Stockholms ortodoxa stift
Den Helige Sarapion Sindoniten, en av de mest kända s.k. ökenfäderna i Egypten på 300-talet, gjorde en gång en pilgrimsresa till Rom. Där fick han höra talas om en berömd eremit, en kvinna som levde i avskildhet i ett litet rum utan att någonsin gå ut. Sarapion ställde sig frågande till detta sätt att leva -själv var han oftast på väg någonstans- och sökte därför upp henne och frågade: "Varför sitter du här?" Hon svarade: "Jag sitter inte. Jag är på Resa".
Jag sitter inte. Jag är på resa. Detta är kännetecknande för kristen tro. Ortodox kristen tro är att vara på väg. Vi är på resa genom vårt hjärtas inre, en resa som inte kan mätas i timmar på klockan eller dagar i almanackan. Det är en resa ut ur tiden, in i evigheten.
Ett av de äldsta orden för den kristna tron är helt enkelt "vägen. "Men vid just den tiden", heter det i Apostlagärningarna, "blev det ett allvarligt upplopp med anledning av Vägen" (Apg 19:23) Namnet understryker det praktiska i den kristna tron. Den kristna läran är mer än en teori om universum, mer än en lära nedskriven på papper; den är den väg längs vilken vi färdas -i ordets djupaste och sannaste bemärkelse, livets väg.
Det finns bara ett sätt att upptäcka vad den ortodoxt kristna tron egentligen innebär. Vi måste ta steget in på den vägen, överlämna oss helt och hållet, sedan kan vi börja se med egna ögon. Så länge vi stannar vid sidan av vägen kan vi aldrig förstå. Naturligtvis behöver vi få en del fingervisningar innan vi börjar. Vi måste få veta vilka vägmärken vi skall hålla utkik efter, och vi behöver sällskap på resan. Utan hjälp från andra är det knappast möjligt att börja resan.
En spridd missuppfattning av Ortodox tro är att den likt andra religioner innehåller en serie antaganden som vi håller för troliga eller kanske tom. sanna. Så är dock inte fallet, Ortodox tro är, i första hand, en psykoterapeutisk metod för den sjuka själens helande. Ortodox tro är inte att hålla vissa utsagor för sanna utan att leva dessa utsagor. Den som därmed inte antar den "ordination" som läkaren har anvisat blir därmed inte heller frisk. Med detta är Ortodox tro unik och skiljer oss från alla andra kristna samfund, som vi menar inte bevarat den ordination som "vår Herre förkunnade, apostlarna utlade och våra heliga fäder bevarat" på det sätt som vi har gjort.
Att vara Ortodoxt kristen är alltså att vara på väg, dvs att starta den ordination som leder till den sjuka själens helande, och slutmålet på vår väg är gudomliggörelse, theosis. Den Ortodoxa kyrkans fäder talar ofta om tre stadier på denna "väg", nämligen upplysning, rening och gudomliggörelse. Med "upplysning" menas det kristna dopet, där vi inlemmas i Kristi kropp - Kyrkan. Till "rening" anvisar de heliga Fäderna redskapen bön och fasta. De första steg vi måste ta på vår väg är alltså dessa. För lekmän innebär bön till att börja med dagliga morgon- och aftonböner, som återfinns i en vanlig Ortodox bönbok, samt söndaglig gudstjänst -den Gudomliga Liturgin. Och fasta innebär att delta i Kyrkans 4 föreskrivna perioder (den Stora Fastan innan Påsk, Apostlafastan, fastan till Gudaföderskans insomnande och Julfastan) samt varje onsdag och fredag. Och med fasta menas att man avstår från kött, fisk, ägg och mjölkprodukter och äter mat från växtriket istället.
Med dessa redskap färdas vi mot gudomliggörelse och "den dag som är utan afton". Vill du sedan veta mer om Ortodox tro så är du välkommen att besöka våra gudstjänster.
Här kan du läsa artikeln "Stationer på en pilgrimsväg" som handlar om hur Fader Anders Åkerström kom att lämna den Svenska statskyrkan, där han en gång var präst, och konvertera till Kristi sanna Kyrka.
Häpnadsväckande berättelse om före detta protestantisk finländare: En tjugoårig yngling från Finland besökte nyligen det Heliga Berget Athos under Pentekostarion-perioden efter Påsk. Han berättade om sitt liv och om hur Gud ledde honom till att lära känna Ortodoxin.
