hem > om att skapa ett ortodoxt medvetande

Fråga: Förra numret av Ortodoxt kyrkoliv (nr 1/2000) avslutas med en ny översättning till svenska av bordsböner. Av vilket anledning har ni bytt ut det sedan medeltiden i hela västvärden etablerade amen mot slaviskans och grekiskans "amin"? Ordet är ju hebreiska och uttalas 'amén. (Litteratus [en pseudonym för Wolmar Holmström?], Ortodox tidning)

Svar: Givetvis vet vi att ordet "Amen" är ett hebreiskt ord, som betyder: fast, sann, säker, pålitlig eller tillförlitlig. I Gamla Testamentet kan "amen" beteckna:

·         Bekräftelse och stadfästelse av en förbannelse, alltså en slags edsavläggelse, se t.ex. 4 Mos. 5:22 eller 5 Mos. 27:15-26.

·         Bifall till och stadfästelse av en kunglig befallning, se t.ex. 1 Kon. 1:36.

·         Önskan om uppfyllelse av en profetia eller stadfästelse av profetians tillförlitlighet, se t.ex. Jer. 28:6.

·         Folkets instämmande i en bön eller lovprisning, se t.ex. Neh. 8:6.

·         Folkets svar på den lovprisning som avslutar de fyra första böckerna i Psaltaren (enligt judiskt sätt att dela in den), Ps. 41:14, 72:19, 89:53, 106:48.

"Amen" användes sannolikt inte vid tempelgudstjänsten men förekom i synagogorna, och gick därför ganska naturligt in oöversatt i den första kristna församlingens språk också utanför Israels gränser, ungefär som det hebreiska ordet "halleluja".

I Nya Testamentet och i den första församlingen använde man "amen" t.ex. för att ge sitt instämmande till den offentliga bönen, se 1 Kor. 14:16, och för att betona och framhäva en lovprisning eller stadfästa en utsaga, se t.ex. Rom. 1:25, 9:5, 11:36 eller Gal. 6:18.

Jesus har använt ordet på ett speciellt sätt genom att sätta det framför en viktig utsaga: "Sannerligen (på grekiska amen) säger jag…". I Johannesevangeliet återges sådana utsagor med ett fördubblat amen: "Sannerligen, sannerligen, säger jag…" På så sätt ger ordet uttryck för Kristi gudomliga myndighet.

Angående hur det skall uttalas eller stavas så måste man känna till hebreisk språkhistoria. Ursprungligen bestod det hebreiska språket av uteslutande konsonanter, i detta fall innebar det alltså att ordet skrevs 'mn. Ett skriftspråk utan vokaler är svårt att läsa. Försök förstå innehållet av 1 Mos. 1:1 om vi tar bort alla vokaler: "bgnnlsn skpd Gd hmml jrd". Tänk vidare ut vad bokstavskonbinationen "nt" skulle kunna vara för ord. Det skulle kunna vara anta, anti, inte, inta, enat, ont, nita, nit, nöta, nota, not. Om man dessutom räknar med en dubblering kan det bli ännu flera t.ex. natt, nytt, nått, natta, nytta, annat, unnat. Från 500-talet efter Kristus och framåt blev det därför p.g.a. detta ett hett debattämne bland rabbinerna hur man skulle uttala de heliga ordet i skrifterna. Eftersom det hebreiska språket hade utvecklats så hade det gamla uttalet i stort sett fallit i glömska. För att hindra detta tillsattes arbetsgrupper med uppgift att genom punkter och streck arbeta fram ett uttalssystem som så väl som möjligt skulle överensstämma med det ursprungliga och som också kunde bli normerande i framtiden. Dessa "punktatorer" brukar kallas masoreter (från nyhebreiskans masorät=tradition). De tidigaste hebreiska manuskript vi känner till Gamla Testamentet, förutom Dödahavsrullarna, härstammar från dessa masoreter och är från tidig medeltid. Hos dessa masoreter vokaliseras 'mn 'amén. Cirka 500- 1000 år tidigare vokaliserade de grekiska översättarna (de sjuttio, därutav Septuaginta) samma hebreiska ord amin. Den grekiska bokstaven eta uttalades som ett "i" redan i koine (uttalas "kini"), dvs. den grekiska som Nya Testamentet är skrivet på. Tendensen att uttala vissa vokaler och diftonger som "i" kallas itacismen. Hade översättarna av Septuaginta velat transkribera det hebreiska ordet ´mn 'amén så hade de kunnat valt den grekiska bokstaven epsilon, som uttalas som ett "e" istället för bokstaven eta och skrivit amen. Av dessa skäl kan det faktiskt vara troligt att den grekiska vokaliseringen stämmer bättre med den ursprungliga än den masoretiska. Oavsett hur det nu är fallet så kan det finnas praktiska skäl till att vi uttalar ett ord på samma sätt, speciellt om man är en grupp som skall uttala ordet unisont. Vid t.ex. körsång är det nödvändigt att man kommer överens om hur vissa ord skall uttalas. Av dessa skäl väljer vi att översätta det hebreiska ordet 'amén med grekisk vokalisering amin även om det inte har varit det gängse i västvärlden. Kyrkoslaviskan översätter, sannolikt av samma fonetiska skäl (att ordet skall uttalas på samma sätt som hos grekerna), amen med amin, eller egentligen amin'. Apostrofen efter "n" representerar i vetenskaplig transkription det mjuktecken, som står efter n:et, och anger att n:et uttalas mjukt, dvs. med en svag antydan till ett i eller j efter. Vi noterar vidare att många översättare väljer att översätta namnet på den gudstjänsthandbok som innehåller texterna för fester och hågkomster efter årets fasta datum månad för månad "minéa" istället för klassiskt (erasmusiansk) transkription "menaia". Man märker dock ofta att bruket att översätta den grekiska bokstaven "eta" vacklar mellan fonetisk och klassisk transkription.

Ett annat problematiskt ord för en översättare är ordet "halleluja", som man måste bestämma sig för hur det skall stavas och uttalas. Ordet är också hebreiska och finns transkriberat och vokaliserat till grekiska i Septuaginta minst ett halvt årtusende före det att masoreterna påbörjade sitt arbete. Ordet är sammansatt av ett verb i imperativ pluralform som masoreterna vokaliserade hillel som betyder lovsjunga eller prisa, samt en förkortning av det heliga gudsnamnet JHWH jah. Ordet är alltså en uppmaning att prisa Gud. På gammal svenska (som har en grammatisk form för imperativ pluralis, vilket inte nutidssvenska har) blir ordet "Lovsjungen JHWH). Ordet förekommer i många psaltarpsalmer i Psaltaren som avslutning, se Ps. 104-106, 115-117, 135, 146-150. Antagligen användes ordet som ett utrop. När kören i tempelgudstjänsten sjungit en psalm svarade församlingen med "halleluja". I Nya Testamentet förekommer ordet endast i Uppenbarelseboken (19:1, 3, 4, 6) när lovsången når sin högsta höjd, eftersom det är fråga om den största segern, segern över antikrist och hela den gudsfientliga makten på jorden. Den första kristna församlingen tog snabbt över detta ord och lät det ingå som en del i gudstjänsten. Översättarna till Septuaginta översatte och transkriberade detta ord "Alleluoia", vilket uttalades på koine "Alliloia". Här har vi alltså samma problem med den grekiska bokstaven eta, som i ordet Amen. Av samma skäl, som anförts ovan, har vi sådeles använt den fonetiska transkriptionen i översättningar som är tänkta för gemensam bön.