtiden står under den bulgariska ortodoxa kyrkan. Dessa ortodoxa kyrkor kommer att delta aktivt med predikningar och liturgiskt med processioner, tal och bön. Huvudtemat för mötet är fred, och det är självklart i sig inget dåligt tema, om detta vore ett politiskt möte med företrädare för olika ideologier, men nu är det ju inte det utan ett möte för trossamfund.
Det är onekligen en intressant iakttagelse att de ekumeniska möten som arrangerats sedan slutet av 1960-talet mest har fokuserat på inomvärldsliga frågor som fred, klimat och sociala orättvisor. Man kan ställa sig frågan vad företrädarna tror är det centrala i den kristna tron och det teologiska uppdraget? Är den nutida så kallade ekumenikens primära syfte att uppnå ”andlig enhet” eller att bli en slags allmän moralisk eller politisk röst i samhället? Har inte frågor som människans kamp för frälsning, Kristi gudomlighet, sakramentens roll och Bibelns och Ekumeniska konciliers auktoritet hamnat i skymundan, när fokus i huvudsak ligger på klimat, flyktingpolitik eller fredsarbete?
Är det inte så att de som alltför starkt engagerar sig i samhällsfrågor riskerar att reducera kyrkans budskap till politiska ståndpunkter? Är det inte så att Kyrkornas världsråd och Sveriges kristna råds uttalanden uppfattats av omvärlden som ensidigt politiska eller partipolitiskt färgade? Är det inte bara en ytlig enhet som skapas, där frågor om lära och bekännelse ”sopas under mattan” för att enas i praktiskt arbete i sociala frågor? Man kan ställa så många frågor, utan att få några adekvata svar som är i överenstämmelse med ortodox tradition.
Om man därför som ortodoxt-kristen känner tveksamhet och tillhör någon av de ortodoxa kyrkor som har denna slags ”mellanmjölk” variant av ortodoxi, så rekommenderar vi att man omedelbart lämnar de sammanhang där detta befrämjas. Man behöver inte delta i ”ekumeniska möten” och gå på protestantiska lovsångsgudstjänster, även om en patriark från Konstantinopel deltar.
Bättre är att följa de Ekumeniska koncilierna och den tro som vi har fått som gåva därifrån och arbeta på vår frälsning i lydnad mot Kyrkans heliga tradition, så att vi alltid kan vara goda exempel på den tro som anförtrotts till våra heliga fäder och som vi fått i uppdrag att föra vidare till kommande generationer. Vårt uppdrag är att bära vittnesmål om den frälsande tron, be och fira gudstjänst, och vi kommer mer än gärna och berättar om vår tro och vårt sätt att be och fira Liturgi för alla som vill lyssna och är intresserade av frälsning. Detta är vår vision och mission i den Ortodoxa kyrkan! Att delta i inomvärldsliga manifestationer för fred tillsammans med andra trossamfund, vars tro och traditioner vi inte delar, bidrar inte direkt till denna vision.
I år firar vi alltså det Första ekumeniska konciliets 1700 års jubileum. Vi kommer att fira det på den exakta dagen konciliet avslutades den 25 augusti enligt Kyrkans kalender (7 september enligt nya kalendern). Vi gör det med morgongudstjänst (orthros) och den Gudomliga Liturgin på morgonen och arrangerar sedan en teologisk afton på kvällen i vår församling Heliga Konstantin och Helena (Vårberg-Stockholm), där vi får tala om Niceakonciliets betydelse för vår frälsning. Så vill vi ge vittnesbörd om ortodoxt kristen tro i en förvirrad värld. Är du också intresserad av frågor som rör vår frälsning så ”kom och se” (Joh 1:46)!
19 juni/2 juli 2025 Helige Johannes Maximovitch, Ärkebiskop av Shanghai och San Francisco
Fader Anders Åkerström, biskopsvikarie för Stockholms Ortodoxa Stift
