top of page

Synaxis: Hur finner vi frid i våra sociala relationer?

  • Skribentens bild: Stockholms ortodoxa stift
    Stockholms ortodoxa stift
  • 3 apr.
  • 5 min läsning

Under Metropolit Kyprianos besök i Stockholms Ortodoxa stift i februari 2025 genomfördes som vanligt en sk Synaxis när Metropoliten talade utifrån några andliga texter och inbjöd de deltagande till att bidra med frågor eller egna erfarenheter.

 

Metropoliten läste en text som handlade om en händelse i Fader Dmitrij Dudkos liv, som var en rysk-ortodox präst som verkade i det ateistiska Sovjetunionen på 1970-talet. Det knackade på Fader Dmitriis dörr en sen kväll och en gammal kvinna stod där och bad honom att ge Nattvard till en person som var döende samma kväll. Hon gav honom adressen där den sjuke bodde och han tog Mysterierna och begav sig dit. Personen som öppnade dörren började skrika när han såg en präst utanför dörren:


”Försvinn härifrån! Jag är ateist, jag vill inte ha med präster att göra! Jag har inte bett dig komma!”

Fader Dmitrij protesterade: ”Det var en äldre dam som kom och bad mig komma, det är därför jag är här!”

Ateisten fortsatte skrika: ”Vi har ingen gammal dam här! Försvinn!”

Då fick Fader Dmitrij syn på ett foto inne i lägenheten och kände igen damen på fotot: ”Det var hon på fotot som bad mig komma hit!”

Ateisten svarade: ”Du ljuger! Damen på fotot är min mor som varit död i nio år!”

”Tro mig” sade Fader Dmitrij, ”det var hon som bad mig komma! Hur skulle jag annars veta?”


Mannen brast då plötsligt ut i en snyftning och sade: ”Åh, mor! Du sade till mig innan du dog: ’Jag kommer att stå som medlare mellan dig och Gud och jag kommer inte att låta dig dö i ateism och du gjorde det mamma… Fader, jag är så berörd. Jag ber dig, gå inte. Innan jag tar emot Nattvarden vill jag bikta mig.”


Mannen biktade sig en lång stund för prästen, alla sina hädelser, synder, lidelser och fel. Efter det mottog han Nattvarden och en stund senare lämnade han den här världen.

Hans helgade mor hade funnit närhet till Gud mitt i brinnande ateism och hon bad ständigt för sin sons själs frälsning. Det är en sann god mor!”

 

Metropoliten sade att ett barn är en stor gåva från Gud och föräldrarna har ansvaret att ge barnen tillbaka till Gud helgade och välsignade. Föräldrar bör tala mer med Gud om sina barn än vad de talar om Gud med barnen. Föräldrarna bör be på sina knän för sina barn, be Paraklesis och Akatistoshymnen till Guds moder så att både föräldrar och barn blir upplysta av Gud och det är bra om de ger barnen andliga upplevelser genom ikonerna, rökelse, oljelampor, bön i hemmet och i kyrkan.

 

Det är inte bra om föräldrarna tvingar barnen att komma till kyrkan, de bör bara uppmuntra dem. Om de är för trötta för att stiga upp på morgonen för att följa med till kyrkan så är det bättre att låta dem stanna hemma än att det blir tjat och uppstår en konflikt. Hur ska då föräldern sedan kunna be i kyrkan om de har bråkat med barnen på morgonen? Barnet kommer också att förknippa kyrkan med något negativt om de blir tvingade att gå dit och så fort de är stora nog att välja sin egen väg kommer de inte mer till kyrkan.

 

En gudfar eller gudmor har ett mycket större ansvar för det barn de anförtrotts i dopet än vad de flesta förstått. En gudmor eller gudfar bör delta i barnets uppfostran och ge det kristen undervisning. Många ser det som en hedersbetygelse eller man blir tillfrågad av en vän att bli det. Man bör inte själv erbjuda sig att bli gudfar eller gudmor åt någon och om någon frågar om man kan bli det måste vi överväga om det är möjligt för oss att ta det stora ansvaret. Om tex barnets föräldrar inte kommer till kyrkan, kommer de då låta barnet komma och kommer de tillåta att gudfar eller gudmor ger barnet kristen undervisning? Om svaret är nej bör vi hellre avböja en förfrågan från en sådan familj. En gudfar eller gudmor bör inte bara ge någon present till sitt gudbarn då och då, utan kunna finnas där som stöd för barnet och tex kunna ta med det ut på någon utflykt och göra saker tillsammans med det så att det har en annan vuxen som stöd. Vi bör också be extra för de gudbarn vi fått i dopet, lämna deras namn att åminnas i Liturgin, osv.

 

Metropoliten talade också om vikten av hur vi använder vår tid, att vi inte slösar bort den på onödiga eller syndfulla saker utan att föräldrar spenderar tid med sina barn och inte sitter i timmar framför en skärm eller mobiltelefonen. Tiden är en stor gåva från Gud som Han ger oss varje dag för att för att närma oss Honom mer, tacka Honom genom våra gärningar och tjäna våra familjemedlemmar och varje medmänniska. Vi kommer att få svara inför Gud för hur vi använt vår tid. Ett gott exempel på hur vi ska använda vår tid är att besöka dem som är sjuka, och inte bara tänka på vår egen bekvämlighet, att vi är trötta och behöver vila osv.

 

För att vi ska kunna leva tillsammans i frid, särskilt i en familj, hjälper oss uttalandena från ökenfädernas värdefulla visdom, som gäller för oss fortfarande, även för dem som lever i världen.

Den Helige Barsanufios levde i Gaza på 500-talet på Helige Seridos klosters område som eremit. Han svarade skriftligt på andliga frågor och gav tre råd hur man kan leva tillsammans med andra i frid:

1) Självförebråelse

2) Avskära sig sin egen vilja för en annans skull/Lydnad

3) Ödmjukhet: att sätta sig själv lägre allt skapat

 

Om vi anstränger oss i övningen (askesen) av självförebråelse, avskärande av vår egenvilja och i ödmjukhet, kommer vi att märka att det ger oss inre frid och ett familjeliv och socialt liv som inte längre framkallar konflikter och klagomål när vårt program förändras, när vi har svårigheter och prövningar och vi kan överlämna allt till Gud med tålamod och hopp.

 

Den Helige Antonios såg alla fiendens fällor ligga utlagda och frågade vem som kunde undkomma dem och fick höra en uppenbarelse från Gud som svarade: ”Ödmjukheten”.


Ödmjukheten har ett namn: Det är Kristus själv. Kristus säger i Matteus Evangelium 11:29: ”…lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat”. När vi blir delaktiga i Gud blir vi delaktiga i Ödmjukheten och blir själva ödmjuka. Hur blir vi ”delaktiga i Kristus”?


Genom att öva oss i ödmjukhet, tex genom ett ”fattigt” och enkelt yttre beteende, att inte vilja väcka uppmärksamhet med hur vi klär oss, att inte köpa många eller onödiga saker, bil eller hus. Vi har publikanen som förebild men främst Kristus själv som gav oss Sitt exempel när Han tvättade lärjungarnas fötter och sade till dem att göra likadant för varandra. Han led och korsfästes och vi måste följa samma väg för att uppnå vår egen uppståndelse.



© 2025 Stockholms Ortodoxa stift

Ἐκκλησία Γνησίων Ὀρθοδόξων Χριστιανῶν τῆς Ἑλλάδος

bottom of page