Vår allmänna policy i Ortodoxt kyrkoliv har varit att inte publicera polemiska artiklar. Däremot har en av våra präster, Fader Anders Åkerström, personligen genom privata brev försökt bemöta våra kritiker i hopp om att de skall sluta med sin orättmätiga kritik. I ca 10 år har Skandinaviens största tidning för Österlandets kyrkor, Ortodox Tidning, som för det mesta publicerar mycket förtjänstfullt material, och dess redaktör Wolmar Holmström, en veteran när det gäller spridande av information om den Ortodoxa kyrkan på svenska, bedrivit en kampanj gentemot vår synod och den Ryska Utlandskyrkan. Med jämna mellanrum vinklar han artiklar för att den enkle läsaren skall få en negativ syn på våra kyrkor. Under sommaren 1998 har en brevväxling ägt rum mellan Wolmar Holmström och Fader Anders. Eftersom en del av argumenten och diskussionen kan ha ett allmänt intresse för dem som vill lära känna traditionell ortodoxi och vår synods allmänna linje har vi valt att publicera Fader Anders brev. Orsaken till brevväxlingen har varit några nyhetsnotiser i Ortodox Tidning och en artikel om Fader Seraphim Rose. Vi noterar också att Wolmar Holmström hittills inte låtit oss bemöta hans artiklar i Ortodox Tidning. Det sista svaret är en artikel som kommer att publiceras i den amerikanska tidskriften Orthodox Tradition under hösten. Vi har valt att inte översätta den till svenska och hoppas att detta inte skall utgöra ett hinder för läsaren.

Ortodox Tidning presenterar sig som en "jurisdiktionellt obunden tidskrift om Österlandets kyrkor". Att detta är ett oortodoxt förhållande, att arbeta i den Ortodoxa kyrkans tjänst, utan att få kontinuerlig välsignelse därtill är ett av dess problem. Därvid reflekterar inte tidningen en Ortodox kyrkas perspektiv utan redaktörens högst privata åsikter. Detta är ofta fallet i Ortodox Tidning. Dessutom blandas artiklar om de s.k. Österländska kyrkorna, som är monofysiter eller nestorianer och inte ortodoxa, med i materialet som presenteras under namnet ortodoxt. Detta kan också vara vilseledande för en oinsatt läsare.

Det som varit genomgående de senaste åren är att redaktören tydligt har tagit ställning mot vissa ortodoxa kyrkor, däribland den Ryska utlandskyrkan och min egen den Sanna (gammalkalendariska) Grekisk-ortodoxa kyrkan. Ofta sprids osanna rykten vidare och meningslösa epitet används, som ordet kanonisk som är den Ortodoxa kyrkans mest missbrukade ord. Jag vet inte hur många gånger jag påpekat att ordet kanonisk i ortodox teologi inte har något med "erkänd av Konstantinopel" att göra. Kanoniskt är helt enkelt det som är i överensstämmelse med Kyrkans kanones. Det är inte en Patriark eller synods beslut som skapar kanonicitet , utan tvärt om, det är beslutets kanonicitet som ger det sann auktoritet och kraft. Sanning och inte makt är kriteriet. Om inte redaktören för OT förstår att använda detta ord rätt, så bör han inte använda det alls. Om man vill studera närmare vad begreppet "kanonicitet" egentligen innebär så rekommenderar jag Fader Alexander Schmemanns artikel "Problems of Orthodoxy in America - the canonical problem" som tillsammans med flera andra artiklar om detta kan läsas på http://orthodoxinfo.com/ecumenism/ea_refterm.htm. Vidare, i det senaste numret av OT (nr 6/98) , påstås det att Patriark Filaret från det s.k. Kievpatriarkatet skulle försöka samla omkring sig "avsatta präster i andra länder, gammalkalendaristerna i Grekland, schismatiker i Makedonien och självutnämnda prelater i Amerika och Europa, vilka han förlänar fantasi fulla titlar." Att ordvändningarna i OT är värdeladdade inser ett barn. Eftersom vi är de enda representanterna för gammalkalendariker i Sverige vill vi kommentera detta. Vår kyrka har ingen kontakt eller förbindelse med någon Ukrainsk kyrka. Detta borde vara uppenbart utifrån det faktum att vi endast koncelebrerar med den Ryska Utlandskyrkan, som enligt vår mening är den enda genuina representanten för den historiska, förrevolutionära, Ryska kyrkan, och således inte erkänner någon grupp i Ryssland eller Ukraina, vare sig det s.k. Moskvapatriarkatet eller någon av de andra självutnämnda grupperna, där det s.k. Kievpatriarkatet är en. Med andra ord, vi har inte och vi vill inte ha något med Patriark Filaret att göra. Vår kyrka är en ortodox kyrka som gör kanoniskt motstånd mot den utveckling som håller på att ske i flertalet autokefala ortodoxa kyrkor. Vi vägrar att koncelebrera med de som idag splittrar den Ortodoxa kyrkan med sina okanoniska modernistiska strävanden. Jag använder här ordet "kanonisk" i dess egentliga betydelse. Vi har i decennier inbjudit de Ortodoxa kyrkor vi anklagar för okanonicitet och schism till en offentlig dialog, men ingen har vågat anta utmaningen. Istället svarar man som i uttalandet från den senaste konferensen i Thessaloniki den 5 maj 98: "Representanter från alla världens ortodoxa kyrkor...fördömer schismatiska fraktioner som nyligen uppstått i vissa kyrkor", utan att specificera vilka aktiviteter man åsyftar eller en definition av vad man menar med schism och dess överensstämmelse med kanon. Under tiden svarar vi dessa modernister, med den nuvarande Patriarken Bartholomeos av Konstantinopel i spetsen, på samma sätt som den Helige Markos av Efesos (+1445) på sin tid svarade den dåvarande Patriarken av Konstantinopel: "Jag önskar icke på något sätt eller accepterar kommunion med honom eller de som är med honom, vare sig i detta livet eller efter min död, precis på samma sätt som jag icke accepterar union med den Romersk-katolska kyrkan eller latinska dogmer, som han och hans anhängare har godkänt...Jag är fullständigt övertygad om att ju längre bort ifrån honom jag är och de som är lika honom, ju närmare är jag Gud och alla helgon. Och i den grad jag avskärmar mig ifrån honom förenas jag med Sanningen och med de heliga fäderna och Kyrkan teologer."

Tack för uppmärksamheten.

Fader Anders Åkerström, Uppsala

Käre Wolmar

Evlogia Kyriou!

Tack för Ditt brev. Jag vill kommentera något av det Du skriver.

Jag antar att hela meningen med projektet att ge ut en tidning om den Ortodoxa kyrkan på svenska var att bedriva ortodox mission. Att med hjälp av en tidning väcka ett intresse som sedan skulle kunna leda till konversion eller sympatiskt inställda kristna till vår existens i Sverige. Jag vet att det finns många som kommit att känna den Ortodoxa kyrkan genom denna fantastiska insats som Du gjort sedan tidningens start. Jag ifrågasätter absolut inte det riktiga i detta. Det jag ifrågasätter är det ortodoxa i att inte ha någons välsignelse för det arbete man bedriver. Som bekant är lydnad A och O när det gäller andlig utveckling i ortodox tro. Skall man bedriva mission så bör man söka välsignelse för det arbete man skall utföra. Får man ingen välsignelse, så bör man inte heller göra det man så gärna åtrådde. Så är allmän ortodox tro. Vår tjänst gör vi inte därför att vi själva skall få ut något av det, utan därför att det skall tjäna Kyrkan. Vår Kyrka leds av biskopar, som en Kristi representant, och därför bör vi också få välsignelse från dem, vilkens administration och jurisdiktion vårt tilltänkta arbete berör. Det är utifrån dessa aspekter jag anser att projektet "Ortodox Tidning" är ett oortodoxt projekt, därmed inte sagt något om det är bra eller ej. Personligen tycker jag projektidén är utmärkt och tycker att en biskop som skulle neka välsignelse skulle fatta fel beslut.

Vidare tror jag inte att det finns någon "oberoende och självständigt röst". Allt tal om objektivitet är en illusion och i allmänhet rent nonsens. Man kan aldrig objektivt skildra något. Ett urval av information och hur denna information presenteras präglas alltid av någons åsikter. Frågan här är vad som är mest intressant, en kyrkas åsikter eller en privatpersons? Om Metropoliten Pavlos systematiskt skulle skriva om oss och om den Ryska utlandskyrkan och använda ord som okanonisk eller schismatisk, då skulle jag inte reagera ty det är ju deras officiella linje. Men då en tidning, som gör anspråk på att vara oberoende gör det, då reagerar jag. Som jag påpekat för Dig flera gånger i affären så blir jag ledsen varje gång jag ser att Du plockat in en nyhetsnotis där gammalkalendariker eller den Ryska utlandskyrkan nämns i mindre bra termer eller sammanhang och ibland under rubriken okanonisk. Rubriken på artikeln om Filaret är ett typexempel: "Filaret bildar okanonisk international" Skulle detta vara oberoende, objektivt och självständigt? Kom igen! Hade detta skildrats mer neutralt så skulle Du kunna skrivit: "Patriark Filaret vill bilda en international" och som förklaring kunna skrivit: "Den självständiga Ukrainska kyrkan erkänds ej av sin Moderkyrka, Moskvapatriarkatet, eller av någon annan av de 15 autokefala kyrkorna". Som Du själv skriver, läses OT av 80% protestanter, som vi kan anta inte känner den jurisdiktionella problematiken inom den Ortodoxa kyrkan alls. Det budskap som Du förmedlar med en sådan här nyhetsnotis är att den där Filaret är det något skumt med och alla som han söker kontakt med. Och då vi nämns som en av de grupper som skulle vara intresserade att ingå i en sådan allians med honom, så misstänkliggörs vi också i läsarens ögon. Tro inte att vi lämnas obemärkta när Du skriver sådant. På en gång får vi förfrågan från nyfikna som undrar om vi skall försona oss med den grupp i Sverige som indirekt står i kommunion med den Ukrainska kyrkan.

På frågan om för-kalcedonier så vill jag se den ur ett missionsperspektiv. Då det är ca 80% protestanter som läser OT så undrar jag vad de får för uppfattning om dessa kyrkor när de läser om dem i Din tidning. Min erfarenhet är att de flesta protestanter tror att alla österländska kyrkor är en del av den Ortodoxa kyrkan och vet inte något om schismen på 400-talet. Personer som jag talar med tror att vi är delar av samma kyrka som syrianer som de mött i pizzabutiker etc. Pudelns kärna här är hur den Ortodoxa kyrkan skall betrakta grupper som har lämnat henne under historiens gång. Frågan är om apostolisk succession och nåd kan bevaras utanför den Ortodoxa kyrkans gränser. Som Du säkert känner till besvarar vi den med ett nej. Vi tillbakavisar även den av "highanglicans" en gång lanserade s.k. grenteorin, dvs. att alla samfund är delar av Kristi osynliga och odelade kyrka. Som Du säkert vet har vi upprepade tillfällen anathemiserat (bannlyst) detta. Den Ryska utlandskyrkan har tom. lagt till detta anathema till synodikon till Ortodoxins söndag. Det är denna fråga som vi menar har splittrat den Ortodoxa kyrkan av idag och det är därför vi vägrar att ha gemenskap med kyrkor som deltar i Kyrkornas världsråd. Frågan som nu gäller är huruvida Du skildrar de för-kalcedoniska kyrkorna därför att Du anser att de har del i Kristi odelade kyrka eller ej, dvs att nåd finns utanför den Ortodoxa kyrkan. Vilket fall som helst så kommer läsare av OT att uppfatta att den Ortodoxa kyrkan värderar de för-kalcedoniska kyrkorna lika. Att de lika gärna kan konvertera dit som någon annanstans, om de letar efter Kristi sanna kyrka. Eftersom Du presenterar dem med en positiv underton, men den Ryska Utlandskyrkan och gammalkalendariker med en negativ, så får en läsare intrycket att kopter är bra men med oss är det något skumt, dvs de som den Ortodoxa kyrkan har högtidligen anathemiserat i de sju ekumeniska koncilierna är bra, men de som minutiöst bevarat ortodox tro och liv är dåliga och några man skall undvika. Angående en ROCA-medlems privata åsikter är knappast relevant här. Vad han eller hon tycker är inte en spegelbild av vad den Ryska utlandskyrkan tycker. Tänk om vi skulle fråga en "vanlig" grek om den svenska kyrkan och utifrån detta dra slutsatser om vad som är den officiella linjen i Konstantinopels patriarkat! Givetvis så känner vi sympati för de förföljda kopterna precis på samma sätt som vi känner sympati för alla förföljda grupper oavsett tro eller ras. Frågan är om vi skall skildra detta i en tidning om den Ortodoxa kyrkan eller låta människorättsorganisationer göra det.

Så till ordet "kanonisk". Om det stämmer, det Du återger om Tito Colliander, som jag för övrigt uppskattar mycket, så har han en oortodox definition av begreppet och går i den latinska fällan som Fader Alexander Schmeeman varnar för i den omnämnda artikeln. Ordet kanonisk har återigen inget med "erkänd av sin Moderkyrka" att göra. Vår ständiga fråga när personer framställer denna definition som ortodox är hur de besvarar detta: Var var den ortodoxa kyrkan då helgon som Johannes Chrysostomos bekämpade den kyrkliga administrationen i Konstantinopel? Var t ex Johannes Chrysostomos okanonisk? Eller var t ex patriarken Nestorios av Konstantinopel (dyofysitismens fader) kanonisk och de som bekämpade hans irrläror okanoniska? Vår poäng är den att den kyrkliga administrationen inte i sig självt är lika med kanonisk ortodoxi. Det är varje from ortodox uppgift att ifrågasätta administrationen om den skulle falla i heresi och även bryta med den oavsett om det skulle vara patriarker i det som är kvar av den historiska Pentarkin. Vår ståndpunkt är att ett stort koncilium bör behandla frågan om de icke-ortodoxas status och den ortodoxa kyrkans självuppfattning. Tills detta har gjorts kan vi tyvärr inte ha någon kyrkogemenskap med nykalendariker.

Angående de gammaltroende i Ryssland så är det en komplicerad och sorglig fråga. Först frågan om deras teologiska irrläror. Givetvis har de s.k. prästlösa utvecklat många ur ortodox synvinkel märkliga läror, men jag tror knappast att vi idag skulle kunna hitta några direkta irrläror hos de med präster. Skulle vi förhöra deras biskopar så skulle vi nog få en god lektion i ortodox tro. Protopopen Avvakums teologiska tillkortakommanden är inte relevanta för en bedömning av de gammaltroende med präster idag. Om vi med en tidsmaskin skulle kunna färdas tillbaka till 1600-talets Ryssland och intervjua en "enkel" bondpräst som inte var gammaltroende så skulle vi nog hitta lika många märkliga teologiska idéer som hos Avvakum och detta misstänkliggör inte Moskvapatriarkatet idag. Avvakum var bara barn av sin tid. Jag hyser personligen stor respekt för de gammaltroende och längtar efter deras återförening med den Ortodoxa kyrkan. När det gäller kanon och de gammaltroende så är det deras biskopsvigningar vi är tveksamma inför. Den första biskopen vigdes ju "solo" och inte som kanon föreskriver "av två eller tre". Däremot tror jag säkert att deras kyrkoadministration utförs kanoniskt. Hur som helst så skulle vi motta gammaltroende genom krismering om de skulle vilja återvända till den Ortodoxa kyrkan.

Så till sist om vår jurisdiktions publikationer och frånvaron av "den ljusa och glada tron" och "kärlekens ande". Jag antar att den enda publikation Du läser är Orthodox Tradition eftersom Du inte, vad jag vet, läser grekiska flytande. Eftersom vi tillhör en "motståndssynod" så är det väl ganska naturligt att vi använder vårt officiella organ till att bemöta de horder av kritik vi får världen över och förklara vår position. Det är ju en ganska allvarlig sak som vi gör, att vara i opposition mot sin Moderkyrka, och den positionen måste givetvis försvaras. Det är ett av syftena med tidningen. Ett annat syfte är att försöka skapa ett ortodoxt Phronema (medvetande) genom att i artiklar beröra ortodoxt liv. Tyvärr känner Du oss dåligt. Vad jag vet har Du aldrig varit i Fili eller någon längre tid umgåtts med våra biskopar. Det första som slog mig som protestant när jag mötte våra biskopar innan vi konverterade var den otroliga kärlek vi blev bemötta med. Jag besökte som svenskkyrklig präst Fili och blev alldeles överväldigad av den gästfrihet och värme som mötte mig. Det står i Skriften att vi skall lära känna trädet av dess frukter och för mig personligen var det kärlekens frukter som fick mig att bli gammalkalendariker. Våra biskopar är djupt andliga människor som lever dagligen i kyrkans gudstjänster och vars böner utför underverk. Vilka ortodoxa biskopar av idag som tillhör de Du kallar kanoniska ortodoxa kyrkorna lever i kloster och celebrerar gudstjänster fem timmar dagligen utöver den vanliga kyrkoadministrationen? Våra gör det. Om det är sekteristiskt att leva ett ortodoxt liv då undrar jag vart Kyrkan är på väg. Kanske är vår Herres ord på väg att besannas, dvs om Människosonen skall finna några troende när Han kommer åter.

Avslutningsvis, tycker jag att det är synd att Du inte vill publicera mitt inlägg eftersom det, enligt Dig, skulle förvirra protestanter, men det gör tydligen inget om protestanter tror att gammalkalendariker är på väg att upprätta en international med Filaret, vilken vi inte är.

Med vänlig hälsning,

Fader Anders, syndfull präst

Käre Wolmar,

Evlogia Kyriou!

Tack för brev. Det blev en lång brevkorrespondans det här! Åter vill jag belysa Dina påpekanden.

1)Om lydnad och schismatiker.

Som Du har märkt talar vi ofta om lydnad och det gör vi därför det är en viktig del i den andliga utvecklingen som ortodox. Utan lydnad ingen utveckling. Vi har gett ut flera böcker om detta ämne inom ortodox spiritualitet. Ärkebiskop Chrysostomos bok "Obediens" har Du väl själv sålt i bokhandeln. Det är vidare alldeles riktigt att den Ortodoxa kyrkan alltid fördömt splittrare, schismatiker, och splittringar, schism, men det är ju just därför vi reagerar som vi gör. Ur vår synvinkel så är det ju inte vi som är schismatiker, ur kanonisk synvinkel, utan de nykalendariska (modernistiska) kyrkorna. Vi säger som Fader Maximos från Agion Oros: "Det är inte vi som behöver förklara oss utan nykalendarikerna". Det är inte vi som orsakat en schism utan de. Och det är också därför som många gammalkalendariker är osäkra på om dessa kyrkor har förlorat Nåden, eftersom kanon är så sträng mot schismatiker. Vår absoluta lydnad hör till ortodox tradition. Vidare föreskriver kanon mycket klart att om en ortodox biskop inför innovationer som skadar den ortodoxa tron så skall vi bryta med honom. Samma kanon förklarar att det är biskopen som introducerat schism och att det är han som är att betrakta som schismatiker och inte den som bryter med biskopen, som istället skall vördas som räddare och återställare av god ordning i "ekklesian". Att det sedan skulle föreligga någon analogi mellan vårt brytande med Moderkyrkan och OT:s problematik med hierarkin är ju absurd. I vårt fall handlar ju splittringen om för ortodox tro fundamentala frågor, där vi menar att majoriteten av biskoparna i Moderkyrkan har trätt in på en för den Ortodoxa kyrkan farlig väg, som det är upp till ett framtida koncilium att döma. OT:s problem med hierarkin har ju inga teologiska orsaker. Som vi ser det är det endast teologiska skäl som sätter lydnadsaspekten ur funktion. Givetvis var de präster som jurisdiktionellt hörde under Konstantinopel inte schismatiker när de kämpade mot en patriark som var bildstormare, för att ta ett exempel ur kyrkohistorien.

2) Så till frågan om vilken jurisdiktion OT skall återspegla.

Jo, givetvis den där redaktionen går i kyrkan och har välsignelse från biskop att kommunicera, vilken annars? Eftersom Du påpekar att urkyrkan var hård mot splittrare så kan man även notera att den var lika hård mot de som försökte driva egen mission, vad än detta innebar, utan biskopens välsignelse inom hans jurisdiktion. Man kan inte vara ortodoxt kristen och inte tillhöra en biskops jurisdiktion (stift) där man lever i dess Mysterier (främst givetvis nattvarden och bikten) och med theosis, gudomliggörelse, som mål. Där man arbetar på sin frälsning skall man också begära välsignelse för sitt arbete vad det än må vara. Man kan inte vara en fristående ortodoxt kristen på samma sätt som det givetvis inte finns någon ortodox frikyrka. Återigen vill jag understryka att jag med dessa ord inte kommenterar projektet OT. Jag tycker det vore skamligt om biskopen inte skulle vilja ge sin välsignelse till ett så välbehövligt och missionerande projekt.

3) Så åter om den fria och oberoende linjen. Som jag påpekade i mitt förra brev menar jag att hela idén om neutralitet är en illusion. Man kan inte objektivt beskriva något. I en presentation av nyheter sker alltid ett medvetet urval, och detta medvetna urval återspeglar något. Så även valet av artiklar och nyhetsnotiser i OT. Det vi, ur vår synvinkel, uppskattar hos OT är goda artiklar om den Ortodoxa kyrkans tro eller översättningar till det svenska språket av dess kyrkofäder eller dess liturgi, och där är Du givetvis Sveriges mest erfarne pionjär. Det vi blir ledsna och indignerade inför är däremot när vi omnämns i mindre bra ordalag, men detta är något Du kan förändra om viljan finns. Skulle den viljan finnas skulle vi med glädje se fram mot när kommande nummer av OT kommer, istället för med rädsla över vad vi skall tvingas bemöta eller besvara den här gången.

Avslutningsvis hoppas jag att Din resa till Norrland skall bli fin. Som Du kanske vet har jag också mina rötter där. Min far är född och uppväxt i Kalix. Det finns tom en gata uppkallad efter vår släkt där, komiskt nog. Jag hoppas att Du är tillbaka till den 2 augusti. Om Du är det så är Du givetvis välkommen till vår kyrkokonsekration i Vårberg.

Med vänlig hälsning,

Fader Anders, syndfull präst

Käre Wolmar,

Evlogia Kyriou!

Åter dags för vår brevkonversation! Jag läser med stort intresse om Dina 35 år med Ortodoxa kyrkan och dess svenska historia och det är inte utan att jag lider med Dig. Vår situation är på många sätt annorlunda. Vi konverterade till ett specifikt sammanhang med biskopar som i allra högsta grad bryr sig om vår existens. När jag blev präst blev jag tilldelad en mycket vis "andlig fader" som jag biktar mig för minst en gång i månaden, ibland mycket oftare. Jag får alltid andliga råd i allt jag skall företa mig och söker välsignelse för allt nytt verk. För mig är det ibland "chockartat" att höra hur det andliga läget är bland de andra i Sverige verksamma ortodoxa kyrkorna. Jag talade en gång med en ortodox präst tillhörande en annan jurisdiktion (som Du skulle kalla kanonisk!) om bikt och frågade hur ofta prästerna fick gå till det. Han svarade då att det kanske hände en gång om året, om ens det. Jag minns hur förundrad jag blev. När jag gick på det lutherska seminariet fick vi ofta höra från vår lärare i själavård att den som inte själv går till bikt inte kan bikta någon, men då förstod jag inte sanningen i det. Som svenskkyrklig präst så gick jag aldrig själv till bikt och inte heller kom någon till mig heller. Som ortodox präst, där jag själv alltid måste rannsaka mig själv, har jag lärt mig hundra gånger mer om andliga problem än vad jag någonsin förstod på seminariet. Jag kan inte annat än tycka synd om mina ortodoxa ämbetsbröder. Samma sak gäller frånvaron av goda "andliga fäder" i Sverige. För mig är det i största allmänhet konstigt att man inte riktigt vet vart man skall gå i kyrkan eller till vilken kyrklig hierarki man skall vända sig. Att vara "ortodox" utan att känna sitt sammanhang är för mig som att driva omkring i en båt utan en kapten.

Så åter till frågan om neutralitet. Du envisas med att inte kommentera mina synpunkter. Givetvis förstår jag att Moskvapatriarkatets presstjänst har mycket hårda ord att förmedla om Filaret, men det är inte det som är frågan här. Som Du själv skriver läses OT av 80% protestanter och min fråga är vad Du vill förmedla till dem om Filaret eller Ryska Utlandskyrkan eller oss, gammalkalendariker. Samma fråga gäller de s.k. icke-kalcedoniska kyrkorna eller den Romersk-katolska kyrkan, som den Ortodoxa kyrkan i åtskilliga koncilium fördömt. Om jag fick önska något, så vore det en större försiktighet. Låt den nyfikne protestanten lära känna oss på egen hand utan ha blivit förprogrammerade av OT att gammalkalendarism är något skumt.

Så för att klargöra, vår synod bedriver inte mission i Ryssland. Däremot gör vår systerkyrka, den Ryska utlandskyrkan givetvis det och det är ju inte så konstigt därför att vi anser att deras biskopar utgör den historiska fortsättningen på den förrevolutionella Ryska kyrkan. Det verkar vidare som Du inte riktigt förstår vår position som motståndssynod. Vår uppgift är att varna ortodoxt kristna för den farliga utvecklingen i vilket land man än befinner sig och därför "ligger vi inte lågt" utan försöker vinna sympatisörer på alla tillgängliga sätt. På detta sätt kan vi möta vår Herre på Domens dag med rent samvete.

Angående Filaret och gammalkalendariker i Grekland så tror jag inte han får stort gehör. De andra gammalkalendariska synoderna erkänner ju inte att det finns någon Nåd utanför deras sammanhang, och slavisk ortodoxi ger man inte mycket för. Med detta i bakhuvudet tror jag inte Filaret kan få mycket stöd där.

Angående OT:s gammalkalendariska linje, tycker jag mig inte se någon sådan. Gammalkalendarism är för oss inte endast ett vurmande för den gamla kalendern utan framför allt en kärlek till ortodox tradition och ett starkt ställningstagande mot ekumenismen. När jag hittar artiklar om att Finska kyrkan deltog i firandet av Skänninge möte, där bl a gifta präster inom den Romersk-katolska kyrkan förbjöds, och referenser till dess okanonicitet. Eller en utläggning om den kanon som automatiskt exkommunicerar en ortodox diakon eller präst som godtar en heretisk prästs välsignelse som referens till att en ortodox hierark simultant välsignar "skarorna" tillsammans med den lutherske biskopen av Göteborg, då skall jag applådera OT:s gammalkalendarism.

Angående Fader Salvatore var det ett glatt budskap Du bar på. Det var bra att han äntligen begärt att få komma tillbaka och göra bot, söka syndernas förlåtelse och arbeta på sin frälsning, hos den Kyrka som en gång gjort honom till präst. Även om den Ryska utlandskyrkan är vår systerkyrka så bär vi givetvis inte något ansvar för hans handlanden, det gör endast Ärkebiskop Mark. Vårt ansvar upphörde den 30 november 1987. Jag undrar nu bara var den där Biskop Mark av Stockholm tog vägen? Hela historien verkar bra märklig.

Som Du skriver är jag ung i ortodoxa sammanhang i Sverige. Jag är dessutom inte speciellt insatt eller intresserad heller. Jag har ett heltidsarbete att sköta och Presbytera Britt har dessutom jobbat heltid hela våren. Vi har två små underbara barn. Justina, snart 6 år, och Johanna (efter den Hl. Johannes av Shanghai och San Francisco) 3 år. Förutom detta celebrerar jag enligt ortodox sed kyrkans kanoniska timmar dagligen och celebrerar söndagligen liturgi och försöker därmed förvandla familjen till ett "litet kloster". Semester är ett obekant begrepp. Vi är aldrig borta en söndag. Inte som andra ortodoxa präster som tar "semester" från kyrkan och struntar i Uppståndelsens dag. Inte heller är vi beroende av pengar. Vi är naiva nog att tro att det är tron på Kristi Uppståndelse som bygger och uppehåller en församling och inte statsbidrag och statlig medlemsuppbörd på 36 kr per medlem och år. (Det vore för övrigt intressant att veta var uppgiften 36 kr finns att hämta.) Med detta som bakgrund är vi nöjda med det vi har. Vi har inte tid att ödsla energi på vad andra ortodoxa företar sig. Energi behöver vi istället för att plöja vårt hjärtas åker så att den en gång skall bära god säd, som är det eviga livet.

Slutligen skulle Du vara intresserad att sälja Din bokhandel och tidning så kanske vi skulle vara intresserade att ta över, vem vet. Vi är svenskspråkiga och ortodoxa och har lätt att få biskops välsignelse.

Så får det vara slut för idag. Allt gott.

Med vänlig hälsning,

Fader Anders, syndfull präst

Käre Wolmar,

Evlogia Kyriou.

Tack för brev som anlände i torsdags. Jag ville bara avslutningsvis kommentera det Du skriver.

Det är alltid intressant för oss att höra om lite svensk ortodox historik, som sådan har brevväxlingen varit mycket värdefull. Det är inte utan att man tackar Gud för att han har skänkt oss så stor nåd att vi fått möta andliga ortodoxa biskopar och fått konvertera i ett bra sammanhang. Jag önskar bara att Du hade fått uppleva det vi får.

Det verkar som om jag trampade på en öm tå, då jag kommenterade projektet OT:s avsaknad av kontinuerlig välsignelse för dess arbete och det oortodoxa i att göra något utan välsignelse. Det var inte min mening att såra Dig. Jag vet att det är en förvirrad situation i Sverige. Det är just därför som vi finns till.

Angående vad den Ryska Utlandskyrkan gör eller inte gör är inte vår direkta angelägenhet. Jag har också noterat att det står som det gör i "Kirkebladet" och frågade Fader Alexis om det då jag var i Köpenhamn senast. Vilket fall som helst, så är det ett församlingsblad som håller sig till dess kyrkas policy och publicerar mycket bra artiklar till tjänst för vår heliga tro. Om så inte skulle vara fallet så skulle givetvis Fader Alexis gripa in. Och eftersom "bladet" står under hans kyrkliga insyn så är väl det bra.

När det gäller vårt församlingsblad så står det numera under min insyn. Givetvis kan inte vår Metropolit läsa det, då han tyvärr inte talar och läser annat än grekiska. Däremot får han alltid ett exemplar som han bläddrar i. Däremot brukar de svenska mödrarna i USA översätta innehållet i "Ortodoxt kyrkoliv" för Ärkebiskop Chrysostomos, som brukar ha synpunkter på det vi företar oss med Metropolitens välsignelse. Givetvis var Metropoliten, via Biskop Ambrosios, informerad om mitt fel angående Fader Salvatore och jag fick i lydnad att korrigera detta, vilket jag gjorde. Som jag tidigare berättat för Dig, vi företar oss inget som vi är osäkra på utan att först rådfråga. Jag kan ta ett exempel. När det gäller Ortodox Tradition i USA så publicerar Ärkebiskop Chrysostomos inget utan Metropolitens välsignelse. Han faxar ned artikel för artikel för synpunkter och välsignelse innan något trycks. Tyvärr är det lite mer komplicerat för oss i Sverige, men vi gör vårt bästa och är beredda att korrigera våra misstag.

Att åter kommentera det oändligt meningslösa i begreppet "objektivitet" orkar jag inte slösa tid på.

Jag hoppas arbetet med Din tidning skall gå bra denna vecka!

Med vänlig hälsning,

Fader Anders, syndfull präst

Käre Wolmar,

Evlogia Kyriou!

Det är inte utan en viss trötthet och indignation jag skriver till Dig igen. Din "jurisdiktionellt oberoende" tidning, OT, där dess redaktion påstås "bemöda sig...samvetsgrant att förmedla ett budskap som överensstämmer med den Ortodoxa kyrkans normativa lära och kyrkliga ordning", för att citera OT självt, har nu åter visat prov på sin påstådda neutralitet och oberoende. I det senaste numret, juli 98, läser vi bland övriga nyheter följande, för att citera notisen "viktiga" händelse: "gammalkalendariker åter kanoniska", därmed underförstått för den enkle läsaren, som vet lite om den ortodoxa kyrkan, men som gärna önskar lära sig mer (ty det var väl antagligen motivet för prenumerationen): gammalkalendariker är okanoniska. Detta är det budskap Du sprider till Dina läsare! Om tidningen istället skulle tagit sin jurisdiktionellt oberoende ställning på allvar så skulle den kunnat skriva "En liten grupp gammalkalendariker förenar sig med det Ekumeniska patriarkatet".

Eftersom Du inte får någon välsignelse för Ditt arbete från någon kyrka eller biskop (och det är tyvärr ibland mycket begripligt) så finns det ju heller ingen kyrklig överhet som vi kan vända oss till eller utmana för dessa djärva påståenden än Dig själv och tidningens medarbetare (vilka nu det är). Därför frågar vi Er nu i vems namn, med vilken myndighet och med vilka argument Ni anser Er ha rätt att fälla sådana kyrkliga domar, så att vi på ett korrekt sätt kan bemöta dem? Minns Herrens ord: "Döm icke, på det att I icke må bliva dömda".

Den tragiska händelsen med Metropolit Paisios och Biskop Vinkentios och den oinitierade artikeln i New York Times, 4 maj 98, som innehåller både osakligheter och felaktiga slutledningar har vi redan kommenterat i vår kyrkliga press (Orthodox Tradition nr 2&3 98). Och det Ekumeniska patriarkatets skamliga beteende får Gud själv döma ( se den 68 Apostoliska kanon*). Det som smärtar mig är dock att en "oberoende" tidskrift om Österlandets kyrkor frossar i dessa händelser och kallar dem för "viktiga"**. Jag undrar vilka motiv som ligger bakom och när OT i sanning "skall bemöda sig [att] samvetsgrant... förmedla ett budskap som överensstämmer med den Ortodoxa kyrkans normativa lära" istället för att smutskasta den Ryska Utlandskyrkan och gammalkalendariker som är de som, för att citera Metropolit Anthony (Bashir) från det Antiokenska ortodoxa ärkestiftet i USA, bevarat "ortodoxin i dess renaste form"!

Besviken läsare av OT,

Fader Anders, syndfull präst

* "If any Bishop, or Presbyter, or Deacon accepts a second ordination from anyone, let him and the one who ordained him be deposed. Unless it be estabished that his ordination has been performed by heretics. For those who have been baptized or ordained by such persons can not possible be either faithful Christians or clergymen."

** Jag är fullt medveten om att notisen är ett referat av ett pressmeddelannde från GOA skrivet av Ärkebiskop John Heropoulos. De må givetvis kalla händelsen för vad de vill, men nu är det OT:s kommentar det gäller. Det är OT som i läsarens ögon noterar händelsen som viktig.

PS. Detta brev borde givetvis publiceras i OT, men det är väl för oviktigt i Dina ögon antar jag. DS

Evlogia Kyriou !

Översänder det nya numret av Ortodoxt kyrkoliv, som blivit hysteriskt försenat pga. problem med teknik (igen!). Nåväl till slut lyckades vi att kopiera den digitalt, vilket höjer kvalitéen. Nu gäller det bara att lära sig att bemästra pdf-filer.

Tyvärr nödgas jag även igen påtala mitt missnöje med Ortodox Tidning. Jag vet inte vad som driver Dig att i nummer efter nummer skriva negativt om den Ryska Utlandskyrkan och gammalkalendariker och kalla detta kyrkopolitiska ställningstagande för "oberoende". Tyvärr är de flesta läsare av OT så oinitierade i den Ortodoxa kyrkan så de begriper inte det.

I det senaste numret av OT har Du infört en artikel om Fader Seraphim Rose vars syfte inte är annat än kyrkopolitiskt, men det begriper åter knappast Dina läsare. Det finns ett intresse av att misskreditera Fader Seraphim och den jurisdiktion han verkade i, den Ryska Utlandskyrkan, och då kan absurda artiklar som denna vara ett redskap i detta ofromma arbete. Det är lätt att skriva om ortodoxi då de flesta vet så lite att ingen kan besvara. På så sätt blir det lätt att utnämna sig själv till "expert" i ortodoxi, utan att någonsin brytt sig om att läsa fäderna eller brytt sig om att delta i en full cykel av gudstjänster där de liturgiska texterna är lärare i dogma.

Om Du nu vore ärlig och hade fruktan inför den Yttersta Domen där var och en får stå tillsvars för sina handlingar (Din att bedriva ortodox lekmannamission i Sverige) och försvara Din "oberoende" ställning skulle Du publicera vårt svar på Fader Pancratios' artikel för att presentera en balanserad syn på Fader Seraphim. Vårt svar kommer vilket fall som helst att publiceras i nästa nummer av Orthodox Tradition.

Angående mötet i Thessalonike så var Din anmärkning givetvis onödig. Den framgår inte någonstans i den officiella texten vem de åsyftar, eftersom detta är kyrkopolitiskt kontroversiellt. Patriark Pavle har tex. skickat oss ett gratulationsbrev för våra publikationer om ekumenism och Jerusalems Patriarkat skickade inga delegater till Thessalonike för att visa Patriark Diodoros missnöje. Det vi är intresserade av är hur de definierar schism, men det vågar de väl inte kommentera eftersom det säkert inte är ortodoxt.

Angående vad Du tänker skriva om den Ryska Utlandskyrkan i nästa nummer är säkert inkorrekt. Jag antar att Du tänker referera till Metropolit Vitalis brev till Biskop Mark, men det är ju gamla nyheter och dessutom överspelat. Vill Du ha korrekt information kan Du faktiskt fråga dem som vet (tex. vi).

Fortsatt besviken läsare av OT,

Orthodox Tidning, as you know, from time to time publishes undeniably edifying Orthodox material. However, its policy of defending the so-called "official" Orthodox Churches-despite the fact that it is neither affiliated with, nor approved by, any Orthodox Church whatsoever, "canonical" or otherwise (several "canonical" Hierarchs claim, in fact, to have disavowed its editor)-and dismissing the True Orthodox jurisdictions (and especially the Greek, Bulgarian, and Romanian Old Calendarists and the Russian Orthodox Church Abroad) as "schismatics" and "uncanonical" has led its editor and staff writers into areas where, lacking theological training and expertise, they have not only compromised their credibility, but have come quite near to open slander in reprinting clearly libelous and false personal attacks against a number of Church leaders (including Archbishop Chrysostomos of Etna). This is quite lamentable.

The reprinted article which you cite, "Ortodoxin Hotas av Neo-Gnosticism" (Ortodox Tidning, Vol. XXXVI, No. 8, pp. 210-215), accuses the late Father Seraphim (Rose) of heresy and neo-Gnostic tendencies, on account of his Orthodox teachings on the "toll houses," as contained in his book The Soul After Death.1 It also associates him with Russian theologians supposedly influenced by Meister Eckhardt, Jacob Böhme, and Emmanuel Swedenborg, among others: namely, St. John of Shanghai and San Francisco (one of Father Seraphim's mentors) and Bishop Ignaty Brianchaninov (recently Glorified by the Moscow Patriarchate), whom the author, Father Pancratios Sanders, an English Priest of the Œcumenical Patriarchate, accuses of heresy. The article also associates Father Seraphim with the followers of the "Order of Mans," a gnostic sect now under the jurisdiction of a self-proclaimed Orthodox group in America; intimates that he was the center of a personality cult; and accuses him of endorsing the soteriological speculations of the great Russian Churchman, Metropolitan Anthony (Khrapovitsky), first President of the Russian Orthodox Church Abroad.

One would be hard-pressed to find a responsible theologian who would associate the Church's teachings on the "toll houses" (references to which, as any competent scholar would know, are not only found in contemporary Orthodox writings, but in ancient Patristic texts and even into our liturgical books2) with neo-Gnosticism, not only because this accusation shows both a total lack of familiarity with Gnosticism and its anthropological and cosmological presuppositions, but because the theologoumenon, if you will, of the "toll houses" simply draws on images which, like all philosophical concepts borrowed from Hellenic and other philosophical traditions, have been "baptized" by the Fathers and placed into the framework of Christian soteriology, which assumes a distinct anthropological and cosmological outlook. That such imagery can be misused or overstated, we of course acknowledge. But so, too, does Father Seraphim-and quite forcefully so-throughout his book on the soul after death, only a small portion of which is actually concerned with the toll house phenomenon.

The charge that Father Seraphim, St. John, and Bishop Ignaty may be the unwitting victims of influence from the "mystical" writings and theosophical ideas which were so popular in late nineteenth-century Russia is rather absurd, given that all three have written at length against such influences (and against Gnosticism in general)3-and Father Seraphim specifically against Eckhardt and Swedenborg, who at any rate held to philosophies and theologies wholly inimical even to the ostensible "heresies" that Father Sanders attributes to Father Seraphim's book on the afterlife and, by association, his other work-which works, we are told, like Western Iconography in nineteenth-century Russia (a curious parallel, indeed), draw on things foreign and destructive to Orthodoxy. We leave it to the reader to pass judgment on such a strange and naïve understanding of Orthodox thought. Suffice it to say that sweeping charges like these are not the stuff of academic criticism. Father Sanders not only shows a poor grasp of scholarly methodology, but a penchant for establishing guilt, again, by unfounded association: an often effective but an inevitably dishonest technique.

It is by precisely this technique that Father Sanders attempts to affirm Father Seraphim's gnostic tendencies, asserting that he exercised a certain influence over the former "Order of Mans," a group which, prior to its retreat into an independent Orthodox body tied to no historical jurisdiction, was distinctly gnostic in its beliefs. In fact, however, Father Seraphim was a vocal critic of this group and died long before his associate, Abbot Herman, became the de facto spiritual leader of it. Moreover, Father Herman's activities in this respect occurred only after his deposition by the Russian Orthodox Church Abroad-to which Father Seraphim was loyal throughout his life-and well after the latter's death. It is true that Father Herman, following his deposition and alignment with the former "Orders of Mans," has built up a cultus around the personality of Father Seraphim. He has widely distributed a biography of his former associate(written by a devotee who barely knew Father Seraphim), perpetuating a life that is largely contrived, certainly misleading, and which most assuredly would have been considered by Father Seraphim an egregious mockery of all that he believed and taught.4 But anyone even vaguely familiar with the several histories of the "Order of Mans,"5 critical commentaries on the biography in question,7 and Father Seraphim's personal life, would reject outright Father Sanders' preposterous efforts to portray him as sympathetic to Gnosticism and thus attracted by the supposed heresy of the Church's teachings on the "toll houses."

Finally, Metropolitan Anthony (Khrapovitsky) was a scholar of tremendous erudition and insight, having written, among other things, a number of very balanced critiques of the influence of various Western theological traditions-Scholasticism and esoteric philosophies, in particular-on contemporary Russian Orthodox thought. His theology, unfortunately, took a rather innovative turn by way of an essay that he wrote on soteriology, a speculative piece that deviates, unlike his other writings, from the exactitude of the Patristic consensus.7 It should be pointed out, however, that Metropolitan Anthony put forth his work as mere speculation, always expressed his readiness to withdraw anything in it that departed from Orthodox dogma, and was never, therefore, called to account before any Orthodox body for improper teachings.8 Father Sanders, moreover, simply has not his homework, since, had he been even vaguely familiar with Father Seraphim's position within the Russian Orthodox Church Abroad, he would have known that Father Seraphim Rose was a vocal, open, and well-known critic of Metropolitan's Anthony's essay on redemption, if simply because he wrote so extensively, as evidenced by the many unpublished manuscripts which he left behind at his untimely death, on the subject of Orthodox soteriology. At the same time, Father Seraphim, a balanced and gifted scholar, clearly defended the absolute Orthodoxy of the vast majority of Metropolitan Anthony's writings, which Father Sanders, in making a wholly false charge against Father Seraphim, apparently has never bothered to read.

I cannot imagine anyone well read in the Fathers, possessed of a decent Christian spirit, facile in Patristic languages, and at all familiar with Father Seraphim (Rose) suggesting that he was deficient in his theological knowledge, inadequately schooled in the Orthodox understanding of redemption, and unwittingly influenced by Gnosticism. Such witless, vulgar, and crass accusations against a man of singular genius and great erudition-not to mention an ascetic of some accomplishment-have no place among civilized people claiming the title "Orthodox." I may have my personal differences with certain of Father Seraphim's ideas and opinions, but I knew him as a friend, a correspondent, and a polymath and competent student (at the height of the intellectual flowering of the University of California at Berkeley) of Chinese, Oriental cultures and religions, Patristics, and philosophy. His humility and cultured self-presentation alone belie the crude characterization of the man in Father Sanders' article.

Those who must retreat into theological arguments drawn from Hapgood, supported by the most superficial presentations of the Patristic witness, and bolstered by the most unrefined epithets-such individuals should reflect on the wisdom and propriety of accusing their intellectual superiors, not to mention such spiritual luminaries as St. John of Shanghai and San Francisco and Bishop Ignaty Brianchaninov, of heresy. What I have called "punk Patristics" and the political agenda of the ecumenists aside, the appalling game of trying to discredit us True Orthodox Christians (Old Calendarists, anti-ecumenists, etc.) through misrepresentation, false association, and open slander hardly speaks well of those who fancy themselves, as does Father Sanders, to be guardians of the Faith. In the case of the "toll houses," a theologoumenon well known in Orthodox theology, these would-be confessors, who see the constant spectre of naïve heresy in those whom they accuse of theological deficits, ultimately prove themselves inadequate in the task of discussing, analyzing, and studying the teachings of the Church with objectivity, spiritual discretion, and basic Christian charity (that is, more precisely, with common manners).

The editor of Ortodox Tidning might also do well to exercise some care in what he reprints, and particularly from periodicals such as Orthodox Outlook, which is neither well known nor known as an even reasonably objective source.