Theotokos'
avsomnande
ur Menaion (uttalas minéa) för augusti månad.
När
Kristus vår Gud fann för gått att ta sin egen Moder till sig, förebådade
Han tre dagar tidigare genom en ängel hennes förflyttning från jorden. Han
sade: "Tiden är inne för att ta Min egen Moder till Mig. Var ej upprörd
däröver, utan tag emot beskedet med glädje, ty du kommer att träda in det odödliga
livet."
Och
av kärlek till förflyttningen till sin Son gick hon ivrigt upp till Oljeberget
för att bedja (hon hade ju för vana att stiga upp dit för att bedja), och där
hände något underligt: växterna på berget böjde sig för att såsom levande
tjänare vörda sin Härskarinna. Efter bönen återvände hon hem och hela
huset började skaka. Hon tände då flera ljus, tackade Gud och kallade till
sig släktingar och grannar. Hon städade hela huset, bäddade sängen och förberedde
allting för begravningen. Hon berättade om beskedet, som ängeln hade
framburit, om förflyttning till himmelen, och visade palmbladet, som ängeln
givit henne. När de sammankallade kvinnorna hörde detta, klagade de och badade
i sina tårar. När de slutade gråta, bad de att inte bli lämnade ensamma. Och
hon försäkrade, att hon skulle beskydda inte bara dem, utan hela världen
efter sin förflyttning, och med sina tröstande ord tog hon bort mycket av de närvarandes
sorg. Och hon överlämnade sina två klädnader till två fattiga änkor, som
hon kände och som brukade få mat av henne.
När
hon på detta sätt ordnade sina saker, hördes plötsligt ett högt bullrande
ljud, och en stor mängd moln förde Kristi lärjungar från världens avlägsnaste
länder, bland dem även de i Gud visa biskoparna Dionysios Areopagiten,
Hierotheos och Timotheos. När de fick veta orsaken till sin plötsliga närvaro,
sade de till henne: "Så länge vi sett dig, o Härskarinna, kvar i världen
såsom vår Herre och Lärare, tröstas vi, men hur orkar vi nu bära lidandet?
Men då du flyttar enligt din Sons och Guds vilja till den övre världen, gläder
vi oss för din skull." När de sade detta, flödade deras tårar. Och hon
sade till dem: "O mina vänner, ni min Sons och Guds lärjungar, gör inte
min glädje till sorg, utan begrav min kropp, såsom jag ligger på sängen."
När
detta hade skett, kom också Paulus, det utvalda redskapet, och han knäböjde
inför Gudsmoderns fötter och visade sin vördnad. Han öppnade sin mun och
prisade henne stort och sade: "Hell dig, du livets moder och min förkunnelses
uppgift. Även om jag inte såg Kristus, ser jag dig och i dig tycker jag mig se
Honom." Sedan gav jungfrun åt envar sina råd. Hon lade sig på bädden
och ordnade sin obefläckade kropp såsom hon själv ville. Hon bad för världens
bästa och om fredligt liv. Hon fyllde även dem med sin välsignelse och överlämnade
sin ande i sin Sons och Guds händer.
Då
började Petrus med begravningshymnerna. Några andra lärjungar bar sängen,
andra gick före sjungande och bärande ljus och andra följde efter och
ledsagade till graven den kropp, som hade burit Gud. Då hördes även änglarnas
sång och de himmelska skarornas röster fyllde luften. Då manade judarnas
ledare folket till att fälla kroppen till marken och kasta den omkull, men
domen drabbade de trotsiga och de förblindades. Och en, som rusade fram i
raseri och vidrörde den heliga båren, förlorade sina båda händer. Domens svärd
skar av dem och han lämnade dem hängande vid bädden. Denne man var ömkansvärd
att se på, tills han blev troende av hela sin själ och botades till sin
tidigare hälsa. Även de som hade förblindats, återfick hälsan när de blev
troende och man satte över dem en del av bäddens täcke. Apostlarna kom så
till Getsemane och lade den livgivande kroppen i graven, och tre dagar stannade
de vid graven och lyssnade till änglarnas sång.
Av
Guds nåd var en av apostlarna inte närvarande, när den livgivande kroppen
begravdes. Han kom på den tredje dagen och önskade innerligt att bli delaktig
av allt, som de övriga apostlarna hade upplevt. Enhälligt bestämde de att öppna
graven, för den apostelns skull som hade varit borta, och för att alla skulle
få äran att visa sin vördnad mot det otadliga kärlet. Men de förvånades.
Ty i graven fanns ej den heliga kroppen, där fanns bara linneduken, till tröst
i deras sorg och ett sannfärdigt vittnesmål om förflyttningen till alla
troende. Än idag kan man se den i klippan uthuggna graven, men utan kropp, till
vår välsignade Härskarinnas, Theotokos' och ständiga Jungfru Marias härlighet
och ära.
Den
ikonografiska beskrivningen av Theotokos avsomnande
Theotokos
avsomnande (på grekiska med fonetisk transkription kimisis
tis Theotoko) åminns enligt kyrkans kalender den 15 augusti efter 2 veckors
fasta (enligt nya stilens kalender 28 augusti). I traditionell ikonografi framställs
festen enligt följande: En byggnad finns till höger och till vänster på
ikonen. I mitten finns Jungfru Maria, Theotokos, utsträckt på en bädd eller bår
död, med armarna korslagda. Observera att hon i detta sammanhang ligger raklång,
medan hon ligger böjd i andra scener, t.ex. Kristi födelse. Till höger, bakom
Theotokos' huvud, står aposteln Petrus, bugande sig och hållande ett rökelsekar,
med vilket han beröker. På den motsatta sidan, till vänster, står aposteln
Paulus, också bugande, seende på Theotokos och med sin högra hand sträckt
mot henne i djup vördnad. Sorg är liksom skrivet i deras ansiktsutryck. Nära
var och en av dessa två står fem andra apostlar med sorgtyngda ansikten. Bakom
bädden står Kristus omgiven av en mandorla, dvs. en mantelformad, tillspetsad
gloria som omger hela Kristi figur. Han flankeras sedan av änglar och vid sidan
av dem biskopar i liturgiska kläder. Till vänster står också ofta en mängd
gråtande kvinnor. Kristus håller sedan i sina händer Sin moders själ i form
av ett lindat spädbarn. Kristus med Theotokos i Sina händer har glorior,
liksom också änglarna. Apostlarna och biskoparna avbildas dock utan glorior, för
att tyngdpunkten i ikonen inte skall förskjutas från Kristus och Theotokos.
Biskoparnas namn står inte på ikontypen. Enligt Dionysios av Fourna, i hans
berömda mönsterbok för ikonografi, är det Dionysios Areopagiten, Hierotheos
och Timotheos. Den berömda grekiska ikonmålaren Photis Kontoglou (1896-1965)
anger också Jakob (Herrens broder). Svaret på varför Theotokos framställs
som ett spädbarn är att hämta från symboliken att hennes ande pånyttföds
till evigt liv efter sin död. Ibland framställs en man i förgrunden till
ikonen som fått sina händer avhuggna av en ängel, enligt vad som vi berättat
förut ur Menaion. Photis Kontoglou var av den uppfattningen att skildringen av
denna händelse distraherade uppmärksamheten från ikonens centrum, så han
rekommenderade att den uteslöts. Den återfinns därför inte speciellt ofta i
nutida bysantinsk ikonografi.