Hem > Den ortodoxa kyrkan och ekumeniken

Birgitta 700 år och ortodox medverkan

Biskop Dositej från Serbisk-ortodoxa kyrkan i "ekumenisk bön" med 5 andra kyrkosamfund för kyrkans "synliga enhet". Till höger om Biskop Dositej, Sven-Gunnar Hedin (Pingstkyrkan), biskop Anders Arborelius (den Romersk-katolska kyrkan), ärkebiskop Benyamin Atas (den Syrisk-ortodoxa kyrkan [monofysiter]), biskop Martin Lind (den Svenska kyrkan), missionsföreståndare Krister Andersson (Svenska missionsförbundet), kardinal Walter Kasper (påvens sändebud), ärkebiskop KG Hammar (den Svenska kyrkan)

År 2003 firas som ett jubileumsår för att högtidlighålla att det är 700 år sedan det romersk-katolska helgonet Birgitta av Sverige föddes. Jubileumsåret öppnades i oktober 2002 av påven Johannes Paulus II och nådde sin höjdpunkt under festdagarna i Vadstena 31 maj-1 juni. 1999 utnämndes den Heliga Birgitta av påven till ett av Europas skyddshelgon. Frågeställningen vi skall ställa här är om detta firande över huvud taget berör någon annan än romersk-katolska trosbekännare.

Den katolske biskopen i Sverige Anders Arborelius fick följande fråga i tidningen Östgöta Correspondenten den 20 maj: ”Är det något du saknar i allt som skrivs och sägs [om den heliga Birgitta]?” Biskop Anders svarade: ”Det är en väldig fokusering på hennes person. Det vore glädjande om fler intresserade sig för hennes budskap och texter.”

Vi kan bara konstatera att han svarar oerhört klokt. En analys och eftertanke vore nog på sin plats, men det verkar tyvärr inte ske. Varför kyrkor och media tycker Birgitta är så intressant beror kanske snarare på att hon är svensk än på en analys av hennes budskap och teologi. Detta förklarar antagligen den stora uppslutningen av trossamfund i Vadstena. Men en persons nationalitet kan väl knappast vara relevant när man skall göra teologiska ställningstaganden?

Vilka är då huvuddragen i birgittinsk andlighet och teologi som den presenteras i den Heliga Birgittas himmelska uppenbarelser? Det första huvuddraget kan vi uttrycka med birgittinernas motto: Amor meus crucifixus est (min kärlek är korsfäst). Redan som barn hade Birgitta visioner av den korsfäste Kristus och den stora tyngdpunkten i hennes andlighet är just meditationen över Guds lidande på korset. Det andra huvuddraget är meditationen över jungfru Maria. Birgitta är en av de medeltida katolska kyrkopersonligheterna som givit störst vikt åt jungfru Marias medverkan i frälsningen. Det tredje huvuddraget är Birgittas kärlek till den Romersk-katolska kyrkan och hennes brinnande önskan att se alla människor förenade under påvens makt och överhöghet. Som exempel på detta kan vi ta Birgittas reaktion när hon under sin vallfärd till Jerusalem för första gången träffade ortodoxt kristna. I hennes Uppenbarelser kan vi läsa följande: ”[Kristus talar till de ortodoxa:] Det tillkommer alla kristna att hålla den kristna, katolska tron allena och blott vara en enda Kyrka underdånig, nämligen den romerska, samt hava min ende, allmänne ställföreträdare i världen, dvs. överbiskopen i Rom, till andlig herde över sig… de som icke underkasta sig denna romerska kyrka… äro ovärdiga att efter döden få misskund och förlåtelse av mig. [Man måste] underkasta sig den romerska kyrkan och tron och helt anpassa sig efter denna Kyrkas heliga stadgar och kultbruk.”

Att dessa tre huvuddrag i birgittinsk andlighet är främmande för ortodox teologi är ganska självklart. Det första huvuddraget, meditationen över Guds lidande, går igen i en del protestantisk fromhet (som t.ex. herrnhutismen), men återfinns inte på det sättet i den Ortodoxa kyrkans hymner. Benägenheten att se korsfästelsen som något isolerat skiljer den alltför tydligt från uppståndelsen. Som en följd av detta ersätts i realiteten synen på Kristus som en lidande Gud med bilden av Kristi mänskliga lidande. Man uppmuntras att hysa en emotionell medkänsla med ”smärtornas man” snarare än, som vi gör i den Ortodoxa kyrkan, tillbe och ära den segrande och ärorike Konungen. Denna emotionella betoning går även igen i Birgittas beskrivning av andra händelser i Jesu liv. Vi ser det t.ex. när Birgitta under sin pilgrimsfärd till det Heliga Landet besöker Födelsekyrkan och där får en vision av födelseundret. Denna vision kommer sedan att påverka konstnärer i Västerlandet att ändra det traditionella sättet att avbilda Jesu födelse, som vi i den Ortodoxa kyrkan givetvis fortfarande iakttar. Istället för att avbilda Jesus inlindad, på det sätt som evangelisten Lukas beskriver det hela, börjar konstnärer, påverkade av hennes vision, avbilda Jesus naken och skinande. Och istället för att avbilda Gudaföderskan liggande eller sittande med en meditativ blick, så ersätter man det med jungfru Maria på knä framför Jesusbarnet i bön. Detta birgittinska sätt att avbilda födelsescenen, med Gudaföderskan på knä framför barnet, smyger sig in i den Ortodox kyrkans ikonografi från mitten av 1500-talet genom Romersk-katolska missionärer på bysantinskt område, men är alltså inget traditionellt ortodoxt ikonmotiv. Det andra huvuddraget, mariologin, är givetvis väsensfrämmande för protestantisk teologi och synnerligen tveksam i ortodox. Den förmedlar bl.a. en felaktig uppfattning om arvsynden (som den Ortodoxa kyrkan bestrider i västerländsk tappning) och tycks skilja Maria från resten av Adams efterkommande och placera henne i en helt annan kategori än alla andra rättfärdiga män och kvinnor i Gamla testamentet. I den Heliga Birgittas himmelska Uppenbarelser finns vidare många texter där Jungfru Maria uppenbarar sig för Birgitta med råd om man skall hjälpa sina avlidna anhöriga ur skärselden. I Romersk-katolsk teologi utstår nämligen de avlidnas själar i skärselden ett försonande lidande och ger på så sätt ”gottgörelse” för sina synder. Allt är givetvis fullkomligt främmande för ortodox teologi. Det tredje och sista huvuddraget, enheten under påvens överhöghet, är närmast onödigt att kommentera. Vi kan dock dra slutsatsen att den Heliga Birgitta knappast kan användas som galjonsfigur för ekumenisk dialog. Det är därför vi som ortodoxt kristna blir frustrerade då vi ser vår konstform, ikonografin, i västerländsk tappning. Vi tänker på den Heliga Birgitta målad som en ikon eller tillsammans med vårt helgon, den Heliga Anna av Novgorod (den förste svenske kristne konungens dotter) som finns på ett populärt vykort.

För att fira Birgittas 700 åriga födelsedag hade man alltså nu samlats i Vadstena för att fira en ekumenisk jubileumshögmässa. Eftersom den Svenska kyrkan var värd för gudstjänsten skulle luthersk mässa firas. Deltog i gudstjänsten gjorde den svensk-kyrklige ärkebiskopen K.G. Hammar och ett antal av den kyrkans biskopar (däribland två kvinnliga), det påvliga sändebudet Kardinal Walter Kasper och de två svenska katolska biskoparna. Från svenskt frikyrkligt håll fanns representanter för Svenska missionsförbundet, pingströrelsen och adventistsamfundet. Förutom detta deltog den syrisk-ortodoxe ärkebiskopen Benjamin Atas (monofysit) och från den serbisk-ortodoxa kyrkan Biskop Dositej. Efter predikan av det påvliga sändebudet följde en förbön med teologiskt intressant material. En biskop från Tamil Evangelical Church i Indien bad: ”Gud, vi ber för Din kyrka över hela världen, lär oss se mångfalden som en tillgång. Vi ber för Dina kyrkoledare , påven Johannes Paulus II, den ekumeniska patriarken Bartholomeos, de orientaliska kyrkornas ledare, den anglikanska kyrkogemenskapens primas, Svenska kyrkans ärkebiskop K.G. Hammar och andra kyrkoledare i Sverige. Kyrie eleison.” En lekman ur Svenska kyrkan fortsatte: ”Gud vi ber för klarhet och vishet i samtal och dialog med bekännare av annan tro, för varsamhet och förståelse ber vi i samtal med muslimer, judar, hinduister, buddhister, shintoister och andra företrädare för religiös tro. Ge oss Jesu Kristi sinnelag och öppenhet så att vi känner igen Jesu ansikte bland dem Du skapat till Din avbild och gett Din kärlek. Kyrie eleison.!” Avslutningsvis lästes följande bön: ”Gud vi ber för Din kyrkas synliga enhet, låt Din Ande blåsa bort alla mänskliga hinder och gör Din kyrkas enhet tydlig så att människor kan komma till tro på Din Son Jesus Kristus. Kyrie eleison.”

Efter detta säger TV:s kommentator Bengt Bergius: ”Kyrkoledare från de olika samfunden samlas nu vid heliga Birgitta relikskrin för att förrätta tyst förbön för kyrkans synliga enhet.” Vad som sedan sker är att de olika företrädarna ställer sig i en cirkel runt relikskrinet och ber tyst. Vilken triumf det måste vara för alla romerska-katoliker! Att få alla samfund att venerera ett romersk-katolskt helgon, vilkens budskap var att alla kristna som brutit med påven måtte återvända till honom. Dessutom att förmå protestanter att tro att bön som förrättas vid ett helgons reliker blir ”starkare”. De katolska biskoparna måste vara över måttan nöjda!

Hur skall då vi som ortodoxt-kristna förhålla oss inför detta? Vilket är tydligt i de böner vi återgett ovan så återspeglar den ekumeniska gudstjänsten den s.k. ”gren-teorin”[1], som vår systerkyrka (den Ryska utlandskyrkan) klart och tydligt heresiförklarat[2]. Vissa böner tyder vidare på en synkretistisk teologi, där man menar att alla religioner har sitt ursprung i den sanne Guden och det inte spelar så stor roll vilken religion man följer. En sådan teologi står i fullständig motsats till ortodox teologi och gör all mission överflödig. Förutom detta är firningsämnet för den ekumeniska gudstjänsten omöjligt för en ortodoxt kristen. Inga av drag i birgittinsk andlighet är förenliga med ortodox teologi, vilket vi konstaterat ovan. Vi betonar inte den lidande Kristus utan den segrande. Vi tillbakavisar birgittinsk mariologi. Och framför allt vi delar absolut inte Birgittas vision om en kyrka under påven i Rom, utan detta är skälet och roten till att Rom är i schism med Kristi kyrka, som är den Ortodoxa kyrkan.

Varför, frågar vi oss då slutligen, medverkade den serbisk-ortodoxa kyrkan vid detta jubileum? Ja, det berodde nog inte på att Biskop Dositej har fått ett nyväckt intresse för birgittinsk andlighet. Ska vi gissa på något så gissar vi på att den Heliga Birgitta är svensk och biskopen bor i Sverige. Här gäller inte teologins logik utan kanske snarare diplomatins. Vad skulle den serbiska kyrkans störste teolog under 1900 talet, Justin Popovic[3], sagt om detta?