Att en av OT:s medarbetare Christer Wohlfarth inte uppskattar företrädare för den teologiskt konservativa delen av den ortodoxa världen är ingen nyhet för läsekretsen. I senaste numret av OT nr. 273 / 95 antyder Wohlfarth sitt ogillande av den Ryska utlandskyrkan och för vidare rykten som släppts ut i avsikt att försöka smutskasta. Förhoppningsvis är Wohlfarth ovetande om detta.

När sympatisörer till Moskvapatriarkatet försöker smutskasta den Ryska utlandskyrkan för politisk inblandning kastar de i sanning sten i glashus, Moskvapatriarkatet som ju varit språkrör för den kommunistiska staten sedan metropolit Sergius dagar. En politisk regim som avrättat fler kristna för sin tros skull än det finns martyrer från de 300 första åren efter Kristi död och uppståndelse. Kyrkliga företrädare som likt papegojor har sagt det de blivit tillsagda av KGB att säga. Och inte kan man heller påstå att det blivit en markant förändring efter kommunismens fall, samma ledare finns kvar och få har gjort någon offentlig avbön. Och när det gäller fascism och antisemitiska idéer, kan man inte heller här påstå att Moskvapatriarkatet hållit sig borta. Grov rasistisk och antisemitisk litteratur lär t.o.m. tryckas upp av patriarkatets egen officiella publikationsavdelning. Jag har hittills inte sett några indikationer på att patriarken Alexij II eller någon annan från Moskvapatriarkatets ledning officiellt fördömt några sådana strömningar. Det har däremot den Ryska utlandskyrkan gjort. I ett pressmeddelande från 19 oktober / 2 november 1992 förklarar den Ryska utlandskyrkans synods ordförande metropolit Vitaly att han inte tolererar att hans präster har något samröre med den politiska organisationen Pamjat över huvud taget och förklarar att den Ryska utlandkyrkan vare sig stöder fascism eller antisemitism och har för avsikt att hålla sig utanför politikens ram. Hans Eminens förklarar också i detta pressmeddelande att, trots de anklagelser som den Ryska utlandkyrkan fått motstå genom åren, t.o.m. deras opposition mot kommunismen inte var av politisk natur, utan uppstod ur ett rättfärdigt motstånd mot en militant ateistisk ideologi, som inte bara ville utplåna ortodoxin utan religion i sig självt.

Christer Wohlfarths vidare behandling i sin artikel av förhållandet mellan den Ryska utlandskyrkan och den s.k. Parisjurisdiktionen och vad som hände med emigrantryssar efter revolutionen kan misstolkas. Läsaren kan få en förvriden bild av händelseförloppet.

Sanningen är den att de ryska biskoparna som flytt efter revolutionen bildade en utlandsorganisation då kontakten med moderkyrkan i Ryssland blev allt mer omöjlig, den Ryska utlandkyrkan, efter ett koncilium som hölls på inbjudan av Serbiens patriark i staden Sremski-Karlovci. Från denna jurisdiktion bröt sig metropoliten Evlogios av Paris ur och hans schism med den Ryska utlandskyrkan blev vad vi kallar "Parisjurisdiktionen" Först accepterades han av Moskvapatriarkatet sedan suspenderades han därför att han bett för förföljelser av kristna i Sovjetunionen (patriarkatet förnekade ju vid den tiden att något sådant ägde rum). Då han blivit ensam närmade han sig det ekumeniska patriarkatet och bad att få bli accepterad där. 1934 försonade han sig med den Ryska utlandskyrkan, men tog sedan tillbaka det. Strax före sin död 1945 underkastade han sig slutligen Moskvapatriarkaten igen, men majoriteten av församlingarna ville inte följa honom utan förblev under det ekumeniska patriarkatet. Så förblev Parisjurisdiktionens hemvist tills 1965 då patriarken av Konstantinopel inte längre ville ha något ryskt exarkat under sina vingar (säkert efter rysk påtryckning) och rekommenderade stiftet att återvända till Moskva. Majoriteten accepterade inte detta utan fortsatte som en självständig grupp. 1971 tog det ekumeniska patriarkatet tillbaka Parisjurisdiktionen och så är förhållandet än idag. Den Ryska utlandskyrkan har å sin sida fortsatt att verka i opposition mot moderkyrkans kompromisser och innovationer såsom de heliga kanones bjuder och även uppmuntarat och stött liknande kanoniskt motstånd inom andra nationalkyrkor.

Anders Åkerström 1 januari 1995 gamla stilen