Introduktion

Abba Pambo, vår helige fader, som var analfabet, gick en gång till en av fäderna som kunde läsa med syfte att få fadern att lära honom en psaltarpsalm. Efter att han hade fått den första versen av Psalm 38 uppläst för sig, "jag vill vakta på mina vägar, så att jag icke syndar med min tunga", gick han snabbt därifrån utan att stanna för att lyssna på den andra versen och sade: "den här versen räcker för mig, om jag skall lära mig den i praktiken." Och när fadern, som hade lärt honom psaltarpsalmsversen, förebrådde honom för att han inte sett abba Pambo på sex månader, svarade den välsignade att han ännu inte hade lärt sig innehållet i versen. Efter en mycket lång tid frågade en av abbans vänner om han hade bemästrat versen efter alla år. Abban svarade då: "Efter nitton år har jag just börjat att lära mig den i sanning."[1]

Från Davids dagar har Psaltaren varit Israels bönbok. Vår Herre själv använde Psaltaren och så gjorde också apostlarna ( se t.ex. Mark 14:26). Därför var det helt naturligt att den första kyrkan byggde upp sina gudstjänster kring denna bönbok. Intill denna dag finns det inte en gudstjänst i den Ortodoxa kyrkan som inte består av i huvudsak psaltarpsalmer. Man kan säga att Psaltaren är den ortodoxa gudstjänstens ramverk, till vilken andra hymner och böner har tillfogats. Så mycket har Psaltaren påverkat gudstjänsten att det grekiska ordet för sjunga i kyrkan är ψάλλω - sjunga psalmer - och ordet för en körsångare är ψάλτης - en psalmist.

Gång på gång i gudstjänsterna återknytes till Psaltaren, och verser därur får bära vittnesmål om festen som firas. Därför ser man ofta på ikoner, med de stora festdagarnas motiv, David i ett hörn eller skådande ut från ett torn eller mur i bakgrunden med en textrulle i sin hand där en psalmvers finns skriven som hör festen till.

Den helige Johannes Chrysostomos vittnar om Psaltarens position i kyrkan: "Om vi firar vigilia i kyrkan kommer David först, sist och mitt emellan. Om vi om morgonen sjunger sånger och hymner kommer David åter först, sist och mitt emellan. Om vi är upptagna med begravning av de hädangångna eller om en jungfru sitter hemma och spinner är David först, sist och mitt emellan. O märkvärdiga under! Många som har lite kunskap om litteratur kan Psaltaren utantill. Det är vidare inte bara i städerna och kyrkorna som David är känd utan i byn, på marknaden, i öknen, och i det obeboeliga landet utgör Psaltaren Guds lov… [David] förvandlar jord till himmel och människor till änglar."[2] Och den helige Basilios den store konstaterar: "ty en psalm är änglars verk, en himmelsk institution, en andlig rökelse."[3]

I gamla tider lärde sig klosterfolk Psaltaren utantill och det finns tom. en lokal kanon som föreskriver ett krav på utantill kunskap av Psaltaren för dem som skall konsekreras till biskopar. Detta är givetvis vanligt ännu idag att klosterfolk och lekmän kan psaltarpsalmer utantill, särskilt de som frekvent används i gudstjänsten t.ex. Ps 50. Därför är det viktigt att ha en fungerande översättning av Psaltaren. Ett problem i svenskt sammanhang är att ingen någonsin publicerat en översättning av Psaltaren från den normerade texten i den Ortodoxa kyrkan, Septuaginta. Sedan 1500-talet har översättningar funnits från den hebreiska texten till svenska, men ingen från den grekiska. I de flesta sammanhang har därför de svenskspråkigt ortodoxa i Sverige använt 1917-års översättning, eftersom den har "klingat" mer liturgisk än de moderna översättningarna.

Att förändra ordalydelsen i invanda texter möter alltid stort motstånd. Texter som man förknippar med starka minnen och känslor upplever många viktigt att man bevarar. Då man inte känner igen sig skapas förvirring, då texten inte längre obekymrat väcker de känslor den tidigare gjort. Någon har gjort iakttagelsen att den bästa bibelöversättningen alltid är den näst sista och här är det väl bara att konstatera att psykologiska faktorer spelar in. Man kan anta att den nya Bibeln 2000 i många kretsar kommer röna stort motstånd. Då skall man dock komma ihåg den debatt som var i Sverige 1917, då den då "nya" Bibelöversättningen kom. Många ansåg då det horribelt att byta ut de mer än 350 år gamla formuleringarna, samt att de "bibeltrogna" grupperna kraftigt kritiserade 1917 års översättning för dess parafraserande och glättiga stil, som döljer det nytestamentliga språkets friskhet och kantighet.

Med detta som bakgrund var det med viss tveksamhet jag påbörjade mitt projekt. Jag tänkte att det skulle väcka upprörda känslor om jag ändrade formuleringen i t.ex. Ps 23 (dvs. Ps 22), men efter ca 8 års arbete med översättningar av liturgiska texter har det stått allt mer klart för mig att man måste ha en fungerande översättning av Psaltaren innan man kan ta itu med t.ex. den Gudomliga liturgin, eftersom den grekiska texten på många ställen skiljer sig så markant från den s.k. masoretiska, på vilken t.ex. 1917 års översättning bygger, att valet av psaltarpsalmsvers ofta blir gåtfull eller obegriplig om man inte utgår från den grekiska texten. Detta är speciellt tydligt i val av psaltarpsalmsverser för prokeimena och allelularia på festdagar till Gudaföderskans ära. Tidigare har jag ändrat texten på de ställen i liturgin där den grekiska texten markant skiljde sig från den masoretiska, men nu har jag alltså gjort en helt ny provöversättning av Psaltaren från Septuaginta, till, hoppas jag, glädje för de svenskspråkigt ortodoxa i Sverige.  Läs mer>>