Predikan av Fader Anders Åkerström på Helige Nikolais dag firad i Heliga Philotheis kloster 6/19 december 2024.
I dagens apolytikon (troparion) beskrivs den Helige Nikolaos som ”trons rättesnöre och lärare till återhållsamhet… genom ödmjukhet har du vunnit höghet och genom fattigdom himmelriket”. Ingenting beskriver hans förvandling till gudomliggörelse bättre än dagens Evangelietext som är Evangelisten Lukas version av Saligprisningarna (Luk 6:17-26).
Ett ord vi inte så ofta använder nu för tiden, som återfinns i texten, är det lilla ordet ”ve”. Det låter lite ödesmättat och moraliserande i mångas moderna öron. Det är synd, för vi behöver bygga upp ett mer tydligt andligt immunförsvar mot allt vad synd heter. Vi frestas annars till en slags relativism och urskuldar oss själva väldigt lätt.
Ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!
Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra!
Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta!
Ve eder, när alla människor tala väl om eder!
När Jesus i evangelietexten fyra gånger använder det lilla ordet ”ve” är det just för att göra oss medvetna om att ta ett större moraliskt ansvar för vad vi gör och vad vi inte gör.
Samtidigt är det viktigt att Han innan dess har gett oss fyra saligprisningar för att påminna oss om vad som är gott och viktigt. Vi behöver både detta ”salig” och detta ”ve” för att navigera rätt i våra liv. Vi behöver Jesu undervisning och förebild för att leva vårt liv på bästa sätt.
När vi läser saligprisningarna och mediterar över dem, kan vi ta till oss Jesu inre livshållning. Steg för steg kan vi öppna oss för Hans sätt att tänka och leva. I bönen försöker vi komma Honom allt närmare för att bli Honom alltmer lika. Därför är det viktigt att vi verkligen tar oss tid att öppna oss för Honom i bönen, så att vi kan spegla oss i Honom. Bara då kan Hans saligprisningar etsa sig in i oss och prägla hur vi lever.
Varje dag får vi börja vår dag med att spegla oss i Jesus, så att Hans bild etsar sig in på vår inre hornhinna. Först genom att ha en Kristusikon hemma att vörda och sedan stå inför i vår bön. Då kan vi se på allt under resten av dagen med Hans ögon och göra det som Han skulle ha gjort i vårt konkreta liv.
Det kan vara bra att vara helt konkret: medan vi ser på ikonen ska vi spegla oss i Jesus. Och på kvällen kan vi göra likadant och begrunda om vi verkligen varit trogna Jesus i allt det som den gångna dagen medfört.
Vi behöver ofta bli mer konkreta i vårt andliga liv. ”Men välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan” (Jer 17:7), skriver profeten Jeremia. Profeten påminner oss här om denna bibliska grundhållning, som vi mer och mer måste växa in och präglas av.
Också det måste bli mer konkret. Varje utmaning vi möter i livet, varje valsituation, varje problem, varje konflikt, ja, allt det som dagen medför ställer oss inför samma val: att förtrösta och lita på Herren. Vi förflyttar tyngdpunkten från oss själva till Honom. Det är bara Han som kan befria oss från allt ve, från allt ont och tvetydigt. Om vi verkligen förtröstar på Honom och vänder oss till honom, får vi också ta emot Hans nåd och förlåtelse:
I Markus evangeliets första kapitel möter Jesus en spetälsk som föll på knä och bad honom: ”Vill du, så kan du göra mig ren.” Då förbarmade sig Jesus över honom och räckte ut handen och rörde vid honom och sade till honom: ´Jag vill; bliv ren. ´ Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren” (Mark 1:41).
Jesus vill rena och helga oss, så att vi också blir saliga och förvandlas av Hans nåd. När vi ser närmare hur det är med dem som Jesus kallar saliga, blir det tydligt att det knappast är det som världen och den gamla människan i oss längtar efter att få del av.
De saliga är de fattiga, de hungriga, de sörjande; de som blir hatade och smädade är de som Jesus kallar saliga. Jesus har aldrig lovat oss ett lätt och problemfritt liv. Tillhör vi Honom får vi stå ut med mycket som är svårt och jobbigt. Samtidigt är det paradoxalt så att det just är detta svåra och jobbiga som leder oss fram till den sanna glädjen och saligheten.
”Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen” (Luk 6:23). Vi måste först få dela Jesu kors och ta på oss allt som är tungt och svårt, allt det lidande som oundvikligen drabbar oss för att sedan få smaka något av det nya livets och uppståndelsens sanna glädje. Vi får först spegla oss i den korsfästes heliga ansikte för att kunna få en glimt av den uppståndnes härlighet.
”Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder” (1 Kor 15:17). Vi är alla kallade att få del av uppståndelsens nya liv, men då måste vi först gå igenom korsets reningsbad.
Vi måste bli av med allt ”ve” för att få smaka det som saligt. Vårt liv sätts ständigt på prov. Halten i vår tro prövas dag efter dag. Vad är det vi älskar mest? Vad är det vi längtar efter? Ja, ärligt och uppriktigt får vi se oss i spegeln, för att se vad vi innerst inne älskar och vill satsa på.
Saligprisningarna och ve-ropen ger oss ledning och kan hjälpa oss, så att vår själ renas och befrias från allt som befläckar och förminskar vår värdighet som Jesu lärjungar. Han litar på oss att vi skall återspegla Honom för människorna omkring oss. De i sin tur förväntar sig ofta att vi genom vårt sätt att vara och handla skall peka på Jesus.
Genom dopet bor Gud redan i oss. Hela Treenigheten har tagit sin boning i oss. Genom nåden verkar Gud djupt inom oss, men vi måste också låta nåden förvandla oss från ”ve-människor” till ”salig-människor”. Vi är alla kallade till helighet, till gudomliggörelse. Det får inte bara vara fromma fraser och en yttre fasad. Allt i oss måste omformas och pånyttfödas, så att vi blir en person som ”har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt” (Ps 1:2), som psalmisten säger.
Nådens inre kraft får oss att finna vår glädje i att spegla oss i Guds lag, i evangeliet, i allt det som har uppenbarats i Jesus Kristus och som Kyrkan vill förmedla till oss genom sin undervisning.
Gud vill verkligen ge oss del av den sanna glädjen, den som ingen och ingenting kan beröva oss. Den glädje som är en frukt av Jesu seger och uppståndelse. Den glädje som inte bara är en känslomässig reaktion, något emotionellt som snart försvinner.
Jesus vill hjälpa oss att nå fram till den dag då evangeliet har blivit kött och blod i oss, då vi styrs och vägleds av Hans kärlek i allt vad är och gör, då vi inte styrs av vad folk tycker och tänker, utan enbart leds av den helige Andes ständiga ledning och friska fläkt. ”Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen” (Luk 6:23).
Så får vi som avslutning återvända till dagens apolytikon där den Helige Nikolaos beskrivs som ”trons rättesnöre och lärare till återhållsamhet… som genom ödmjukhet vunnit höghet och genom fattigdom himmelriket”. Må hans förebild också bli en ledstjärna i våra liv där vår tro blir ett rättesnöre där vi kan bli goda exempel på återhållsamhet, ödmjukhet och fattigdom!
