top of page

Hur uthärdar vi svårigheter i livets relationer?

Synaxis med Metropolit Kyprianos

Heliga Konstantin och Helenas församling, Vårberg, 3 mars 2024


När människor lever tillsammans uppstår alltid olika spänningar mellan dem.

Om vi inte har en kristen grund för att bemöta de andras svaghet så kommer konflikter att uppstå.

Äktenskapet och klosterlivet leder till samma mål. Båda måste byggas på goda grunder och det innebär för oss kristna att be vår andlige fader om råd, att be och lämna allt med tro i Guds händer.

Vi måste förbereda oss på att möta svårigheter i alla livets mellanmänskliga relationer.

Ett äktenskap eller ett klosterliv som inleds utan rätt förberedelse har byggts på fel grund.

När själviskheten tar över, när vi vill att allt ska bli som vi själva vill, så uppstår en mörk situation i våra relationer: kärleken försvinner.

Vi måste gå från den själviska kärleken till den osjälviska kärleken.

”Ja, med Guds hjälp, vi ska ha tålamod och utstå alla svårigheter.”


Det finns många stora problem i relationerna idag mellan föräldrar och barn. Barnen möter också stora problem i skolan: mobbning, barn som revolterar och från 12 ålder samlas i grupper och är brottsliga. I Grekland har de problemen som länge funnit i Sverige kommit på senaste tiden. De problemen har gjort att vi förstått att vi kan inte hjälpa barnen om vi inte först hjälper föräldrarna att hjälpa barnen. Genom bikten vi hör från folk har vi förstått att föräldrarna inte har tillräcklig kunskap för att hjälpa barnen. Föräldrarna är upptagna med sitt arbete och barnen och föräldrarna har förlorat kontakten med varandra. Det är ett av de svåraste problemen i dagens kultur som finns i dagens familjer. Föräldrarna lämnar barnen i skolan på morgonen till på eftermiddagen. Alla möts först på kvällen när alla är trötta och de kan inte komma överens. För att vila lite tittar de på sina telefoner på varsitt håll. Barnen växer upp utan föräldrarnas uppfostran. Det är ett fenomen som finns i Sverige också.

 

Fader Anders: I Sverige har det varit så sedan 70-talet med förevändning av jämställdhet. Innan sambeskattningen genomfördes kunde folk leva på en lön. Socialdemokratin ville skapa ett samhälle där båda föräldrar behövde arbeta och följden blev att de måste lämna bort sina barn. Tanken var att samhället skulle kunna fostra barnen bättre än föräldrarna därför att föräldrarna är opålitliga och kan tex vara religiösa! Men det är intressant att det är sedan dess som allt fler unga har problem med psykisk ohälsa. Det finns en uppenbar koppling mellan dessa politiska beslut och den psykiska ohälsan hos unga.

 

Metropoliten: Om läraren vågar tillrättavisa en elev så säger eleven det till föräldrarna och föräldrarna kommer till skolan och hotar läraren.

Fader Anders: I Sverige om läraren tillrättavisar en elev så kommer barnet att anmäla läraren och läraren kan förlora arbetet!

 

Metropoliten: På grund av den här situationen har vi bestämt oss för att göra en liten ansträngning för att hjälpa föräldrarna i Grekland eftersom vi som herdar i kyrkan har ett ansvar. Vi vände oss därför till föräldrar inom vår metropolis i Grekland och erbjöd dem ett program där de får information om allvarliga saker som händer i samhället samt Ortodox undervisning hur de ska hantera det. Föräldrarna får nytta av detta för sin egen del och kan också bättre hjälpa barnen. Vi har också anordnat olika aktiviteter för både barn och vuxna: att ta med barnen till ett museum, se en teaterpjäs med ett bra budskap eller gå till en park så att de får leka så att de inte bara sitter med telefonerna.

 

För ungefär en månad sedan hade vi en Synaxis med titeln ”Äktenskapet idag- ja, med Guds hjälp”. Den var väldigt uppskattad av alla så vi tänkte ta upp samma ämne ikväll. Hos er som lyssnar kan säkert några undringar komma upp. Det finns vissa här som ännu inte bildat familj, andra som levt med sin familj en lång tid och de kanske tänker att det här ämnet är inte något som berör dem personligen, men det är något som berör oss alla. Familj kan ha en vidare betydelse. Det som är centralt i en familj är att man lever tillsammans. Vi lever tillsammans med andra på många sätt. En sorts familj kan tex vara ett kloster, en skolklass eller en arbetsgrupp som följer vissa regler.

 

Någon kanske också kommer att undra om vi som lever klosterliv kanske inte bemöter samma slags problem som man gör i en familj i världen, men vi har också en fader eller moder och hela dagen lever vi gemensamt, vi äter och arbetar tillsammans. Där man lever tillsammans uppstår alltid olika spänningar mellan människor. Samma problem kan uppstå i olika sorters familjer och grupper. Vi som lever i kloster har en värdefull erfarenhet som kan hjälpa de som lever i världen för det finns inga splittrade kloster. Antingen lever man tillsammans och då kallas det kloster, men är det splittrat kan det inte kallas kloster. Därför vill vi ödmjukt berätta det vi ska göra ikväll för att försöka hjälpa er som lever i världen på bästa sätt.



I en artikel jag läst skrev en präst och psykiatriker: när vi närmar oss varandra, i arbete, i skola, i kloster eller i en familj, blir vi mer medvetna om varandras svagheter och det gör att olika svårigheter uppstår. Om vi inte har en kristen grund för att bemöta den andras svaghet så kommer konflikter att uppstå. Vi kommer inte heller kunna förstå den andra på djupet. Om jag tycker om någon så förlorar jag inte kärleken till den personen trots satt jag ser dennes svagheter, utan kärleken till personen kan öka istället när man ser svagheterna. Men det kräver mognad. Om vi inte känner till det och vi ingår en relation utan att förbereda oss så kommer första anblicken av en svaghet leda till en explosion. Författaren till artikeln är också lärare och han skriver att man måste se en person på lagom avstånd, som när vi vill se vad klockan är. Om vi tittar för nära eller på för långt håll kan vi inte se tiden bra. Vi måste se en person på sådant avstånd så att inte konflikter uppstår.

 

Det vi sagt hittills var en introduktion till vårt tema ikväll för att vi ska förstå hur allvarligt detta är och att vi informerar oss. Vi ska försiktiga med böcker av psykologer om detta ämne för att de närmar det sig inte alltid på ett Ortodoxt kristet sätt utan ger felaktiga råd. Jag ska ge ett exempel. Ett par befinner sig i kris i sin relation. De lever i äktenskap. Mannen är 47 år gammal, en mogen ålder. De har problem och konflikter i äktenskapet för att han är svartsjuk och har misstankar. Det är ett problem som inte kräver psykolog utan en andlig fader som han kan förklara sin svårighet för och få råd av hur han ska bli av med svartsjukan. Psykologen konstaterade i stället att deras relation är toxisk, ger honom rätt och uppmanar till att hitta andra lösningar. Paret beslutar sig för att skiljas. Mannen skriver: ”Hon vill skilja sig från Mig (med stort M) som gjort så mycket för henne! Vilken otacksamhet!” Var det här ett moget och bra råd från en psykolog för att rädda en familj? Det har stor betydelse vem vi ber om råd från när vi har problem i vår familjesituation.

 

Folk har fjärmat sig från kyrkan idag så de tar istället sin tillflykt till psykologin. Det kan vara farligt för någon som är Ortodoxt kristen. Det första vi bör göra är att be vår andlige fader om råd. Det finns psykiska problem som den andlige fadern kan rådfråga en psykolog eller psykiatriker om när det handlar om psykisk sjukdom och problemet inte är andligt. Vi har andliga respektive psykiska problem. I vår vardag har dessa blivit samma sak, men det är inte korrekt. Om jag är svartsjuk och på grund av det gör mitt och andras liv svårt så är det ett andligt problem. Min själ lider och kommer att bli helad genom hjälp från min andlige fader.

 

Men om jag tex har en klinisk depression så kan min andlige fader hjälpa och stödja mig i det, men man behöver också hjälp av en psykiatriker eller psykolog. I den Heliga Skriften och i fädernas texter, som hör till den Ortodoxa kyrkan, står det att Kristus är läkaren för våra kroppar och våra själar. När Kristus blev människa så antog han hela den mänskliga naturen, både kropp och själ. Kristus kan alltså hela både kropp och själ. Kristi kyrka fungerar som ett sjukhus och Kristus som överläkare. Kyrkan lär oss ett levnadssätt i bön, i omvändelse, fasta, kyrkobesök och mottagande av den Heliga Nattvarden. Om vi lever det livet med samvetsgrannhet så helas våra tankar, våra begär och lidelser.

 

Livet i Kristus som terapeutisk metod

 

Hela vårt liv i Kristus är en terapeutisk metod. Vi måste vara uppmärksamma på det. De enkla kristna kanske inte är så medvetna om detta och vardagen drar dem med sig och fyller deras liv. De tror att kristendomen är att uppfylla vissa fromma plikter, att fasta, tända ljus och be, ge något i allmosa, att gå till kyrkan utan att ta emot Nattvarden. De tror att dessa aktiviteter räcker för att säga att vi är kristna och lever ett kristet liv. Men det är inte allt. Vårt liv i Kristus innehåller allt detta men inte bara det. Ibland gör vi allt detta men på ett sätt som inte är rätt och istället för att hela vår själ gör vi den ännu sjukare. Tex som fariséen som vi läste om i Evangeliet förra söndagen. Han fastade, bad och gav allmosor och trodde på så sätt att Gud var ”skyldig” honom Himmelriket. Men en plats i Himmelriket är inte som en ”affärskontakt”, att om jag ger något ska jag få något!

 

Alla heliga texter i vår kyrka lär oss hur människans själ renas, upplyses och fullbordas av den osjälviska kärleken. Vi måste gå från den själviska kärleken till den osjälviska kärleken, att ge kärlek utan att förvänta mig något tillbaka. Livet i Kristus lär oss att gå från egenkärleken, som är den största och starkaste lidelsen och begäret vi har och den allvarligaste sjukdomen hos människor idag, till kärleken till Gud och andra människor som är en osjälvisk kärlek. Jag älskar Gud och håller Hans bud, inte för att komma till Himmelriket eller undvika helvetet, utan bara av kärlek. När vi älskar någon försöker vi att visa det på olika sätt och försöker att inte göra personen ledsen. Den här terapeutiska metoden kallas den heliga hesychastiska metoden.

 

Den hesychastiska metoden är inte bara för munkar och nunnor, utan vi behöver alla rena våra hjärtan, vår själ och våra sinnen från lidelserna och begären med den här metoden som är livet i Kristus. Det här levnadssättet blir allt svagare och ovanligare även hos de Ortodoxa idag eftersom vi är påverkade av ett västerländskt sätt att leva. Det västerländska sättet att leva är att ha sinnet och förnuftet i centrum och vi förlorar enkelheten i att ge vårt väsen i Guds händer. När det hesychastiska levnadssättet glöms bort tar folk istället sin tillflykt till psykologin. Vi har inte tillräckligt stor urskillningsförmåga att förstå att vår andlige fader kan hjälpa oss med problemen vi har och tar vår tillflykt till annan hjälp. Vi förnekar inte vetenskapens hjälp men det behöver en stor urskillningsförmåga. Detta är det som är det stora i den Ortodoxa andligheten att den andlige fadern och vägledaren upplyses av den Helige Ande och genom hans erfarenhet kan han urskilja andarna, som den Helige Aposteln Paulus säger. Vi lär oss förstå om vi är påverkade av Guds ande eller av de onda andarna.

 

Varje dag möter vi som andlig fader i bikten, men också psykologer, människor i behov av hjälp som har allvarliga problem, särskilt med depression, ångeststörningar, problem i familjen och i mellanmänskliga relationer. I synnerhet finns det en stadig och aldrig tidigare skådad ökning av problem inom familjen, vilket ofta leder till att människor hamnar i en återvändsgränd. Tidigare var familjebanden i Grekland väldigt starka jämfört med i väst. Alla hjälpte varandra och levde alla tillsammans även efter att barnen bildade egna familjer. Vi talar om Ortodoxt kristna familjer, ett levnadssätt som gett välsignad frukt i 2000 år.

 

Men hur kan ett äktenskap eller en familj hamna i en återvändsgränd? Vi tror ju alla på Gud och går i kyrkan, biktar oss och tar emot Nattvarden. Vi ske se på ett exempel från klosterlivet. Som vi sagt har klosterlivet en bra erfarenhet av vad livet i en familj innebär och hur vi bemöter problem som uppstår i den. Låt oss minnas en liten historia från Gerontikon, ökenfäderna, som innehåller exempel från deras liv:

 

Den ”magiska” papperslappen

 

Det var en man som sökte frälsning och helande för sin själ och gick till ett kloster för att bli munk. När själen läks från de lidelser den lider av blir själen ren och då kan vi se Gud och förenas med Honom. Det är det vi kallar för frälsning. Frälsning är inte att lämna jorden för att komma till Paradiset. Rening och helande för att förena oss med Gud är frälsning i vår tradition, vilket sker redan under detta liv.

 

Mannen blev munk och kämpade med sina lidelser i klostret men hade många svårigheter varje dag. De andra munkarna visade inte förståelse för hans svagheter och tog varje tillfälle i akt att håna honom, förtala, förolämpa och göra honom orätt, vilket gjorde hans vistelse där extremt svår. Nu säger ni säkert att är det så munkar beter sig mot de svaga? Verkligen, så ska det inte vara, men vi är alla svaga människor och de onda andarna påverkar oss och ibland blir det så här.


Munken flyttade till ett annat kloster men när svårigheterna började där bytte han kloster igen. Han trodde att det skulle finnas ett kloster utan problem. Men när vi kommer till ett sjukhus blir vi inte friska på en gång utan läkaren ger oss kurer, mediciner, diet, osv för att vi ska bli friska. Munken tröttande på att byta kloster när han såg att det inte blev bättre. Så han bestämde sig för att ha tålamod i allt som hände och stanna kvar i det sista klostret.

 

Varje gång munken bemöttes av ett dåligt beteende förvånade han de andra munkarna med sitt tålamod och lugn. De såg att han i svåra situationer tog fram ett papper från sitt bälte, läste det och sedan blev han lugn. Resten av munkarna fick dåliga tankar om pappret de såg att han läste varje gång han fick svårigheter och sedan blev lugn. De onda andarna påverkade dem och de trodde på sina misstankar och anklagade honom till abboten att han hade skrivit magiska trollformler på papperslappen och att det var därför han inte var arg på dem.

 

Abboten visste om munkens kamp och trodde inte att det skulle stå trollformler på lappen, men han sade till de andra bröderna att de alla skulle be i tre dagar och sedan samlas igen. Efter de tre dagarna samlades alla bröder och abboten. Bröderna fortsatte insistera att det var magi munken höll på med och de ville kasta ut honom från klostret. Men abboten sade till dem att läsa högt det som stod på papperslappen som munken hade i sitt bälte.

 

På pappret stod det: "Förtal. Hunger. Törst. Vedermöda. Orättvisa. Förolämpningar. Förakt. Förföljelse..." och andra svårigheter och prövningar, som nämns i gudstjänsten när någon vigs till munk eller nunna. Och den avslutades med en fråga: ”Uthärdar du allt detta av kärlek till Kristus?”och ett svar: ”Ja, med Guds hjälp.” Detta var den lappen munken läste varje gång han upplevde svårigheter. Varje gång han konfronterades med mänsklig illvilja, hån och förödmjukelse påminde hans sig själv om det löfte han hade avlagt till Kristus när han vigdes till munk att utstå allting med Guds hjälp. När man efter några års prövotid i ett kloster som novis vigs till munk eller nunna motsvarar det ett giftermål med Gud när man avlägger löften på samma sätt som när en man och en kvinna gifter sig.

 

Löften inför Gud

 

Det här är löftena som en munk eller nunna ger vid mysteriet när de vigs till det sk Stora schemat och avlägger klosterlöften. De här frågorna hjälper munken eller nunnan att förstå vad klosterlivet innebär och inte se det på ett ytligt sätt. Personen som ska vigas förs fram till prästen av abboten eller abbedissan i klostret och prästen frågar den som ska vigas:

Varför har du kommit till den här heliga samlingen?

Svar: Jag längtar efter det asketiska livet, vördade fader.

Fråga: Vill du taga emot det heliga, änglalika schemat och bli inräknad bland de som är munkar/nunnor.

Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader.

Präst: Du har gjort ett gott val, men bara om du fullföljer detta. Allt som är gott uppnås genom möda och ansträngning.

Präst: Har du kommit hit frivilligt?

Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader.

Präst: Kommer du hit av tvång?

Svar: Nej, vördade fader.

Präst: Avsäger du dig världen enligt Kristi bud?

Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader.

Präst: Lovar du att stanna kvar i klostret till ditt sista andetag?

Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader.

Präst: Lovar du att leva i lydnad till din abbot/abbedissa och hela brödra-/systraskapet hela ditt liv?

Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader.

Fråga: Utstår du alla svårigheter och sorger som klosterlivet innebär för Himmelrikets skull?

Svar: Ja, med Guds hjäp vördade fader

Präst: Kommer du att leva i kyskhet, visdom och fromhet?

Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader.


När munken eller nunnan lovat allt detta är allt ett löfte. Gudstjänsten är ett mysterium. Helige Theodore Studiten kallar en vigning av en munk eller nunna det åttonde mysteriet på samma sätt som äktenskapet är ett mysterium då den Helige Anden förenar man och kvinna. Kristus är närvarande och därför säger han att ”Ja, med Guds hjälp lovar jag hålla detta.”

 


När ett par står inför prästen i Kyrkan för att vigas tillsammans i äktenskapets mysterium så lovar de också detta, att leva tillsammans i enhet i det här livet, men vissa heliga fäder säger att de kommer att vara förenade också i Himmelriket efter detta. Äktenskapets mysteriet upplöses inte ens med döden så vi ser hur helig relationen i äktenskapet är. Vi ger löften om evig kärlek med den Helige Andens åberopande och närvaro. Det är något vi måste understryka. När munken mötte svårigheter så var han förberedd på hur han skulle bemöta dem och han påminde sig själv om vad han lovat inför Gud när han vigdes till munk genom att läsa lappen som han hade i sitt bälte.

 

En svårighet är inte ett misslyckande

 

Ett par som lever i äktenskap, har de nedskrivet vad de lovat inför Gud i äktenskapets mysterium så att de kan påminna sig om det när svårigheter kommer? Och säga: ”ja, med Guds hjälp, vi ska ha tålamod och utstå alla svårigheter.”? Vägen som leder oss till Gud är inte jämn utan har många svårigheter och prövningar. Det finns två vägar till Himmelriket: en är äktenskapet och den andra är klosterlivet. Men både vägar leder till samma mål, vår frälsning är gemensam. Den som gifter sig bör inte glömma att den måste också bry sig om sin själs frälsning, båda är sätt att leva för att leda oss till frälsning.

 

Vi gifter oss inte - som många tror - för att ha roligt eller för att få barn och leva ett lätt liv, ett världsligt liv utan svårigheter. Eftersom vi har lidelser och är sjuka andligt så kommer vi absolut att ha svårigheter. Vi ska inte glömma att par gifter sig därför att de har valt en person som ska bli deras livskamrat och medhjälpare på vägen till frälsningen som de kan dela glädje och sorg med. Man och kvinna är inte längre två utan en kropp. Om paret glömmer det blir det konflikter.

 

Därför måste vi vara beredda på alla svårigheter som kan uppstå i äktenskapet. Det kan komma ekonomiska svårigheter. Paret kanske inte kan få barn eller om de får det kan de skapa fler problem. Någon av dem kan gå vilse och hamna fel i livet som kommer uppröra den andre parten så mycket att äktenskapet upplöses. Någon kan bli allvarligt sjuk eller råka ut för en olycka och som ett resultat av detta kan behöva ständig vård.


Ett par jag känner gifte sig och fick sitt första barn som var en pojke. Efter en tid blev barnet blint och de gick till läkare. Läkaren i Grekland gav inget hopp så de åkte till USA och sade att de kan få andra barn utan att det behövde bli blint. De fick ett till barn, en flicka som inte heller kunde se. Ni kan förstå vad detta innebar för föräldrarna, hur mycket hjälp de båda blinda barnen behövde. Är föräldrarna beredda på allt detta? Eller tror vi att det är något som inte händer oss?


”Arbetsplats för helighet”


Gud tillåter svårigheter för att vi ska lära oss något av det. Innan ett par ingår äktenskap behöver de med mogen eftertanke och bön tänka på möjliga svårigheter och överväga om de är beredda på dem. De kan bestämma sig för att genomföra vigseln med hopp om Guds hjälp i äktenskapet eller komma fram till att de kanske inte ska gifta sig på grund av sin svaghet. Om man säger detta efter mogen eftertanke och bön så kommer en svårighet inte ses som ett misslyckande och man kan undvika tankar att man ångrar att man gift sig med personen. Ett äktenskap som inleds utan rätt förberedelse har byggts på fel grund. Både äktenskapet och klosterlivet måste byggas på goda grunder och det innebär för oss kristna att be vår andlige fader om råd, att be och lämna allt med tro i Guds händer. Om Gud vill att vi ska ingå äktenskap eller gå i kloster så bör vi i båda fall vara förberedda på att möta svårigheter, både stora och små.

 

Har vi lärt oss att tolerera andra människor och deras svagheter? Har vi lärt oss att avstå från vår egen vilja för någon annans bästa? Eller vill vi alltid att det vi själva vill ska hända? Har vi lärt oss att tolerera och kompromissa så att enhet uppnås i familjen? När själviskheten tar över, när vi vill att allt ska bli som vi själva vill så uppstår en mörk situation i våra relationer: kärleken försvinner, hur mycket kärlek det än fanns i början och då händer det tragiska: vi förlorar nåden vi fått i äktenskapets mysterium. Om vi har tålamod och utstår svårigheter så kommer inte nåden att försvinna utan kommer att stärka oss att gå vidare. Om nåden försvinner så ger vi istället utrymme för de onda andrarna och vi har svårt att komma överens om småsaker, det uppstår konflikter och motstånd. När en man och en kvinna vigts i äktenskapet har de blivit ett ”vi”. Men när ”vi” blir två stora ”jag” som kolliderar är äktenskapet på väg i fel riktning och det finns risk för att det splittras.

 

Så innan vi går till advokaten för att begära skilsmässa eller till psykologen för att fråga hur detta skall kommuniceras till barnen, låt oss ge det en chans till. Låt oss med mod och tålamod möta de svårigheter vi ställs inför. Låt oss fråga oss själva: ”Uthärdar du allt detta av kärlek till Kristus?” Det skulle förstås vara en stor välsignelse om vi kan svara som munken: ”Ja, med Guds hjälp”, det vill säga, låt oss uthärda de olika svårigheterna och naturligtvis åberopa Guds hjälp! För av egen kraft kan vi inte klara av det!

 

Vi kan se att det är den onde som driver oss till skilsmässa genom att det ibland kan vara rent löjliga situationer som gör att vi tänker på den lösningen. Jag får höra många sådana saker i bikten. Tex en kvinna som är 27 år är gift och säger: ”Min mans kläder ligger slängda över allt hemma och jag säger åt honom att plocka upp dem, men han gör inte det! Jag vill skilja mig, jag står inte ut längre!”

 

Eller en man som kommer hem efter jobbet och hans fru gnäller. Han säger: ”jag sitter inte hemma och lyssnar på henne så jag går ut igen och kommer hem sent när hon sover. När jag går ut hittar jag bättre sällskap. Jag vill inte sitta där och bli irriterad på henne. Jag jobbar hela dagen och hon är otacksam!”

 

Vi som är Ortodoxt kristna och lever ett kyrkligt liv ska inte närma oss äktenskapets mysterium med ytlighet. Man säger att äktenskapet befinner sig i kris i världen idag. Men om vi som Ortodoxt kristna inte kan ge ett gott exempel, vad kan vi då förvänta oss av andra som lever i världen? Livet i äktenskapet likas vid ett martyrskap för Kristi skull. Den ene hjälper den andre att kämpa mot sig själv och mot den onde. Det är är därför Kyrkan kröner dem med kronor vid äktenskapets mysterium. Äktenskapet är en ”arbetsplats för helighet”, för att hjälpa varandra att förenas med Gud. Det viktigaste är att offra oss för varandra. Det kristna livet generellt är att offra oss för varandra, det är därför vi talar om kors. I äktenskapet är det två som bär korset tillsammans.

 

Fader Anders: I livet möter vi många människor med olika personligheter. Jag har funderat mycket på varför vi har lättare att tycka om vissa personligheter och svårare för andra.

Metropoliten: Vi måste bemöta alla människor såsom Kristus bemöter dem, med kärlek. Gud skiljer inte på människor och ser inte ner på någon. När vi bemöter någon med bön och vi har vår relation till Kristus levande inom oss, kommer Gud att upplysa oss den stunden om vilket problem som personen framför oss har och varför den handlar, talar och tänker som den gör. Tillsammans med kärleken, ödmjukheten och bönen odlar vi urskillningsförmågan.

 

Den Helige Antonios säger att den största av dygderna är urskillningsförmåga. Det betyder att i varje situation förstå vad som är rätt genom Guds upplysning. En handling av kärlek kan vara en hjälp för någon men inte för en annan. Genom bönen kommer Gud visa hur vi ska göra. Vi får inte ha färdiga lösningar, inte klichélösningar som är lika för alla. En medicin är inte bra för alla. Vi måste se till att sätta våra fördomar och förutfattade meningar åt sidan. En person kan ha en skatt gömd inom sig även om vi inte ser det vid första anblicken. En person kan också ha ett sår inom sig som vi inte ser och vi måste vara försiktiga så att vi inte sårar den ännu mer. De heliga fäderna säger att vi ska närma oss någon som en duva och gå på ett väldigt försiktigt sätt för vi vet inte vilken stiuation den andre befinner sig i. Vi måste vara beredda att lämna allt vi gör eller planerat att göra och offra det för en person som ber om hjälp den stunden.

 

Syster Seraphima: När vi kommer till klostret genom en kallelse för att frälsa vår egen själ och när vi lever tillsammans i klostret med andra, lär vi oss att vi uppnår inte vår frälsning på egen hand, utan alla tillsammans. Vetskapen om det odlar vår känsla av ansvar för de andra i klostret. För om en syster är svagare känner vi ansvaret att hjälpa henne. Det är en del av vår frälsning och väg till helande. Det är också viktigt i äktenskapet att var och en i paret har en känsla av ansvar inför Gud för den andre och för barnen för att behålla nåden. Den här känslan av ansvar ger oss också mycket kraft och beslutsamhet att övervinna svårigheter.

 

Metropoliten: En ung man och en kvinna blev kära i varandra, förlovade sig och förberedde sig för att gifta sig när kvinnan plötsligt fick en diagnos av en mycket allvarlig, obotlig sjukdom som hon skulle lida av hela sitt liv om hon inte skulle dö inom snar framtid. Mannen hamnade i ett dilemma om han verkligen skulle genomföra att gifta sig med henne eller inte. Han var inte bunden vid något och kunde ha tvekat inför det för liv som väntade honom tillsammans med en sjuk kvinna. Han tänkte då på Kristus på korset och Hans offer, att Kristus dött för honom och för oss alla och tog bördan av våra synder på sig. Den unge mannen sade till sig själv: ”Hur kan du lämna den här flickan och ha frid i ditt samvete i ditt liv när du kommer att se henne framför dina ögon gråtande och med hög feber? Som Kristus bar korset så ska jag gifta mig med henne och bära hennes kors tillsammans med henne.” När han berättade sitt beslut för för sin far, blev fadern arg menade att han skulle förstöra sitt liv genom att gifta sig med en så sjuk flicka. Den unge mannen svarade sin fader: ”Pappa, jag har tagit mitt beslut!” och han gifte sig med flickan utan att fadern kom till vigseln. Kan ni tänka er vilken uppoffring den här mannen gjorde? Det är kärlek! Vi kan säga att vi älskar någon men vi kan se i praktiken om det verkligen är sann kärlek när det kommer tider för prövningar och uppoffringar.


Steven Hopkins, en av de mest kända fysikerna under 1900-talet, hade en partner, en ung kvinna och de älskade varandra. Han var på sin höjdpunkt i början då han inte var sjuk, men med tiden började hans muskler förtvivna så den här kvinnan behövde offra sig för honom, men hon gjorde inte det utan lämnade honom och han fick ensam bära sitt kors under många år. Det var bara några år sedan han gick bort. Det har ingen betydelse om han var troende eller inte utan vi talar om uppoffrande kärlek som vi behöver visa i en svår situation. Så länge han var frisk och aktiv älskade hon honom. Men när svårigheter kommer, var är då kärleken? En person som lever ett liv i Kristus och älskar sin make/maka är beredd att göra uppoffringar.

 

Jag upprepar, ett mysterium har skett och den Helige Anden har nedstigit. Vi har gett löften inför den Helige Ande att vi ska vara tillsammans i det är livet men också i livet efter detta. Vi går en gemensam väg, som Aposteln Paulus säger: ”Bär varandras bördor”. När jag är arg och upprörd kan min maka/make hjälpa mig på ett bra sätt att lugna ner mig. När en befinner sig i en svår situation är den andra i paret kallad att hjälpa den andra och inte lämna hemmet och komma tillbaka klockan tre på natten när den andre lugnat ner sig. Det kan inte kallas en familj.

 

Jag vet ett exempel på en kvinna som hade tålamod med sin man som kom hem berusad vid midnatt och slog både henne, barnen och allt i huset. Hon berättade sin situation för den äldre Metropolit Kyprianos, som var ung då, både till ålder och som andlig fader. Han gav henne rådet att skilja sig på grund av den svåra situationen och sade att Kyrkan gör undantag från regeln att man inte ska skilja sig i specifika fall. Kvinnan svarade: ”Vördade fader, så har andra i världen också sagt till mig, men av dig förväntade jag mig att höra något annat!” Ni kan tänka er hur förvånad Metropoliten blev av hennes svar!


Fader Stefanos: Vad jag förstått av vad som sagts ikväll är att vi ska inte sätta oss själva i första hand utan vår make/maka.

Metropoliten: Precis, mycket bra!


Vi kan sammanfatta det vi sagt ikväll med regeln: ”Kommer du ha tålamod ända till slutet? Ja, med Guds hjälp!”. Vi behöver minnas vilket löfte vi gav i äktenskapets mysterium, att vad som än händer, med Guds hjälp, ska vi ha tålamod. På så sätt kommer vi att frälsa vår egen själ men också vår make eller makas. För när den andre ser vår kamp, tålamod, kärlek och uppoffring, blir den berörd och upplever förkrosselse, ånger och botfärdighet och med Guds nåd frälses den andre parten i äktenskapet som betett sig konstigt.

 

Generellt i alla våra svårigheter i livet kan vi fråga oss själva: ”Ska jag ha tålamod i de här svårigheterna eftersom genom korset blir jag frälst?” Vi bör svara direkt: ”Ja, med Guds, Guds moders och alla helgons hjälp, ska jag ha tålamod tills vi alla tillsammans kommer till Himmelriket!”


För dem som förstår grekiska finns den Synaxis som Metropolit Kyprianos hade i Grekland med temat ”Äktenskapet idag- ja, med Guds hjälp” på You tube:



 


 

 

 

Commentaires


bottom of page