DEN HEBREISKA TEXTEN

Den hebreiska skriften är såsom andra semitiska alfabet ursprungligen en konsonantskrift. Att tolka konsonantskrift är mycket komplicerat och nästan omöjligt om man inte samtidigt har en muntlig tradition om vad texten bör innehålla. För att belysa detta kan vi ta två exempel: Försök förstå innehållet i 1 Mos 1:1 om vi tar bort alla vokaler: "bgnnlsn skpde Gd hmml jrd". Denna vers går ändå tämligen bra för oss att läsa eftersom vi oftast har en förförståelse om vad den versen handlar om. Dock blir det värre om vi tar en mindre känd vers: "Ch jrdn vr d ch tm, ch mrkr vr vr djpt, ch Gds nd svvd vr vttnt" (1 Mos 1:2) Som ett andra exempel, tänk ut vad bokstavskombinationen "nt" skulle kunna vara för ord. Det skulle kunna vara anta, anti, inte, inta, enat, ont, nita, nit, nöta, nota, not. Om man dessutom räknar med en dubblering kan det bli ännu flera: t.ex. natt, nytt, nått, natta, nytta, annat, unnat.

Denna konsonantproblematik förde så småningom med sig att man började vokalisera de hebreiska texten genom att tillfoga små streck och punkter för att ange den rätta läsningen av texten. Vokaliseringssystemet framväxte sakta och nådde sitt slutstadium någon gång på 900-talet e. Kr. De skriftlärda, som utarbetade metoder för att ange de korrekta vokalerna, kom att kallas masoreter, efter det hebreiska ordet masorät som betyder tradition.

Vi har alltså två stadier i den hebreiska texten. Först det stadium där det endast fanns en konsonanttext och sedan det stadium där vi har en vokaliserad text, som vi kallar den masoretiska texten (ofta förkortad MT). Om det första stadiet har vi fått mycket ny information genom de s.k. Dödahavsrullarna, som är de äldsta hebreiska bibelhandskrifter vi känner. De arkeologiska utgrävningarna på fyndorten visar att handskrifterna gömts här under det judiska upproret mot romarna som började år 66 e.Kr.. Alla rullar måste vara skrivna före år 68, då Qumran förstördes av den X:e romerska legionen, stationerad i Jeriko. Mest berömd är den stora Jesaja-rullen (1QIs^a), som omfattar hela Jesajaboken. Den dateras till 100-talet f.Kr. Avvikelserna från den s.k. masoretiska texten är många. Den textkritiska notapparaten i Kittels Biblia Hebraica förtecknar bortåt 1400 avvikande läsarter i 1QIs^a, varvid de rent ortografiska, som uppgår till ca 4500, inte registrerats! Till de mest intressanta bland Dödahavsfynden hör fragment av handskrifter till Konungaböckerna (hebr Samuelsböckerna), 4QSam^a och 4QSam^b. Den sistnämnda torde härstamma från omkring år 200 f.Kr. och tävlar med en handskrift från samma grotta av 2 Mosebok om äran att vara den allra äldsta av bibeltexterna från Qumran och därmed den äldsta kända bibelhandskriften över huvudtaget. Det viktigaste med fragmenten är dock inte deras höga ålder utan textens karaktär. Inte sällan finns här läsarter som överensstämmer med Septuagintan mot den masoretiska texten. Man kan sammanfattningsvis från dessa fynd dra två slutsatser. Den ena är den mycket stora pålitligheten hos den hebreiska text som övertagits från den judiska synagogan. Den andra är förekomsten av mer än en fastställd text av Gamla Testamentet. De funna handskrifterna visar nämligen att flera olika texttyper varit i bruk kring Jesu födelse, en som står den senare masoretiska texten nära och en annan som fick ligga till grund för Septuaginta översättningen.

Eftersom det i princip inte finns några hebreiska handskrifter efter Dödahavsrullarna och nästan 1000 framåt i tiden (utslitna eller skadade textrullar placerades nämligen i ett förvaringsrum, s.k. geniza, i synagogan för att sedan grävas ned, vilket innebar att man omsorgsfullt förstörde de kasserade handskrifterna) är det svårt att veta hur den texttyp som låg till grund för Septuaginta trängdes undan, däremot kan man peka på de yttre faktorerna. När Jerusalem efter det judiska upproret förstördes av romarna år 70 e.Kr., förändrades judarnas tillvaro i grunden. Hela den gamla ordningen upplöstes. Man stod då inför uppgiften att söka hålla samman judendomen utan hjälp av de tidigare institutionerna, templet, översteprästämbetet och Stora rådet. De som framför allt genomförde konsolideringen var fariséerna. Det är nu som den gammaltestamentliga kanon får sina gränser och antagligen konsonanttexten fixeras. En framtvingande faktor mot slutet av första århundradet e.Kr. var naturligtvis kristendomens framväxt och expansion. Eftersom de kristna använde en av de existerande texttyperna, fast i grekisk översättning (Septuaginta), kom judendomen att ta avstånd från den och anta den andra, som så småningom blir den masoretiska texten som vi känner den i t.ex. den berömda Codex Leningradiensis (ofta förkortad Len) från år 1008, som ligger till grund för den edition av Biblia Hebraica som allmänt brukas i vetenskapliga sammanhang. De grekisktalande judarna som debatterade med de kristna kom istället för Septuagintan att använda andra existerande översättningar. Ett par sådana är kända under upphovsmännens namn: Aquila respektive Symmachos. Den förstnämnde översatte extremt ordagrant.

I den masoretiska textens slutstadium fanns det vissa detaljfrågor där det rådde delade meningar. Det fanns två rivaliserande masoretfamiljer Ben Aser och Ben Naftali. De förstnämndas uppfattning blev till slut den som segrade och våra dagars vetenskapliga utgåvor är baserade på denna tradition. Den hebreiska textens vokaler, som vi idag finner dem, speglar alltså den medeltida judiska uppfattningen om textens rätta läsning. Masoreternas sätt att vokalisera ter sig dock inte alltid som det rimligaste, och ibland är det tydligt att dogmatiska eller andra hänsyn förmått dem att välja en annan läsning än den som från rent språklig synvinkel förefaller mest naturlig eller sannolik. Det är vidare intressant att notera att masoreterna ibland var kritiska mot den traderade konsonanttexten och föredrog en avvikande läsart. Man ansåg det dock inte möjligt att ändra en enda bokstav i standardtexten. För att då kunna ange hur de egentligen skulle vilja läsa tillgrep masoreterna följande metod: Konsonanterna i det ord man ville, men inte kunde ändra, försågs med vokaler som hörde till den läsart man föredrog.

Att den masoretiska texten bör vara utgångspunkten för översättning och utläggning är givetvis självklart för alla judar, men inte självklart för en kristen. Dock har kristendomen i västerland påverkats av dessa judiska idéer om textval. Hieronymus, upphovsmannen till bibeln på latin (Vulgata, fullbordad år 405), sökte sig till den hebreiska texten, till skillnad från sina föregångare som översatte Septuagintan till latin, dock är det osäkert vilken texttyp han använde. Antagligen var han påverkad av yngre grekiska översättningar av den hebreiska texten, samt trängd av kyrkopolitisk hänsyn, vilket gjorde att han omtolkade en del ställen i kristen anda. Först vid reformationen och med Martin Luther kom slutligen den judiska texttraditionen som återfinns i den masoretiska texten att segra och har sedan påverkat hela den protestantiska översättartraditionen. Sålunda utgår alla svenska bibelöversättningar från den masoretiska texten och inte från den texttyp som finns bevarad i Septuaginta och som den Ortodoxa kyrkan alltid ansett varit den normerande versionen av Gamla Testamentet. Läs mer>>

Copyright © Fader Anders Åkerström, Bävernsgränd 18B, 753 19 Uppsala
tfn: 018-127726 (säkrast efter kl.18) e-post: ortodoxi©passagen.se