hem > nyheter

KYRKONYHETER 2008

Patriark Alexij II, en kyrkoledare i kyrka från belägring till frihet

Fredagen den 22 november/5 december 2008 insomnade Moskvapatriarkatets patriark Alexij II i en ålder av 79 år.

Patriark Alexij (i världen: Alexej Michailovič Riidiger) föddes den 23 februari 1929 i Tallinn i en djupt troende familj. Familjen hade flytt till Estland för att komma undan militant ateism. Patriarkens far var präst och hans farfar, som varit befäl i Tsararmén, hade skjutits av bolsjevikerna 1918.

Att vara religiös i det sovjetiska Ryssland betydde oftast en dödsdom. Missionärer för den marxistiska utopin kunde inte tolerera konkurrens om medborgarnas tankar. Deras mål var att etablera en total tanke monopol genom kommunismens ideologi.

Sovjetunionen var det första land med en uttalad strategi att utplåna religion, vilket innebar en fysisk utplåning av religiösa människor.

Inte ett enda år gav sovjetiska myndigheter kyrkan ett avbrott i sina repressalier:

Genom Lenins påbud den 20 januari 1918 startade förstatligandet av kyrklig egendom: katedraler, kyrkor, kyrkliga byggnader och egendom plundrades och värdesaker såsom ikoner, målningar, guld, silver och antika föremål endera stals eller såldes vidare till väst via västliga sympatisörer eller agenter.

1921 kom första vågen av förföljelse där 11.000 präster, munkar och nunnor arresterades och 9.000 avrättades. I princip alla arresteringar på religiösa grunder slutade med döden.

I början av 1922 sände Lenin konfidentiella instruktioner till Trotskij att utrota religion i Sovjetunionen. Samma år organiserade bolsjevikerna skuggrättegångar såsom den med Patriark Tikhon och Metropolit Benjamin, och som följd sköts 2.000 kyrkliga ledare däribland Metropolit Benjamin. Patriark Tikhons liv togs inte, men han, hette det, dog av ”naturliga orsaker”.

I denna situation valde några fromma ortodoxt kristna att ”gå under jorden” och bilda en katakombkyrka.

Mellan 1922-25 antogs en annan strategi genom att försöka bryta sönder kyrkan inifrån, genom stödjandet av den ”Levande kyrkan”, där Jesus presenterades som en militant proletär.

Efter Patriark Tikhons död, under mystiska omständigheter, kom Sergij (Stragorodskij), metropolit av Nizjni Novgorod, att överta ledarskapet för kyrkan. Patriark Tikhon hade utsett tre ställföreträdare (locum tenens), men alla befann sig i arrest. Sergij antog då titeln ”ställföreträdare för locum tenens”. Till att börja med försökte Sergij fortsätta den politik Tikhon fört de senaste åren, men 1927 kom en förändring, efter en fängelsevistelse. Efter frigivningen utfärdade han en ny förklaring den 29 juli 1927, där han inte längre talade för en skilsmässa mellan kyrka och stat, utan förband dem så nära som möjligt. Uttalandet förorsakade bestörtning hos många ortodoxa inom och utanför Ryssland, där Sergij verkade komprometterat kyrkan på ett sätt som aldrig tidigare hade hänt. Genom att identifiera kyrkan så nära en regim med mål att utplåna all religiositet, tycktes han förena det oförenliga. Ateismens seger skulle säkert bli en glädje för Sovjetstaten, men hur skulle det också kunna vara en glädje och framgång för kyrkan? Dessutom skulle det ryska prästerskapet utomlands ge ett skriftligt löfte om fullständig lojalitet till den sovjetiska regeringen. Med denna bakgrund förstår man lätt den Ryska utlandskyrkans brytning med Sergij. Allt sedan dess har den Ryska utlandskyrkan fördömt Sergij och hans efterträdare för ”sergianism”, dvs. kyrkans fullständiga kapitulation inför den ateistiska regeringen.

I Ryssland fanns det också många som motsatte sig Sergij och en hemlig kyrka bildades utan någon förbindelse med den sovjetstödda kyrkan under Sergij. Patriark Tikhons privata läkare hävdade att det var hans önskan att kyrkan skulle gå under jorden om den kommunistiska pressen blev för outhärdlig. Denne biskop Maxim (Sjisjilenko) av Serpuchov spelade en viktig roll när katakombkyrkan bildades.

Det finns ingen konsensus om den kommunistiska regimens brott mot religiösa i Sovjetunionen. Enligt vissa föll siffran från 1927 till 1940 från 29.584 till ca 500. Mellan 1917 till 1935 arresterades 130.000 ortodoxa präster och av dessa fick 95.000 en dödsdom.

Enligt vissa ryska källor är antalet offer för kommunistisk ateism nära en miljon människor!

I början av det Andra världskriget var nästan alla präster oavsett samfund endera skjutna eller sända till arbetsläger. Alla teologiska skolor var stängda och religiösa skrifter förbjudna. Men när Tyskland inledde sitt anfall mot Ryssland skedde en försiktig förnyelse av kyrkolivet.

Det var i denna kulturella, politiska och religiösa miljö som Alexij vigdes till präst 1950, gjorde en kometkarriär och vigdes till biskop i sin födelsestad Tallin 1961. Han var då endast 32 år gammal och gift, något som givetvis var högst ovanligt, och inom tre år ärkebiskop och sedan metropolit. På bara sju år blev han, under den militanta ateistiska Nikita Chrusjtjovs regim, de facto ledare för hela den ryska kyrkan med obegränsad rättighet att resa utomlands. Att resa utomlands för en vanlig präst var då mer osannolikt än att göra en rymdpromenad.  Överstelöjnant Constantine Preobrazhenskij skriver om denna period: “absolutely all the bishops and the overwhelming majority of the priests worked with the KGB.”(The KGB in the Russian emigration, New York : Liberty Publishing House, 2006, p. 41).  Yuri N. Maltsev, som arbetade under Gorbatjov på slutet av 1980-talet, skriver: “Biographies of many church hierarchs … under communism are so freakish, that they dwarf the wildest Orwellian imagination”.

Moskvapatriarkatet har dock ständigt förnekat att den nu insomnade patriarken skulle vara samme man som KGB arkiven benämner "agent Drozdov" och som värvats i februari 1958. I arkiven står det: "[Agenten] har en välvillig attityd gentemot uppfyllandet av våra uppgifter och har redan överlämnat material som förtjänar att uppmärksammas". Om patriark Alexij och agent Drozdov är samme person lär vi dock aldrig få veta. Det brittiska Kestoninstitutet, uppgav emellertid år 2000 att de i gamla arkiv hittat bevis för att Alexij II tidigare arbetat för KGB.

Den 7 juni 1990 valdes så Alexij vid Ryska ortodoxa kyrkans kyrkomöte till patriark av Moskva och med sina nära kontakter med dåvarande president Boris Jeltsin växte kyrkans makt.

Vid den f.d. högste FSB-chefen (KGB:s efterträdare) Vladimir Putins makttillträde 2000 blev det ytterligare en signal som förstärkte kyrkans, och Alexij II:s personliga makt, enligt många bedömare. Putin uppger sig vara starkt religiös, men den konservativa och starkt nationalistiska kyrkan passade också Putins politik perfekt. Nationalismen har under hela 2000-talet blommat upp i Ryssland och är i dag starkare än på många decennier.

Kritiker har alltid haft det svårt i Ryssland, under Putin och under kyrkan. I början av 1990-talet mördades Fader Alexander Men, som betraktades som alltför liberal, av någon okänd, men många tror att KGB låg bakom. En annan ”avvikare” Fader Gleb Jakonin skrev under samma tidsperiod ett öppet brev till patriarken och begärde att alla säkerhetsagenter som arbetade inom kyrkan skulle tas bort. Efter det fråntogs Fader Gleb 1993 (för andra gången!) sina rättigheter att vara präst (exkommunicerades). På 1990 återvände också den Ryska utlandskyrkan till sitt hemland och försökte överta vården om de katakombkristna som valt att gå under jorden hellre än att samarbeta med KGB, för kyrkans bevarande, och konflikten mellan de två rysk-ortodoxa grupperna blev påtaglig, det allt mäktigare Moskvapatriarkatet å ena sidan –understödd av den politiska regimen– och den mycket mindre och bräckligare Ryska utlandskyrkan å andra sidan. Ganska snart drabbades dessutom den Ryska utlandskyrkan i Ryssland av inre splittring.

Under sina första år som patriark sågs Alexij II av många som relativt liberal. Han gav sovjetledaren Michail Gorbatjov visst stöd under kuppen mot honom 1991 och försökte medla under Jeltsins kamp mot parlamentet, en duell som ändå resulterade i stormningen av Vita huset 1993. Därefter anser många politiska bedömare att Alexij II inte har gjort sig känd som någon humanist. Patriarken gjorde exempelvis aldrig något för att mildra spänningarna mellan Moskva och Tjetjenien, vilka resulterade i två fruktansvärda krig.

Under 2000-talet svängde majoriteten inom den Ryska utlandskyrkan i utlandet i sin relation till Moskvapatriarkatet och där spelade Vladimir Putin en inte obetydlig roll, vilket resulterade i att majoriteten inom Ryska utlandskyrkan förenade sig med Moskvapatriarkatet på Kristi himmelsfärdsdag år 2007 och blev en självstyrande (autonom) kyrka under Patriark Alexij. En majoritet av de troende i Ryssland och Ukraina som tillhörde den Ryska utlandskyrkan accepterade dock inte denna förening och understödda av bl.a. vår synod fortsatte den historiska Ryska utlandskyrkan och kräver alltjämt att Moskvapatriarkatet ska göra upp med sitt förflutna sätt att agera inför militant ateism (ofta kallat sergianism).

Att Moskvapatriarkatet inte avser att hantera den känsliga frågan om sergianism har stått klart sedan kyrkan började få tillbaka sin frihet i början på 1990-talet. Ett exempel är hur man hanterade Fader Gleb Jakonin. Som ett annat exempel kan tas ett citat från den nuvarande locum tenens Metropolit Kirill (Gundiaev) av Smolensk från 24 januari 2005 där han säger: “We recognize that the model of Church-State relations [in the Soviet period] did not correspond to tradition. But we are not condemning those who realized this model, because there was no other way of preserving the Church. The Church behaved in the only way she could at that time. There was another path into the catacombs, but there could be no catacombs in the Soviet space…” (Vertograd-Inform, № 504, February 2, 2005). Det är klart att de katakombkristna, som förenat sig med den Ryska utlandskyrkan, känner sig frustrerade av ett sådant uttalande.

Moskvapatriarkatet är dock världens största ortodoxa kyrka med omkring två tredjedelar av de 142 miljonerna ryssarna som anslutna. Under senare år har bland annat påskliturgin direktsänds i rysk tv med Alexij II och regerande rysk president i huvudrollerna. Kyrkans pånyttfödelse syns över hela landet med nya kyrkor och gamla som restaureras, till synes minsta by ska ha sin egen kyrka. Återuppbyggnad av ortodox-kristendom i Ryssland, på det hela taget, kan sägas vara mycket imponerande.

I Moskva finns det mest konkreta beviset för de enorma förmögenheter som satsats för att visa kyrkans betydelse. En av stadens vackraste och mest påkostade byggnader är Frälsarkatedralen. Den revs av diktatorn Josef Stalin 1931, men byggdes upp enligt de ursprungliga ritningarna under slutet av 1990-talet och är i dag en av huvudstadens mest populära turistattraktioner.

8/21 januari 2009 Fader Anders Åkerström