OLIKA TYPER AV ÖVERSÄTTNING[1]

När vi nu sett att det inte är så alldeles lätt att fastställa vad man skall översätta, skall vi gå in på problemet hur en text kan översättas.

När det gäller översättningsteori så finns det två ytterligheter. Det är två extrema uppfattningar. Däremellan kan man inta många ståndpunkter som lutar åt det ena eller andra hållet. Å ena sidan har vi uppfattningen att en perfekt översättning är möjlig. Å andra sidan har vi uppfattningen att översättning är principiellt omöjlig. Båda uppfattningarna för problem med sig som man bör reflektera över. All översättning är tolkning och tolkningen ligger i översättarens hand. Accepterar man att översättning är möjlig, om än inte perfekt, kan man diskutera förhållandet mellan formell och dynamisk ekvivalens i en översättning. Jag vill här främst visa på vilka konsekvenserna kan bli om man driver kravet på dynamisk ekvivalens för långt.

Alltså, om man nu utgår ifrån att översättning är möjlig, men omöjligt att göra perfekt, finns det två ytterligheter som bör undvikas. Å ena sidan har vi en mekanisk återgivning ord för ord som i de flesta fall innebär en grov vanställning av målspråkets syntax. Ett exempel på en sådan översättning av Bibeln till svenska är fribaptisten Helge Åkessons översättning, som finns i nytryck från HFs förlag (1993), från 1911. Å andra sidan har vi parafrasen som i stora drag återger en mer eller mindre godtycklig tolkning av innehållet i källspråkets text. Ett tydligt exempel på en sådan översättning är "Den levande Bibeln". I det förra fallet lägger man tonvikten vid den formella ekvivalensen mellan källspråk och målspråk som leder till mer litterala översättningar. I det senare fallet betonar man den dynamiska ekvivalensen som betonar innehållet och som leder till mer idiomatiska översättningar. Om vi låter "höger" och "vänster" symbolisera dessa två ytterligheter, där "höger" får representera det förstnämnda och "vänster" det sistnämnda, så kan vi konstatera att både 1917 års bibelöversättning och Bibel 2000 är översättningar till vänster, dock givetvis inte så extremt till vänster som "Den levande Bibeln", medan t.ex. den s.k. normalupplagan 1883 är att räkna till höger. Den nya Bibelöversättningen, Bibel 2000, har liksom 1917 års Bibelkommission haft som grundidé att Bibeln borde kunna läsas och förstås på samma omedelbara sätt som om man läste ett stycke ur t.ex. Selma Lagerlöfs arbeten. Mot denna bakgrund har man arbetat och skapat en lätt parafraserande översättning, som är avsedd att kunna läsas ungefär som en roman. Alla svårigheter är borttrollade. Bibelkommissionen förespråkar alltså dynamisk ekvivalens och har uttalat sig tämligen föraktfullt om den formella ekvivalensen och litterala översättningar. Birger Olsson kallar dem för "biblicisters, filologisters och nybörjares verk".[2] Jag håller inte med om detta.

I bibelöversättarsammanhang hänger ofta kravet på dynamisk ekvivalens ihop med populistiska tankegångar som märkligt nog kan visa sig dölja en sorts elitism. Å ena sidan är man rädd för att vanliga människor inte skall förstå Skriften. Man förväntar sig att gemene man skall rusa till den nya Bibelöversättningen som Bibelkommisionen spenderat 28 år med att sammanställa och vill då försäkra sig om att "mannen på gatan" uppfattar den egentliga meningen i bibeltexten. Å andra sidan innebär denna förmenta omsorg om den "enkle läsaren" att all tolkning görs av översättaren som därmed tar på sig hela ansvaret för tolkningsarbetet, medan den "enkle läsaren" fråntas chansen att använda sitt eget huvud. Det som, verkar som populism kan paradoxalt nog visa sig vara en sorts elitism.

Appropå populism kan man dessutom när det gäller översättningar av äldre texter fråga sig om dessa alla gånger är skrivna för "vanligt folk". Om det inte är så, är det då försvarbart att översätta dessa texter så att de på målspråket blir mer lätt tillgängliga än de var i den ursprungliga kontexten? Här hör t.ex. frågan om stilistik hemma. Ibland får man en uppfattning att t.ex. Nya Testamentet skulle vara skrivet på ett enkelt vardagsspråk, när så absolut inte är fallet. Varför skulle det då återges med vardagligt språk?

Kravet på likvärdigt innehåll och motsvarande effekt mellan källtext och måltext riskerar inte bara att nedvärdera läsarens kompetens. Det finns också en uppenbar risk att själva källtexten försvinner i översättningsprocessen. Man kan fråga sig om man inte har våldfört sig på författaren om översättningen inte på något sätt avslöjar sitt främmande ursprung.

Jag menar att kravet på dynamisk ekvivalens genom att eliminera både läsaren och originaltexten förnekar människans fundamentala förmåga att lära sig något nytt och skaffa sig ny kunskap. Att försöka förstå texter från en annan tid, en annan plats, ett annat språk, innebär att man tvingas göra en resa och upptäcka något nytt. Detta är inte bara expertens privilegium som översättare, utan i princip en rättighet för var och en.

För att belysa detta ytterligare vill jag visa några exempel. Om man vill översätta det engelska uttrycket "it's raining cats and dogs" ordagrant kan man översätta det med "det regnar katter och hundar" vilket i så fall blir fullständigt obegripligt. Här måste man känna till att detta är ett engelskt uttryck och översätta det med "det ösregnar" allt annat är omöjligt. Liknande problem möter oss i de s.k. hebraismerna (kulturspecifika uttryck, som är svåra eller omöjliga att översätta ord för ord) där Bibel 2000 konsekvent valt att försvenska dem. Där Jeremias fiender i 1917 års översättning säger "ja kom, låt oss fälla honom med våra tungor" har Bibel 2000 "vi smutskastar honom" (Jer 18:18). Att "böja sitt öra" i 1917 har i Bibel 2000 blivit "att lyda" (Jer 17:23). Ett komiskt exempel på en hebraism kan hämtas ur 4 Kon 9:8 (hebr 2 Kon) som ordagrant läser "en som 'pinkar' på väggen", vilket Bibel 2000 kort och gott återger med "mansfolk". Ett sista exempel är hur vi tänker och känner. I svenskan tänker vi med hjärnan och känner med hjärtat. I hebreiskan är det hela nedflyttat ett steg. Man tänker med hjärtat och känner med inälvorna. Dessa ställen visar hur svårt det verkligen är att översätta. Jag menar dock att dynamisk ekvivalens inte får drivas till sin spets, utan att man skall vara ytterst försiktig och istället redovisa sina iakttagelser i en not om man känner ett behov av det. Följande två exempel får belysa hur absurt det kan bli. I Lukasevangeliets artonde kapitel återfinner vi liknelsen om fariséen och publikanen (tullindrivaren). Medan fariséen var självgod, slog publikanen med händerna på bröstet och sade: "Gud, misskunda dig över mig syndare." Nu finns det en stam i Afrika där det har motsatt innebörd att slå handen mot bröstet, nämligen som ett tecken på högfärd och aggression. Det motsvarande tecknet för ödmjukhet och ånger är istället att slå sig själv i huvudet med en klubba. Hur skall man med dynamisk ekvivalens översätta denna bibeltext till deras språk? Tänk dessutom om det inte finns några tullindrivare i den aktuella stammen. Då måste man dessutom ersätta honom med en annan funktionär. Och så vidare. På Nya Guinea lär det finnas en bergsstam som aldrig har sett några får, men har istället grisar som husdjur. För dem skulle man alltså inte kunna tala om Kristus som Guds lamm utan endast som Guds gris om man skall vara konsekvent dynamiskt ekvivalent!

Jag är medveten om att jag drivit mitt resonemang till sin spets. Men syftet har varit att visa att ett överdrivet hävdande av principen om dynamisk ekvivalens har sina negativa sidor. Det är inte bara litterala översättningar man kan göra narr av som Birger Olsson försökt göra. Jag menar att man skall vara försiktig i användandet av detta. En översättning bör enligt mitt tycke ligga till höger, enligt liknelsen ovan. All översättning av Bibeltext måste vara mer bokstavlig än andra texter, eftersom själva ordalydelsen, med alla sina eventuella konstigheter, är bärare av gudomliga mysterier. De svårförstådda ställena bör få stå kvar som de är. De fastnar i minnet just genom sin svårförståddhet, och detta gör att man ofta går tillbaka till dem och tänker på dem. Tyvärr finns det få Bibelöversättningar som arbetat efter dessa principer, d.v.s. en översättning som delvis åsidosatt kraven på lättbegriplighet och idiomatisk svenska och istället prioriterat trohet mot det inspirerade ordet.

Dessutom anser jag att man bör använda en stilistik och ett språk som skapar en sakral dialekt, där språkets avskildhet får vara såsom ett tecken på att man genom den vill skildra en annan och högre verklighet. Som sådant fungerar t.ex. 1917 års svenska bra. Till det språket associerar en nutidsmänniska att det har med religiösa texter att göra. Jag har dock inte varit genomgående konsekvent i valet av 1917: års svenska. Då jag bedömt att ordet är för svårt har jag valt ett något "modernare" ord (ett exempel är att jag låtit "ljungeld" bli "blixt").

Det är med sorg jag noterat att Bibelkommissionen till Bibel 2000 valt att avstå från den från svenska språket utdöende verbformen konjunktiv (som är det modus som uttrycker något tänkt eller önskat, t.ex. "länge leve konungen"), vilket är en åtgärd som för mig påminner mer om aktiv språklig dödshjälp än något annat. Jag har emellertid istället med stor förtjusning använt mig av den på samma sätt som 1917 års bibelöversättning.

Härmed måste jag också kommentera de fall av felaktiga konjunktivformer som smugit sig in i det liturgiska språket som jag korrigerat. Ett tydligt exempel är ordet "vare", som är en konjunktiv form av ordet "vara". Eftersom konjunktivformer i svenskan är på väg att försvinna tänker man ofta inte på vad de betyder och det är säkert därför vi inte reflekterat över det märkliga i vissa formuleringar tidigare. Konjunktiv är alltså, som konstaterats ovan, det modus som innebär att den som uttalar något inte går i god för att det som sägs i satsen är sant och kommer att uppfyllas. Det utsäger alltså att något är tänkt eller önskat. Om vi använder en konjunktivform i t.ex. inledningsorden i den Gudomliga liturgin ("Välsignat vare Faderns och Sonens och den Helige Andes rike, nu och alltid och i evigheters evighet"), såsom två svenska översättningar gör[3], innebär det att vi önskar att Faderns och Sonens och den Helige Andes rike skall vara välsignat från nu och till evig tid och inte att riket redan här och nu är det. Inledningsorden är dock inte en önskan (konjunktiv) eller en uppmaning (imperativ) utan en bekräftelse eller försäkran. Den Gudomliga liturgin är en bekräftelse på en reell närvaro av himmelriket i eukaristins firande. Inledningsordens syfte är därför till för att bekräfta detta. Att så är fallet är uppenbart i den grekiska grundtexten, "Eulogēmenē hē basileia tou....", genom att verbet "vara" medvetet utelämnas (det finns alltså inget "vare"). Denna retoriska möjlighet i grekiskan har ingen motsvarighet i det svenska språket. För att meningen skall bli fullständig måste vi lägga till ett verb, därmed får vi meningen "välsignat är Faderns och Sonens och den Helige Andes rike". Om meningen på grekiska skulle ha varit en önskan om att riket vore välsignat så hade ett verb böjt i konjunktiv funnits. Jag misstänker att denna felaktiga översättning hos flera svenska översättare smugit sig in därför att de tagit efter formuleringen i begynnelsen av Sakarias lovsång i Luk 1:68. Den svenska formuleringen dyker upp så tidigt som i Gustav Vasas bibel i översättning av Laurentius och Olaus Petri, där det heter "Loffuat ware Herren Jsraels Gudh…". Antagligen följer de Martin Luthers översättning som också felaktigt använder en konjunktivkonstruktion: "Gelobt sei der Herr, der Gott Israels". Så man kan alltså säga att det är Martin Luther som är ursprunget till denna felöversättning. I den grekiska grundtexten står det "Eulogētos Kyrios ho Theos....", dvs. man utelämnar verbet som i inledningsexklamationen i den Gudomliga liturgin med samma syfte. En korrekt översättning blir här "välsignad är Herren, Israels Gud". Sakarias önskar inte att Gud måtte bli välsignad, utan han bekräftar att Gud är välsignad då han fått en son, som skall få bana väg för Messias. På samma sätt byggs också hymnologin upp i den Ortodoxa kyrkan. Alla hymner står i presens (ett tempus som säger att någonting sker nu) t.ex. "Jungfrun föder idag Honom, som är före all tid" (julens kontakion). I liturgin deltar vi i det gudomliga skeendet i frälsningshistorien här och nu, dvs. utom den rumsliga tiden.

På samma sätt har tyvärr fler felaktiga konjunkivformer smugit sig in i ortodoxt svenskt liturgiskt språkbruk. Det mest kända är kanske "Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet", vilket betyder: "Må Fadern och Sonen och den Helige Ande vara ärad, nu och alltid och i evigheters evighet". Satsen uttrycker sådeles en önskan om att Gud måtte bli ärad, men det är inte helt säkert att han blir det. Även här kan vi spåra den felaktiga konjunktivformen till Martin Luther. När han översätter änglarnas lovsång i Betlehem (Luk. 2:25) så använder han en konjunktivform: "Ehre sei Gott in der Höhe…". Detta följer i sin tur Laurentius och Olaus Petri i Gustav Vasas bibel: "Ära ware Gudh j högden…" Analogt med detta skapade Olaus Petri formeln "Ära vare Fadern…". Den grekiska doxologin skriver dock: "Doxa Patri…", vilket på latin blev "Gloria Patri et Filio et Spiritui Sancto, sicut erat in principio, et nunc et semper, et in saecula saeculorum". Både latin och grekiska utelämnar ett verb och det beror på att de sätter "Fader, Son och Helig Ande" i dativ, en form som inte är möjlig på modern svenska. Dativ används för att beteckna den person eller sak, åt eller för vilken något ges, görs, sker eller är. En korrekt översättning blir därmed "Ära (gives) åt Fadern och Sonen och den Helige Ande". Vi har sett en del översättningar föreslå "Äran tillhör Fadern…", men det är inte heller korrekt då "Fader" i så fall skulle stått i genitiv. Vilket fall som helst är "Ära vare Fadern…" inkorrekt och ologiskt. Detta blir speciellt tydligt när man läser satsen med det latinska tillägget "sicut erat in principio" (såsom det var av begynnelsen), som skiljer latinsk formel från ortodox. Detta tillägg kom till i Västerlandet i kampen mot Arius för att understryka att Sonen blivit ärad från all evighet, dvs. att Han var Gud. Om man använder konjunktiv skulle det bli: "Må Fadern och Sonen och den Helige Ande vara ärad (men det är inte säkert att Han är eller blir det), såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet", dvs. fullständigt ologiskt.

Vidare har jag likt 1917 försökt att använda mig av den s.k. konkordansprincipen som innebär att samma grekiska ord skall återges på ett och samma sätt. Bibelkommissionen har dock noggrant tillbakavisat dylika övningar, eftersom det idiomatiska översättaridealet de företräder kräver detta offer. Det innebär att en litterat läsare som är intresserad av bibeltexters intertextuella dialog torde kunna ha glädje av föreliggande översättning på samma sätt som man har av 1917. Dock är konkordansprincipen inte alltid lätt. Jag vill visa på två exempel: Ordet ’εξομολογέομαι betyder "att bekänna" eller att "tillstå" ens synder eller missgärningar. Men det kom också att betyda "erkänna" (påstå, uppge, förklara, hävda), men även att "tacka" eller "prisa". Alla dessa nyanser går givetvis inte att återge med ett svenskt ord. Ett annat ord är ’ευλογέω som kan översättas med "prisa" eller "lova" eller "välsigna". Här har jag alternerat mellan dessa och inte använt konkordansprincipen. Att konkordansprincipen inte är lätt vittnar också andra översättare om. Den Salige Hieronymus t.ex. när han skulle översätta det grekiska verbet ’ευδοκέιν i Vulgata översätter det på inte mindre än tio olika sätt!

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att jag strävat efter att skapa en traditionsbevarande, kyrkligt liturgisk översättning. I översättningens språkdräkt har jag försökt lägga stor vikt vid språkets historiska dimensioner och vid de associativa och emotionella värdena i texten. Jag har låtit innehållssidan träda tillbaka för uttryckssidan i texten, vilket har gjort att översättningen fått arkaiserande och särspråklig prägel.