Hem > Den ortodoxa kyrkan och ekumeniken

FÖRORD

 Denna uppsats om kyrkosyn skrevs 1984 av metropolit Kyprianos och fäderna vid klostret d.Hl:a Kyprianos och Justina, Fili strax utanför Athen, och måste betraktas som det mest välformulerade nutida dokument som någon gammalkalendarisk grupp i Grekland publicerat. Dess styrka ligger i dess allmänt hållna ton och dess användande av patristiska och kyrkohistoriska exempel för att placera in dagens situation i dess historiska kontext. Uppsatsen har också haft stor kyrkopolitisk betydelse. Den har preciserat metropoliten Kyprianos´ synods position gentemot andra i opposition mot moderkyrkor varande grupper och legat till grund för restaurerandet av full liturgisk gemenskap mellan denna synod och den Ryska utlandskyrkan (ROCA) sommaren 1994.

Några kanske tycker att talet om faran med ekumenismen inom den Ortodoxa kyrkan i denna uppsats är överdriven. Inför dem som tycker så, ber vi att få hänvisa till händelser under de gångna åren där ortodoxa delegater signerat överenskommelser som leder till gemenskap med samfund som ej omfattar den Ortodoxa kyrkans tro. Vi frågar oss: Var i den Ortodoxa kyrkans heliga historia kan vi hitta paralleller som ens kommer i närheten av detta? Eftersom svaret är entydigt ”ingenstans”, så måste vi fråga oss vart dessa företrädare för officiell ortodoxi vill föra oss. Är det så att man i ekumenismens namn vill överge vår heliga tro? Att varna för detta, med så tydliga tecken, och ta dess konsekvenser kan aldrig vara en överdrift, utan endast att ”kämpa trons goda kamp” (1 Tim.6:12). Att klargöra denna position är uppsatsens ändamål.

                Den 18:e söndagen efter Pingst 1994, Anders Åkerström.

EN FRAMSTÄLLNING AV
LÄRAN OM KYRKAN
för ortodoxa motståndare
till ekumenismens heresi
av metropolit Kyprianos av Oropos och Fili

Kyrkan och heresi.  Vi tror på ”en enda, helig, allmännelig och apostolisk Kyrka.”[1]  ”Kyrkan i himlarna och den på jorden” är ”en”[2], ”även om den sistnämnda är beroende av och tillkommen genom olika platsers särart”[3], såsom, t.e.x. kyrkorna i ”Galatien”[4], kyrkan i ”Efesus”[5], eller den ”grekiska kyrkan”. Den Ortodoxa kyrkan har ”en Herre”, vår Herre Jesus Kristus. Kyrkan har ”en tro”, de av Gud inspirerade apostlarnas ortodoxi, de heliga ekumeniska synoderna, och de av Gud uppburna fäderna. Det finns endast ett ”dop”[6] till frälsning, det ortodoxa dopet ”i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn”[7].

Den Ortodoxa kyrkan som helhet är ofelbar och osynlig: ”och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga”[8], säger Herren, alltets Härskare. Det är emellertid möjligt för enskilda kristna eller enskilda nationalkyrkor att kunna falla i tron, d.v.s. det är möjligt för dem att lida andligt och att man hos dem kan se en viss ”plågsam period av sjukdom inom Kyrkans kropp”, såsom d.Hl. Johannes Chrysostomos uttrycker sig[9]. Det är möjligt för kristna att separera och för ”splittringar” att uppträda inom Kyrkan, såsom aposteln Paulus skriver till församlingen i Korint[10]. Det är möjligt för lokala kyrkor att falla i heresi, såsom skedde med den forntida Ortodoxa kyrkan i väst, som föll i papismens och protestantismens heresi och slutligen i ekumenismens panheresi.

Andliga sjukdomar inom Kyrkan botas endera genom ånger eller dom. Fram till domen eller uteslutningen av en heretiker, schismatiker, eller syndare -endera av Kyrkan eller, för att uttrycka det mer precist, av Herren- kan inte en enskild troendes åsikt vara ett substitut för Kyrkans och hennes  Herres, Jesu Kristi, dom, även om lösningen på en situation förlängs till den andra tillkommelsen. Såsom det är väl känt i Skriften, liknas Kyrkan vid ett fält fyllt med ”vete” och ”ogräs”[11], i överensstämmelse med gudomlig och kyrklig hushållning (ekonomia). Syndare och de som felar med att vidmakthålla en inkorrekt förståelse av tron, men som ännu icke blivit dömda genom kyrkligt ingripande, är helt enkelt ansedda såsom sjuka medlemmar av Kyrkan. Dessa icke dömda medlemmars mysterier är giltiga som sådana, enligt den sjunde ekumeniska synoden, såsom t.e.x. synodens ordförande, d.Hl. Tarasios anmärker: ”[deras] ordination” ”är från Gud.”[12] I olikhet med, om de som framställer en heresi skulle straffa ortodoxa som emotsatt sig den, så är dessas straff kyrkligt ogiltiga och ogrundade ”från den stund deras predikande tog sin begynnelse” (d.v.s. från den stund de började predika heresi), såsom d.Hl. Celastinus av Rom skrev och såsom den tredje ekumeniska synoden instämde i[13].

De i opposition och union. Ortodoxt kristna har en evangelisk och kanonisk rättighet att avskärma sig: d.v.s. att bryta kyrklig gemenskap -kommunion- med och konmemoration av en biskop som predikar ”heresi” ”offentligt” ”och barhuvat i kyrkan”[14] eller som är klandervärd, då han felar utan att ångra ”när det gäller fromhet och rättrådighet,” såsom den trettioförsta Apostoliska kanones klargör[15] -d.v.s. då biskopen handlar ”i motsats till skyldighet och rättvisa”, såsom kanonisten Zonaras förklarar[16]. Om en biskop eller ämbetsman är ”ond” ”när det gäller tron, lämna och övergiv honom, inte enbart om det är en människa, utan även om han är en ängel nedkommen från himmelen” såsom d.Hl. Johannes Chrysostomos säger[17].

De ortodoxa som kanoniskt avskilt sig på detta sätt, hållande fast vid de heliga kanones, är inte underkastade ”kanoniskt straff”, utan är till och med värdiga kyrklig ”ära” ”tillbörligt dem av rätt tro.” De är ärade såsom värdigt ortodoxa eftersom ”de icke har söndrat Kyrkans enhet med någon schism och splittring”[18]. Det vill säga, ”de har icke orsakat någon schism i Kyrkan på grund av deras separation, utan snarare befriat Kyrkan från schism [initierat genom hennes pseudo-biskopar]”, kommenterar Zonaras åter[19]. Den som predikar heresi eller den som för in förändring i Kyrkan splittrar henne och upphäver hennes enhet och gemenskap. Den som opponerar sig mot heretisk förkunnelse, eller som avskiljer sig från den, är ivrig att rädda Kyrkans enhet och gemenskap. Målet med opposition och separation är att bekämpa heresi, att skynda till den ortodoxa trons försvar och att bevara den Ortodoxa kyrkans enhet, ja ortodoxin självt.

Kyrkans splittring över ekumenism:  Idag är den grekiska kyrkan, tyvärr, sorgligt delad och sjuklig. År 1924 splittrade mörka krafter henne då tretton-dagars tillägget infördes i festkalendern. Denna innovation liknar i mångt och mycket införandet av den ikonoklastiska heresin. Den ikonoklastiska heresin gick ut på att avskaffa ikoner. Emellertid var den inte relaterad ”endast gentemot venerationen -vördandet- av ikoner, utan, mer allmänt, var den en religiös och kyrklig reformation”[20]. Den var, i sanning, en ”omvandling av alla ting till ogudaktighet,” såsom d.Hl. Theodoros av Studion karakteriserade den[21]. Ändå är den innevarande innovationen i festkalendern presenterad såsom en oskyldig kronologisk förändring. Den är, emellertid, för oss en påbörjan och en klar manifestation av ekumenism. Denna förändring är inte, enkelt uttryckt, en del av en omfattande religiös och kyrklig reformation, utan den är en del av ekumenismen, som strävar mot ortodoxas assimilering till heretiker och ortodoxins underkastelse till papismen. Den förkroppsligar ”omkullkastandet av alla ting även till antikrists [anda],”[22] såsom d.Hl. Theodoros skriver åter angående den moechianska striden[23], som, liksom ekumenismens heresi, överger Guds lag.

Med avseende på innovationen i festkalendern är ortodoxa indelade i två grupper: i dem som är sjuka i tron och i dem som är friska, i dem som har förändrat och i förändringens motståndare -i efterföljare till förändringen, antingen medvetet eller omedvetet, och i dem som motsatt sig denna och därmed avskilt sig från heresin till ortodoxins tjänst. Den senare kämpar för enhet bland de ”splittrade”, såsom den sjunde ekumeniska synoden[24] kallar dem som på sådant sätt separerat för Kyrkans ortodoxa enhets skull. Efterföljarna till förändringen av festkalendern har ännu inte blivit definitivt dömda på ett pan-ortodoxt sätt, såsom sörjts för av den Ortodoxa kyrkan. Såsom d.Hl. Nikodemos av det Heliga Berget skriver, den som bryter mot etablerade föreskrifter är ansedd dömd, så till vida han är dömd av ”det andra väsendet (som är konciliet eller synoden)”[25]. Sedan 1924 har innovationerna väntat på dom och skall bli dömda på basis av de heliga synodernas beslut, både ekumeniska och lokala, och med säkerhet, på basis av de kyrkliga uttalandena på 1500-talet mot vad som då var påvliga förslag rörande förändringar i festkalendern. I detta hänseende, har de som avskärmat sig från dem som infört förändringen i realiteten brutit kommunionen ”före [en] konciliär  eller synodal dom” såsom tillåtet är av den 15:e kanon av den första och andra synoden. Det vill säga, de som infört förändringen är fortfarande odömda. Följaktligen är deras mysterier giltiga, straffen som tilläventyrs tilldelats dem i opposition ogiltiga och grundlösa, och deras ånger och återförelse till ortodoxin enkel, om de skulle vilja denna välsignade återkomst.

Ånger och återkomst: Varje medlem av den splittrade grekiska kyrkan som företräder innovationen har möjlighet att gå över till opposition mot den införda förändringen, d.v.s. i realiteten opposition mot ekumenism. Detta kan uppnås genom ånger, såsom alltid varit brukligt inom ortodoxin. I akterna till den fjärde ekumeniska synoden läser vi att vissa biskopar utropar: ”Vi har alla syndat; vi ber alla om förlåtelse.” ”Och efter att ha ställt sig upp gick den vördade biskop Juvenal, tillsammans med andra, över till den andra sidan”, d.v.s. till de ortodoxas sida. ”Och de östliga, tillsammans med sina fromma biskopar, ropade, ´Välkomna, ortodoxa, Gud har i sanning lett er´”[26]. Följaktligen blev de mottagna genom sin ånger, och genom att närma sig de ortodoxa. Vi ser ett liknande slag av återkomst vid den sjätte ekumeniska synoden. D.Hl. Tarasios, ordförande vid den sjunde ekumeniska synoden, berättar för oss att ”majoriteten” av fäderna vid den sjätte ekumeniska synoden ”hade blivit konsekrerade” av heretiker -ja, av ”den monotheletiska heresins ledare”[27]. Men genom att närma sig [synoden] blev de inbegripna i ortodoxin.

Ett återvändande till ortodoxin kan också äga rum genom en formell avsägelse av heresin. D.Hl. Meletios av Antiokia konsekrerades av heretiker -de s.k. ”nyheretikerna”, kallade så eftersom de ännu inte hade blivit dömda[28]. Då han, emellertid, stödde ortodoxin i sitt tal vid intronisationen, blev han ansedd såsom varande ledaren bland de ortodoxa i Antiokia, och blev senare ordförande vid den andra ekumeniska synoden. Sålunda blev han mottagen till ortodoxin genom bekännelse och genom förkunnelse av den ortodoxa tron. Det samma hände även senare. Den sjunde ekumeniska synoden åminner om ett tillämpligt stycke ”från vår heliga fader Sabbas liv”. I detta stycke återberättas det att de monastiska ledarna d.Hl. Sabbas och d.Hl. Theodoros, tillsammans med klosterfolket under dem, upprättade kommunion med ärkebiskop Johannes III av Jerusalem, som tidigare hade varit överens med ärkeheretikern Severos, efter det att ärkebiskopen i tal avsagt sig den senares heresi[29]. Gregorios av Neocaesareae, mottogs som en medlem av synoden genom en undersökning av hans korrigerade åsikter och tidigare ärekränkning och genom hans avsägelse av sin stora heresi[30].

De heliga ekumeniska synodernas och den Ortodoxa kyrkans heliga fäders ortodoxa tradition föreskriver därför att den del av den delade grekiska kyrkan som är sjuklig i tron må mottagas genom en av de förut nämnda vägarna till bot och på så sätt återvända till ortodoxins led. Ty de är inte dömda såsom varande schismatiska eller heretiska kristna, utan medlemmar av Kyrkan, som ännu inte förts till rättegång. Ett utarbetande av denna välsignande ånger och omedelbara eller gradvisa återvändande tillhör, givetvis, den ortodoxa biskops goda omdöme, vars handlande är i överensstämmelse med det gudomliga, eller till ett andligt barn utsett av honom. De troende är skyldiga att mottaga dessa av Gud välbehagliga handlingar av ekonomia  utförda av Guds herdar såsom en process genom vilken syndare når fulländning, i enlighet med vår Frälsares Kristi  vilja, ”som vill, att alla människor skola bliva frälsta och komma till kunskap om sanningen.”[31] Och vi har också det gudomliga budet, som talar till oss: ”Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt utan att döma över andras betänkligheter.”[32] ”Var och en av er”, skriver d.Hl. Ignatios den Gudaburna, ”följer” ortodoxa biskopar och presbyterna, ty ”det han finner för gott är också välbehagligt inför Gud.”[33]

Mot en förenande synod. Uppenbarligen, så länge som den grekiska kyrkan idag är delad, kan inte den eniga heliga grekiska kyrkans synod, såsom den var före innovationen 1924,  sammankallas. Såsom alltid varit i den Ortodoxa kyrkan kan sammankallandet av denna synod endast bli möjligt då de som är splittrade är förenade i ortodoxin.

Under det att t.e.x. ikonoklasmens innovation rådde, var det omöjligt för en ortodox synod för hela Kyrkan att sammankallas. För detta ändamål sammankallades en sådan synod då den ikonoklastiska heresin inte längre rådde, dvs. 787, såsom förenandets sjunde ekumeniska synod. Samma sjunde ekumeniska synod skriver genom sina fäder att synoden ägde rum ”så att vi skulle kunna förändra kontroversens disharmoni till harmoni, så att den skiljande väggen av fiendskap skulle kunna flyttas bort, så att den katolska [ortodoxa] kyrkans ursprungliga styrelse skulle kunna bli bekräftad”[34]. Det vill säga, den blev sammankallad så att de olika skilda kyrkliga fraktionerna, åtskilda intill tidpunkten för synoden -ikonoklasterna i motstånd till den ortodoxa tron och de ortodoxa i motstånd mot den ikonoklastiska heresin-,  skulle förenas genom en överenskommelse inom ortodoxin.

Enligt den Ortodoxa kyrkans heliga fäders undervisning, så är inte ”den grekiska kyrkans heliga synod” en synod representerande en enad grekisk kyrka. Det är en synod i kyrklig disharmoni och kännetecknad av innovation. Hennes handlande och beslut med hänseende till byte av festkalender och papistisk heresi -eller, mer allmänt, ekumenismens heresi- placerar henne, med säkerhet, i samma kategori som de gamla heresivänliga koncilierna, som sammankallades före de ekumeniska synoderna, såsom t.e.x. det ikonoklastiska konciliet 754, sammankallad till förmån för införandet  av den ikonoklastiska heresin[35] och fördömd av den sjunde ekumeniska synoden.

Men inte heller konstituerar synoderna tillhörande  dem som är i opposition mot dessa förändringar en synod för den enade grekiska kyrkan. I överensstämmelse med evangelisk och kanonisk lag och de heliga fädernas undervisning, är avskärmande och kamp mot heresi, ledd av ortodoxa i opposition mot dessa ting, ämnad att rädda Kyrkans trosenhet och att förena den delade grekiska kyrkan genom en enande synod. Såsom det har sagts, detta ”har inte uppdelat Kyrkans enhet med någon schism, utan tvärtom, enträget räddat Kyrkan från schismer och splittringar.”[36] Så länge som, och detta måste påpekas, en enade synod eftersträvas och förväntas  äga rum i framtiden, och kampen nu består av ortodox protest, representerar de existerande synoderna, som står i opposition mot innovationerna, den goda kampen för tron. Det vill säga, de skall anses som grupper och församlingar av biskopar som på ett ortodoxt sätt har protesterat, såsom motståndare till heresi, å ortodoxins vägnar och för Kyrkans enhets skull.

Det nödvändiga med ortodox opposition. Det nödvändigaste bland dem som är i opposition mot innovationerna är nu inte den administrativa organisationen, såsom de ensamma konstituerade hela den grekiska kyrkan, utan snarare de ortodoxas kamp mot heresi, såsom helgonen gjorde och lärde i forna tider. ”Det finns sålunda ett behov för en kraftfull och laglig kamp” sade d.Hl. Basilios i en period som mångt och mycket liknar våran.[37] Det finns i sanning ett behov av kraftfull kamp som rättar sig efter evangelisk och kanonisk lag, till helgonens handlingar och till att legitimera statlig lagstiftning

Varje enande ekumenisk synod Kyrkan har haft har varit frukten av den heliga kampen från ortodoxa som stod i opposition mot heresi. Den första ekumeniska synoden ägde rum i synnerhet såsom ett resultat av den trogna kampen från d.Hl. Alexander av Alexandria och d.Hl. Athanasios den Store. Den andra ekumeniska synoden var resultatet av d.Hl:a Basilios den Store och Gregorios teologens starka kamp. Den tredje ekumeniska synoden växte fram genom kraftansträngningar från d.Hl. Kyrillos av Alexandria och d.Hl. Celastinus av Rom.  Den fjärde och femte ekumeniska synoden växte fram genom de ortodoxas outtröttliga ansträngningar, som kämpade för den ortodoxa tron ”intill döden”[38] Den sjätte ekumeniska synoden sprang fram från d.Hl. Maximos Bekännaren och d.Hl. Sophronios´ av Jerusalems hårda kamp. Den sjunde ekumeniska synoden var resultatet av d.Hl. Johannes av Damaskus och andra helgons kamp.

Idag vill vi också uppnå en enande synod för den delade grekiska kyrkan genom att imitera de heliga och heroiska kämpar som gått före oss. Detta kräver därmed: ortodoxi; en patristisk grund; att vår protest utformas som helgonens; samarbete bland dem som för fram opposition, d.v.s. de som är rotade i den ortodoxa tron och i ”kärleken till sanningen”[39]såsom aposteln Paulus säger; och en kamp mot innovation i festkalendern och, mer allmänt, ekumenism. Kampen måste vara stark, laglig och till döden. Ty ”var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets krona”[40] säger den som är Herre över en enda, helig allmännelig och apostolisk Kyrka, vår Herre Jesus Kristus.
Förkortningar:

Bepes  De grekiska fäderna och kyrkliga författarna  [övers. grekiska]

PM         Mansi, Acta Sanctorum Conciliorum

PG          J.P. Migne, Patrologia  Graeca

S.K.      G.A. Rallis et al., En samling av gudomliga och heliga kanones

                [övers. grekiska], Athen 1852