Meningen med prövningar

Synaxis med Metropolit Kyprianos

i Heliga Konstantin och Helenas församling, 2 oktober 2022

Efter den dyrbara Korsets upphöjelse fortsätter vi att fira Korset under hela tiden 14-21 september med den s.k. efterfesten då vi sjunger gudstjänsthymner och texter från epistel och evangelium som har med Korset högtid att göra.

Korset utför mirakel i våra liv, som t.ex. ett nutida mirakel som korset en person haft runt halsen gjort med en ateist. Det finns fler mirakler som hänt ännu mer nyligen med korsets hjälp.

Vår kyrka uppehåller sig vid Korsets upphöjelse för att Kyrkan vill hjälpa oss att inse att den kristnes liv är ett liv på korset. När vårt liv inte är ett liv på korset, när allt är lätt och bekvämt utan svårigheter och prövningar är det något som inte är som det ska. Då är vi inte äkta kristna. Den sanne kristne utmärker sig genom korset i sitt liv. Gud är barmhärtig och vars och ens kors är i förhållande till vad vi klarar av att bära. Även om Gud är barmhärtig, vill vi inte ha något kors alls i våra liv. Med det minsta lilla som händer klagar vi och vänder oss mot Gud och frågar oss ”Varför ska det här hända mig, Gud? Jag som går varje söndag i kyrkan, värdesätter Du inte det? Istället ger Du mig svårigheter!”

Vi måste fördjupa oss i detta och ständigt förbereda oss genom att ha andlig vaksamhet och förvänta oss svårigheter och prövningar. Det kan vara psykisk eller fysisk sjukdom, svårigheter på arbetet eller i familjen eller generellt i vår sociala krets, tex folk som förtalar oss. Låter det som om att vi är självplågare? Vi är alla syndare, vi har gjort många fel och fortsätter göra det. Våra lidelser förleder oss, vi blir lätt arga, dömer andra, faller i små eller stora synder. Vi är slarviga med bönen och vårt hjärta brinner inte av kärlek till Gud utan av annan kärlek till det världsliga eller köttslig och materiell kärlek. Vårt sinne är inte alltid fäst vid Gud och den andliga kampen för vår frälsning. Allt detta bidrar till att vi befinner oss i ett tillstånd av syndfullhet.

Eftersom vi är syndfulla kommer Gud tillåta prövningar. Inte för att vi ska betala för vår synd utan för att Herrens ska väcka oss. En prövning, tex någon närståendes död, gör att vi vaknar upp andligt och i det här uppvaknandet förstår vi vår syndfullhet om vi har goda intentioner. Prövningarna gör oss ödmjuka. Om vi inser att vi lider p.g.a. vår syndfullhet och har självkritik så börjar vi uppleva ånger, botfärdighet och omvändelse. Hela vårt liv är omvändelse enligt kyrkofäderna. Vi börjar med omvändelsen, fortsätter med omvändelse och slutar med omvändelse. För vad? För att vi har synder, lidelser och gör andliga snedsteg. Vi är sjuka och vi behöver bli helade.

Gud straffar inte

Vi glömmer att vi är sjuka och behöver blir friska och upplever därför inte ångern. Den helige Antonios den store säger att en kristen måste ha ett andligt arbete. Vad är det? Vi ska alltid ha våra synder och snedsteg inför oss och tro att det är för våra synders skull som vi har prövningar och svårigheter. På sätt är vi ständigt beredda på dem. Observera: inte för att Gud straffar. Gud straffar inte. Han är full av kärlek men Han tillåter svårigheter för att genom dem vaknar människan upp andligt.

Det finns två sorters svårigheter: sådana som vi själva väljer av fri vilja, tex fasta onsdagar och fredagar för Kristi skull. Vi gör det inte för att vänta en belöning för det. En onsdag förråddes Kristus av Judas; Skaparen såldes för 30 silverpenningar. Jag ska fasta av hela mitt hjärta och vilja, inte för att någon annan sagt att jag bör göra det. Fredagar fastar vi för att Kristus dog på korset den dagen. Man kan välja att göra en extra fasta för någon särskild svårighet för att be mer om Guds hjälp. Det är sådant vi själva väljer av fri vilja. De svårigheterna är ganska lätta eftersom vi själva valt dem.

Det finns också prövningar som vi inte själva valt, men som Gud tillåter, tex sjukdom. Då får vi visa vår kärlek till Kristus om vi mottar prövningen på ett andligt sätt och tänker att Gud tillåter den för att min själ ska helas. Inte för att Gud straffar. Det är inte rätt att säga att Gud straffar. Han är barmhärtig. Han tillåter sådant som inte är så lätt för att det är för vårt bästa.

Både frivilliga och ofrivilliga prövningar bör vi bemöta med mycket tålamod och ödmjukhet och med medvetenhet om att jag befunnit mig i en andlig sömn och på detta sätt försöker Gud att väcka mig. När vi befinner oss i vaksamhet, förväntar oss och är beredda på prövningar blir vi inte överrumplade när de kommer. Det finns ingen möjlighet till ett liv utan prövningar, till det yttre eller till det inre, från människor runt omkring oss och från de onda andarna som hatar vår andliga utveckling och försöker hindra den.

Vi ska ge ett verkligt exempel på det vi just sagt: ett av mina andliga barn i Grekland är taxichaufför. Det är en person som är ödmjuk och ber, mottar ofta Nattvarden och är törstig att höra uppbyggande andliga ord. Under ett av hans arbetspass kom en annan bil och körde på hans bil. Den andre föraren kom ut ur sin bil mycket ilsken och gav mitt andliga barn ett knytnävsslag i ansiktet. Han befann sig vid denna olycka i vaksamhet och bön därför blev han inte arg utan vände i stället bokstavligen andra kinden till. Den andra föraren som körde in i honom blev förstås häpen och på så sätt försonades de, bad varandra om förlåtelse och omfamnade varandra. Den här personen har böneband i handen medan han kör och ber Jesusbönen under tiden, han har inre frid och kärlek inom sig. På så sätt beskyddar Gud honom både från inre och yttre prövningar. Tänk er vilket bra exempel på ett kristet beteende som den andre föraren fick! Det kan ha varit något som förändrade hela hans liv.

Subdiakon Christos: För 20-25 år sedan hjälpte jag till i klostret i Fili (Grekland) att organisera parkeringen av bilarna på onsdagar när det var Paraklesis till Heliga Kyprianos och Justina och det var mycket folk som kom. Det kom en taxichaufför och ställde sig framför de andra. Jag sade till honom att han skulle ställ sig i kö i sin tur. Då säger chauffören: ”Vem är du som ska säga till mig vad jag ska göra?” Jag sade att vi är här för att underlätta för er. Han blev väldigt upprörd och kom ut ur bilen och hotade att slå mig och lyfte handen. Jag visade kinden att jag var färdig att ta emot hans slag. Efter det blev vi goda vänner och han kom regelbundet till klostret och gjorde som jag sade till honom hädanefter.

Kommentar: Det är lätt att säga nu att man ska vända andra kinden till, men i den situationen vet man inte hur man ska reagera.

Metropoliten: Vi vet dock att Herren sade att vi ska vara vaksamma så att vi inte hamnar i frestelse. När det händer får vi försöka hålla vår ilska tillbaka. Det är det första steget men det är inte allt. Nästa steg är att försöka bli helade från våra lidelser med Guds nåd. Från att vara vilda getter bör vi bli tama lamm. Detta är något som berör oss alla, först och främst mig själv. Vi som är herdar för den andliga flocken måste föregå med gott exempel. Hur ska vi annars kunna ge råd om hur andra bör bete sig?

Hur kan vi med Guds hjälp förbereda oss för prövningar?

1) Vi måste komma ihåg Guds bud som säger att vi ska vaka och bedja så att vi inte inleds i frestelse. När vi är vaksamma och ber, vad som än händer, kan vi möta prövningar som kommer plötsligt med ödmjukhet, kärlek och bön.

2) Innan vi går hemifrån till skolan eller arbetet bör vi be en kort bön. Många troende har en ikon med Guds moder bredvid ytterdörren med en oljelampa och innan de går från hemmets hamn ut på det vilda havet ber de en bön om Guds moders beskydd. Det är bra om vi gör korstecknet och kysser ikonen och tar lite olja från lampan i pannan, sedan kan vi går ut med bönen som sköld. Vi bör sedan fortsätta be var vi än befinner oss. Kyrkans fäder säger att vi ska beskydda våra sinnen så att synden inte kommer in i oss. Vi bör beskydda våra ögon från att se och öronen från att höra sådant som kan leda oss till synd och läpparna från att säga onödiga saker så att vi inte förlorar vårt tillstånd av bön. Fäderna säger att vi gör på samma sätt som när vi sätter myggnät för fönstren så att inte insekter ska komma in. Ska vi inte göra på samma sätt med vår kropp där själen bor? Men vi ska inte bara hindra saker att komma in utifrån; samtidigt bör vi ha ett inre arbete och be ständigt som aposteln Paulus säger. Han sade inte det till munkar och nunnor utan till alla kristna. Genom ständig bön har vi en oavbruten kommunikation med Gud så att Guds nåd kommer till oss och ger oss en stark längtan att skydda våra sinnen så att inte synden kommer in.

Ett av mina andliga barn berättade nyligen för mig om sin son som är 15-16 år. Han kommer regelbundet till kyrkan och biktar sig och tar Nattvarden. Utan att hans mor lärt honom det har hon lagt märke till att han är väldigt försiktig när han är ute i världen. Om hans blick hamnar på något som inte är bra att se, vänder han bort sin blick på eget initiativ. Det är det som vaksamhet innebär. Vad visar det? Att ingenting är omöjligt om en så ung person klara av det. Ofta säger vi att det inte går för att vi lever i världen.

När vi lever i den här atmosfären av ständig vaksamhet och bön odlas känslan av Guds och vårt skyddshelgons närvaro. Vi är då försiktiga så att vi inte förtörnar Gud eller vår skyddsängel och försöker befinna oss nära Gud både i hemmet och utanför det. Alla de här förberedelserna och ansträngningarna är ett kors. Det finns ingen möjlighet att Kristus inte ger ett kors till någon för vår själs helandes skull.

Alla kristna hem bör ha ikoner och en ständigt tänd oljelampa. Kyrkans tradition visar att oljan från oljelampan har mirakulös och exorcistisk kraft, dvs jagar bort demoniska krafter. Ett exempel från Helige Nifons liv, ärkebiskop av Konstantia på 300-talet.

Fråga: En praktisk fråga: Om man gör i ordning sin oljelampa, spiller lite olja och torkar upp det med papper, är det bra att bränna pappret sedan?

Metropolitens svar: Ja, vi bör bränna separat på ett rent ställe allt sådant som är från kyrkan, ikoner och oljelampor. Om vi inte har möjlighet att göra det själva kan vi ge det som ska brännas till prästen så att han kan ta hand om det där han bränner sådant som är från kyrkan.

Prövningar är Guds välsignelse

Helige Ambrosios av Milano reste runt tillsammans med andra präster. Han kom till en gård som tillhörde en rik kristen som visade dem gästfrihet, där de skulle få äta och vila. Helige Ambrosios frågade den rike mannen hur hans liv var. Han svarade: ”Ära åt Gud! Jag har allt gott, njuter av allt och har inga svårigheter!” Helige Ambrosios vände sig till dem som följde med honom och sade: ”Vi måste snabbt lämna det här stället!” De andra lydde honom men undrade varför. Helgonet sade att det här stället har inte Guds välsignelse. När de hade kommit en bit därifrån sjönk hela gården ner i jorden. Ett ställe där allt går väl och inte har några svårigheter eller prövningar har inte Guds välsignelse.

Om man inte använder allt gott Gud ger till att dela med sig åt andra får man inte Guds välsignelse. På samma sätt som den rike mannen i Evangeliet som ville bygga större lador för att få plats med sina rikedomar istället för att ge till behövande. Samma natt togs hans liv ifrån honom och vad hände med alla rikedomar han samlat?

Syster Seraphima: Ofta vill vi försöka undvika svårigheter och prövningar i våra liv eller klagar över dem för att vi inte förstått att det är en Guds gåva. Om vi har vaksamhet så kan vi förstå allt som händer som en möjlighet att vinna något andligt. Vi kan förlora något materiellt. En konflikt med någon tex är en svårighet men om vi har vaksamheten att vinna något kan vi vinna lite ödmjukhet eller någon annans kärlek. Som exemplet vi hörde om taxichauffören. Han kunde ha tänkt att han hade rätt men genom att vända andra kinden till gjorde han en annan människans hjärta mjukare. Ökenfäderna säger att vårt liv liknar en marknad. Man köper något för att tjäna något med andlig innebörd. Vinningen är vår själs helande.

Metropoliten: I vår tid försöker folk hela tiden rättfärdiga sig själva och säga att det är andras fel. Men om vi odlar den inställningen betyder det att vi inte kan uppleva ånger över att vi är syndfulla, sjuka och svaga. Vi behöver ha en ödmjuk anda och självkritik. Ni ska se om ni är uppmärksamma hur många tillfällen ni får till att rättfärdiga er själva och säga att det inte var ert fel utan andras. Det är en sjukdom. Som Ortodoxa försöker vi se våra egna misstag och inte skylla på andra.

Exempel: Text om hur en munk som bodde på berget Athos förberedde sig och bemötte en prövning på rätt sätt.

Bevara vår inre frid

Kristus blev så förnedrad innan sin korsfästelse. Ska jag inte försöka likna Kristus i mitt liv? När vi odlar ödmjukheten blir vårt hjärta blir mjukt och mottagligt för Guds nåd. Den största gåvan från Gud är frid i våra hjärtan och den gåvan måste vi beskydda på varje sätt.

En andlig fader hörde oväsen, konflikt och gräl inifrån huset där hans lärjungar befann sig. Han gick då inte in på en gång och sade ”Vad händer här? Sluta med det här!” Utan han gick först runt och bad. Sedan hade de lugnat ner sig och var beredda att ta emot det som deras andliga fader sade till dem. Han var rädd att han också skulle tappa sin frid och bli upprörd om han gick in direkt. Genom att vänta och be hjälpte han både sig själv och sina lärjungar. Vi måste vara försiktiga när det blir konflikter och upprörda känslor så att inte också vi förlorar vår egen inre frid i våra hjärtan och på så sätt ger utrymme för den onde.

Tro inte att jag säger detta bara till er, utan jag säger det lika mycket till mig själv. Så fort jag ser att jag börjar bli upprörd börjar jag be till Guds moder att inte förlora min inre frid och försöker ha självkritik och ånger. I Liturgin får vi inre frid men om vi är oaktsamma kan vi lätt förlora den när Liturgin är slut. För att vi ska behålla vår inre frid måste vi förbereda oss och vara beredda. Av oss själva kan vi inte göra någonting men Guds moder ger oss kraft.

Ibland blir t.ex. mamman i en familj upprörd och börjar skrika på barnen om de gör något de inte bör, men situationen blir inte bättre så. Tystnad och bön är bättre och med inre frid försöka korrigera barnen. Föräldrar har ofta inte tagit på allvar att de behöver lära barnen vad de ska göra, att t.ex. förbereda dem inför dagen när de ska till kyrkan. De bör lära dem hur de ska ta välsignelse från prästen, hur de ska göra korstecknet och vad det symboliserar.

Vi måste vara försiktiga och uppmärksamma hur vi gör korstecknet för det har stor kraft, men bara om vi gör det uppmärksamt. Korstecknet ger frid till vårt hjärta och när vi har många, tröttsamma tankar. När vi var barn gick vi till våra föräldrar på kvällen, gjorde en bugning och bad dem om förlåtelse för att vi skulle ta Nattvarden nästa dag. Det var en fin vana! Så måste vi lära våra barn att göra. Det är bra om barnen ber föräldrarna om deras välsignelse när de lämnar hemmet och talar om var de ska så att föräldrarna kan göra korstecknet över dem innan de går och ta olja från oljelampan och göra korstecknet i deras panna. Vårt hem måste bli en kyrka som doftar av rökelse och av bön och inte av världsliga saker.

Sammanfattning och avslutning

Sammanfattningsvis har vi talat om att prövningar är gåvor från Gud för vår själs helandes skull. Han straffar inte. De är ett sätt för Gud att väcka oss och vi bör tacka Gud för allt Han ger utan att klaga på samma sätt som vi är tacksamma till en läkare som ger oss en kur så att vi ska bli friska. Kuren kan gör att vi mår dåligt men vi är tacksamma att han gör oss friska. Vi har Guds moders, helgonens och det heliga Korsets hjälp i kampen att förbereda oss för prövningarna.

Fader Anders: Jag skulle vilja ge ett exempel från mitt eget liv, hur jag upplevt prövningar som en välsignelse. När jag ser tillbaka på mitt liv märker jag att de perioder när jag kunnat hålla mitt hjärta som renast och när jag varit som mest flitig i andlig läsning och bön är under de perioder som varit svårast i mitt liv. När livet inte är lätt så blir det mera verkligt att vi måste vända oss till Gud i bön. Jag hade cancer för 14 år sedan. Det är ju något som påverkar de flesta väldigt mycket. Läkaren sade att om jag tar emot cellgifter så skulle jag vara botad inom 7-8 månader och de månaderna är nog de som jag bett mest i hela mitt liv och läst mest andliga böcker. Därför tänker jag att sjukdomen var givetvis någonting hemskt men också en stor välsignelse. Ibland tänker jag att det kanske vore nyttigt för mig med en ny sjukdom så att jag får tillbaka den iver som jag hade då. När man är svårt sjuk är det lättare att hålla det andliga livet rent för att man tvingas prioritera vad som är viktigt. Det var främst två saker som jag fokuserade på varje dag. Det var att varje dag var en ny möjlighet att göra omvändelse. Jag tänkte också att varje människa som jag mötte var sänd av Gud för att jag skulle öva på mitt tålamod. Under den tiden kände jag kanske större kärlek till människor än vad jag gör idag. Så ibland tänker jag att jag skulle behöva fler prövningar för att komma tillbaka till det andliga tillstånd jag var i då för det är genom prövningarna som vi växer andligt som människor.

Metropoliten: Det sista som Fader Anders sade påminner om vad de heliga fäderna sade om någon frågade dem hur dagen hade varit. De svarade att det inte var någon bra dag när de inte hade några prövningar eller svårigheter! Vid ett annat tillfälle: ”Hur var dagen, fader?” Svar: ”Ära åt Gud! Han kom ihåg oss idag och gav många prövningar!” Det är inte så enkelt som det låter men ju mer vi pratar om det ju mer förbereder det oss. Men det är det vårt kristna liv handlar om: en ständig förberedelse för att möta Gud genom prövningar och svårigheter, andlig kamp och askes. För att vatten ska gå uppåt behöver vi pressa ihop det annars går det inte uppåt. När vi blir pressade av olika svårigheter är det det som gör att vi kan lyfta uppåt.

Fader Stefanos: Uttrycket ”Livet på en räkmacka” innebär att man har allting och lever ett problemfritt liv. Jag tror att de flesta människor har olika problem i sina liv. Sådant kan vändas till något positivt så att det blir en styrka för oss och vi växer i ödmjukhet och kärlek. Man läser nästa varje dag om skjutningar och ökat våld i vårt samhälle. Det är ett tecken att folk inte tror på Gud och tar avstånd från Honom. Då får vi se mer våld. Jag tycker att vår samtal i kväll kanske är en droppe i havet, men en droppe som kan bli två, fyra och sex droppar. Vi som är samlade här kan bli en bra motpol till våldet. Jag hoppas att var och en tänker på det som Metropoliten sagt i kväll. Personligen rörde det mig väldigt djupt i hjärtat.

Metropoliten: Vi har inte pratat om teoretiska saker ikväll utan vi försökte förmedla Kyrkans erfarenhet. Det finns en tendens hos den moderna människan att inte vilja ha korset i sitt liv, varken som levnadssätt eller att ens se det på gravstenar. Som vi sett här i Sverige på kyrkogårdanarna, att många nya gravstenar har inte kors. I Grekland har begravnings-byråerna bytt namn till ceremoni-byrå för att folk tyckte det var obehagligt att bara se ordet begravning för att det påminner om döden. Även psykologer säger att dagens människa inte vill veta av döden och lever som om döden inte fanns och som om hon skulle leva på jorden i evighet. Vi vill inte att något ska påminna oss om döden.

Vi som är Ortodoxt kristna odlar minnet av döden, vi tycker om att tänka på de döda, att besöka kyrkogårdar och gravar och att prata om döden därför att döden är inte något som är hemskt för oss. Det finns mycket hemskare saker än den kroppsliga döden, nämligen själens död. Som vi hörde i dagens Evangelium, vilken vinning har vi om vi förlorar vår själ? Den kroppsliga döden skrämmer oss inte för det är bara en övergång till livet efter detta när vi ska möta vår Herre. Redan innan vi dör har vi gemenskap med Gud som är livet självt. Efter döden är bara den gemenskapen mer fullständig. Vi bara önskar att vi är beredda varje stund att lämna jordelivet för att komma till Livets källa.